Svenska Flaggans dag i Åstorp.

Det var den sjätte juni 1960.
Det var Svenska Flaggans dag och det skulle sannerligen firas.
Det skulle firas precis som vanligt bara med den skillnaden att i år skulle jag gå med i tåget som skulle hylla flaggan nere på Bjärshögs idrottsplats.
Anita, Anna-Lena och jag var med i Scouterna och en scout skulle marschera och göra honnör inför den Svenska flaggan tillsammans med alla andra som firade dagen.
Det firades även genom att alla var lediga och alla affärer hölls stängda.
Det var nationaldag och alla var stolta och tacksamma.
Arbetare såväl som bönder, akademiker och näringsidkare.
Även media var representerad genom lokaltidningen NST.
De fanns alla i Åstorp och de behövdes alla i Åstorp.
Det var bara jag som inte var ledig hela dagen.
Jag skulle spela piano hos Nilssons i korsningen av Trädgårdsgatan och Skolgatan i det stora fina vita flerfamiljshuset.
Sådant kunde inte ändras.
Jag hade en lektion på eftermiddagen som justerades så den passade tiden för avfärd inför firandet. Lektionen var ju redan betald i terminsavgiften.
Det gick för sig med en ändring då även pianoläraren var ledig från sitt arbete och kunde ändra tiden som annars var klockan fyra på eftermiddagen.
Jag fick komma halv tre och skulle därmed hinna hem igen i god till halv fem då vi skulle samlas på Bjärshög.
Här hjälptes alla åt en dag som denna.
Jag skulle även hinna byta om till blå kjol, scoutblus, scoutskärp, scarf och en fin båtmössa.
Anita och Anna-Lena skulle också byta om och komma hem till mig när de var klara.
De bodde båda i Bertil Anderssons nybyggda fina hyreshus, klätt med grå eternitplattor, som låg alldeles bakom vårt hus invid två av våra tre stora hängbjörkar.
De satt redan i trädgården och väntade på mig tillsammans med mor.
Vi skulle ta kort innan avfärden och far skulle hålla i kameran.
- Skynda dig nu byta om så vi inte kommer försent, sa mor.
Jag var lite sur för att just jag behövde arbeta med pianospel när alla andra var lediga och kunde sitta i solen och vänta.
Mor var redan ombytt för hon skulle också vara med.
Mor var medlem i Åstorps Husmodersförening och hade en fin blå klänning, vitt förkläde, vit sjal med gammal ärvd brosch från faster Karins mamma Karolina. Och så det finaste av allt en mösshatt av siden full med broderade blommor och fin vit spetskant.
Spetsen hade faster Karin vävt på en av sina fina vävstolar på sin vind.
De kläderna var hon mycket stolt över och mycket noga med att sköta om.
De hängdes upp på galge för vidare färd in i garderoben med snedtak bakom vita smala spegeldörrar.
Mösshatten fästes med hårklämmor. Ibland fick jag prova men den var alldeles för stor för mig.
Nu gällde det snabba på.
Både mor, Anita och Anna-Lena stod redan uppradade för fotografering framför far som hade kameran i högsta hugg.
Han skull även agera chaufför dagen till ära och ville inte komma försent.
Men han skulle bara släppa av oss och sen komma och hämta oss igen när det hela var över.
Far var inte intresserad av firandet på Svenska Flaggans Dag i övrigt utom det att han var mycket noga med att alltid hissa vår flagga i stången på gräsmattans mitt med sin förgyllda kula i toppen och en flagglina som alltid smällde och slog emot stången när det blåste hårt.
Det gjorde han varje år vid solens uppgång och han halade den vid solens nedgång.
Det satt i sedan det militära.
När jag var mindre brukade jag hjälpa till och hissa flaggan.

I Åstorps Husmodersförening var kvinnor från alla samhällsklasser representerade.
Kantorns, prästens, lärarnas, böndernas, arbetarnas, näringslivets, polisens och lokaltidningsredaktörens.
Det var en härlig samling och de var ofta gäster hos oss.
Denna dagen hade de sin egen plats i hyllningståget och den glada snälla tant Emmys man som var redaktör på lokala tidningen NST skulle ta bilder.
Redaktionen låg vid den tiden på Storgatan tillsammans med banker, konditorier, skoaffär, järnhandel, manufakturer och kommunens nya biograf.
Storgatan var huvudgatan där allt fanns och allting hände. Den avslutades med centralstation, Pressbyrå och ett stort hotell invid Åstorps centralstation. Den välkända järnvägsknuten Åstorp.

Vi tog kort där vi flickor fick demonstrera vårt inövade honnör som skulle göras då vi marscherade förbli den blågula fanan. Vi stuvade vi in oss i den gröna Volvo PV:n för vidare färd mot Bjärshögs idrottsplats. Den låg inte längre bort än att vi mycket väl skulle kunnat gå dit.
Väl framme lyste den skånska solen på den gröna fotbollsplanen från en klarblå himmel.
Åstorps frivilliga musikkår var på plats och bildade tät. Alla fick instruktioner upprepade för sig en sista gång.

Till höger om idrottsplatsen låg det fina Haganäs i sin lummiga park och med sin fina trädgård.
På åkern bakom manbyggnaden stod svarta vinbärsbuskar i prydliga rader.
De plockades under sommaren av semesterlediga fruar och deras äldre ungdomar för att dryga ut hushållskassan.
Även jag tjänade mina egna första pengar där några år senare.
Husfrun på Haganäs var medlem i Åstorps Husmodersförening.
En snäll godmodig kvinna om alltid hälsade på mig.
Tilltalade mig vid namn och lät sina fina flickor umgås med mig när det var Luciafest uppe på Tingvalla.
Haganäs låg i ett vackert kvällsljus av annalkande sommar lysande som ett himmelrike på jorden.

Musikkåren började spela.
Raden av medverkande Åstorpsbor kontrollerades en sista gång och så marscherade vi alla in på den gröna fotbollsplanen.
En högtidlig känsla infann sig och för mig en uppfattning om att jag trots allt var en del i en helhet.
Jag gjorde honnör som alla de andra scouterna och jag var mycket stolt få vara med.
Men när det kommer till att minnas vilket musikstycke vi marscherade till minns jag inte det.
Däremot är jag säker scouterna gjorde sitt honnör.

livet

Livet är medlem sedan 2015 Livet har 829 publicerade verk