TÅGET TILL HIMMELEN

TÅGET TILL HIMMELEN


Sebastian var på väg att träffa sin farfar, som han höll av mycket.
Bilen körde genom landskap av skilda karaktärer, ibland var det platt
som en pannkaka men ibland var det mycket kuperat.
Hans mamma hade sagt till Sebastian.
- Det är nog bäst att vi hälsar på farfar, för han börjar bli lite skröplig.
Han är ju i alla fall 83 år.
- Varför var pappa tvungen att arbeta igen, sa Sebastian.
- Du vet hur han är, han måste arbeta så mycket som möjligt, annars
så överlever inte han.
Just då visade en skylt Skrivarp 8 kilometer. Sebastian ryckte till och nästan skrek.
- Det är ju här farfar bor!

Huset de kom fram till var ett vanligt rödmålat hus på landet.
Med många blommor som vajade för vinden när bilen körde upp på gårdsplanen.
Farfar mötte dem och hälsade dem hjärtligt välkomna och bad dem stiga in i huset.
Han satte på kaffet och plockade ur frysen bullar som de åt med vällust senare.
Efter de hade ätit färdigt sa Sebastian.
- Nu är det på tiden att vi åker så vi kan komma hem och fira dig lite farfar.
Så pappa också kan vara med.
Nu är det så sa farfar att jag har lite att vänta på här, så det vore mycket bättre om
Sven-Erik kunde komma hit istället.
Sebastians mamma frågade:
- Vad är det du väntar på?
- Jag väntar på något väldigt viktigt och det vill jag absolut inte missa.

Sven-Erik kom följande dag och hade köpt med sig en fin tårta och en present till
Farfar.
- Jag fyller inte år, varför denna uppvaktning?
- Vi vet att du inte fyller år, men vi ville fira dig bara för att du är en sådan bra farfar
sa Sebastian.
- Det var ju väldigt snällt av er.
Sebastian och farfar var ute och gick i markerna och han talade om att för ungefär
75 år sedan när han var 8 år så fanns här en järnväg.
Han visade faktiskt lite spår av den än i dag, det låg en gammal räls kvar från den tiden.
Såg du många tåg på den tiden som rullade förbi här?
Farfar han svarade.
- Ja, det ska jag säga att jag gjorde.
Ibland när jag tänker på det så blir jag nästan rädd, sa han.
- Varför då, svarade Sebastian?
- Jo, så är var det. Jag hade varit ute och lekt här vid spåren där jag egentligen inte fick vara. Men du vet ju hur olydiga pojkar kan vara ibland.
Sebastian log bara lite tillbaka.
- När jag hade lekt färdigt så gick jag ner till rälsen och lyssnade på den om det
kom något tåg. Men det gjorde det inte.
Efter många lyssningar så gav jag upp och kände mig mycket sömnig, så jag
somnade där vid rälsen.
Jag har inte en aning om hur länge jag hade sovit, när jag hörde hur tåg visslan tjöt.
I någon slag dimma så såg jag tåget komma emot mig och i kurvan så bromsade det in när lokföraren såg mig.
Det bar sig inte bättre än att loket och vagnarna spårade ur och varenda
passagerare dog. Jag kan än höra skriken, de fruktansvärda skriken.
Och allt oväsen när loket spårade ur och alla vagnarna. De låg där nu huller om buller
och jag kunde inte annat än att tro att jag drömde. Men fallet var inte så utan 86
passagerare plus lokföraren fick sätta livet till.
Så nu är det, det tåget som jag väntar på som kör till himmelen.

Sebastian tittade allvarligt på sin farfar och kunde inte riktigt förstå vad han menade.
Var detta någon slags fantasi, bara för att göra det lite spännande?
När de kom till huset igen, frågade Sebastians mamma.
- Har ni haft det trevligt?
- Vi har haft det väldigt trevligt, sa Sebastian.
- Men nu är det så att farfar han ska vänta på tåget till himmelen.
- Vadå till himmelen sa Sebastians mamma?
- Det kommer ett tog och hämtar honom.

När allt hade lugnat ner sig tog Sebastians mamma honom ut i köket och skulle prata lite med honom.
- Du kan inte tro allt vad farfar säger, han är lite vimsig.
Han har väldigt stor fantasi.
- Men sa Sebastian, han visade mig järnvägen. Han har visat den för många.

Sebastians farfar pratade mycket om järnvägen och att så många dog. Han hade också fått en biljett där det stod:
“Biljett till himmelen“.
Farfar sa:
- Du behöver inte tala om för någon att jag ha den här biljetten.
- Nej, det ska jag inte göra svarade, Sebastian.

Sebastian gick dit där han och farfar hade visat honom var spåren gick.
Han tyckte det var väldigt lustigt att detta hade hänt, men tyckes också kittlas lite av nyfikenhet.
- Vem skulle inte vilja ha en biljett till himmelen, tänkte han.
Han gick där och sparkade till något i gräset. När han lyfte upp det så var det en
bit av en affisch, där han kunde utläsa att det var tryggt att ta tåget.
- Man undrar om det här inte är sant, varför skulle farfar hitta på det här?
Visst blir äldre lite gaggiga och lite förvirrade när de blir äldre. Men att fantisera om detta, nej det trodde inte Sebastian.
När kvällen kom och de satt och åt kvällsmat så sa Sebastian farfar:
- I morgon kommer tåget till himmelen och den kommer att köra rakt igenom huset, för här låg den gamla järnvägen.
Detta mottogs med en massa tvivel och Sebastians föräldrar tittade på varandra med en
blick av, lite ledsamhet, för inte trodde de på det här.
- Ni kommer att höra när tåget kommer, tåg visslan hörs mycket tydligt och man hör när ett ånglok riktigt frustar. Då är det bäst att ni sover på vänstra sidan av huset. För gör ni inte det blir ni överkörda av tåget.
Då sa Sebastian:
- Men jag ligger ju där nere och i högra sidan av huset!
Kanske jag blir överkörd då!
Ve och fasa, tänkte Sebastian om ett ånglok skulle köra rakt in i hans sovrum.

Sebastians föräldrar konsulterade psykvården och undrade lite över Sebastians farfar.
Läkarna kontrasterade att när en dement person får sådana här griller, ser de dem
som riktiga. Det kan utlösas också av en traumatisk upplevelse som barn.
När läkarbesöket var över, åkte de till biblioteket för att få reda på om det var så
att ett tog hade spårat ur och dödat många människor.
De sökte igenom många tidningar och årtal, till slut så fann de detta:

En tåg spårade ur i går eftermiddag och tog 86 människors liv.
- Då var det sant, sa Sebastians mamma!
Jaha, men det här med en biljett till himmelen, kan då inte vara sant, fortsatte hon.
De åkte sedan hem och farfar och Sebastian var ute och lekte på gräsmattan.
Sebastians mamma och pappa hälsade på dem. De vinkade och sa:
- Är ni hungriga? Vill ni ha något att äta?
Sebastian nästan skrek:
- Vi är hungriga som vargar!

Dagen gick och det närmade sig kvällen och alla skulle gå och lägga sig.
Sebastians farfar sa än en gång:
- Se till att inte ni sover på den vänstra sidan av huset. Annars går allt mot en katastrof.
Sebastian sa:
- Jag sover hos farfar för det ligger till vänster i huset.
- Var inte fånig sa hans mamma.
- Jag gör det i alla fall.
- Vi får prata mer om det i morgon sa Sebastians pappa.


Natten kom och alla sov förutom farfar, som var mycket upprymd över att få åka tåg till himmelen. Han tog fram sin biljett och tittade på den.
Den verkade vara väldigt gammal och sliten. Men tänkte han:
- Den fungerar säkert fortfarande.
Till slut somnade också farfar och det varv tyst och stilla i huset.
Plötsligt vaknade Sebastian av att han tycktes höra att tåg visslan förde ett
väldigt oväsen.
Han sprang då upp till sin pappa och mamma och försökte ruska liv i dem.
- Det kommer, det kommer skrek en frustrerande Sebastian! Hör ni inte själva att det kommer?
Föräldrarna lyssnade väldigt noga, men efter ett tag sa de:
- Nej, det hörs ingenting, gå nu och lägg dig igen.
- Jag vill inte lägga mig, jag hörde tåget, det är jag säker på!
Just då hördes tåg visslan igen. Och Sebastians föräldrar tittade på varandra med
en blick av förvåning.
De öppnade ett fönster och nu hörde de tydligt att det var ett ånglok som frustade
och kom närmare och närmare.
- Det kan väl inte vara ett tåg, tänkte Sebastians mamma?

Nu så tittade de ut och fick se tågets svaga lampa där framme på loket.
Den kom närmare och närmare och nu kunde inte detta vara någon inbillning utan
detta var verklighet.
De sprang ner till farfar som hade klätt på sig och var färdig för att resa.
Tåget var så nära att man hörde hur ångan bara pyste om den och hjulen kördes banka mot spåret.
De stod där som i trans och såg när tåget körde rakt igenom huset på höger sida.
Det sprakade och det tjöt av ånga och när huset föll bitar var det öronbedövande.

När till sist tåget hade stannat såg alla att det var passagerarna som hade förolyckats vid
olyckan.
Konduktören kom ut och sa:
- Är det någon som har en biljett till himmelen?
Farfar han sträckte upp biljetten i luften och sa:
- Här är det en som har en biljett!
Konduktören tittade noga på den och utbrast:
Den ser gammal ut men det är ju båda du och jag och den gäller fortfarande.
Nu steg farfar på tåget och han sa till Sebastian:
- Var inte ledsen, jag får det mycket bättre där uppe. Jag lovar att vara med dig under hela din levnad. Jag ska vara vid din sida.
Sebastian grät och mellan tårarna som formade ljuskaskader från lamporna på tåget
sa han:
- Om du är lyckig farfar så är jag också det.
- Det gläder mig att höra, sa farfar.
- Nu så åker vi till himmelen och jag hoppas att få träffa er alla där en gång.
Tåget visslade till och hjulen liksom kanade på rälsen och nu for det iväg.
Alla tittade med förundran över detta mirakel som skedde. Så allt hopp är inte
ute, kanske de skulle få uppleva himmelens fröjd en gång.

Tåget åkte vidare längre och längre bort tills det inte syntes alls.
Fortfarande kunde man höra tåg visslan, men den dog bort liksom i fjärran.

Bo Grapenskog

Bo Grapenskog

Jag är 67 år gammal. Jag har fyra vuxna barn. Jag är en gammal dansbandsmusiker,spelar sologitarr,bas,klaviatur,banjo,ukulele. Musik är en stor passion. Skrivandet också. Jag är ett barnhemsbarn så jag har det som lite terapi. Andra intressen är att översätta från engelskan till svenska. Naturen är något som jag tycker om,de sjungande skogarna i Småland. Vi har ett sommarställe vid en sjö där vi är hela sommaren. Tycker om människor och är väl lite pratglad. Får jag bjuda på en kopp glädje. Glädje och skratt är två viktiga komponenter i livet. Försöker vara så positiv som möjligt.
Bo Grapenskog är medlem sedan 2015 Bo Grapenskog har 1943 publicerade verk