Syskonkärlek

Hon spottade honom rakt i ansiktet. Skrek att hon var feminist. Att han bara var en man och män gör kvinnor illa.

Han tittade på henne. Överrumplad medan blicken gradvis slocknade.
De hade alltid litat på varandra. Anförtrott varandra det som varit besvärligt. Tröstat, stöttat och suttit tillsammans i timmar och pratat.

De hade skrattat ihop, delat glädje, sorg och framgång. Trott på varandras ord. Älskat varandra. Storasyster och lillebror.

Nu var han förvirrad. Förstod inte vad han gjort henne.
Hon sa att hon aldrig mer ville se honom. Inte ens höra någon nämna hans namn.

Hon gifte sig den vintern, då innan allt hände. Köldgrader och gnistrande snö. Hon skyndade sig in i kyrkan, höll händerna runt brudbuketten för att skydda den mot kylan. Vita blommor mot kritvit brudklänning. Vinterns och oskuldens färg.
Mamma grät och pappa såg högtidlig ut. Båda släkterna samlade. Nickade och log. Genom giftermålet skulle familjerna nu bli släkt med varandra.
Hon var så vacker och han var stolt över att vara hennes bror och bästa vän.

Han kände ett starkt obehag mot mannen som skulle gifta sig med hans syster. De hade aldrig tittat varandra i ögonen. Blicken flackade, vek undan och han lyckades aldrig fånga den.
Mamma sa att han var bra. Religiös och någon alla kunde lita på. Fast arbete och stadig ekonomi. Det var viktigt. Att ha arbete och stadig ekonomi. Det religiösa var bara en extra förmån.

De nygifta for på bröllopsresa. Han körde dem till flygplatsen. Önskade trevlig resa.
Det var något med hennes ögon. Munnen log men leendet nådde inte upp till ögonen.
Hon sa att hon var lycklig. Han ville tro att det var sant.

Allt förändrades med tiden. Hon blev förändrad. Drog sig undan, kom med undanflykter men gav inga förklaringar. Han lät henne vara ifred. Ringde bara då och då. Det var alltid hennes man som svarade. Som sa att hon var ute på ärenden. Han lämnade meddelande och bad att hon skulle ringa upp. Hon ringde aldrig tillbaka.
Ibland skickade han iväg några handskrivna kort för att visa att han tänkte på henne.

Nu stod hon framför honom i rummet. Sa att hon aldrig mer ville se honom. Att hon var feminist och han en man som föraktade kvinnor. Sedan gick hon.
Han såg att hon hade blåmärken på överarmarna. De skiftade i mörkt lila genom blusens tunna tyg. Han tänkte att det kanske även fanns blåmärken i hennes själ.
Det ljusa håret uppsatt i en hästsvans. Han såg den röra sig fram och tillbaka över hennes raka rygg.
Hon skulle för alltid förbli hans storasyster. De stod varandra nära.

Han var också feminist men föraktade varken kvinnor eller män. Däremot tog han avstånd från män som slår kvinnor.

Carina Larsson

Carina Larsson, värmländsk östgöte. Jag är en hustru, mamma, mormor, farmor och svärmor som försöker fånga dagen och se möjligheter i allt som sker. Frilansande reporter. Före detta lantbrukare som fortfarande gillar att påta i myllan. Ni hittar mig även på min blogg Carinas dagliga leverne.
Carina Larsson är medlem sedan 2015 Carina Larsson har 26 publicerade verk