Talande tystnad

1.

Det låg en bläckpenna och ett anteckningsblock prydligt bredvid varandra på bordet framför Per i hans kontorsrum. Han var ingen vän av ordning; man kunde rent av kalla honom slarvig, den typ av människa som även i vuxen ålder knölade in klädesplagg i garderoben och sedan hastigt stängde dörren av rädsla för att allt skulle ramla ut huller om buller i en ovärdig men färgglad och oförarglig hög på golvet (vilket de inte sällan också gjorde). Det måste vara svårt, tänkte han, för hans personal att ens föreställa sig denna sida hos honom men så var nu verkligheten beskaffad. Emellanåt undrade han om de visste att han inte sällan kom till jobbet med strumpor med hål i eftersom han inte haft vett eller närvaro att inse att det var hög tid för en generationsväxling i hans klädkollektion. När allt kom omkring dög de ju gott åt honom – inte ens nu när han befann sig högre upp i livets hackordning kom det honom riktigt för att ställa högre krav på hur han framställde sig; han skulle nog aldrig, tänkte han, vara kapabel att vidga det där snäva livsperspektivet som varit hans eget så gott som sedan den dag då någon form av självmedvetande sett dagens ljus i hans liv. Det gick väl an under vinterhalvåret men när han kom på sig med att vara i denna belägenhet under de varmare månaderna av året, då sandaler var att föredra, brukade han helt sonika vrida hålet under foten. Han hade insett att det låg en större existentiell fråga i det där högst alldagliga debaclet som en hålig strumpa innebar: förmågan, eller oförmågan, att se sig själv i ett utifrånperspektiv. Något sade honom nämligen att han lade oproportionerligt stor tankemöda på sina tillkortakommanden och fadäser och att omvärlden inte överhuvudtaget noterade hans missöden och om de ändå gjorde det så gjorde de med största säkerhet ingen större affär av det. Fast riktigt säker kunde han trots allt aldrig vara så länge han var medveten om att situationen faktiskt existerade. Ett undermåligt klädesplagg var ju en ganska oförarglig företeelse. Men i betydligt större sammanhang hade han vid flertalet tillfällen kommit på sig med att måla upp skräckscenarion om Ragnarök utifrån de tänkta konsekvenserna av de beslut han tagit bara för att med facit i hand inse att han trots allt kunde anses ha agerat klokt när alla synvinklar sammanvägts. Han hade insett att själva felet han begick om och om igen, även om han inte förstod varför, var att utgå ifrån någon form av perfekt värld som måttstock, ett slags extremt inifrånperspektiv där allt ansvar låg i hans egna händer och inget kunde tillskrivas externa omständigheter han inte kunde råda över och att han därifrån räknade av alla negativa effekter av sina beslut och därmed omöjligen skulle kunna ha positivt saldo på kontot. Verkligheten, hade han till slut trots allt insett, var att andra levde i samma ofullkomliga tillvaro som han själv gjorde och att det därför inte krävdes att allt han gjorde skulle vara fullbordat för att tillgodose deras behov. Kort och gott oroade han sig onödigt mycket för saker som rent teoretiskt skulle kunna, men med största säkerhet inte skulle, gå snett och han hade en tendens att förstora skönhetsfläckar i sin egen tillvaro som, om de tillhört någon annan, helt enkelt skulle ha gått honom förbi. Om han istället hade haft en fallenhet för att ta sig an saker och ting utifrån och tagit i beaktande vilka yttre förutsättningar som rådde vid tidpunkten så hade han troligen inte alls känt samma prestationsångest – han hade enkelt inte kunnat förväntas prestera så mycket bättre utifrån de förhållanden som rådde just då.
Men för att återgå till det där bordet så var det som sagt städat och inramningen, i all sin enkelhet, borde kunna betecknas som inbjudande, tänkte han. Nu var det med största säkerhet bortkastad tid och en onödig ansträngning eftersom Per, vis av tidigare erfarenheter, inte förväntade sig något sällskap. Det var högst troligt att papperet och pennan skulle förbli ett blygsamt stilleben och inte komma till användning men han höll sig ändå till de enkla ritualer som den där inplanerade tiden omgavs av och datorskärmen var nedfälld som en symbolisk bekräftelse om att han ville stänga ute alla störningsmoment, även om det var en gentil gest som skulle komma att dokumenteras endast på de papperstunna väggar som omgav hans samvete. Att istället skriva för hand innebar ett motoriskt motstånd som han inte kunde eller ville komma runt och den där extra tiden som det avkrävde honom för att få på pränt vad det nu var han avsåg att i efterhand göra efterforskningar om var skillnaden mellan att å ena sidan faktiskt aktivt kunna lyssna och å den andra att istället få för mycket information att bearbeta, vilket skulle leda till en mental härdsmälta. Att skriva för hand var också en slags romantisk hyllning till en tid som flytt, till lektioner i handstil i skolan och en bekräftelse av att vi inte alla är stöpta i samma form, vilket ju den anonyma maskinskrivningen skulle kunna ge vid handen. De där stunderna när rummet stod öppet för personalen hade två syften som han rumsrent kunde skylta med i offentliga sammanhang: det ena var att likt en något klumpig jätte som normalt sett hade huvudet i jämnhöjd med trädkronorna böja sig ned till markvegetationen som stod där med sina ödmjukt nedböjda, rodnande blommor för att han skulle kunna ta del av frågeställningar och förhoppningar som låg på en helt annan nivå än de frågor han normalt sett hade att hantera men som han visste i slutändan hade en enorm inverkan på hans möjlighet att få sitt eget arbete gjort. Därefter skulle jätten åter lyfta blicken mot himlen och horisonten för att försöka förstå vad framtiden hade i sitt sköte och planera för framtida affärsbehov. Den inofficiella versionen av vad som skulle försiggå under de där timmarna var att han sannolikt istället skulle drömma sig bort vid fönstret med en kopp kaffe i handen till en värld som hade väldigt lite med rationalitet, affärsverksamhet och strategi att göra. Det slog honom, när han tittade på den där pennan, att det låg något symboliskt i det – att det kanske var dags att skriva ett helt nytt livskapitel på det där kritvita papperet. Han log snett åt det småborgerliga i tanken. Att tänka att han egentligen borde befinna sig någon helt annanstans med en annan livsuppgift var allra mest ett sätt att stilla ett dåligt samvete för ett ögonblick. Åtminstone hade han tänkt tanken att något borde göras åt saken och det var ju ändå ett slags alibi i all sin blygsamma enkelhet. Han lät de formella kraven på hur han skulle tillbringa den där arbetstiden bero och tillät sig istället, med det vita papperet och pennan i färskt minne, att lägga tankemöda på att han kände en slags vanmakt inför det skrivna ordets nyckfulla natur – hur ett färdigskrivet verk tycktes finnas i all sin självklara glans, som om det vore resultatet av existerande naturlagar och moget att plockas av en förbipasserande som bara råkade vara på rätt ställe vid rätt tillfälle och inte resultatet av nedskrivna tankar vars vägar korsats av en slump, skapade av ett långt ifrån fullbordat mänskligt subjekt. Vad ”planeringen” anbelangade så hade han långt gångna funderingar på att istället sitta någonstans i Provence i ett drömmande landskap (som förmodligen aldrig existerat annat än i någon impressionistisk målning han sett i förbigående någonstans) i solnedgång, en ögonblicksbild som tycktes få liv och lämna ramen den var instängd inom, där lavendeln mätte sina krafter med ett kraftfullt rött vin i en nobel dragkamp om hans luktsinnes gunst och där den enda punkten på dagordningen var att praktisera och finslipa universitetsfranskan som befunnit sig på en avundsvärd nivå på den tiden då framtidens horisont fortfarande låg bedrägligt långt bort. På något outgrundligt sätt skulle han kunna tjäna sitt levebröd på detta; han visste ännu inte hur men så gick tankarna just nu hos Per och så länge de förblev just tankar existerade naturligtvis inga begränsningar och för trånga kostymer. Hans lön skulle bestå av luft, vin, kärlek och djuplodande samtal. Han insåg att vad han egentligen längtade efter under den där tiden varje vecka när han lät dörren stå öppen var ett samtal som berörde, att någon av de anställda mirakulöst skulle öppna sitt hjärta och prata om något personligt som han kunde relatera till. Arbetet, medgav Per för sig själv, framstod mest som en bisyssla just nu. Eller kanske var det så han förhöll sig till det faktum att han bara delvis levde upp till sina egna högt satta förväntningar just då, vilket förmodligen ändå i slutändan säkerställde en prestation som låg klart över genomsnittet och inte på något sätt skulle ge honom något skamfilat rykte över tid. Han kunde naturligtvis i sin ställning inte själv ta initiativ till någon diskussion om annat än sådant som rörde arbetet i sig. Men, resonerade han, skulle någon komma in för att prata hade han ju som chef med ett mänskligt ansikte ett ansvar att dela med sig av sin livserfarenhet och sin empati. Även om man skulle kunna invända att det måste finnas en knivskarp gräns mellan det personliga och det yrkesmässiga så vore det direkt inhumant och kontraproduktivt även enligt modern organisationsteori att inte lyssna i den där situationen och därmed skulle Per ha en perfekt ursäkt för att ta sig an samtalet med hull och hår. Han medgav för sig själv att planen kändes långsökt och ett stråk av dåligt samvete lade sig över hans medvetande när han tog i beaktande att han hade en dold agenda för hur han använde betald arbetstid men det fick duga för stunden om det gav honom en möjlighet att aktivt lyssna, ryckas med, hänföras och dela med sig av sina tankar. Det skulle ju egentligen bara ge hans professionella tillvaro ytterligare en dimension som skulle kunna sporra honom till stordåd även när monotonin hotade att ta över och lägga sin våta filt över hans produktivitet. Han närde en förhoppning om att mirakel trots allt existerade och att någon just där och då var på väg över höga berg och genom mörka skogar för att hitta källan till den flod som var just hans livshistoria, en anspråkslös rännil av till synes osammanhängande meningar som sprang ur jordens djup men som under årens lopp skulle växa sig starkare till en ostoppbar flod som med dånande kraft skulle kasta sig nerför bergsidor, genom raviner, städer och landsbygd innan den förenades med havet och hans jordegärning skulle vara över i det ögonblick sötvattnet den bar med sig bröts upp i sina minsta beståndsdelar och förintades i havets sälta. Det slog honom att den där tillrättalagda, problemfria dagdrömmen om Sydfrankrike kunde vara en del av ett större kretslopp, att en cirkel nu hade slutits: han hade rätt att söka sig tillbaka till sina ungdomsrötter; efter alla år som en så kallad god medborgare kunde han inte bara kosta på sig denna typ av utsvävningar – det var hans rättighet att göra det, ja kanske till och med skyldighet gentemot sig själv eller (och Per hukade sig för storvulenheten och övermodet i tanken) visavi livet i sig. Känslan som fyllde honom var att han skulle kunna ha stått på samma ställe denna dag men med en helt annan resa bakom och med en väsenskilt annorlunda uppgift framför sig. Han kunde ju visa upp ett fläckfritt facit – det var ordning och reda (ja, förutom de trasiga strumporna då); tak över huvudet; fast anställning. Listan kunde göras hur lång som helst. Nu hade han råd – han hade rent ut av förtjänat - att lägga en del av den där tiden och livsenergin på sig själv. Ingen skulle egentligen kunna ta den där rättigheten ifrån honom, hur skrämmande det där steget än verkade. Så mycket var betydligt enklare för honom tack vare att han valt den där breda, säkra vägen i livet. Hans äktenskap stod på stadig grund och tillsammans med sin hustru klarade han livets nödtorft. Samtidigt... Priset han betalat var ju att han, där han nu stod till synes mitt i livet, åtminstone utifrån sin egen måttstock, blivit högst genomsnittlig på i stort sett allt. All energi han lagt på att kompensera för eller rätta till sina fel hade helt klart underlättat saker och ting för honom men ingen skulle intala honom att han var särskilt duktig på något av det där. Hans medelmåttighet gällde även de områden han en gång i en svunnen tid haft lovande styrkor inom – han hade, när han tillät sig själv att formulera sig mer drastiskt, kastat bort otaliga möjligheter i sin strävan efter trygghet. Han kunde istället ha valt den där smala, farliga, ovissa vägen och blivit riktigt framgångsrik och duktig inom ett smalt område. I sin begreppsvärld hade han kunnat göra ett uppriktigt avtryck och lämnat något värdefullt, hur man nu definierade det, bakom sig. Han hade kanske kunnat bli ekonomiskt oberoende på det om det gått riktigt väl. Fast samtidigt oförmögen att knyta sina skor eller så kunde han ha blivit fastvuxen i sin paniska skräck för konsekvenserna av att slå på en dator i den snävt definierade värld som skulle ha varit hans verklighet. Hans enda manliga egenskap skulle kunna ha varit hans glupande matlust och det var en vision som fick honom att känna sig ytterst oattraktiv – en självbild, tänkte Per, som förmodligen inte helt saknade verklighetsförankring. Han såg framför sig en mossbelupen, av spindelväv täckt man på den översta våningen av en mörk språkinstitution med en kaffekopp som inte sett en diskborste på hela terminen och, om den kommit till Socialstyrelsens kännedom, skulle ha lett till att universitetet förklarats vara en sanitär olägenhet och omedelbart stängts under skandalösa och i media uppmärksammade former. Men i virrvarret av damm som det sparsamma ljus som letade sig in genom den nedsläppta persiennen föll på skulle samtidigt en passionerad man sitta (så var det tänkt i alla fall), någon som brann för de fåtaliga ambitioner som fick plats i den där styvmoderligt kontrollerade komfortzonen. Han skulle ägna sig åt världsfrånvända diskussioner (eller i värsta fall monologer/grubblerier) som den kring den korrekta användningen av semikolon. Det här var ett tema som envist återkommande upptog en icke försumbar del av Pers vakna tid vid denna tidpunkt och han ägnade uppmärksamhet åt detta i den skrivna kommunikation han producerade under sina arbetsdagar. Han experimenterade med de valmöjligheter och den kunskap som stod honom till buds i brist på akademisk, formell kompetens och var övertygad om att det faktiskt fanns ett estetiskt tilltalande, inte bara språkvetenskapligt, svar på vilket skiljetecken som skulle tillämpas vid varje enskilt tillfälle. Om detta skulle han skriva en avhandling som endast var avsedd för likasinnade, inåtriktade, framstegsfientliga själsfränder – en skrift vars slutgiltiga öde skulle vara att i rodnande skam samla damm i en mapp och aldrig bli läst av någon mer än han själv och hans handledare. Den skulle fungera som ett slags alibi: han skulle ju faktiskt ha gjort någonting men samtidigt skulle sannolikheten för att någon annan skulle ta del av den vara så försvinnande liten att den i praktiken innebar att han inte skulle behöva ställas till svars för det han författat. Per hade insett att han besatt en direkt avsky vad gällde överanvändandet av kommatecken. Att stapla spretiga huvudsatser på varandra med detta skiljetecken föreföll honom rent obildat, ja nästintill barbariskt. Det var varken hackat eller malet, ett oförskämt, oavslutat hafsverk och han var tvungen att titta bort för ett ögonblick innan han samlat mod för att fortsätta konsumtionen av det skrivna verk som för stunden låg framför honom såtillvida detta skiljetecken missbrukades på detta sätt. Samtidigt var fenomenet så frekvent förekommande även bland dem som bevisligen visste mycket bättre vad de höll på med än vad han själv rimligen gjorde att han ställde sig frågan om det var något allvarligt fel på hans verklighetsbild. Han hade just lärt sig att godta att frågan i hög utsträckning nog låg i betraktarens ögon och att det kanske inte fanns en universell sanning trots allt, även om han var oförmögen att se det rättmätiga i det resonemang som uppenbarligen inbjöd till oliktänkande i frågan. Kanske var det han som var en obildad borgarbracka och en ofullbordad människa när allt kom omkring och han förvånades över den enögda konservatism som han just gjort sig skyldig till. Sin förkärlek till semikolon till trots oroade han sig för att han i sin tur överanvände det i sina skrivna alster och han tyckte sig nästan provocera fram situationer där han kunde använde det, något som fick honom att känna sig som en översittare, alldeles särskilt med det faktum i åtanke att en arbetsplats inte nödvändigtvis var att betrakta som ett språklaboratorium. Detta skiljetecken hade för honom punktens tydlighet och integritet, vilka kommatecknet saknade men var samtidigt mindre definitiv än punkten. Samtidigt kändes det lite kallt, liksom byråkratiskt och nedvärderande mot omvärlden. Det var inget tecken att använda i lidelsefulla brev till nyblivna kärlekar om ambitionen till exempel var att i förlängningen dela säng med mottagaren av brevet, i alla fall inte under den inledande korrespondensen utan endast efter att man förvissat sig om att relationen stod på tillräckligt stadig grund för att kunna tackla detta eldprov. Semikolonet, som företeelse, var i Pers begreppsvärld vad ryskan enligt Lomonosov utgjorde för språkvetenskapen: enligt den romerske kejsaren Karl V var ju spanska lämpligt att tala med Gud; franska med vänner och italienska med kvinnor. Men ryskan, enligt universalgeniets Rossijskaja Grammatika, besatt som bekant spanskans prakt, franskans livlighet, tyskans hårdhet, italienskans ömhet men även grekiskans och latinets rikedom samt deras korthet i framställningen. Tänk att ett blygsamt skiljetecken kan ståta med alla dessa egenskaper, tänkte Per, osäker på om han övertolkade dess betydelse när allting kom omkring. För honom utgjorde punkten en andningspaus som man hade gjort sig förtjänt av endast om man författat mer komplexa, längre meningar som krävde eftertanke hos både författaren och läsaren. Varje fullbordad mening var liksom ett eget unikt, om än litet, ekosystem som hade förmågan att helt stå på egna ben. Men där fanns ju också det underskattade tankestrecket (och han kunde inte riktigt sätta fingret på vad som var skillnaden gentemot användningen av kolon i detta fall). Det manade också till reflektion men innehöll för honom ett element av sensation eller kanske effektsökeri, som om skribenten i triumf skjutit in ett outtalat ”mina damer och herrar” i meningen precis före själva slutklämmen i det förmodligen oerhört intressanta (vilket kunde vara med sanningen överensstämmande eller inte) han eller hon just var på väg att säga. Per hade också i sina mest hybrisrusiga stunder en målsättning om att gå ett steg längre och bli språkvårdare. Vad det egentligen innebar visste han inte riktigt och han visste inte heller hur man skulle kunna slå mynt av det. Han förvånades över denna i grund och botten högersinnade sida hos sig själv. Det gjorde honom nervös och något misstänksam gentemot människor omkring honom då han ju satte sig på en piedestal med denna ambition och någon skulle, i alla fall rent teoretiskt, kunna se det som sin livsuppgift att detronisera honom från denna självmant upplyfta position. Det hände att Per, som gripen av en plötslig förföljelsemani, tittade oroligt över axeln när dessa tankar slog klorna i honom, rädd för att bli neddragen från sina höga hästar. Med vilken rätt och på vilka grunder skulle han kunna hävda att han besatt ett finare språk än någon annan? Vad innebär det att ha en bättre språkbehandling än andra; enligt vilken internationell måttenhet kunde detta sakligt kvantifieras och vad sade det om hans högst eventuella människoförakt? Om någon skulle gå i ivrig polemik med honom skulle det mycket raskt visa sig att han hade väldigt lite på fötterna. Tanken fick honom att känna den där småborgerligheten igen – han hade varit den framstående eleven från byskolan som i den omgivningen kanske varit den okrönte konungen och ensam herre på täppan men det var en position som inte hade tålt att synas i sömmarna när andra, mer belevade barn från större samhällen och sammanhang gjort entré i hans trots allt ganska inskränkta värld. Hans tillvaro var liksom full av Erasmus Montanusgestalter som gång på gång skulle kunna punktera hans värld med korta, kärnfulla argument från en värld han dittills aldrig riktigt fått ta del av. Som en del av sin språkvårdarambition såg Per det just nu som sin livsuppgift att slå ett slag för mer ursprungliga ord. På ett sätt var det naturligtvis ett slag i luften – det kunde väl göra detsamma egentligen om de var av germanskt ursprung eller latinskt (eller vilken bakgrund de nu hade); orden var ju inte unika vare sig de hade gemensamma rötter med ett annat språk som kunde dateras till tidiga eller något senare tidevarv eller istället blott var influerade av ett annat språk. Men där fanns en annan dimension som inte handlade om konservativ ordbehandling. Per funderade just nu på om det faktum att synonymer samexisterade, ofta utan att någon av dem kunde sätta in dödsstöten och utplåna övriga ord med liknande betydelse, i själva verket inte berodde på att det trots allt fanns en nyansskillnad som så att säga gjorde orden till unika arter och berättigade att de därför kunde leva sida vid sida av något slags saklig, rationell anledning utan att det låg en djupare mening bakom denna parallella existens: att användningen av synonymer var själva beviset för att världen inte strävade mot att vara så rationell och fulländad som man kanske ville tro vid första anblicken inom vetenskapsdiscipliner som till exempel ekonomi. Att denna imperfektion pekade på ett mänskligt behov av något som måste beskrivas som en ren och skär fåfäng onödighet, en tonårsaktig trotsighet mot den fysiska omvärlden som i sin tur skulle utgöra ett bevis för att människan är större än sin blotta existens. Varför skulle vi hålla två ord vid liv om ett av dem skulle kunna uttrycka det kompletta register av innebörd som det andra ordet innehöll? Per hade sedermera insett att samexistensen (här konstaterade han att varken samlevnad eller symbios utgjorde fullgoda alternativ till det ordet eftersom det ju inte förelåg något intresse orden sinsemellan av att finnas till på samma plats och i samma tid) i själva verket var mer komplicerad och nyanserad. Han var av uppfattningen att orden, likt arter, gick igenom en slags evolutionär process som var starkt påverkad av mänsklig aktivitet: vissa ord, argumenterade han för sig själv, hade delat revir inom långt fler biotoper inledningsvis men på grund av försummelse eller förstörande av deras livsvillkor hade vissa ord förpassats till betydligt smalare nischer och hotades till och med av utrotning. Å andra sidan var andra ord opportunister som tagit till vara på de nya möjligheter som uppstått i samhället och istället utvidgat sitt utbreddningsområde. Man skulle på goda grunder exempelvis kunna argumentera för att användningen av ”upptrappning” som substitut för ”eskalering” inom affärsvärlden var starkt begränsad då man under normala omständigheter ingalunda ville ge intryck av att befinna sig i väpnad konflikt med sina kunder och av att relationen skulle utmärkas av en våldsspiral som man var på väg att tappa kontrollen över. Samtidigt var ju orden trots att de tillhörde olika språkfamiljer, avklädda sitt sammanhang och tillämpningsområde, ofta uppenbart sprungna ur samma mänskliga tanke även om han inte visste om det i själva verket var som så att någon avsiktligt i ett senare skede i ett inspirerat ögonblick anpassat dem till den språkfamiljen han själv företrädde eller om de i själva verket uppstått spontant – analogt – utan koppling till andra ord med samma logik inom andra språkfamiljer. I många sammanhang tålde samexistensen en närmare granskning och synonymernas gemensamma eller parallella evolutionära resa tycktes förgrenas i olika riktningar först i ett väldigt sent skede, om denna skilsmässa ens ännu hade ägt rum. Han använde till exempel ”allmän” flitigt istället för ”generell” i skrift. Vissa dagar som utmärktes av självtvivel upplevde han att där fanns ett element av högakt i ordet ”allmän” och att han skrev sina kunder på näsan vid användningen av det. Men allt som oftast var han mindre självutplånande i sina omdömen och fann glädje i att berika sin kommunikation och i att göra den mer omväxlande. Per funderade på de lite bredare linjerna i sin tankeverksamhet. Kittet som höll ihop dessa funderingar var att han fritt och populärvetenskapligt kryssade mellan vitt skilda områden i ett sökande efter likheter och associationer. Vad den målsättningen innebar på ett djupare plan kunde han inte riktigt sätta ord på. Han kände en fascination över att om och om igen hitta tankesätt som förenade olika vetenskaper han besatt väldigt lite kunskap om men som han i alla fall inombords hade väldigt bestämda åsikter kring; denna hänfördhet gällde även medmänniskor som kunde företräda diametralt motsatta åsikter där Per med ljus och lykta kunde leta efter gemensamma nämnare i de meningsskiljaktigheter han tog del av, motsättningar som ofta bara han såg. Av någon outgrundlig anledning hade han åtagit sig rollen som medlare i konflikter som understundom tycktes existera enbart i hans sinnesvärld. Där var det som om hans förmåga att bygga broar mellan väsenskilt olika åsikter kom väl till pass. I hemlighet gladdes han även åt att han aldrig kunde ställas till svars för de där krumsprången mellan helt olika discipliner. Det var otvungna tolkningar som det stod var och en fritt att förhålla sig till efter eget tycke och smak och inga försök till att definiera någon faktisk, mätbar sanning. Han suckade och bannade sitt eget navelskåderi.
Jag är ju faktiskt en ren och skär odugling, mumlade Per för sig själv. Vad skulle han göra om han förlorade sitt jobb? Det spelade ingen roll att han hade 20 års erfarenhet; samma förödande tvivel skulle ha tagit överhanden som när han var barn om han skulle ställas inför utmaningen att göra något nytt och ovisst och bygga upp sin kunskap hos ett annat företag eller inom ett helt annat område. Olyckskorpar kraxade och gamar patrullerade ovanför hans huvud när de kände vittringen av hans blödande tankar, som om han satt ensam i ett mörkt kråkslott och vore en slags postmodern tappning av en ondsint härskare i en saga, där någon vänligt inställd själ av orsaker han inte kunde ana sig till sett det som sitt kall att se människan bakom den synbarliga ondska som tycktes gömma sig i det föraktfulla, förstenade hjärtat i hans bröst. Av en händelse föll hans blick på ett lexikon på en av hyllorna. Han kunde inte låta bli att föra den till sin näsa och insupa dess doft. Om tidens gång hade en lukt så var det så här den visade sig i all sin prakt - som en vinkällare, föråldrad, rent utav uråldrig och unken men samtidigt med ett outtalat löfte om klokhet, traditioner värda att bevara och även framtida utveckling som vi ännu inte hade fått ta del av.
Uppslagsverk – ett utrotningshotat släkte, tänkte Per för sig själv. De framstod med facit i hand som ett slags utvecklingslärans återvändsgränd, ett hopplöst koncept i den värld han nu levde i. Han tänkte att det kanske till och med borde inrättas speciella reservat för dem där de fick leva ostört tills den sista raden blekts av dagsljuset och dess pärmar fallit isär och de skamfullt hamnade på encyklopediernas hemliga kyrkogård. Det föreföll sorgligt att kunskap som begrepp betraktad en gång i tiden besuttit ett nästintill evigt värde och idag var utbytbar inom loppet av minuter eller dagar. Kanske, tänkte Per, förelåg det någon slags relativitet även när det gäller kunskap: så länge samhällstempot var beskedligt kunde det ju inte hända så värst mycket inom en viss tidsrymd och därmed bevarade också kunskapen sin relevans under en längre tid. Han skrämdes av att även han tillhörde en utdöende generation, den som fortfarande mindes hur ett bibliotek faktiskt luktar. Det hade ju funnits något högst högtidligt över det där månadsbesöket i bokens tempel i hans späda ungdom. Bibliotekarien som stämplade (eller handskrev) det där lånekortet, hon som aldrig gick hem eller slutade arbeta utan bodde på biblioteket dygnet runt, som hade läst alla böcker och visste var varenda en av dem stod. Han läste slumpmässigt bland raderna i uppslagsverket i någon slags förhoppning om att som en blixt från klar himmel få en uppenbarelse om vad hans liv borde tillägnas. Galärslav, hovnarr, hovslagare... Av de tre verkade mellanalternativet ligga närmast till hands eftersom han var så hopplöst opraktisk att det sistnämnda föreföll vara ett fåfängt yrkesval. Det första uppslaget tycktes falla på sin egen orimlighet på grund av det faktum att ingen ersättning utgick för uträttat dagsverke, vilket ju till sist och syvende var vad det hela handlade om. Hur såg arbetsmarknaden för gycklare ut och hur skulle det se ut om han dök upp utklädd till hovnarr på en intervju bara för att se reaktionerna hos de närvarande? Det skulle ju kunna vara ett slags postmodernt radikalt grepp, en direkt attack och ett knytnävsslag i veka livet på affärsvärldens tomma fraser. Jag är en taskspelare med många strängar på min lyra. Som jonglör har jag dessutom en förmåga att hålla många bollar i luften. Det där föreföll vara en ypperlig öppningsfras – det fanns nämligen ett element av underförstått bedrägeri inbakat i det medeltida gebitet; så mycket visste Per – eftersom uttrycket ju egentligen betydde att han inte var särskilt duktig på något överhuvudtaget. Efter en kortare sejour på Drottningholm och ett ödesdigert gyckel som inte föll i god jord hos Hans Kungliga Majestät, då jag med nöd och näppe undgick hillebardens obarmhärtiga egg och pöbelns outtröttliga lynchningsförsök, är jag nu med mina goda språkkunskaper öppen för nya utmaningar inom godtyckligt europeiskt kungahus.
”Öppen för nytt” betyder ju egentligen “desperat”, tänkte Per för sig själv. ”Pöbeln” skulle han nog dock ändå utelämna då det var ett alltför kraftfullt uttryck för ett människoförakt som han inte riktigt ville kännas vid som sitt eget. Vad gällde förmågan att hålla många bollar i luften så var den underförstådda innebörden att han aldrig riktigt avslutade något han en gång påbörjat. Varken bu eller bä alltså. Han skakade av sig sitt barnsliga dagdrömmeri och sköt ifrån sig lexikonet. Världen som han just häcklat inombords var ändå hans trygghet och den tillvaro han nog inte skulle kunna bryta sig ur när allt kom omkring. Det var just snyggt att sitta här och klanka ner på det som varit hans verklighet och tryggat hans försörjning under så lång tid. Han såg på sin klocka – timmen var över och anteckningsblocket var lika jungfruligt vitt och obesudlat som när den börjat. Han återgick till sin vanliga plats bland dem han jobbade med, till den verklighet som ändå var hans säkra utgångspunkt, den plats han kände till och en miljö där han trots allt samtalade med sin personal, om så bara om praktiska, mätbara resultat. 

2.
Det var en regnig men i övrigt oansenlig dag i slutet av oktober – möjligen var det en tisdag; det föreföll honom vara den mest logiska veckodag för detta skede av livet att ta sin början men hann mindes inte riktigt i efterhand – som Svårmodet flyttade in hos morfar Anton. Vid första anblicken kan det se ut som det skulle ha varit en alltigenom dyster upplevelse men, som Anton i egenskap av den praktiskt lagde man han nu var skulle erfara, tillståndet skulle visa sig ha många ansikten och komma i olika skepnader. Oväntat nog skulle Svårmodet också medföra ett stråk av skaparanda som inte nödvändigtvis genomsyrat hans liv fram till dess även om det säger sig självt att vi alla reagerar olika i det fall denna gråvädersstämning gör entré i våra liv. Kanske rådde det en växelverkan mellan Antons målsättning att dra nytta av situationen när det nu ändå var som det var och den där oväntade kreativiteten som var ett av de ansikten förstämdheten skulle visa sig besitta. Han hade redan vid ett flertal tillfällen känt sig iakttagen i trapphuset och just denna dag verkade plötsligt stegen brantare och fler än vanligt. Det var som om en gradvis förändring han dittills valt att försumma nått en kritisk massa och till slut blivit obestridlig. Han tvekade vid lägenhetsdörren som han lämnade på glänt, som om det fortfarande var i hans makt att stänga ute den nyanlända gästen, om så bara för ett kort ögonblick. Något sade honom att det inte bara var en fråga om att skjuta upp något oundvikligt utan också att ett nytt avsnitt av hans liv stod i begrepp att ta sin början, hans ansenliga ålder till trots – på sin höjd, tänkte han, borde det vara läge för något slags nedmontering av hans tillvaro men på något sätt hade han en uppenbarelse om att något betydligt mer meningsfullt var på väg att inledas. Han var mån om att mycket försiktigt stänga om sig; han var nämligen av den bestämda uppfattningen att situationer som denna krävde taktfullhet och något slags högtidlighet trots att han av förståeliga skäl saknade personlig erfarenhet av den specifika belägenhet han just hamnat i. Han ville heller inte väcka uppståndelse bland grannarna; dels var Anton en man av återhållsamma gester och inte den som sjåpade sig i onödan men han var också mån om att inte slå in en kil i det relativa lugn som utmärkte hyreshuset han bodde i, något som det skulle ha inneburit att offentligt skylta med Svårmodets närvaro. För ett ögonblick funderade han på om gästen var att anses som objuden eller inte – det var häpnadsväckande hur han varit omedveten om dess planer för honom så sent som denna morgon och hur han nu hjälpte tungsintheten att göra sig hemmastadd i sin enkla boning.
Ja, det är väl bara att acceptera att du är här för att stanna, inledde Anton sitt första, lågmälda samtal med Svårmodet. Det är nämligen fullt naturligt att känna en tafatthet inför denna typ av möte och en svag förnimmelse av den blyghet han känt inför en ungdomskärlek när de träffades första gången, i en prydare och mer trevande tid än den han nu levde i, lägrade sig över honom.
Det hela får ju ta den tid det behöver, korrigerade sig Anton efter en kort stunds eftertanke, osäker på vad vett och etikett föreskrev i en situation som denna och hur han skulle förhålla sig till den motsägelse som låg i att vördnadsfullt betrakta den flyktiga gestalt i rummet som kanske till och med föresatt sig att göra följe med honom under hela den tid som fortfarande stod honom till buds, hur lång den nu skulle bli. Anton var ganska övertygad om att han visste om Svårmodets metoder – och förkunnade detta inte utan, den högtidliga men bistra stunden till trots, ett drag av triumf i sitt sinnelag. Det hade, enligt Antons efterforskningar, nämligen i skymundan och självpåtaget vattnat blommorna i trapphuset under en längre tid, som ett svepskäl för att under täckmantel kunna sondera terrängen, lyssna på förlupna samtal och studera osäkra blickar för att avgöra vem det härnäst skulle sätta klorna i. Men kanske hade Svårmodet ändå tagit sig vatten över huvudet denna gång: Anton, med sitt radikalt praktiska förhållningssätt till denna situation precis som alla andra utmaningar han ställts inför under livets gång, var fast besluten att, ja, kanske inte förena nytta med nöje men i alla fall göra mesta möjliga av det trångmål han nu försatts i. Han såg sig omkring i rummet och såg för sitt inre hur den gäckande skepnaden utan skrupler utforskade det enkla men fullt fungerande ekosystem som utgjorde hans begränsade verklighet. Den tycktes med lätthet glida, som via osmos, mellan den fysiska, faktiska yttre miljön och den inre begreppsvärld han besatt på ett sätt som övertygade Anton om att Svårmodet var kroppsligen närvarande. Han såg framför sig för ett ögonblick till och med hur han bäddade på soffan för den nya hyresgästen – någon skam måste ju tungsintheten trots allt ha i kroppen och morfar Anton reserverade rättigheten att hålla Svårmodet på behörigt avstånd åtminstone under nattens vilotimmar. Men han avfärdade omedelbart tanken på att det skulle få sitta i gungstolen vid den tänkta åsynen av detta. Det vore trots allt att gå ett steg för långt med tanke på att det var själva epicentret för alla minnen han hade av Lilian. Morfar Anton satte morgonens kaffe på värmning och kunde, hur det nu var, inte motstå frestelsen att ställa fram två koppar tillsammans med socker och grädde. Därefter sörplade han njutningsfullt i sig sin egen kopp och såg hur hans tankekraft sakta gav liv åt två händer som med allt tydligare konturer värmde sig runt den rykande drycken i porslinet mitt emot. Han lade armarna i kors på bordet och stirrade sedan Svårmodet, vars hela kropp nu blivit fullt synlig, stint i ögonen. Plötsligt insåg han sin kluvenhet inför den så kallade officiella samtalstonen: å ena sidan ville han tämligen kvickt få det koketta kallpratet överstökat och titlarna undanlagda. Det låg honom verkligen inte varmt om hjärtat att tala för talandets skull. Men samtidigt fanns där en oro hos honom om att mer direkta tilltalsformer skulle kunna inkräkta på någon form av integritet hos den nya hyresgästen och att den relation de två just inlett, vad den nu än månde betyda, skulle upplösas lika fort som den uppstått och att gestalten mitt emot skulle gå upp i rök och obemärkt sippra igenom golvspringor och fönsterglipor. Det där var en motsägelse han inte lagt tankemöda på tidigare och han förvånades över denna för honom högst oväntade paradox när det gällde att å ena sidan hålla fast vid en gryende själsfrändskap och å andra sidan inte skrämma bort den genom att vara alltför direkt på ett för tidigt stadium. Antons liv bestod av räta linjer och förutsägbarhet och det här var en bula i vägbanan som han allra helst ville jämna ut utan ytterligare mankemang. Efter ytterligare grubblerier fann han det lika gott att utgå ifrån att han i själva verket projicerade, på Svårmodet, sin egen obekvämlighet med det faktum att gestalten på andra sidan talade till och var införstådd med hans inre demoner. Han ville komma till skott, få veta vad det var den nyanlända figuren hade att förtälja honom men samtidigt skrämdes han inför den svarta grottmynning han just då upplevde att han stod framför. Plötsligt hade hans dittills inrutade liv tagit en oväntad, otydligt definierad vändning och det kanske inte skrämde vettet ur honom, men lade åtminstone sordin på en tisdag (om det nu verkligen var den veckodag som Svårmodet gjorde entré i hans liv) som annars med sina enkla rutiner skulle ha skänkt honom glädje och trygghet, sin egenhet av att vara just tisdag till trots. Han bestämde sig därför för att använda ett praktiskt spörsmål som ingång och som, även om han skämdes för det, skavt honom under en längre tid. Han kände sig även en smula skamsen över sin målmedvetenhet när det gällde att förse sig med information i frågor av en mer saklig natur. Men sanningen var ju att så länge olösta, handfasta frågor hopade sig ovan honom likt orosmoln på en annars klar sommarhimmel, så kunde han inte riktigt hänge sig åt de utsvävningar som skulle följa i spåren av mer hjärteöppnande samtal. Svårmodet tycktes lyssna tålmodigt och respektfullt. Den fråga som tryckte Anton var för stunden lyckligtvis av en avgjort teoretiskt karaktär men för varje sekund som gick skulle den växa i aktualitet och förr eller senare klä sig i verklighetens utstyrsel. Han var nämligen obekväm med tanken på att vara i blickfånget och det allra mest flagranta exemplet på detta skulle naturligtvis vara den dag i en nära förestående eller – bättre upp – avlägsen framtid då han åter skulle bli ett med den jord som en gång blåst liv i hans ande.
Jag upplever det lite bekymmersamt att jag inte kommer kunna vara där när alla kommit för min skull på min begravning, nästan viskade han till samtalspartnern på andra sidan bordet. Ja, där och där alltså; jag kommer ju naturligtvis vara närvarande på mitt eget vis men jag kan ju inte vara en särskilt bra värd i det tillstånd jag då på förekommen anledning befinner mig i, på fel sida så att säga och det var något som Lilian alltid ville att jag skulle vara – ja, en bra värd med andra ord, här på den jordeliga sidan. Du förstår, hon var väldigt bra på allt det officiella, om jag uttrycker mig på det viset, när vi hade besök. Allting följde liksom ett förutbestämt mönster som alla blev vana vid vad gäller till exempel utbyte av politesser och tidpunkter för måltider och det skulle kännas opassande gentemot henne att inte leva upp till allas högt ställda förväntningar på min stora dag. Jag vill naturligtvis inte göra någon besviken och att en ovärdig sorti ska vara det sista intrycket av mig. Det ska vara ordning och reda; det var så jag blev uppfostrad. Jag skulle naturligtvis allra helst vilja uttrycka min tacksamhet i person vid allas ankomst och hemresa men detta kommer ju som bekant vara omöjligt under rådande omständigheter. Morfar Anton ryggade plötsligt tillbaka för den strida ström av ord som hans verbala islossning alldeles nyss gett upphov till. Upplevelsen fick honom att bärga sig; han kände sig sårbar efter att plötsligt ha varit så meddelsam.
Ah, åt helsike med alltihopa. Det här handlar ju om att jag inte trivs med att vara i centrum. Så, nu fick jag det sagt. Jag har aldrig varit de Talade Ordens man. Han var nu, som från ingenstans, lätt irriterad över att för ett ögonblick ha trasslat in sig i teoretiska resonemang om ordval; det var olikt honom att vackla inför sådana världsfrånvända saker. Han vände sig om för att fylla på kaffe i något slags tro på att hans sinnesskärpa och noggrannhet skulle komma tillbaka i sin vanligtvis oklanderliga prakt. När han återvände till bordet var Svårmodet försvunnet. Efter en stund fann han det bekvämt utsträckt på soffan, till synes i sin egen värld, kanske försjunken i hur det skulle ta sig an den gamle mannen utifrån de erfarenheter det hittills samlat på sig. Svårmodet kunde uppenbarligen vänta ytterligare en tid med att dra långtgående slutsatser. Det hade inte någon brådska; så mycket förstod Anton även om det stod skrivet i stjärnorna vad det slutgiltiga målet med dess närvaro faktiskt var. Han gladde sig åt att gästen tycktes känna sig som hemma och att han på egen hand tagit hand om honom på ett sätt som gjorde den gåtfulla och mångfacetterade skepnaden rättvisa; det skulle även Lilian ha tänkt om hon hade varit där. Sedan återvände han till Tingen i de Skrivna Ordens värld – den okomplicerade plats där han kände sig mer hemma än i de Talade Ordens rike. I böckernas värld hade han ingen hämmande, åldrande kropp, ingen glömska som saktade ner hans tanke och handling; världen var tidlös och möjligheterna oändliga.
 
3.

Pers stegfrekvens befann sig i perfekt samklang med regnets växlande intensitet. Lyckligtvis var han nära nedgången till tunnelbanan och kunde snart lyfta av kapuschongen från sin sakta allt kalare hjässa. En tyst tiggerska satt med nedslagen, uppgiven blick och ett budskap skrivet på kartong i handen. Han läste det bara i förbifarten och fick stålsätta sig för att inte ta till sig det som stod skrivet och han kunde bara snappa upp lösryckta ord men det var tillräckligt. Som så många gånger förr fylldes han av tanken att det tragiska människoödet skulle kunna lämna den där sargade kroppen och bosätta sig i honom om han bara kom för nära, som om det endast vore slumpens blinda hasardspel som skilde hans trygga liv från det framför honom som av okända anledningar slagits i spillror och att hennes helt sonika skulle kunna ta ett språng och överföras på honom. Tunnelbanestationen var ett märkligt ekosystem av krossade drömmar och förhoppningar om en framtid som med allra största säkerhet aldrig skulle komma: människoliv som lagts i ruiner sida vid sida med tredjeklassesteter som hoppades på att som genom ett mirakel bli upptäckta och människor i varierande åldrar som utlovade frälsning till kostnaden av en undermåligt översatt bok. Klumpen i magen ebbade ut i takt med att han nådde botten på rulltrappan och sögs med i strömmen av människor, oförmögen att stanna upp och få ordentligt fotfäste. Han funderade på om det var värdigt en chef att åka tunnelbana. Men sanningen var ju att detta var en av de bästa stunderna på dagen – en okomplicerad, anonym tyst halvtimme, tid för reflektion och kravlöshet. Det var en transportsträcka som ingen höll honom ansvarig för och den låg nästan i paritet med den excess som det innebar att anlända alldeles för tidigt till en flygplats under en affärsresa och få sitta ensam i någon timme, trygg i insikten om att bagaget var incheckat och att hans liv snart skulle ligga i andras händer och att det inte fanns någonting han egentligen kunde göra annat än att vänta, promenera i denna plastiga värld, kanske till och med ta sig ett glas vin bekostat av hans traktamente för att sedan äntligen kunna slå av telefonen med gott samvete och helt underkasta sig den uppsminkade etikett som gällde i en flygplanskropp och låta sig utspisas med jämna mellanrum, där det enda uttrycket för hans fria vilja, i sanning dock begränsad till ett val mellan två till buds stående alternativ, skulle vara om han ville ha en vegetarisk måltid eller inte. Oavsett utgången av detta dilemma skulle han be om ännu mer rödvin att skölja ned alltsammans med. Det slog honom att han måste vara en sorglig skepnad där han satt i sin regntäta jacka och sina igenimmade glasögon. Inom kort suddades emellertid verklighetens skarpa konturer ut och han sjönk allt djupare in i sin egen inre värld, den som ofta kunde tyckas så otillgänglig i tillvaron ovanför jord. Han sökte efter en outtryckt mening, en motsägelse eller ett påstående som skulle fungera som en nyckel till det där tankelandskapet inombords, som en knapp som skulle få hans tankar att driva iväg. Det var naturligtvis samma funderingar som återkom gång efter gång men han visste av erfarenhet att de allt som oftast ordnade sig i något annorlunda konstellationer eller att han emellanåt skulle snubbla över ett uttryckssätt som öppnade upp en ny värld och därefter var inget sig likt; insikten, hur kortlivad eller evig den än skulle visa sig vara, om vad som skulle kunna finnas, var oåterkallelig till sin natur och allt han behövde göra var att med nyckelord eller ögonblicksbilder försöka hålla den vid liv länge nog för att den inte skulle falla i glömska, vilket naturligtvis var det svåraste av allt, som att för omvärlden bevisa existensen av ett grundämne som skapats på konstgjord väg i ett laboratorium. Per tog inget för givet, vis av tidigare misstag, när det gällde att hålla fast vid dessa nyckfulla partiklar utan skrev ofta upp dem även om till och med detta verktyg ibland visade sig vara för trubbigt för att senare återuppliva och även -uppleva insikten med intentionen att enligt god vetenskaplig sed kunna proklamera att resultatet av experimentet var trovärdigt. Det var rasande ansträngande att stanna upp och få en av de där tankarna på pränt när de samtidigt, likt ett levande lövverk i ständig förgrening, var i evig rörelse i allsköns riktningar. Han hade utvecklat en teori om att människor med snarlika ansiktsuttryck skulle kunna ha en liknande personlighet eller livshistoria, som om de skulle ha formats av motgångars karga vindar eller kanske slätats ut av lyckans värmande strålar. Han kunde inte låta bli att dras till sorg och smärta som han trodde sig se i sina medresenärers ögon även om han misstänkte att han nog hade en tendens att övertolka just dessa drag och projicera sin egen tappning av världen på dem. De födde nämligen något slags beskyddarinstinkt i honom; i sina tankar lade han sin hand på deras axel, gav en förstående blick, sade ett väl valt ord – uttryckt på ett annat sätt såg han framför sig hur dessa främlingar i samma ögonblick nåddes av insikten att han behövdes i deras liv. Naturligtvis kände han från tid till annan något som måste beskrivas som en ren attraktion till vissa av dem. Han brukade vända sig bort eller blunda för att uppleva vilket känt ansikte som skulle ta hans medresenärs utrymme i hans tankar, hur hans hjärna ersatte det nya, okända med något bekant och fundera på vad det kunde betyda, om det hade någon innebörd alls, att det var just den människan som i hans huvud tog den faktiska passagerarens plats. Mitt emot honom satt en kvinna med ett ansikte som var som uthugget ur ett klippblock. Ansiktet hade overkligt raka linjer och gav henne en uppsyn av knivskarpt analytiskt sinne. Hade hon lyft blicken, tänkte Per, hade hon skurit rakt igenom honom. Han funderade på om det var stolthet, livserfarenhet, en övernaturlig emotionell klarsynthet eller rentav sorg som format det där till synes hårt ansatta men av upphöjt lugn utmejslade ansiktet. Det slog honom att han satt så nära den äldre kvinnan bredvid honom att de vidrört varandra flera gånger under resan. Upptagen av sina bortsvävande tankar hade han först inte ens märkt det och uppenbarligen inte kvinnan heller. Hon hade en kvardröjande framtoning och ett ansikte som tycktes reagera en halvsekund för sent men som när blicken väl lyftes och föll på någon i vagnen tycktes ha använt det där ögonblicket till att formulera ett svar på de frågor var och en av passagerarna brottades med i sitt eget mikrokosmos. Kanske, tänkte Per, var den ofrivilliga trängseln han nu var en del av den enda källan till beröring för många ensamma människor och tänk om de därför med flit avstod från att flytta sig när de egentligen brutit mot någon slags social kod som gällde ovan jord där de inte var påtvingade denna kroppsliga närhet. En blick, vars öde egentligen varit att bli förlupen och uttryckslös, mot ändan på tunnelbanevagnen skulle visa sig vara nyckeln till hans inre värld denna gång. Korridorens ringa längd till trots så kunde man tydligt se, helt i enlighet med fysikens lagar, hur den tycktes smalna av ju längre bort han fäste blicken. Utsträckta ben och tankspritt nedställda väskor och ryggsäckar kantade dess väg och utgjorde en potentiell fara för den som tänkt röra sig i vagnen om trängseln nu trots allt skulle innebära ett hot mot den lilla personliga integritet man lyckats bevara eller i det fall man tröttnat på en medresenär som hade svårt att sitta still. Vart kunde livet ha tagit vägen om han istället följt den där smala, osäkra stigen som vagnens korridor nu gjorde honom påmind om? Han kom först fram till att han inte kände någon ångest av något slag utan konstaterade istället helt nyktert att det inte fanns något korrekt eller felaktigt beslut – nästa fas i livet skulle i båda fallen handla om att tillföra den där andra komponenten som fattats eller varit gravt underrepresenterad fram till dess. Tryggheten, den breda vägen, i ena vågskålen och Äventyret i den andra. Men varför hade det fallit sig så naturligt att låta sig övertygas om att det förstnämnda varit rätt val? Han ställde sig frågan om det var för sent att slå in på den smala vägen nu. Sitt dåliga självförtroende till trots hade han ju talang kvar. Fast samtidigt hade han kastat bort två decennier av övning; skulle han kunna göra något av sin begåvning i den här åldern? Kunna leva av det? Han fick en plötslig känsla av att trots allt ha gjort ett fruktansvärt misstag, av att ha slängt bort sitt liv. Kraven han levde upp till i sin vardag var ju inte hans egna eller i vart fall var de endast hans bild av vad han trodde att andra förväntade sig av honom. Och när allt kom till kritan – visste han egentligen vad han hade för ambitioner med livet? Han kunde tydligt formulera vad han inte tyckte om men vad var det han ville göra med sin existens egentligen? Varför hade det blivit så? Hans mål handlade om att trygga sin och familjens framtid men vad skulle den där framtiden egentligen handla om? Allt han gjorde var liksom en investering i den där framtiden och det som i själva verket var ett medel framstod som ett mål i sig – det verkliga målet låg för långt fram i tiden för att kunna ta till sig och då hade fokus flyttats till att inrikta sig helt och hållet på den färd som skulle ta honom dit. Han insåg dock att framtiden har den otäcka egenskapen att den övergår i nutid förr eller senare. Det som i hans övre tonårstid var en framtidsversion var nu den verklighet han levde i men han sköt liksom horisonten framför sig hela tiden – det fanns alltid delmål senare i livet som var värda att vänta på och att spara pengar, tid och hälsa till. Det var bara att följa tangentens riktning in i evigheten. Han förstod där och då att det förelåg en högst verklig risk att han skulle lämna denna värld utan att ha levt sitt liv. Per rynkade ogillande på ögonbrynen åt den där småborgerliga uttrycksformen som gjort sig påmind igen. All planering, alla investeringar i den där framtiden var i själva verket en flykt från nuet, en ursäkt för att inte leva livet i sin helhet redan nu. Alla framtidsambitioner var när allt kom omkring endast en täckmantel. Egentligen var han inte på väg någonstans utan på väg bort från något; hans fokus på framtida vinster var ett sätt att rationalisera flyktbeteendet och det verkade, konstaterade Per, som att han någonstans längs vägen själv blint börjat tro på det där som kanske måste beskrivas som en slags ofrivillig livslögn. Han mindes hur han under en tjänsteresa till Frankrike anlänt en dag tidigare än mötet skulle börja. Han hade på sin lediga dag tagit tåget till Paris, en plats han besökt i sin ungdom under en längre tid än vad han nu hade till sitt förfogande. Det var en möjlighet som på något vis uppstått ur tomma intet, en upplevelse – en nöjesutflykt delvis bekostad av företaget - som fallit likt manna från himlen och som inte borde kunna existera och det gjorde upplevelsen så mycket heligare för honom i all dess enkelhet. Det fanns ingen uppenbar baksida av myntet och det var ett tillfälle som, som det nu kändes, hade uppstått ur tomma intet. Nu gick han till fots utan större ambitioner än att låta sig svepas in i storstadens till synes medvetna kaos och bara passivt registrera sina sinnesuttryck och den organiserade galenskap som han förknippade med La République – förmågan att med en gest eller en oartikulerad interjektion säga mer än ett fullskrivet ark, hur allt på något förtrollat sätt fungerade trots alla vidlyftiga, till synes ineffektiva reaktioner, hur La Tradition ofta var viktigare än faktiska resultat. En fadäs hade dock gnagt hans medvetande – av misstag hade han valt fel tåg vilket hade kostat honom mer än han först tänkt sig att utsvävningen skulle göra. Han hade kommit på sig själv med att oroa sig för hur han skulle kunna få tillbaka den där oväntade utgiften under resten av veckan genom att hushålla med sitt traktamente. Per hade varit tvungen att ge sig själv en mental örfil: han hade ju fått resan till Frankrike till skänks och dessutom en halvdag i Frankrikes huvudstad och tid som han haft möjlighet att styra helt över själv. Allt för priset av 40 euro. Vad bestod då den där grumliga oron av egentligen? Vad skulle han ha gjort med pengarna istället, för när han skrapade på ytan var det väl egentligen det frågan han behövde besvara? Pengarna skulle ju ha varit bra att ha. Så långt OK. Att använda till vad då? Till senare behov. Men vad skulle han lägga pengarna på senare i livet då? På stunder som dessa. Fast senare i livet alltså. Och nu hade han fått den där upplevelsen; den satt tryggt insatt i minnesbanken och den var ett oåterkalleligt faktum som ingen kunde ta ifrån honom i motsats till alla framtidens upplevelser som antingen skulle äga rum eller inte och som kanske eller kanske inte skulle utgöra mer levande och fantastiska minnen än de han nu tog med sig. Och Per hade kunnat le åt sig själv och släppa besattheten av framtiden och återigen befinna sig helt och hållet i nuet igen i alla fall för en stund. Men samtidigt visste han att det lilla drama som utspelat sig, den interna uppgörelse hans två hjärnhalvor just haft, var hans högst påtagliga sanning som han inte kunde skaka av sig. Han levde sitt liv ständigt sneglande över axeln för att försäkra sig om att han visste var nödutgången fanns. Och då är man inget vidare festsällskap. Alltid där men aldrig riktigt närvarande.
Dörrarna öppnades och han drogs än en gång med i malströmmen av människor; han sögs mot sin vilja ut i den faktiska verkligheten av kraften i det vakuum som tycktes uppstå efter de människor som med hastiga steg sökte sig upp från underjorden för att ta sig an sina dagliga sysslor. Regnet hade stillat sig och han kryssade spänstigt mellan vattenpölarna, nådde sin arbetsplats och famlade en stund efter sitt passerkort. Som vanligt valde han trapporna för att slippa använda hissen och från vad han nyligen hört skulle en uppåtgående rörelse med benen vara bra för att minska risken för hjärt- och kärlsjukdomar i vår stillasittande värld. Han hade redan byggt upp ett försprång gentemot det antal steg han planerade att ta på dagsbasis och det var naturligtvis något han kunde ha gott av senare under dagen. Om han tog en rast på fem eller tio minuter varje timme som han lade på att promenera kunde han med lätthet uppnå sitt dagsmål eller till och med överträffa det. Han stannade till halvvägs upp i trappan. Varför var han så stressad över att inte nå det där antalet steg han föresatt sig att prestera? Han var ju långt över den kvot som var nödvändig för att leva det som ansågs vara ett sunt liv. Det hade han inte varit när han skaffade den där klockan. Det hade börjat med att han uppnådde 10000 steg. En dag hade han med lätthet men ändå utan egentlig avsikt uppnått ytterligare 2000 steg. Så småningom hade han börjat gå av tunnelbanan en station för tidigt. 14000 blev 16000 som sedermera blev 18000. 18000 steg varje dag. Så ofattbart meningslöst det lät när han sammanfattade det så brutalt enkelt och naket. Och skulle han någon gång återfalla i gamla synder och bara gå 16000 steg skulle en stress, nästintill panik, infinna sig hos honom – det visste Per instinktivt. Det kändes småaktigt och oväsentligt och ändå kunde han inte låta bli och han visste inte varför. Han insåg att hans beteende var att beteckna som en ganska otäck besatthet. Och det skrämde honom. Han hade inte mer tid att tänka på det nu men visste att han skulle få det senare under dagen under den där avsatta tiden för hans anställda. I ett mötesrum, bakom nedsläppta persienner och lyckta dörrar skulle det stå honom fritt att fundera och han skulle inleda rättegången mot sig själv, den process där han skulle stå anklagad, vara sin egen advokat och samtidigt företräda åklagarsidan. Huruvida dom skulle falla i målet redan samma dag skulle förstås återstå att se. Kanske skulle det visa sig vara ett lämpligt tillfälle att försöka reda ut besatthetens allra mest grundläggande natur och bryta ner den till dess minsta beståndsdelar.
Sammanfattningsvis, inledde Per sitt anförande till sig själv när tiden väl kommit och han dragit sig tillbaka till sin självpåtagna isolering, är jag en manisk man på flykt undan nutiden. När jag säger det så låter det som ganska graverande uppgifter. Han skrev ”MANI” med tryckbokstäver på ett av de vita ark han alltid hade med sig, rev av det och lade det på bordet. Vad består besattheten av? Möjligen, ponerade Per, har det med den där tangentens riktning att göra: att känslan som följer på ett avsteg från livets stora plan frambringar en känsla av förlorad kontroll; det upplevs inte som en engångsutsvävning, vilket det ju faktiskt borde ses som, utan som ett trendbrott och att därmed vara på väg åt helt fel håll i livet, mot fördärvet. De situationer som framtvingade den där olustkänslan av förlorad kontroll, hur småaktiga de än föreföll, kunde alla möjligen anses ha med hygieniska faktorer att göra: oväntade utgifter; stress som uppstod, hur momentan den än var, när han inte hunnit gå igenom veckans brevskörd i inkorgen under sin semester; mindre hälsosamma kostval han tvingats göra under en stressig dag; kanske tid han förlorat på ett felaktigt val av något slag och som han aldrig skulle kunna få tillbaka – saker som utgjorde ramverket men inte själva essensen för hans liv. På sitt eget vis knaprade dessa situationer på hans framtid oavsett om de kom med någon positiv bieffekt i nuet eller ej. Men varför skulle han driva saker till sin spets, vilket den där manin handlade om? I alla fall var det hans definition av den, att man inte längre hade ett handfast, försvarbart mål med sina handlingar utan klamrade sig fast vid ett beteende oavsett om det fungerade eller inte. Det var ju ett sätt att agera som var dömt att misslyckas över tid. Kanske handlade det om att skaffa sig lite marginal mellan det han just uppnått och den plats han ursprungligen kommit ifrån, för att vara på den säkra sidan, men resonemanget bet sig ju självt i svansen – han kunde omöjligen hela tiden uppnå bättre resultat; hans resurser var inte oändliga och det var inte bara ödesbestämt utan en rent logisk följd att han till slut skulle misslyckas med att skapa ytterligare trygghetsmarginal och därmed till slut finna sig själv i en obehaglig situation där han tycktes falla i riktning mot förfallets dunkla träskmarker. Ändå var det som om han inte hade något bättre alternativ för att uppnå fortsatt tillväxt i sitt liv och det var en tanke han inte riktigt kunde sätta fingret på. Det var naturligtvis inget fel på dessa egenskaper i sig; att spara tid, hälsa och pengar till senare var ju en i grund och botten sund inställning till livet. Men något sade honom att han redan var bortom den punkt där han egentligen adderade ytterligare nytta till sitt liv i sin helhet genom att även fortsättningsvis fokusera på framtidens möjligheter och på sitt eget vis var det en tröst att han åtminstone förstått att där fanns något för honom att ta tag i - en insikt som fick honom att le snett åt sig själv. Motgångar skulle nödvändigtvis komma och i förlängningen skulle han vara oförmögen att ytterligare bygga på sina buffertar. Så varför hålla på på det viset? På nästa ark skrev han ”PÅ FLYKT” och lade det lite längre bort. Men vad är det som skrämmer mig på flykt? undrade Per. Han återgick till tanken om att han egentligen inte visste vad han ville med sitt liv. Kanske, tänkte han, har jag snarare inriktat mig på att försöka hjälpa andra att förverkliga sina drömmar och det där hade eventuellt med hans okunskap om sina egna livsmål att göra. Han hade alltid stått där som en uppbackning i kulisserna, anpassat sig och plåstrat ihop dem som inte nådde dit de ville i livet och blev omkörda av alla med vassare armbågar. Han insåg att han allt som oftast inte behövdes längre när trasiga själar han hållit under armarna kommit på fötter igen och då stod han åter där med tomheten som uppstod när han, om så bara för stunden, inte hade någon annans livsmål eller utmaning att engagera sig i. ”UPPBACKNING” var det bästa han kom på att skriva. Det kändes plötsligt fåfängt att försöka pussla ihop en komplett bild med tillgång till bara tre bitar. Han försökte memorera den där bilden för senare bruk – kanske skulle de övriga bitarna mirakulöst falla på plats så småningom även om det just då kändes ogenomträngligt. Det knackade på dörren.
Nu går skam på torra land, tänkte Per (dock i mindre gudfruktiga ordalag, skulle vän av ordning inskjuta även om det egentliga språkbruket inte skulle passa i en rättegångssal) och de profana orden undslapp nästan hans läppars kontroll. Han rafsade ihop papperena, halvt i panik, slog sig ned, rättade till det numera icke existerande hårsvallet i någon slags överslagshandling och bad i det närmaste andfådd vem det nu var som väntade på andra sidan att stiga in.
Kommer jag olägligt, frågade Ellen fryntligt. Hennes plötsligt uppenbarade huvud fick Per att känna sig som en del av något som mycket väl skulle kunna utvecklas till en dörrspringarfars. Det kändes mest som en artig fråga från henne; Per kände inte Ellen som någon som lät sig vänta på att få sagt det hon ville. Och det kanske inte alltid var till hennes fördel, hann han tänka.
Nej, självklart inte, svarade han. Det är ju därför jag är här. Meningen kändes som hämtad ur ett illa skrivet manus, vilket bara förstärkte hans känsla av att vara en ofrivillig skådespelare i en usel föreställning, men det fick duga för stunden. Han mindes inte om han någon gång suttit ansikte mot ansikte med henne sedan hon blev anställd. Per skämdes över insikten om att det kunde gå månader mellan de gånger han växlade några ord med vissa av sina anställda, om så bara för att utbyta några artighetsfraser. Han försökte sätta någon form av etikett på henne. Varför han nu skulle göra det. ”Plundrad julgran” var av någon outgrundlig anledning det som låg närmast till hands och han såg framför sig hur han med tryckbokstäver, nästan njutningsfullt och med eftertryck, skrev ner detta öknamn på ett av de där arken, rev av det och lade det prydligt på bordet som ett oåterkalleligt förkunnande och vittnesmål om hans för omvärlden plötsliga och okända människoförakt. Det låg något rastlöst över henne. Det var som om hon vaknade upp till ett helt nytt liv varje morgon med en medryckande självklarhet. Hennes känsloliv satt på utsidan och trots att hon aldrig satte ord på det var det som att man bara visste (vad det nu var man visste) när man var i hennes närhet. Han skämdes för ett ögonblick för sin ofullkomlighet. Så får man ju inte tänka om någon i sin personalstyrka. Inte om någon alls när allt kommer omkring. Och sanningen att säga hyste han en djup respekt för denna unga människa som inte tvekade i sitt självuttryck. Det var något han borde ta efter mer än något annat. Men den ambitionen fick naturligtvis stryka på foten och läggas åt sidan för stunden.
Jag skulle vilja be om ursäkt, inledde Ellen vad det nu var hon hade att säga. Per blev uppriktigt förvånad.
Ursäkt?
Ja, jag vet att jag inte presterat så bra på sistone.
Det är inget jag har märkt, svarade Per med en ärlig förvåning han undrade när han känt senast.
Du är snäll, sade Ellen. Du behöver inte vara förstående.
Nu får du allt tala ur skägget.
Nej, jag har bara lite problem hemma och så där. Koncentrationen är inte den bästa.
Ärligt talat är det inget jag har noterat och jag har inte hört något från någon annan här heller om att de skulle ha gjort det. Så du kan nog släppa den tanken. Innerst inne hoppades Per naturligtvis på att konversationen skuille skjuta iväg i en annan, mer personlig riktning men påminde sig nogsamt om att det i den officiella tappningen skulle innebära att han skulle kunna anses gå över en förbjuden gräns mellan personligt och yrkesmässigt som han inte fick överträda i sin roll.
Är det något jag kan hjälpa dig med för att underlätta för dig här på jobbet? Ellen sken upp vid frågan.
Om det inte är att be om för mycket – skulle jag kunna få gå två timmar tidigare imorgon? Jag kan naturligtvis jobba ikapp det.
Gå du bara. Jag bjuder på det. Jag uppskattar att du är ärlig och att du tar ditt arbete på sådant allvar. Det är inte självklart att alla gör det idag. Ellen slog ihop sina handleder och sprack upp i ett stort leende.
Tack! sa hon så det måste ha hörts ut i korridoren. Hon gick mot dörren men vände sig om när hon var halvvägs ut och stängde om sig igen:
Ska du inte fråga varför?
Det är väl din ensak?
Jag menar, du har ju rätt att veta om jag försvinner på betald arbetstid?
Har jag? Jag tycker faktiskt inte att det nödvändigtvis är sant. Jag menar, det kan ju bero på. Per kunde inte låta bli att le nästan uppgivet åt den absurda konversationen och det märkliga spel som de tillsammans iscensatte och improviserade. Han spjärnade emot på alla sätt han kunde i sin iver att inte vara den som tog initiativet till ett mer personligt samtal han så gärna ville vara en del av. Ellen satte sig igen, nu till synes med en allvarlig min. Först då förstod Per att hon kanske velat ha den här konversationen hela tiden, ända sedan hon kommit in i rummet.
Det är min pappa. Han mår inte så bra nu när mina föräldrar skilt sig. Jag är rädd att han är på väg att tappa fotfästet. Vad skulle du vilja höra som man i ett sådant läge? Hon lade ansiktet i sina händer och spände allvarligt blicken i honom för att ge pondus och seriositet till sina ord. Per kunde inte låta bli att se sig omkring, som om det fanns dolda kameror och vittnen i rummet. Sedan vandrade hans ögon tillbaka till Ellen.
Först och främst är jag uppriktigt ledsen för din skull och för det du går igenom. Jag hoppas att jag inte uttrycker mig olämpligt eller så med tanke på att jag inte känner din pappa. Det allra bästa hade väl varit om jag gått hem och funderat på saken men den tiden finns ju inte och som jag känner dig vill du väl ha ett rakt, snabbt svar. Han drog återigen på munnen, den bistra situationen till trots. Ellen verkade inte ta illa vid sig. Per vände åter huvudet åt ena sidan och sedan den andra, för att han skulle kunna vinna en sekund eller två.
Det är förstås alltför generaliserande att prata om ”män” och jag är ju inte bekant med honom som individ, så du får ta det med en nypa salt. Men jag tror att du måste skapa en miljö som gör att han öppnar sig. Hur du ska göra det vet jag inte men om han är tyst inledningsvis innebär inte det att han inte vill prata. Det tar bara lite tid, skulle jag tro. Prata inte istället för honom och acceptera att han kanske inte kan sätta samma nyanser på orden som du kan. Det är inte så lätt om man socialiserats till att vara tyst och stark att plötsligt öppna sig och prata vitt och brett om vad man känner; han kanske inte vet själv heller till en början. En plötslig sorg satte tänderna i Per när han yttrade dessa ord; han kunde inte riktigt definiera vad den bestod i och om det var honom själv eller Ellens pappa – eller Ellen eller livet i stort – han kände sig bedrövad för.
Hur ska jag uttrycka det? fortsatte Per i ett plötsligt infall. Se det som en vårflod. Först kanske det bara är en tystlåten liten bäck gömd mellan tuvor och stenar men om du smälter isen och snön runt omkring med din värme och ditt tålamod så kommer den växa sig starkare.
Tack – jag ska försöka tänka på det. Snösmältning, tuvor och stenar, memorerade hon på lill-, ring- och långfingret. Jag har ju lätt för att prata, som du nog vet.
Ja, det råder väl knappast några tvivel om det, nästan mumlade Per för sig själv. Men när Ellen lämnade rummet infann sig hos Per en känsla av att vara levande som han inte känt på länge. Visst, det han sagt var ju kriminellt banalt när allt kom omkring och för en kort stund skämdes han för att han kanske varit oförmögen till mer intelligenta uttrycksformer på grund av någon slags uppflammande nedvärdering av kvinnan han just delat rummet med även om han inte visste om det verkligen var på det viset. Men det hade funnits en närhet i honom under den där dryga kvarten de talat som var ett eko från en svunnen tid, ett aktivt lyssnande som han trott att han inte längre var förmögen till. Han hade ändå gått över den där förbjudna gränsen och inte vänt sig om för att förvissa sig om var nödutgången fanns och det var en upplevelse som han av någon outgrundlig anledning inte kunde beskriva på något annat sätt än erotisk; han hyste absolut inga plötsliga köttsliga lustar för vårstormen som han just, under några korta minuter, svepts med av och som om allt gick enligt plan, skulle smälta sin pappas frusna vinterlandskap med hjälp av den återhållsamma glöd han visste att han utstrålat och delat med sig av. Det var själva kontakten, situationen som fenomen betraktad, de fått tillsammans som hade berusat honom och han hade känt sig tilldragande och intensiv som om livet vore alldeles för kort för att vänta på nästa dags soluppgång.
 
4.

Jaså, Anton har kanske haft dambesök? Den äldre av de två i rummet tittade misstroget på den unge mannen från hemtjänsten som tog den extra kaffekoppen, diskade den och ställde den att torka. Antons blev kvar på bordet då det fortfarande fanns kvar i den.
Kvinnor? I min ålder? Med min prostata, muttrade han. Mannen från hemtjänsten noterade inte vad morfar Anton just sagt, upptagen som han var med att försäkra sig om att den åldrige mannen hade rena kläder och mat i kylskåpet.
Är det något mer Anton behöver? frågade han.
Ja, en sak: du kan dua mig. Vi behöver inte prata i tredje person. Vad jag vet slutade vi med artiga tilltalsformer i slutet av 60-talet såvida man inte tillhör den kungliga familjen och så mycket är säkert, att det gör jag inte – det vore för mycket för en gammal man att lära sig allt från början igen. Är det något du tagit med dig från där du kommer ifrån? Jag tycker man hör det så ofta nuförtiden – stämmer det? Jag trodde att dagens ungdom var införstådd med hur vi pratar i det här landet men jag hade väl fel.
Det är kanske detta vi kallar det nya Sverige, svarade Samir och satte sig ned. Du vet, Anton, det är märkligt att behöva uppfatta sig som annorlunda i förhållande till en norm som inte längre är särskilt representativ. Jag och andra som kommit hit eller är andra eller tredje generationens – eller vad vi nu ska kalla oss - uppfattas som ett slags minoritet. Och även om man tror att det är så man ska uppfatta sig själv, som annorlunda gentemot en tänkt majoritet, så är ju sanningen att det är verkligheten ni – eller vi, så att jag inte motsäger mig själv – lever i. Vi existerar inte i relation till något; vi är en del av den där verkligheten och påverkar den genom att helt enkelt finnas till i den. Jag lägger ingen värdering i det där – det är bara så det är. Vad gäller niandet – ja, det känns respektlöst att dua en äldre person och de där ränderna sitter i. Jag upplever att det är en gest mot mitt ursprung, något jag gärna delar med mig av för att hedra min bakgrund; det är oförargligt (i alla fall fram till att du nu påtalade vad som gäller). Samtidigt är det nog många som får influenser också – från språkkurser eller parförhållanden med människor från andra länder. Det ger en extra dimension till språkbruket, variation och förnyelse.
Det är bra, Samir, svarade morfar Anton och stötte uppskattande käppen i golvet. Det var lite mer information än vad jag behövde men du verkar ha huvudet på skaft. När kommer du nästa gång?
På onsdag. Är det något du vill att jag ska ta med mig?
Om du vill får du gärna sitta ner och prata en stund då också. Det kommer väl till pass och det blir ju så kort.
Självklart! Sköt om dig så länge då. Morfar sträckte fram handen. Han tyckte själv att det inte riktigt passade in, att det kändes föråldrat även i hans begreppsvärld, men kunde inte finna på något bättre sätt att tacka Samir för att han tagit sig lite tid att besvara frågan på ett betydligt mer uttömmande sätt än vad han i efterhand insåg att han förväntat sig; han hade inte behövt göra det utan kunde ha viftat bort den med hänvisning till ett pressat schema. Kanske, tänkte Anton, hade även den unge mannen upplevt pratstunden som trevlig. Samir tackade för sig och Anton dröjde sig kvar en stund vid dörren för att försäkra sig om att han inte kom tillbaka. När han var säker på att de skulle förbli ensamma återgick han till att lägga all sin uppmärksamhet på sin hemlige inneboende.
Det tog en liten stund men undan för undan tog konturerna av Svårmodet form. Han kunde inte riktigt avgöra om det varit lättare denna gång att klart se dess gestalt än när de först stiftat bekantskap med varandra men han hade börjat känna sig alltmer bekväm med dess närvaro och tyckte att de börjat komma varandra in på livet. Ur garderoben plockade han, i brist på annat, fram ett schackspel.
Jag är ju inte Ordens Man som jag nämnde så jag tänkte att det skulle lätta upp stämningen lite om vi ägnade oss åt någon aktivitet. Då kanske orden kommer som i förbigående, av sig själva. Du förstår, det är ju som jag kanske nämnde lite saker jag skulle vilja ha svar på. Jo, alltså, jag skulle vilja veta orsaken till att Lilian fick gå före mig. Så här i efterhand kan jag prata ganska öppet om det så du behöver inte känna dig obekväm med frågan. Det finns väl ingen bättre att fråga än den som sitter framför mig. Det var en märklig situation för mig att hantera; sorg var inget jag stött på förut, i alla fall inte på just det närgångna sättet. För att vara ärlig var jag osäker på om jag skulle kunna känna den där sorgen. Hela mitt liv hade varit förutsägbart, ingenjör som jag är. Men när jag satt där i kyrkbänken så vällde den där ledsamheten över mig; det var som en underjordisk källa som bröt upp ur marken och översvämmade omgivningen. Och jag skäms för det där, att jag efteråt gladdes åt att sorgen tagit över – att jag fick en bekräftelse på att även jag kunde känna känslor. Den där stunden skulle ju bara ha handlat om Lilian och inte om mig och mina tillkortakommanden. För sanningen är att jag tvivlat på just det så många gånger, att jag skulle stå i någon form av relation till den där känslovärlden. Jag kände en tacksamhet över att jag i alla fall där och då kunde släppa det jordeliga, det materiella. Den där gråten, ja, jag är ju inte Ordens Man som jag just sade så du får ursäkta om jag inte har språket att uttrycka mig mer sofistikerat, den existerade liksom i sin egen rätt under den där stunden. Det var en rik, tjock, livskraftig gråt och på något märkligt sätt var den skön. Det var som om en fördämning öppnats och jag bara följde med strömmen, obekymrad om vart den skulle föra mig eller om jag skulle duka under i dess virvlar. Eller som det första frodiga grönbetet på våren. Ja, jag har verkligen inte språkets gåva men jag ville ändå dela med mig av min upplevelse av det som hände den där dagen. Jag förstår att du så att säga bara har ett arbete att uträtta; det måste vara ganska otacksamt att lyssna på min klagan. Förlåt; det är inte likt mig att tappa tråden men det är ju inte varje dag man har så här fint besök så då får man väl tillåta sig lite vidare svängar. Det jag ville fråga, eller snarare få en bekräftelse om, är alltså om orsaken till att Lilian gick bort före mig berodde på att hon var för mån om att leva. Jag har ingen annan förklaring egentligen – se här, fortsatte Anton och lade sina händer bekvämt på sin något för stora mage. Förstår du? Det var inte jag som levde hälsosamt, verkligen inte. På något sätt tror jag dock att jag varit nöjd med min plats här i livet och även om jag med min yrkesbakgrund inte borde ha någon tilltro till sådana... hur ska jag säga... diffusa strömningar, så tror jag att det är anledningen till att jag fortfarande sitter här idag. Morfar Anton var mycket nöjd med sitt anförande. Bollen låg nu på Svårmodets planhalva; det valde dock att avstå sitt drag så Anton fyllde själv i den lucka som uppstått.
Jo, för att tala klarspråk, så här med lite distans till alltihop, så var hon ju långt ifrån en perfekt människa. Det kan jag faktiskt kosta på mig att säga. Morfar Anton böjde sig framåt, som för att förkunna en mörk hemlighet, mot tungsintheten mitt emot och viskade:
Jo, alltså, hon var ju, sanningen att säga, lite neurotisk. Att på detta vis höra sin fräna vittnesbörd om sin avlidna hustru fick Anton att rygga tillbaka; han lutade sig bakåt, till synes tagen av tyngden från sina egna ord. Om han velat få en inverterad bekräftelse från sin bordsgranne som skulle kunna ha motsagt och tagit udden av det han just sagt, så hade han dock misstagit sig. Svårmodet väntade istället tålmodigt och nyifket på vad Anton skulle göra härnäst.
Hur som helst, så tror jag att saken ligger till, fortsatte den gamle mannen. Och det är klart, det var ju ganska bekvämt för mig som en praktiskt lagd man att bara inrätta mig i ledet och låta henne sköta talet medan jag, så att säga, drog mitt strå till stacken genom att se till att allt fungerade i bakgrunden. Men, du förstår, jag har ofta funderat på om jag inte stöttade henne tillräckligt och att det var därför det gick som det gick. Jag vet inte om du har någon slags tystnadsplikt när det gäller dessa frågor och du kanske inte vill eller kan svara. Men kanske att jag kunde ha gjort mer för att dämpa hennes oro. Mina praktiska göromål blev liksom en tillflyktsort, en ursäkt för att inte prata. Du såg ju Samir här förut – inte tror jag att han skulle kunna lufta ett element ens en gång om så krävdes men han har ju en viss språkbehandling trots allt. Det är en annan verklighet idag och det är väl bara att acceptera det och att andra egenskaper kommer väl till pass. Men ja, jag tror att den där neurotiska läggningen gjorde henne sjuk till slut. Och även om jag kanske inte har så många vänner eller har rört på mig tillräckligt, så har jag ändå känt att jag har min plats här i livet; jag vet min roll och min lott. Och då spelar blodtrycksmediciner och lite bukfetma inte så stor roll i det lite större sammanhaget. Visst är det fegt att jag sitter här och kritiserar henne först efter att hon gått ur tiden – jag hade väl kanske inte modet då och det hade väl bara förvärrat saken, kan jag tänka. Och – oss två män emellan, för du är väl man? – jag ville inte förstöra det kärleksliv vi faktiskt hade genom att väcka den björn som sover. Om du förstår vad jag menar. Jag vet inte om jag bara svamlar, men på något sätt kan jag uppleva att jag kommit min dotter närmare sedan Lilian gick bort. Jag är ju inte Ordens Man – förlåt att jag upprepar mig – men det ligger mindre prestige i de samtal vi har nu än när Lilian var i livet. Det är som om hon blommat ut mer när min hustru inte finns bland oss längre. Det är svårt att medge det, men så är det nog. Men en krokig spik kan ju aldrig rätas ut helt och hållet i efterhand, om man säger så. Nåväl, tack för pratstunden. Och efter detta abrupta och för Svårmodets del snopna slut på samtalet släntrade morfar Anton iväg till sin säng och sov en rik, drömlös sömn – en djup, men kort dvala som var som att frossa i vårens första frodiga gräs eller till sin natur kanske som en avgrundsdjup, befriande gråt, vilket man nu föredrog.
 
5.

Per vaknade alldeles för tidigt denna fredagsmorgon. Han ställdes inför det svåra beslutet att kanske få våndas i sömnlöshet några timmar om hans försök att somna om skulle visa sig vara fruktlösa eller att möjligen kollapsa på eftermiddagen. Ingetdera av dem föll honom i smaken. Efter några tafatta försök att återgå till drömmarnas rike kastade han en blick på hustrun som låg bredvid honom och gick sedan upp då han inte ville väcka henne genom att vrida och vända sig under pust och stön. Efter någon minut tog dock istället en känsla av tillförsikt över – det låg en förhoppning i luften som han inte visste var den kom från. Som om det här skulle bli hans dag av orsaker som var dolda för honom och att allt han rörde vid skulle bli till guld. Scenen han just då befann sig på var en värld han kunde förstå och ta till sig – familjen sov fortfarande och där satt han ensam, med kaffekoppen som skydd mot den omgivande världen, likt en sköld omgiven av ett magnetfält som effektivt styrde bort den omgivande världsrymdens alla faror. Livet var enklare så här, utan ord, med tankar som aldrig behövde komma på skam genom att bli klädda i tal och i sin oskyddade nakenhet stötas och blötas mot en betydligt mer komplex verklighet. Det här var en stund han egentligen inte behövde redogöra för; det fanns ju inget vittne till den alldagliga scenen i köket. Tio minuter av kravlöshet rådde som han inte kunde ställas till svars för – det var ett tidsfördriv som inte kunde vändas emot honom men även i dessa ensamma ögonblick fanns där märkligt nog ett hemligt behov av att berättiga denna handling. Det var som att det satt en misstänksam men ändå osynlig övervakare som betraktade honom från sin position under matbordet även i dessa triviala situationer som inte hade bekommit en normalt funtad människa det minsta. Ständigt detta dåliga samvete och dessa krav som han visste att ingen egentligen hade ställt på honom.
Nåväl, tänkte han. Han tittade igen på sin klocka och tvekade. Det var naturligtvis becksvart ute men, kalkylerade Per, om han skulle gå till arbetet så här tidigt denna morgon skulle han precis möta de första solstrimmorna när han närmade sig kontoret. Han hade all tid i världen. Sin sömndruckenhet till trots kändes benen lättare än på länge i trappan. Känslan av att av någon anledning vara utvald just denna dag hängde i. Han andades framtidsoptimism och klar, hög luft för första gången under den innevarande årstiden – kanske, spekulerade han, var detta början på den första riktiga vinterdagen. Näsborrarna tycktes frysa av det långa andetaget; han slöt ögonen, lät axlarna sjunka ner och så tog han de första stegen ut i stockholmsmorgonen. Han tänkte på hur märkligt barnslig han var – hur han fortfarande skämdes för sina tillkortakommanden sin ålder till trots och på förmyndaren under bordet. Detta var ju förstås Längtans tid, tänkte han, som för att vifta bort sin egen skam och för att berättiga det där barnasinnet. Advent var nära. Och hur det än var kom samma kvardröjande glädje och närvaro över honom varje år vid denna tid. Det som börjat som en glöd i ett par barnögon på julafton hade sedermera övergått i Vetskapen om och Längtan till vad som komma skulle – och nu, när Per tänkte efter, var det längtan efter att längta som kom över honom, drömmen om att få drömma sig bort och att ha rättigheter att göra det utan att dömas ut som en onyttig odåga. Medvetenheten som kommit med att växa upp hade under årens lopp förskjutit fokus från det konkreta här och nu till det abstrakta i framtiden; det kanske fanns en brist på närvaro i nuet i det där, tänkte han, men Per resonerade samtidigt att det var så många upplevelser man skulle hinna vara med om, så många illusioner att upprätthålla att man var tvungen att påbörja all den där längtan till decembers alla fägringar i god tid. Längtan hade blivit en slags högtid i sig och i sin egen rätt.
Det var en ynnest att för en stund få vara ensam i en stad som annars skulle sjuda av liv, av människor som alla levde i sitt eget, parallella universum. Det var bara det där märkliga bakgrundssorlet från en storstad som hördes; han hade aldrig riktigt förstått vad det bestod av – för honom var det ljudet av kall tystnad men han fick inte den ekvationen att gå ihop. Staden var ju full av buller, utan samklang och ordning. Hur kunde det forma denna harmoniska, entoniga tystnad och alla dess ljud till synes ligga på samma frekvens? Kanske, ponerade han, var det avståndet till alla dessa ljud som slätade ut dem och fick ljudvågorna att liksom sträckas ut och därmed bli mer lika varandra; det var bara bildörrar som stängdes på nära håll och sporadiska röster som bröt den där tystnaden. Så småningom sipprade det första ljuset igenom de lätta molnslöjorna – det föll på en frostig stad där fler och fler vaknade upp och den oförklarliga känslan av hopp växte sig starkare hos honom. I takt med att människorna blev fler och fler omkring honom upphörde hans sinnesro och den där bubblan som vuxit sig större runt honom sprack. Han förvånades över hur svårt det var att komma tillbaka in i den när den väl brustit. Det var då Per lade märke till sin egen tystnad. Hur den liksom låg som ett ogenomträngligt skal runt honom. Det var knappt så att hans egna andetag kunde bryta den och hade det inte varit för hans frasande skosulor mot det grus som förutseende slängts ut för att förhindra halkolyckor hade han kunnat tro att han var osynlig, icke existerande för omvärlden. Han skrämdes av tystnaden. Var det alltså så här omgivningen upplevde honom? En hermetiskt tillsluten värld, ett underjordiskt vattendrag vars forsar och oberäkneliga virvlar – hans rika inre liv, om det nu skulle överleva de prövningar som det skulle innebära att låta det utsättas för verklighetens utmaningar – var helt otillgängliga för omvärlden? Var det denne make och pappa som Kristina och Anna levde med? Hur hade han hamnat här? Han kom på sig med att stå still, försjunken i sina egna tankar. Den plötsliga insikten om att han stod som förstenad, som om han vore en vilde, omedveten om folk och fä runtomkring, fick honom att skämmas och han slog tanken ifrån sig. Han var nära kontoret nu och därmed räddad av gonggongen även om han inte riktigt visste om den slog för slutet på en match han just hade gått mot verkligheten eller mot en otäck fantasi han gjorde bäst i att skaka av sig. Det var bara receptionen som var bemannad och Per skulle komma att kunna njuta av ensamheten en lång stund. Han hade en förkärlek för att vara på platser där man egentligen inte skulle vara vid just den tidpunkten. Det var som att de hade hemligheter som bara han fick ta del av genom att befinna sig på dessa platser vid de tillfällena. Men vid närmare eftertanke insåg han att det var kravlösheten igen som spelade honom ett spratt – här var han på en plats där han ännu inte behövde agera och bevisa. Att det var samma plats, annars fylld av förväntningar och roller han inte fullt valt att spela själv, där han tillbringat en stor del av sina senaste tio år, gjorde saken ännu mer pikant för honom. Liknelsen föreföll illa vald och överansträngd vid första anblicken, men det var som att ha en hemlig kärlek i en och samma person som sin äkta maka och att efter eget tycke och smak kunna välja att se henne som sin älskarinna när andan föll på. Han gladdes åt att få kunna utföra sina egna uppgifter i lugn och ro och utan dåligt samvete eftersom han inte hade något annat att prioritera. Vem vet, tänkte han – med alla problem i alla fall för stunden ur världen kanske han till och med skulle kunna tala med sin personal idag utan att tankarna skulle glida iväg eller att han skulle bli distraherad av något oväntat. Han var ju så bra på att hitta ursäkter för att inte vara närvarande. Jag ska bara... Ja, självklart, men... Och så vidare. Listan på brasklappar var lång och han hade märkt att han hela tiden lade nya uttryck till sin repertoar allt eftersom de dittillsvarande ursäkterna för att inte kunna lägga tid på ett personligt samtal kom på skam. Det var ju inte så här han mindes sig själv från sin ungdom. Han hade varit en god lyssnare, intresserad och nyfiken. Eller var det där endast en vanföreställlning, en teori som aldrig hade satts på prov? Eller en helt annan tid, sann då men utan de verklighetskrav han nu ställdes inför? Om han skulle försöka återvända till de där drömmarna från en svunnen tid, skulle det då finnas något kvar att komma tillbaka till i det där förlovade landet som legat vid hans fötter på den tiden? Det gick naturligtvis att skylla på att han hade mycket att göra, men handen på hjärtat, tänkte Per, så fanns det ju väldigt lite som i sanningens namn inte kunde vänta några minuter till. Men just så gick det till och den där spjuveraktiga, sagofigurslika jag-ska-bara-trotsigheten gjorde att dagar lades till dagar som blev veckor och så småningom månader utan att han särskilt ofta tog sig tid att verkligen lyssna och engagera sig i en diskussion. För ett ögonblick kände han sig som en levande död. Men så ställde han sig vid fönstret och blickade ut över huvudstaden som var upplyst av det där matta, nästan tillbakadragna, blyga ljuset som andades advent och hopp och känslan av att det här skulle bli en triumfens dag infann sig åter hos honom. Han tittade i sin kalender och insåg att han var fri fram till klockan elva. Naturligtvis kunde han ha lagt den tiden på att planera veckan framför honom men han bestämde sig för att ge den där förhoppningen en sportslig chans, låste datorn och satte sig i köket för att läsa med dagens andra kopp nära till hands.
Stör jag? frågade Viktor till synes förskräckt när han dundrade in i köket. Han hade väntat sig att vara först på plats och sättet han gjorde entré på hade därför varit av underordnad betydelse.
Nej, för sjutton gubbar, svarade Per. Han tvekade men lade undan boken. Per letade en stund efter ord för att påbörja ett samtal som han kände att situationen krävde och möjliggjorde, nu när det bara var de två närvarande.
Hur gick det med din vildmarksvandring?
Minns du den? svarade den unge mannen uppriktigt förvånad. Ja, alltså det är ju sex månader sedan.
Oj, så länge sedan. Ja, jag är väl den som får reda på alla nyheter sist på det här stället. Jag är ju chef, du vet. Han rodnade över hur dåligt informerad han höll sig och vad lite han i utgångsläget hade att bygga upp ett mer personligt samtal kring. Men Viktor log snett och slog sig ned.
Jag tycker att du har rätt bra koll under de förutsättningarna. Faktiskt.
Alltså, lönesamtalen är långt borta så du behöver inte göra dig till.
Nej, men allvarligt alltså, svarade Viktor. Per kände sig hedrad. Kanske var det med sanningen överensstämmande att han tog till sig den lilla mängd information som kom hans väg och bearbetade den med utomordentlig fingertoppskänsla och effektivitet. Å andra sidan, tänkte han, var det kanske ungefär så många upplysningar han kunde hantera på en gång vid sidan av allt annat han hade att sköta så det var en lösning som kunde ses som tillfredsställande ur flera synvinklar.
Jo, jag hade det fantastiskt.
Vad är det som lockar under de där vandringarna? Viktor satt tyst en stund.
Ja, det är väl skönt att komma iväg från alla telefonsamtal och så där.
Har du telefonen avstängd? Ensam i fjällvärlden? frågade Per, som inte riktigt visste om han skulle vara chockad eller fascinerad.
Jag har inte ens telefonen med mig. Per nickade imponerat och erkännande.
Tycker du inte att det är oansvarigt? Pers ansiktsuttryck och tonläge gjorde det uppenbart att han inte på något sätt dömde Viktor, den rättframma frågan till trots. Han var uppriktigt intresserad av vad Viktor hade att förtälja; det var en öppen frågeställning och inte något han förväntade sig ett ja- eller nejsvar på.
Jo, det kan man ju tycka. Men faktum är att jag känner mig levande. Förstår du? Det är väl ett lite dumdristigt sätt att utmana sina gränser på men livet måste ju liksom ha lite risktagande också.
Så du går ensam alltså?
Ja.
Det måste ju finnas gott om tid till reflektion, antar jag.
Ärligt talat tänker jag nog inte så mycket. Till stor del går det hela ut på att tömma mig själv på intryck för att lämna plats till nya. Något sådant. Det är klart att jag ofta stannar upp och tar in de där ögonblicksbilderna men för att vara ärlig har jag svårt att redogöra för dem där hemma vad det är jag varit med om. De har slutat att fråga vid det här laget. Eftersom de vet att det får mig att stå ut under resten av året – och dem att stå ut med mig för den delen – så låter de mig ha den där veckan. Och det är jag förstås väldigt tacksam för. Livet är väl enkelt i vildmarken. Ja, vildmark är väl att ta i – civilisationen är ju inte så särdeles långt borta. Ska vi kalla det illusionen om vildmarken istället.
Är det en slags... kravlöshet du upplever?
Ja, det kanske man kan säga. Inga svåra frågor; saker får ta den tid de tar.
Jag trodde att du hade ett stort naturintresse och att det var därför.
Jo, det är klart att jag har. Men naturen utgör kanske mer något slags rekvisita i det här sammanhanget. En snygg bakgrund helt enkelt. Men du har väl också ett stort engagemang för naturen?
Nja, det kan man väl inte säga. Jag håller mig väl på säkert avstånd från vildmarken... Fast jag gillar ju att gå ensam i skog och mark när jag emellanåt får tid över. Däremot försöker jag göra det jag kan för att värna om naturen.
Som...?
Ja, jag försöker att minimera min användning av plast till exempel. Det kräver ju lite eftertanke men någon omöjlighet är det inte. Jag åker ju kommunalt som du vet. Och jag äter nästan aldrig kött.
Är du vegetarian alltså?
Nej, det är jag inte. Fast alltså... i praktiken är jag ju nästan det. Det började med att jag drog ned på köttkonsumtionen till en dag i veckan. Men sedan kändes inte det tillräckligt och det blev varannan vecka istället. Nu är det kanske en gång i månaden men det händer att det blir mer sällan än så.
Tror du att din insats gör skillnad då?
Ja, det är väl som man säger, att jag kan sova gott om natten i alla fall.
Är du inte rädd för att få brist på något?
Äh, jag tar blodprov en gång om året och allt är i sin ordning sedan flera år tillbaka.
Men hade det inte räckt med en gång i veckan utan kött?
Ärligt talat, det är märkligt det där. Det kanske låter konstigt men jag har en tendens att driva saker till sin spets. Sunda förnuftet säger att det borde räcka med att äta vegetariskt sex dagar i veckan men det är väl som att jag tänker att jag blir ännu hälsosammare om jag ökar på avståndet mellan de där tillfällena ytterligare även om det förstås inte finns några belägg för det där resonemanget. I slutändan kan jag känna dåligt samvete för det där månatliga tillfället när jag faktiskt äter kött. Per fick en känsla av att tanken han just redogjort för var bekant.
Det är, fortsatte Per, som att det där enda tillfället försätter mig i ett tillstånd där jag upplever att jag hamnat i en negativ trend. Jag går från att vara vegetarian till att vara köttätare. Jag låser liksom upp mig vid det momentära och ser, i alla fall för stunden, inte vart jag är på väg över tid. Jag vet ju, rent rationellt, att det där inte är sant, att jag övertolkar vikten å det grövsta av betydelsen som en enskild dag kan ha på min hälsa över tid – men det infinner sig liksom en ångest gång efter gång som jag inte verkar kunna göra något åt. Förlåt, Viktor; här sitter din chef och pratar om sina demoner.
Nej, nej, det gör verkligen inget. Det var fint att du delade med dig. Jag hade ingen aning.
Du, det finns nog arbete som väntar på oss båda nu.
Jo, det är väl så. Per visste inte om Viktor förstått vad han sagt och om han skulle ha hållit fast vid det där samtalet ett tag till istället för att rygga tillbaka inför den betydligt mer personliga vändning konversationen tagit. Men det kändes på något sätt som han planterat något som måste betraktas som ett förbjudet frö och han kunde inte låta bli att gilla det.
Förmiddagen förflöt i en harmoni som Per inte visste när han senast känt. Han kände närhet till och mening i sina arbetsuppgifter, något som han upplevde som vingslag från en sedan länge bortglömd tid. Han var mer uppmärksam i sina svar; han upplevde att han stannade upp och tog sig tid; formuleringarna tycktes sitta klockrent och semikolonen var precis på den plats där de skulle vara. Det där morgonmötet i köket och sammankomsten med Ellen hade ju bara varit groddar till mer djuplodande och berörande samtal som kanske skulle ha gått på grund om de exploaterats ytterligare och de hade snuddat vid väldigt triviala ämnen egentligen men ändå – något hade hänt och i sitt eget lilla kosmos hade han haft modet att bryta mönstret. Visst, han hade tagit över samtalet med Viktor (eller hade han verkligen det?) och inte varit fullt så närvarande i sitt lyssnande som han velat. Det skämdes han för men han skulle ju inte ha varit sig själv om han inte gjort just det. Och vad skulle Viktor tänka om att han öppnat sitt hjärta på det här viset? Viktor var väl inte den som var överdrivet meddelsam men det stod ju i hans fulla rätt att dela med sig till alla andra om vad Per sagt. Det var ju inte sagt i förtroende eller så. Sanningen var att upplevelsen var kittlande. I sin oskyldighet hade det varit ett samtal som på något vis undgått Pers kontroll. I hans värld hade det varit ett risktagande lika mycket som Viktor behövde sitt gränsöverskridande, ensam mot naturens element. Nu var bollen i rullning och det var inget han kunde göra och det kändes skönt. Kanske den skulle stanna lika fort; kanske skulle det orsaka följder som han var tvungen att hantera där och då. Han skulle eventuellt sättas på prov och få märkliga frågor från Personalavdelningen om vikten av att vara professionell. Per visste att han gick händelserna i förväg och att det här med största säkerhet för en utomstående var helt oförargliga och alldagliga scener som utspelats men han fantiserade om hur han skulle handskas med de där situationerna. Allra troligast var förstås att Viktor lika fort skulle glömma alltihop, om han ens reflekterade över Pers funderingar kring livet.
Per gick ifrån sin dator. Dagens brevskörd var för länge sedan avklarad. Om allt gick enligt plan skulle bara enskilda frågor trilla in under den resterande delen av arbetsveckan. Om tillfälle gavs skulle han skjuta upp det han kunde göra denna dag till måndag. I korridoren lade han märke till en slokande krukväxt. Han tog en kanna ur köket och vattnade den och tittade för säkerhets skull om någon annan växt såg törstig ut och vände sig sedan om för att återgå till sitt arbete eller till att åtminstone ge sken av att arbeta då han ännu inte visste vad han skulle göra med sin tid eftersom ingenting föreföll särskilt brådskande denna dag. När han lyfte blicken möttes den av två bruna ögon som av en ren händelse tittade rakt in i hans. För en sekund eller två blev de stående mitt emot varandra utan att säga något. Han hann tänka att det var en sann ära att få stå innanför Jeannettes aura snarare än att få betrakta det där upphöjda lugnet utifrån som en betraktare i mängden. Sanningen att säga var det där nog en efterhandstolkning när Per i sina tankar skrev hyllningssånger till den unga kvinnan framför honom och satte ord på och skapade mening i det där som hade hänt.
Har du tid en stund? frågade hon till slut.
Ja... jo, självklart, svarade Per, fortfarande omtumlad av den oväntade upplevelsen. Den bekanta känslan när någon skulle säga upp sig sjönk som ett sänke från hans huvud; när den nådde halsen hade den vuxit till en klump eftersom han alltid kände en genuin, personlig sorg när någon bestämt sig för att sluta innan det rationella maskineriet rasslade igång och han började fundera på vad han skulle göra för att lösa situationen (och han kände ett motstridigt vemod över det faktum att han så omänskligt snabbt kunde slå ifrån sig den där sorgen); i magen blev den en stor sten som molde och värkte och när den till slut nådde fötterna stod han som fastgjuten i golvet av tanken på att kanske aldrig mer få se den vackra kvinnan. För ett ögonblick skämdes han över vilken förkastlig människa han var och för de förlupna, oskyldiga blickar han emellanåt slängt efter henne och som han inte var säker på om hon kanske förnummit, som om hon hade ögon i nacken.
Jag tror att alla mötesrum är upptagna, insåg han sedan. Tror du att det kan vänta? Han ville inte det själv eftersom han inte ville att ovissheten skulle gnaga honom resten av denna dag som ju hade börjat så bra.
Kan vi inte gå ut istället, föreslog Jeannette.
Jovisst, att jag inte tänkte på det. Och så kom det sig att de blev sittande på en bänk med varsin mugg varm dryck. Per fick för sig att han var tvungen att kallprata; varför visste han inte riktigt. Säkerligen var det bara han som tolkade in något utöver det rent arbetsmässiga i situationen och han bannade sig för det.
Har du tänkt på att det är helt andra människor som rör sig ute vid den här tiden på dagen? Ibland kommer jag på mig med att tro att det bara finns skolbarn och arbetande för det är ju dem man ser när man går till och från jobbet. Men det finns ju faktiskt sådana som lever ett annat liv. Jeannette tycktes inte ta notis om det Per just sagt. Det slog Per att han inte visste någonting om den unga kvinnan bredvid honom och att envisa rykten gjorde gällande att ingen annan gjorde det heller när allt kom omkring. Samtidigt kunde han inte för sitt liv tro att hennes attraktionskraft gått alla andra förbi – det måste finnas de människor, tänkte han, som, om så blott för en kort tid, ville bli en del av den där upphöjda världen hon tycktes leva i. Och här satt hon nu bredvid honom med en självklarhet som situationen av någon anledning krävde. Hon hade sänkt sig ner till hans nivå, till de felbaras värld.
Per, du behöver inte oroa dig. Jag ska inte säga upp mig. Verkligen inte. Per pustade ut så att det måste ha hörts.
Hur känner du när du får den där frågan förresten? fortsatte Jeannette. Jag menar, det måste ju finnas en människa bakom chefen.
Ja, sammantaget kan jag väl säga att jag lärt mig att ta det positiva med mig hem från jobbet och lämna det som är mindre trevligt kvar. Jag känner starkt för er alla men samtidigt måste jag ju sköta mina uppgifter även när det blåser snålt. Man utvecklar en överlevnadsstrategi till slut utan att egentligen tänka på det. Om du så vill uppskattar jag mitt privatliv ännu mer sedan jag blev chef. Jag försöker skilja de olika rollerna tydligt åt för att inte låta motgångar på jobbet gå ut över mitt liv där hemma. Men vad var det du ville berätta?
Jo, det sägs att du är bra på att lyssna.
Det sägs...? Per rådbråkade tvivlande sin hjärna innan pusselbitarna föll på plats. Tydligen hade något slags rykte spridit sig men han kunde inte på några villkor begripa att de där väldigt platta men oskyldigt välmenande meningarna Ellen och kanske även Viktor fått med sig på livets väg skulle få vingar.
Så vad är det jag får äran att lyssna på då?
Alltså, frågan är helt hypotetiskt ställd naturligtvis, men hur ställer du dig till relationer på arbetsplatsen? Per svalde nervöst. Jeannettes teoretiska närvaro, om han tillåtit sig att föreställa sig den, skulle ha fått honom helt ur fattning och nu satt hon alldeles konkret bredvid honom med en ytterst handfast fråga som samtidigt potentiellt var en teoretisk ulv i fårakläder.
Menar du om vi som företag har något emot att vår personal träffas på arbetet? Jag känner inte till någon sådan policy så du kommer få min personliga åsikt. Så länge det inte går ut över arbetet har jag inga problem med det.
Men tänk om förhållandet tar slut då? Då kanske båda säger upp sig – och det kan ju bli dålig stämning i gruppen.
Om jag nu skulle förbjuda det skulle väl det hypotetiska paret träffas i smyg – vore det bättre? Den där dåliga stämningen, om den nu uppstår, eller den plötsliga uppsägningen skulle nog komma ändå med den skillnaden att jag inte skulle veta om varför. Och det är väl om möjligt ännu sämre än att vi vet om vad som försiggår. Per påbörjade sin nästa mening men avbröt den. Jeannette uppfattade dock det återhållna påståendet.
Vad tänkte du säga?
Det slog mig – och när du nu ställt en så rak fråga ser jag mig manad att svara ärligt – att jag nog är för benägen att undvika konflikt för att sätta mig på tvären ändå. Jag har nog aldrig tänkt på det. Även om jag kanske skulle hysa vissa tvivel om huruvida detta verkligen är en bra idé så skulle jag nog, för att vara ärlig, forma mina åsikter och argument utifrån att jag helst inte vill stöta mig med det... hur ska vi kalla dem... eller er... kära paret. Och i sanningens namn – var ska människor träffas idag?
Du menar ansikte mot ansikte, med riktiga ord och fullständiga meningar, om inte på arbetsplatsen?
Precis. Det är väl den enda kvarvarande plats där människor möts fullt ut nuförtiden och under en längre tid?
Det ligger förstås mycket i det.
Känner du att du fått svar på din fråga?
Ja, jag tror det. Tack. Per skakade avvärjande på huvudet.
Det kanske är jag som ska tacka?
Varför då?
För att du delade med dig av dina tankar. Det kan väl inte vara helt lätt att göra det med mig.
Ja, jag kände ju att jag var tvungen.
Det är väl inte alla som skulle hålla med om det. Nu när vi ändå sitter här kan väl jag dela med mig av mina funderingar. Jag skulle vilja be om ursäkt för att jag inte är lika närvarande som under tidigare år. Jeannette rynkade på ögonbrynen för att sedan räta ut dem i uppriktig förvåning.
Tidigare var jag ju mycket mer delaktig i allt som hände i ert dagliga arbete. Jag känner mig mer blasé än tidigare.
Det är verkligen ingen som tänker så; det kan du vara säker på. Det kanske var en helt annan tid i början, när allt var nytt och ingen riktigt visste sina roller. Visst, du var för att säga sanningen mer passionerad än idag men du är också mycket effektivare nu än då och vi behöver inte samma konkreta hjälp längre. Det måste väl vara skönt för dig att kunna fokusera på ditt eget? Och du kan vara säker på att vi ber om hjälp när vi behöver det; i övrigt vill vi inte störa dig. Vi uppskattar att du låter oss ta beslut efter våra egna huvuden. Du behöver inte vara mer närvarande än så. Du ska ju inte behöva göra vårt jobb.
Nej, det förstås. Per kände en tillfredsställelse av att för ett ögonblick ha varit i en slags beroendeställning till den unga kvinnan bredvid honom – han visste att det inte passade sig men på något vis, tänkte han, låg det ett slags erotisk spänning i det där plötsliga maktskiftet som han lekt med men samtidigt haft full kontroll över. Han hade gjort sig utsatt och svag i en anställds närhet, något som han egentligen inte borde ha tillåtit sig. Men han njöt av förmågan att kunna styra över sin egen underdånighet för att sedan åter ta kontroll över situationen.
Per, du får det att låta som att du är en väldigt ensam människa. Är det så? Jag upplever det som att du låter tankar och känslor som normalt skulle kretsa kring familjen eller privatlivet trots allt finnas med på jobbet, även om du sa att du lämnar arbetet kvar på kontoret när du går hem. Även om du upplever att du gör det så kanske du tar med dig drömmar och förhoppningar hit? Är det för att kompensera för något du inte får där hemma? Per vände sig mot henne och gav henne en lång granskande blick som egentligen inte var lämplig. Egentligen borde han ha tittat bort men han hade blivit så ställd av frågan att han alldeles glömde att förställa sig. Han funderade på om hon förstod att han helt enkelt inte visste eftersom han inte tänkt tanken förut eller om hon fått för sig att hans tystnad var ett erkännande om det egentliga svaret på det hon just frågat. Frågan ryckte och slet i honom som en novemberstorm – det var en utmaning han ville anta; den låg i att hantera situationen yrkesmässigt men samtidigt med sin språkbegåvning och sinnesnärvaro kunna besvara alla frågor på ett uttömmande, personligt och ärligt sätt. Utsattheten och känslan av att släppa kontrollen över situationen, av att som i ett slags osmos obehindrat kunna färdas mellan två världar, fick honom att känna sig i allra högsta grad närvarande. Han kände sig salongsberusad av det oväntade risktagandet och han ville ha mer av vad det nu var som väntade honom.
Vi borde nog gå tillbaka; tycker du inte det? Per accepterade motvilligt att Jeannette hade brutit den förtrollning han befunnit sig i.
Förlåt att jag tog din tid i anspråk när vi egentligen skulle kunna ha pratat tidigare under veckan. Hon tvekade en stund inför det hon tänkt säga därefter och tycktes för ett ögonblick glömma att andas. Även Per, som ofta kom på sig själv med att behandla sin egen intuition alltför styvmoderligt och därför i onödan vanligtvis avfärdade de vibrationer han fick i känslostinna ögonblick, upplevde att det trots allt låg en betydande sanningshalt i hans känsla av att allt som låg inom hans synhåll just där och då stannade upp och spetsade öronen i spänd väntan på vad som skulle följa.
Har du tid att fortsätta samtalet efter jobbet? Du kan få bjuda mig på kaffe, sa Jeannette med ett nästan krystat men samtidigt lättat leende. Hon tycktes säga orden under utandningsfasen, som om hon velat få in alldeles för många av dem under den korta tidsrymden. Jeannettes medvetande och hennes anatomi hade inte varit på samma våglängd; hon hade hamnat på efterkälken och kippade därför efter andan när hon var klar. Hon tycktes rodna över hur det hela hade utspelat sig – eller kanske var det bara som Per upplevt situationen. Han tittade misstroget på henne. Han försökte intala sig att hålla alla ytterliga hypoteser om vad allt detta kunde betyda och skulle leda till i schack. Han visste naturligtvis att i det manus livet skrivit åt honom – eller var det bara hans tolkning av det, hann han tänka – stod det ju inget om att just han skulle sticka kvinnohjärtan i brand. Han hade naturligtvis i sina fantasier drömt om något slags upprättelse för oförrätter som förmodligen aldrig riktigt inträffat eller som han orsakat sig själv, hur han i slutscenen skulle ta av sig den där masken och alla skulle se vem den verkliga hjälten i den här historien var och med gapande munnar förundras, att det för alla skulle stå klart att det i själva verket var han som fyllt Cyranos roll i så många människors liv. Han beslutade sig för att låta den där vågen av möjliga orsaker till det som just där och då utspelade sig utbreda sig i alla riktningar ännu ett tag och för att inte sätta ner sitt finger på den och därmed tvinga den till att uppge sin sanna natur och vilket tänkt utfall den skulle föra med sig.
Om du hinner förstås.
Ja, gärna. En stund hinner jag naturligtvis.
Säkert?
Ja, svarade Per efter att ha uppbringat all styrka och stadighet han kunnat i sin röst. Och han ville verkligen. För nu hade det oväntade inträffat och han ville bara dras med, tafatt snubblande och ett par steg bakom hela tiden. Den rationella förklaringen kunde han ta senare.
Samma kläder, samma två människor – men ändå var det som att situationen var annorlunda, tänkte Per. Nu möttes de i det civila. De kom och gick till och från arbetsplatsen med en halvtimmes mellanrum och ingen skulle märka någon skillnad denna fredagseftermiddag. Jeannette väntade på honom på avtalad plats.
Hur vet man om man har hittat den rätta... även om han så att säga sitter mitt framför en? undrade den unga kvinnan när de kommit på plats. Vågen spred sig åter som ringar i Pers tankar och när de nådde ytterkanterna på hans medvetande, reflekterades de och möttes sedan i en kaotisk interferens utan vett och sans. Det fick honom att undra över om det verkligen var en god idé att inte riktigt ställa verkligheten mot väggen ännu. Meningen kunde ju ha varit uttryck för en tanklös kärlek till ögonblicket och i det större perspektivet livet, en avsaknad av ansvarstagande för den tankspriddhet hon just visat upp. Men det kunde naturligtvis vara så enkelt som att hon helt enkelt fortsatt samtalet där de lämnat det tidigare under dagen och på grund av tidsbrist varit tvungen att vara rakt på sak. Eller... Hur det än var med den saken hade hon haft tillit nog till honom för att ställa frågan och Per beslöt sig för att låta saken bero vid insikten om att det hur som helst var en komplimang att hon delade med sig av vad det nu var som skulle komma.
Problemet är ju att om man mister en står en tusen åter men de där tusen finns ju där även om man inte mist den där människan man lever med, så hur ska man veta? Hur kan man vara säker på att man gjort rätt val? Hon gav honom en blick som fick Per att undra om frågan trots allt inte var retorisk utan högst personligt adresserad till honom. Han tittade på henne, illa till mods. Han ville säga att han nog inte var den bästa att fråga men samtidigt inte få det att låta som om han talade illa om Kristina bakom hennes rygg. För det handlade ju inte om henne utan om hur tiden gjorde åtrån mindre viktig och kärleken och omtanken desto mer central. De var helt enkelt i olika livsfaser. Åtminstone ville han tro att det var så enkelt även om något sa honom att så inte nödvändigtvis var fallet när allt kom omkring. Han hade dock inte ett tillräckligt stort skafferi av varken ord eller känslor för att kunna reda ut det där. Jeannette gjorde en paus som fick Per att undra om hon nu skulle ångra sitt beslut att sitta ner med sin chef i en miljö som var helt bortkopplad från arbetet.
Jag antar att du förstår att det inte var lätt för mig att fråga dig om du ville gå med på att ses efter jobbet.
Ja, jag har naturligtvis hunnit tänka på det.
Hur ska jag säga – svaret ligger i det där om att det står en tusen åter. Det där är verkligheten jag lever i, hur virtuell den än är och jag tror att du kan vara en motpol till det. Jag kan så att säga dela min uppmärksamhet mellan alla dessa möjliga val men dessa... potentiella subjekt... å sin sida befinner sig i samma situation och har samma frågeställning som jag. Kombinera dessa två komponenter och det blir ganska fort klart att den där själsliga närvaron då späds ut. Per rådbråkade sin hjärna en stund för att förstå vad han just hört och om svaret han just bestämt sig för inte var resultatet av en hjärna som spelade honom ett spratt. Han lät återigen dörren till den definitiva sanningen stå på glänt genom att ställa en motfråga.
Och du tror att jag kan utgöra ett alternativ till den där överdrivet utblandade hallonsaften? Att jag snarare kan vara ett kraftfullt rött vin som tål att drickas utan något till?
Ja, något sådant. Du får det att låta lite pejorativt, den oväntade poesin till trots. Men ungefär så, hur absurt det än kan låta. Frågan på Pers läppar – och han kände sig övertygad om att Jeannette kunde läsa tanken i den förundrade blicken han gav henne – var varför hon riskerade så mycket för vad hon uppenbarligen hoppades skulle bli ett möte kantat av en varm, personlig närvaro hon annars inte nödvändigtvis skulle få eller varför hon upplevde att det han skulle kunna ge henne var så mycket värt. Med ett icke oansenligt mått av självbehärskning kunde han tygla sig. Han valde att tro att det var så enkelt, att det fanns själar därute i världen som var svältfödda på uppmärksamhet (även om något sade honom att det kanske var hennes högt ställda förväntningar på livet som var det egentliga problemet eller åtminstone fördjupade det väsentligt) och att de båda skulle kunna hantera allt som sades dem emellanåt med den diskretion och respekt för varandra som personer som krävdes av situationen.
Så hur vet man att man har hittat den rätta? Ja, på min tid... började Per.
Nej, usch, det där lät ju som en gammal svartvit journalfilm om flottans glada gossar. Det är ju inte så länge sedan ändå. Men ni kanske verkligen har tusentals valmöjligheter idag. På den tiden var det det ju faktiskt helt naturligt att skriva brev för hand till varandra – bara en sådan sak – och bara den ansträngningen gjorde det förstås omöjligt att hålla mer än ett par möjliga kärlekar på värmning samtidigt. Vän av ordning bör dock tillägga att det inte var jag som hade förmånen att välja. Jag blev snarare vald av någon anledning, skulle jag vilja säga. Jag var en gosse som stod med mössan vackert i hand och tackade ödmjukt för det jag fick.
Varför var det så? undrade Jeannette. Per lät blicken falla en stund.
Jag vet inte. Det är väl bara sådan jag är. Men för att svara på din fråga... Nej, jag vet inte. Det är väl bara att ni blundar och håller varandra i hand i språnget. Hur ska du kunna komma runt det? Det låter som att du verkligen vill satsa på det där förhållandet?
Ja, jag hoppas och tror att vi båda vill det. Per förundrades över det tudelade i den där meningen – att ”vi” lika gärna skulle kunna innefatta honom som en tredje person när Jeannette sa det. I rent grammatisk mening alltså. Resonemanget var ju officiellt fortfarande teoretiskt. Han värmde sina fortfarande kalla händer mot kaffemuggen.
Jag ber om ursäkt att det blir lite platt, men jag kan inte säga något annat egentligen än att vi båda bestämt att det ska fungera, att vi kompletterar varandra och i de där olikheterna ligger en respekt för att vi kan täcka upp för varandras svagheter. Det är ju inte som att det slår gnistor om oss men det kan man väl inte begära heller efter alla dessa år. Ja, alltså jag vill inte ta ifrån dig lusten att ha ett långvarigt förhållande. Jag antar att det finns par som bygger sin relation runt många gemensamma punkter medan andra har färre kontaktytor och större personlig frihet. Det är nog bara en smaksak och det är kanske viktigt att man är överens på den punkten för att det ska fungera över tid.
Med tanke på att du sitter här så har ni väl inte så många av de där kontaktytorna, kan jag tänka. Förlåt; det lät kränkande, urskuldade sig Jeannette. Per tvekade en stund.
Hon vet inte att jag är här, svarade han till slut och såg framför sig gossen med mössa i hand, skuldmedveten och med röda kinder. Jeannette tittade förundrat på honom.
Har du inte sagt något, inte ens att du kommer bli sen?
Hon kommer inte märka något. Per kände att luften började ta slut kring honom, men fyllde sedan i:
Vi behöver inte berätta allt för varandra.
Varför inte då?
Måste vi det?
Ja, har hon inte rätt att förvänta sig av dig att du är uppriktig med var du är? Ska du ljuga och säga att du jobbade över?
Jag förväntar mig inte nödvändigtvis att hon ska vara svaren på allt jag behöver och jag är inte heller lösningen i samtliga fall för henne. Om hon frågar säger jag naturligtvis som det är. Om inte, så är det som det är med den saken. Per förundrades över var han fick dessa ord ifrån; här satt han och blåljög för henne medan han såg henne lugnt och rakt i ögonen. Det här är ju inte jag, undrade Per, lätt panikslagen. Alltså, jag ljuger ju inte, för jag vet inte om jag skulle reagera på det viset om jag ställdes inför frågan från Kristina, löd Pers inre konversation med sig själv. Men samtidigt var han övertygad om att kvinnan framför honom genomskådat hans bluff.
Ärligt talat, Jeannette, sade han till slut. Jag har inte tänkt på den saken. Jag ville bara ha det här samtalet med dig och så får jag ta det som det kommer efter det. Jag gör inget annat än att tänka på konsekvenserna av mina handlingar dagarna i ända – ofta även konsekvenserna av andras handlingar som jag inte kan råda över – och jag behöver släppa kontrollen ibland och lösa eventuella problem på stående fot där och då istället för att förhindra att de uppstår i första läget. Förstår du? Han sade det utan att läxa upp henne, lättad över att ha fått det ur sig och över att ha slätat över den tidigare förvrängda sanningen.
Jag har för mycket kontroll i mitt liv. Jeannette tycktes köpa den förklaringen. Per å sin sida kunde pusta ut, nöjd över hur han slingrat sig ur det där greppet han försatt sig själv i – han hade lyckats ge ett ärligt svar som inte förstört kvällen innan den knappt börjat.
Din generation, fortsatte han, verkar ha en bild av att den man lever med ska uppfylla alla roller som vi i min, om jag får generalisera å det grövsta, hade ett helt batteri av vänner och bekanta för att spela. Så för att återgå till din fråga så kanske det är ett råd att ta med dig – förvänta dig inte av honom att han ska kunna ta på sig alla, ofta motstridiga, uppgifter.
Vad är det för uppgifter du inte kan ta på dig, Per? Hon är ett fullblodsproffs, tänkte Per, väl medveten om att det med största säkerhet var hans hjärna som återigen ledde in hans tankar i återvändsgränder.
Ja, om du frågar Kristina så säger jag ingenting. Jag är tyst som en mus närmare bestämt. Så vill hon tala om vad hon känner är det inte mig hon vänder sig till.
Men du sitter ju här och pratar med mig?
Ja, onekligen gör jag det. Visst är det märkligt, svarade Per med en entusiasm som gled över i ett fånigt ansiktsuttryck. Jeannette såg tydligt hur en sorg lägrade sig över Per, det svaga ljuset till trots. Det blev tyst en stund som det ofta blir när två människor som egentligen eller ännu inte känner varandra efter en diskussion med en lovande inledning inser att vägen till en djupare vänskap är lång och full av törnsnår och fallgropar.
Det här med att du är rädd för att inte veta om du träffat den rätte; om man vänder på frågan, hur kan någon veta att han träffat den rätta när han är med dig? frågade Per till slut. Frågan var inte tänkt att ställa henne mot väggen men det var uppenbart att Jeannette inte kunde svara på det. Istället växlade hon för ett ögonblick in på ett sidospår innan hon snabbt fann sig igen.
Jag har så dåligt självförtroende. Alla andra lever så perfekta och passionerade liv. Kanske är det därför jag räds den där frågan. Eller snarare: hur skulle någon kunna tänka sig att jag skulle vara den rätta ur alla de där perspektiven? Per hade svårt att tro att någon överhuvudtaget skulle kunna ställa den vackra kvinnan framför honom till svars för någon av hennes eventuella svagheter (alternativt skulle de känna en omedelbar och obändig lust att lika fort förlåta henne för eventuella tillkortakommanden) men visste i samma ögonblick att där gick gränsen för vad han kunde säga och han lät inte orden undslippa hans inre kontroll.
Jag tror att vi alla har dåligt självförtroende – skillnaden är bara att vissa vågar stå för det medan andra inte har den integriteten.
Det var fint sagt, Per. Per skämdes återigen för sitt, som han upplevde det, småborgerliga ordval. Han var inte ute efter något effektsökeri och meningen hade blivit alldeles för kategorisk i jämförelse med vad han avsett att den skulle bli och hur den skulle låta.
Men du verkar ju aldrig agera osäkert. Vad är hemligheten? Per tittade nästan tvivlande på henne.
Det kanske har blivit bättre med åren men inte har jag något större självförtroende. Men att vara chef är väldigt bra terapi ibland – man tvingas ta och stå för beslut som man inte är bekväm med alla gånger. Och när man sett gång efter annan att livet går vidare även efter att man gjort bort sig så kanske man kommer över en tröskel till slut. Men jag var osäker när jag tog rollen om jag skulle kunna hantera situationer där jag gjort fel.
Varför då? Per funderade en stund på hur han skulle formulera sig och om han återigen var på väg att passera en gräns han inte borde gå över. Men till slut bestämde han sig för att släppa på handbromsen och lyssna på risktagaren i sig som intalade honom att han skulle pröva sin förmåga att hitta rätt ord för att ta sig in i och ut ur situationen, som en utbrytarkung, helskinnad och med hedern i behåll.
Jag har alltid känt en skuld... eller kanske skam... när jag gjort fel. Varför det är så vet jag nog inte riktigt. Jag vet ju att det där inte är sant egentligen. Rent rationellt finns det inget fog för de där tankarna men likt förbaskat så kommer de. Det spelar ingen roll hur många böcker jag läser eller hur väl jag vet att det bara är min förvridna världsbild; jag kan inte övertyga mig själv om att jag har fel i den där känslan jag har. Förlåt, jag pratar bara om mig själv och alldeles för mycket.
Sa du att du är tyst som en mus? frågade Jeannette.
Ja, jag är väl det, svarade Per, till synes en halvsekund för sent och tämligen frånvarande.
Totalt oförmögen att sätta ord på mina tankar.
När du säger att du pratar för mycket, känner du skam då?
Ja, jag känner ett visst svårmod när det blir så. Nu gör jag det igen, som du märker. Jeannette tog ingen notis om hans försök att få en bekräftelse av motsatsen till det han just sagt. Och det kanske var lika bra, tänkte Per. Den där underdånigheten var ovärdig en vuxen man, framför allt om man satt i en beslutsfattande position.
Jag känner att jag tar för mycket plats. Det är inte jag som ska stå längst fram på scenen egentligen – jag passar bättre som den som sköter ridån och rekvisitan. Är det pinsamt att ha en chef som säger att han inte vill ta för mycket plats? Jeannette såg att Per - hur det nu gick till; det måste ha varit en extrem dos av självinsikt, tänkte hon - var i full kontroll över situationen och skrämdes därför inte av frågan.
Nej, svarade hon till slut. Du har ju snarare en förmåga att hitta lösningar som passar för de flesta och formulera dig på ett sätt som gör att ingen blir trampad på tårna men så att alla i alla fall vet vad som gäller. Det är som att du vänt den där återhållsamheten till din fördel. Kan man säga så? Per kunde inte låta bli att ta åt sig av smickret. Jeannette såg på sin klocka.
Per, jag pratar gärna mer en annan gång. Jag vill inte att Kristina ska fatta misstankar om var du är och att du ska behöva förklara varför du är sen – och vi har ju båda någon som väntar på oss. Per undrade om det där verkligen var sant men nickade instämmande och stod för sitt ord och därmed för den modesta notan. Hon kunde inte låta bli att lägga handen på hans arm innan hon skyndsamt log mot honom och vände sig om för att försvinna i senhöstmörkret.
Jag har väl inte svarat särskilt väl på dina frågor egentligen, frågade Per tveksamt.
Det var inte för att få svar på mina specifika frågor jag kom. Det tror jag att du vet.
Per stod kvar en stund innan han fortsatte ut och därefter ner i tunnelbanan. Han var tacksam för de dryga 40 minuter han nu hade framför sig innan han skulle nå fram till lägenhetsdörren – tid att reflektera över vad det var som just hänt men också att samla sig inför den roll han normalt sett skulle spela när han kom hem. När han till sist var ensam lade sig en djup olustkänsla över honom som han inte riktigt ville veta av först. Han visste instinktivt vad det var men värjde sig mot det där knytnävsslaget i solarplexus. Tankarna vandrade tillbaka till det där dåliga självförtroendet. Till Skammen och Skulden, de där tvåäggstvillingarna som tycktes ha fötts ur samma sköte men ändå var tydligt möjliga att skilja på. Han hade inte hunnit berätta för Jeannette – och tur var nog det, tänkte han sedan eftersom han då säkerligen hade gått för långt – hur han i sin späda ungdom emellanåt försvunnit in i ett mörker i flera dagar, ett mörker som anlänt till synes från ingenstans. Hur det där mörkret var en trång tunnel utan något synbart ljus i andra änden och hur han varit oförmögen att göra slut på misären. Det var först när något distraherade honom som syre strömmade in i det där rummet där han var instängd och vars väggar tyckts rasa över honom. Inte heller hade han berättat hur han senare i livet insett att perioder som utmärkts av bättre mående i själva verket hade berott på att de där signalerna från omvärlden och som fick hans inre värld att rämna bara upphört för stunden och att han gång efter annan låtit sig invaggas i falsk säkerhet om att han nu var på rätt väg i livet. Hur han liknat hur han mått vid en radiosändning, att det krävs att mottagaren är inställd på samma frekvens som sändaren för att vi ska vara mottagliga för vissa budskap och att bara för att sändningen upphör så innebär inte det att mottagaren av meddelandet skulle ha förändrats i grund och botten. Han hade inte berättat att han funderat på om han inte i själva verket varit deprimerad under den där tiden men, eftersom han inte var någon huvudrollsinnehavare till sin natur, utgått ifrån att de där känslorna inte tillnärmelsevis var starka nog för att ens påminna om en depression. Starka sorg- och glädjeyttringar var för andra. Det var, tänkte Per, som att han förnekade sin blotta existens till den milda grad att han inte tog sig själv på allvar. Hade han gjort det kanske han skulle ha blivit deprimerad eller insett att han faktiskt redan var det. Den där självförnekelsen skyddade honom från allsköns åkommor, verkade det som – men också från att leva livet han fått. Det var något mer... just det, de hade ju pratat om konflikträdsla. I ett tankeexperiment började han gå bakåt i tiden och spekulera i vilken inverkan den kunde ha haft på hans liv. Vad innebar det egentligen, på molekyl- och partikelnivå, att han var konflikträdd? Kanske i ett läge, tänkte han, där jag ser en skillnad mellan vad jag själv står för och hur omvärlden fungerar så utgår jag ifrån att det är mig det är fel på för att släta ut den där ojämnheten och för att undvika att hamna i onåd hos min medmänniska när vi företräder olika åsikter. OK; så långt allt väl. Det kan ju vara ett bra drag på kort sikt för att undvika att råka illa ut. Men om jag nu upprepar processen igen och igen, genom en hel barndom och upp i mitt unga, vuxna liv – varje gång något förefaller vara eller gå fel tar jag på mig skulden för att undvika rabalder – är det då egentligen märkligt att mitt självförtroende raderas ut över tid eftersom jag hela tiden intalar mig själv att det är jag som gjort fel – kommer det då inte en punkt där man slutar att ställa sig själv till svars för enskilda handlingar och istället ser hela sin existens som ett enda stort misstag? Jag gör ju inget annat än att göra fel? tänkte han. Och det slog Per efter en stunds tankeverksamhet att frågan han till slut börjat ställa inte längre var om han gjort fel i en given situation utan vad – det var ju allom givet, ett axiom, att det var han som var skyldig och då var den enda logiska frågan som till slut återstod vad han gjort sig skyldig till. Någonstans på vägen hade den där strategin kring konflikthantering blivit en cementerad sanning som helt slagit slint och som sedan kommit att ligga till grund för så mycket annat som skulle följa i hans liv. För några korta ögonblick funderade han på om det han gått igenom skulle kunna ha tolkats som ett svek av vuxenvärlden. Att någon någonstans skulle ha insett hans utsatthet, hur han tagit på sig för mycket utan motkrav. Istället hade det ofta förefallit som det varit bekvämt att lägga ansvar för andras välmående på honom och de gånger han opponerat sig hade han mötts av oförståelse och till och med besvikelse. Det var liksom ett lågvattenmärke för mänskligheten och allt hopp för densamma var ute när till och med han, av alla människor, sade ifrån eller visade sig från mindre goda sidor. Och det hade aldrig på allvar slagit honom på den tiden att ens tänka tanken att hans välmående skulle vara någon annans ansvar även om han med akrobatisk lätthet tog sig an andras problem utan att ställa sig frågan om detta verkligen var en rimlig förväntning. Och han reflekterade över sin upplevda mani utifrån sin nyvunna insikt, hur hållbar den än skulle visa sig, om sitt förhållande till konflikthantering. Kanske fanns där ett samband han först inte hade sett: möjligen var det som så att det faktum att han drev saker och ting till sin spets inte handlade om en fascination över att ständigt flytta gränserna utan att det i själva verket var ett svepskäl för att inte ta tag i den där konflikträdslan. Genom att ha svåruppnåeliga mål som tvunget måste uppfyllas innan han i lugn och ro kunde tala allvar med sina demoner hade han ju en ständig pretext för att inte hantera sin rädsla. De elementära behoven i livet måste naturligtvis tillgodoses först innan mer högtstående önskemål kunde tillfredsställas. Och när målet, emellanåt mot alla odds, var uppnått stod han åter öga mot öga med den där skräcken och valde därför, högst omedvetet, att lägga ribban ännu lite högre för att skjuta upp det oundvikliga mötet med sin inre fiende ytterligare en tid. Allt under förevändningen om den allt större nyttan han byggde upp inför framtiden; han lyckades om och om igen intala sig själv att vad han just åstadkommit trots allt inte gav honom tillräckligt med trygghet för att ta nästa steg i livet utan att lyckan i den avlägsna framtiden skulle bli ytterligare några procent större om han bara pressade sina gränser lite till. Han insåg att han aldrig reflekterat över att de saker som han fann stressade honom i ett senare skede inte överhuvudtaget hade bekommit honom så länge han hade mer lättillgängliga mål att sträva emot. Kanske, tänkte han, borde det ha fött en insikt hos honom om vad han verkligen höll på med, att stressen i själva verket var en oro inför att släppa taget om sin trygga värld snarare än en prestationsångest inför det han just föresatt sig att uppnå. Han satt med tom blick av den sista stunden innan han skulle stiga av – han såg inga konturer i ansikten på sina medpassagerare som han kunde analysera denna kväll; de tycktes utsuddade och otydliga. När han steg ut igen i kvällsmörkret kände han säsongens första snö sakta smälta mot sin hud och han undrade om han skulle gå en lång vinter till mötes.

6.

Du, hemtjänsten säger att pappa börjat uppföra sig märkligt. Han tycks prata högt med sig själv, han som annars knappt säger ett ljud i onödan. I alla fall har grannarna berättat för dem om det. Jag vet inte hur allvarligt vi ska ta på det, men tror du att det är dags att vi funderar på annat boende för honom?
Då får de väl sätta mig på hemmet tillsammans med honom eftersom jag också allt som oftast pratar för mig själv, svarade Per Kristina halvdovt från hallen, distraherad av sin ivriga jakt på sin nyckelknippa. Hans trägenhet triumferade till slut när han hittade den på en krok på hatthyllan, på den plats där den också förväntades vara. Kristina suckade.
Vi får väl prata mer om det ikväll.
Om att jag pratar för mig själv?
Om pappa.
Ja, just det, förlåt.
Vad välklädd du är. På en måndagmorgon. Har du någon viktig gäst idag? Per hade inte reflekterat över att han liksom i förbifarten varit noggrannare med sin framtoning.
Nej, det var väl det som hängde längst fram i garderoben, kan jag tänka. Kristina tittade misstroget på honom.
Du verkar mer tankspridd än vanligt.
Jag sov bara dåligt i natt.
Är det något du vill berätta?
Förlåt, jag har bråttom att komma iväg. Ah, ursäkta. Per flyttade vänligt men bestämt på sin hustru och återgick till badrummet då han i hastigheten glömt att borsta tänderna. Han såg sig som hastigast i spegeln. Den där glesnande hårväxten, den var ju inte så pinsam egentligen. Det var en batalj som bara kunde sluta på ett sätt; det visste Per, men hans hår stred hjältemodigt och höll ändå frontlinjen ganska väl, märkte han nu. Påsarna under ögonen var faktiskt knappt märkbara när allt kom omkring. Och den där ovanan han hade att raka sig lite för sällan, den fick honom ju snarare att framstå som en brådmogen, lite uppstudsig lejonhane i puberteten, lekfull och redo för busiga nappatag om situationen så föreskrev. Kristina dök upp vid badrumsdörren.
Per, du behandlar mig som ett föremål som hela tiden står i vägen! Du kan inte hålla på så här. Jag är orolig för pappa och jag vill prata med dig om det. Vad spelar det för roll om du kommer tio minuter sent till jobbet?
Du vill prata om alla praktiska angelägenheter som kommer med ett eventuellt beslut att flytta honom till ett annat boende, uppgifter som du kommer ta på dig och vilja ha hjälp med, menar du? Pers röst förblev lugn och snarare nyktert konstaterande än ironisk. Kristinas ögon tycktes för ett ögonblick bli bottenlöst mörka.
Hur anstår du dig att säga så...! Längre hann inte Kristina innan Per tog henne om midjan och efter en sekunds tystnad där bara blickar utbyttes kysste hennes mun, ömt och kvardröjande.
Varför gjorde du så?
Det var enda sättet att få tyst på dig. Eller också gjorde jag det av min godhet, som Emil i Lönneberga när han kysste lärarinnan, fortsatte Per på bruten småländska. Kristina gav med sig, log uppgivet och bestämde sig för att låta sin man gå, som så många gånger förr. Även om Per var ivrig att komma iväg visste han att det var ytterligare en i raden av fladdriga diskussioner som egentligen bara hade två förlorare och ingen tydlig utgång. Han visste att han ständigt var på flykt från alla samtal som innefattade något mer än redogörelser av fakta och praktiska göromål. Det förblev en uppgift att ta tag i i framtiden men känslan av att vägen tillbaka till mer meningsfulla utbyten av tankegångar var alltför lång gnagde och åsamkade honom både smärta och dåligt samvete. För varje missat tillfälle kändes den där vägen tillbaka, i riktning mot en vackrare dåtid, en smula längre och ångesten desto mer påtaglig. Så begav han sig ut för att möta den guld- och rosaskimrande gryningen som sakta men säkert suddade ut de sista kvarvarande stjärnorna som trotsat storstadsljuset och ännu glimmade på decemberhimlen.
****
Morfar Anton fumlade efter sina glasögon på nattduksbordet. Efter en stunds ivrigt blinkande försvann det sista av gruset som grumlat hans syn.
Jaså, det är bara du. Svårmodet satt med korslagda ben på stolen vid sängkanten.
Du kanske inte behöver skrämmas så där och kan väl låta mig vakna i lugn och ro i alla fall. Jag höll på att få hjärtstopp! Eller det kanske var det som var avsikten när allt kommer omkring... Anton tog sig mödosamt till köket och slog på bryggaren som han av praktiska skäl gjort i ordning kvällen innan och slog på radion.
Jaså, de spelar julsånger redan. Ja, det är ju första advent redan så det må väl vara dem förlåtet. Det är väl många sånger som ska hinna spelas så det är väl bra att de börjar i god tid. Men på min tid, då firade vi jul när den i själva verket inföll. Folk idag är väl så trötta på alltihop när den väl kommer att de helst vill få den överstökad. Anton vände sig om med misstänksamhet i blicken.
Du var nyfiken, eller hur? Det var därför du inte kunde bärga dig och ville väcka mig. Låt mig dricka mitt kaffe i lugn och ro – vi har gott om tid. Till slut satte han ned koppen och knäppte händerna under hakan och spände blicken i den vemodiga figuren på andra sidan bordet.
Du kanske minns att jag nämnde vår dotter. Du förstår, hon var väldigt hårt hållen av sin omgivning och de förväntningar som fanns i den. Det fanns liksom inget utrymme för diskussion. Ja, det är nog andra tider nu men Kristina hade en stark vilja som jag tror alltid var kuvad och som hon aldrig riktigt kunde leva ut, i alla fall så länge hon bodde hos oss. Anton lutade sig sedan framåt, i förtroende och viskade till den mystiska skepnaden mittemot vars konturer nu var klart synliga efter att Anton en gång för alla gjort sig av med sin sömndruckenhet och även hans tankar tyckts klarna:
Jag tror att hon bestämde sig, under den där tiden, för att hon aldrig skulle låta sin vilja få stå tillbaka när hon till slut kunde leva sitt eget liv efter egna premisser. Han återvände till sin ursprungliga position, i triumf som när en detektiv förkunnat hur han kommit fram till vem det var som var mördaren.
Alla eftergifter hotar, så att säga, att föra henne tillbaka till den där tiden. Förstår du? Hon är livrädd för att falla handlöst tillbaka in i den där eran av maktlöshet och underkastelse som var så långt ifrån den person hon ville vara. Därför måste alla motståndare få veta sin plats här i livet och det finns inte plats för några gråzoner. Tvivel och motsägelser gläntar på dörren till katastrofen. Jag är tämligen övertygad om att hon skulle ha varit en mer balanserad vuxen idag om hon redan i sina unga år kunnat leva ut dessa sidor hos sig själv. Morfar Anton gjorde halt och lät blicken tappa sitt fokus.
Men, fortsatte han, jag är ju som bekant inte de Stora Ordens man, så det finns säkert bättre och mer intelligenta sätt att uttrycka det på än det jag just delat med mig av. Om jag nu överhuvudtaget är rätt person att prata om det. Kanske har jag ersatt den där oförmågan att sätta ord på känslor med min pliktkänsla. Han reste sig och fyllde en vattenkanna vid kökskranen. I tur och ordning släckte han därefter med eftertryck sina blommors törst, så som han alltid gjort var tredje dag sedan han flyttat in i sin lägenhet och för att i handlingen bekräfta den lojalitet han just omnämnt. Och att vattna sina växter ämnade han göra vare sig Svårmodet gillade det eller inte och hur länge de än skulle visa sig göra varandra följe på livets väg.



 
7.

Jag skulle vilja börja med att be om ursäkt, sa Per så fort de satt sig. Dämpad julmusik strömmade ur högtalarna – annars var det mesta sig likt jämfört med det första mötet; till och med många av besökarna tycktes vara desamma. För ett ögonblick fylldes Per av en oväntad förföljelsemani – om de nu var omgivna av stamgäster så skulle det ju rent teoretiskt kunna bli som så att någon lade märke till dem och började observera dem över tid. Och om han eller hon kände någon som kände någon... Han viftade bort tanken som en enveten augustritrött sommarfluga; den skulle naturligtvis komma tillbaka som alla andra av hans tankar som hade sitt ursprung i hans abnormt stora fokus på sina egna tillkortakommanden eller omoraliska handlingar vilka med stor sannolikhet skulle gå alla förbi obemärkt. Blotta medvetenheten om att de hypotetiska förutsättningarna skulle kunna existera för att någon skulle komma på honom med vad han höll på med... I ett mentalt språng som han själv inte riktigt trodde på försökte han se det där utifrån: med utgångspunkt i hur ointresserad – eller respektfull vad gällde andras integritet, som han själv ville se det, men han var inte säker på att det inte var en förskönande omskrivning – han själv var av andras konversationer där och då i rummet så borde de andra som församlats rimligen glatt försumma de spridda, slumpvisa ord från de två som tog sig igenom bakgrundssorlet och de klirrande glasen. Men som bekant kunde han inte vara helt säker på att så var fallet.
Ja, alltså, jag pratade alldeles för mycket om mig själv. Det är liksom som att dra ur en propp. Jag kan inte hejda mig och jag tar över.
Vad är det för fel med att prata mycket? Per gjorde halt vid hennes fråga och gav sig själv några dyrbara sekunder genom att blåsa på sitt te och sedan försiktigt sörpla i sig, knappt hörbart, de första dropparna av det.
Nej, det är väl kanske bara jag som är ovan med att ta mycket plats i en diskussion. Diskussion är kanske fel ord. Det var väl snarare näst intill en monolog? Per visste att han återigen hängav sig åt opassande underkastelse i ett sökande efter bekräftelse av raka motsatsen till det han just sagt och att det var en ful ovana han måste sluta med även om den till synes likasinnade kvinnan mitt emot förmodligen mycket väl förstod vad han fiskade efter. Det var helt enkelt ovärdigt honom att hålla på så här; det var en vindpust från en barndom han borde ha lagt bakom sig vid det här laget. Han släppte därför det första greppet om samtalet och tog ett nytt.
Varför sökte du upp mig, egentligen? fortsatte Per. Övergången – hur han ställt ner sin tekopp och på ett naturligt sätt lämnat över ordet till Jeannette – kändes perfekt. Han hade ju velat lyssna snarare än att prata hela tiden, dels för att göra henne rättvisa men också för att bevisa för sig själv att han var förmögen att ta sig tid och aktivt insupa de ord som kom emot honom. Hur många gånger hade han inte förstått varje ord han hört utan att kunna sätta ihop dem till en mening och på riktigt svarat med en genuin motfråga? Han ville inte tro att bilden av en lyssnande, förstående man var minnen från en tid som för länge sedan flytt utan att den där krackelerade självbilden istället blott var resultatet av den ökenvandring han upplevde utgjorde hans liv just där och då. Skulle någon – Jeannette i detta fall – slå vatten på den där uttorkade världen, så skulle blommor spira ur det där ogästvänliga landskapet. Så gick tankegångarna hos Per. Det var först en lång sekvens senare som det gick upp för honom att han ställt en väldigt rak fråga som han inte visste om han ville ha svar på och att det var en fråga han med flit lämnat därhän förra gången de möttes även om de snuddat vid den. Han ville egentligen att Jeannette skulle vara som en av de där medpassagerarna han brukade studera i smyg på tunnelbanan – som en avlägsen familjemedlem vars öden och roller han byggt upp en värld kring, en värld han inte ville rasera under verklighetens påverkan. Men frågan han ställt hade vänt upp och ner på den ambitionen; nu var tärningen kastad.
Jag tror att du är ganska lik mig, inledde Jeannette. Det kanske verkar själviskt, men jag skulle vilja reflektera mina tankar i dina i detta skede av mitt liv. Allt är ju nytt och skört och jungfruligt, men det är ju inte första gången jag är i den här situationen.
Vill du lära av mina misstag? Pers hela ansikte lyste upp av välmenande värme i samma ögonblick som han yttrade de fåniga orden. Jeannette hade vetat vad hon behövt göra för att tända det där ljuset i Pers inre. ”Hjälp” hade varit nyckelordet även om det inte uttryckligen var så hon hade sagt det. Han visste att hon vetat vad som krävdes; det var ingen slump. De var av samma skrot och korn, på samma frekvens. Han insåg att han i sin iver satt ner fingret på den där vågen av möjliga utfall som situationen skulle kunna leda till och oavsiktligt i alla fall delvis bestämt sig för att tvinga den att avslöja sin identitet och på kuppen skapa visshet kring vilka andra möjligheter han nu skulle utesluta.
Jag känner nog inte dig tillräckligt väl för att kunna avgöra sanningshalten i det där du just sade, svarade Per. Det var en dans de gett sig in i på lika villkor, ett spel mellan man och kvinna som skulle stanna vid just det – ett spel. Känslan av makten han upplevde sig ha över den situation som uppstått nästan berusade honom. Han ville höra mer.
Du är ju mån om att alla ska må bra runt omkring dig. Du tycks sätta andra i första rummet. Hur kan du försäkra dig om att man inte använder dig som dörrmatta? Förlåt; det blev kanske lite abrupt.
Nej, jag förstår vad du menar. När jag tänker på det så är nog mitt liv fullt av svek som jag kanske kunde ha tagit illa vid mig av – i skolan var det jag som fick sitta bredvid problembarnen för att mitt lugn och min kunskap på något magiskt sätt skulle ta ett kvantumsprång mellan oss och det var många gånger jag aldrig fick något tack för att jag rensade upp efter andra.
Varför gjorde du det då?
Jag tror att du vet svaret – för att du inte kan leva med vetskapen om att något skulle kunna vara bättre än vad det är och för att du besitter förmågan att göra något åt det.
Men ingen skulle ju veta i många av de där situationerna...?
Jag skulle ju veta. Och det räcker ju, eller hur? Per tittade bort en stund. Tanken var ju att jag skulle lyssna idag. Ska jag bara hålla tyst, tycker du? Jeannette försummade återigen hans underdåniga ord så han struntade i sin föreställning om rätt och fel vad gällde balansen mellan att tala och lyssna.
Jag tänkte lite på det där idag på vägen hit. Det här blir lite komplicerat... men fram tills alldeles nyligen har jag trott att jag varit en martyr, någon som gett, ja, inte sitt liv förstås, men sin tid och sitt välbefinnande för att andra ska må bra. Att jag skulle vara ett missförstått offer. Men ju mer jag tänker på det... Per sökte efter orden och för ett ögonblick trodde Jeannette att det var en avsiktlig konstpaus, inövad framför hallspegeln. Men han repade mod igen.
Jag gör de där sakerna för min egen skull. Jag är inget offer. Mitt mål är en konfliktfri miljö och om jag då lägger mig som en bro mellan människor så att de kan klampa över och mötas på den ena eller andra sidan i största samförstånd, är jag då verkligen ett offer? Jag har börjat tänka att den där bilden jag haft av mig själv som destruktiv är helt felaktig. Tvärtom. Om målet är världsfred så framstår ju de där uppoffringarna som högst rationella, själviska och effektiva, eller hur? Det känns väldigt mycket bättre att se mig själv som en förnuftig varelse och inte som ett känslomässigt vrak och den där tolkningen av situationen jag beskrev hjälper mig att känna så. Att jag nu blev konflikträdd kan ju ha varit ett naturligt svar på omständigheter runt mig som jag inte rådde över, att det inte fanns plats för mer drivna, konkurrenskraftiga människor och då fick jag fylla en annan nisch, en plats som ingen annan tagit, i min ambition att bli en unik personlighet som kunde utmärka sig på ett sätt som andra i min omgivning inte gjorde. Att mitt självförtroende ligger fast förankrat på havsbotten företer sig som naturligt om jag hela tiden utgår från att det är mig det är fel på i min ambition att inte stöta mig med andra. Men istället för att som tidigare tro att det är en inneboende egenskap som jag är född med upplever jag att det där bristande självförtroendet snarare är en logisk konsekvens av det där förmodligen rationella beslutet att undvika konflikt till nästan varje pris som jag av någon anledning tog; det är en kompromiss jag har behövt acceptera som en följd av mitt beslut att välja en mindre konfrontativ väg i livet. Jag har liksom externaliserat det, vad nu det kan heta på ren svenska – det kommer inte inifrån längre, som en medfödd oemotsagd brist, utan jag ser avsaknaden av självförtroende mer som ett oundvikligt resultat av det där vägvalet jag ställdes inför, som en biverkning. Och det har liksom ställt allt på ända. Det är faktiskt första gången jag känner att jag har en förklaring till min bristfälliga självkänsla som även jag kan godta. Inte intellektuellt alltså, utan känslomässigt. Det är inte min inbyggda felbarhet som människa som speglas i det där, vilket jag har tänkt fram tills nyligen utan att ställa de där tankarna mot väggen och granska dem i sömmarna. Det är helt enkelt priset jag får betala, likaväl som någon annan med en helt annan personlighet får betala ett annat pris för sitt kanske diametralt motsatta vägval. Jag tror jag stannar där om du inte misstycker. Jag ville verkligen inte prata om mig själv. Det blev ett lite väl långt svar på din fråga. Jeannette försökte tillgodogöra sig och smälta det han just sagt och satt tyst en stund.
Menar du, svarade hon, att det är som att självförtroendets vara eller icke vara skulle stå i relation till en slags objektiv sanning? Usch, vad jag krånglar till det. Vad jag menar är att jag har liksom sett mitt bräckliga självförtroende som en bristsjukdom där slutmålet, det förväntade tillståndet, är själva självförtroendet. Kanske att självförtroende bara är, utifrån det du säger, ett annat sätt att ta sig an ett komplext verklighetsproblem och bristen på detsamma är en alternativ strategi som relaterar till samma verklighet på ett diametralt motsatt sätt. Alltså att en person som i motsats till dig... mig...oss... skulle vara orädd för konflikter inte skulle ha några större problem med att utgå ifrån att han eller hon har rätt i en konfliktsituation och att det bara skulle vara ett annat sätt att lösa den gordiska knuten och få ett svar på en i grund och botten kanske svårlöst fråga. Att hur vi förhåller oss till konflikter är ett grundläggande vägval vi ställs inför. En självsäker person skulle ju riskera att få blåmärken här och nu men samtidigt få sin vilja igenom och se sina förhoppningar förverkligas i skrivande stund. Du och jag skulle istället välja den andra vägen för att förbli helskinnade på kort sikt men det i sin tur skapar utmaningar senare i livet när vi inte förverkligar oss själva. Det kanske är logiskt att vi i vår linda inte besitter mer avancerade verktyg än så, att vi som barn fortfarande bara har väldigt trubbiga, förenklade metoder för att ta oss an komplexa problem – antingen går vi på offensiven och tar för oss eller också backar vi för att inte råka illa ut. Och att även om förmågan att utveckla mer nyanserat tänkande visar sig först senare i livet så har vi redan från början satt oss själva på ett spår som stakar ut en riktning i våra liv som det är svårt att göra avsteg från när omgivningen förväntar sig något visst ifrån oss och våra egna rutiner är så nära knutna till det där spåret. Något åt det hållet?
Du uttrycker det så mycket bättre än jag skulle kunna ha gjort, medgav Per förundrat även om han samtidigt greps av en vilja om att be henne upprepa precis allt hon just sagt i ett långsammare tempo.
Och kanske till och med, fortsatte hon efter ytterligare en stunds tystnad, att den här fixeringen jag har vid mitt dåliga självförtroende är ett resultat av den där konflikträdslan.
Hur tänker du nu?
Ja, om det nu är som du säger att en dålig självkänsla eller dåligt självförtroende, vad nu skillnaden är mellan dem; det kan göra detsamma, är en konsekvens av det där ”strategiska valet” (Jeannette såg ut att uttrycka en avsmak för uttrycket i det här sammanhanget) att undvika konflikt, så är det ju ett pris som just en sådan som jag måste betala. En besserwisser får rimligen andra uppgifter senare i livet när han eller hon inser att andra vänder dem ryggen till för att de inte upplever att deras perspektiv respekteras. Summa summarum borde det ju inte spela någon roll – vi har alla ett pris att betala för det där vägvalet vi gör även om priset varierar från person till person. Kanske är det själva konflikträdslan som får oss att göra en så mycket större sak av det att vi till slut hanterar det där bristande självförtroendet som alla andra konfliktsituationer: om självförtroende finns hos andra och inte hos mig så måste jag jämna ut och göra mig av med, eller kanske snarare förklara, den där skillnaden jag ser och då tillämpar jag samma logik som jag alltid gör, det vill säga att jag utgår ifrån att det där med att ha självförtroende är väldigt centralt och att det säkert är mig det är allvarligt fel på eftersom jag inte har det och att jag måste skaffa det för att bli en fullvärdig människa. I samma anda kanske jag, nu när jag ser på det ur det här perspektivet, nedvärderar saker som jag borde se som mina styrkor av den anledningen att jag besitter något som andra i min omgivning inte nödvändigtvis har. Eftersom jag för att undvika konflikt inte vill framstå som nedlåtande gentemot deras begränsningar tonar jag ned vikten av de starka sidor man skulle kunna argumentera för att jag har, som om det vore det allra självklaraste i världen. Och det är klart att båten kantrar om du lägger all vikt i den ena vågskålen och inget i den andra när du försöker bedöma ditt egenvärde utifrån den synvinkeln... Hon hämtade andan en stund och gav även Per en välbehövlig, sportslig chans att analysera de synnerligen långa meningar hon just knåpat ihop.
Det kan ju också vara en orsak till att jag upplever mig själv som passiv. Vad jag menar är att den där ständiga påminnelsen som man på grund av sin konflikträdsla ger sig själv om att man är en otillräcklig person, fastän så inte behöver vara fallet, är så obehaglig att man utvecklar enkla strategier (Jeannette visade upp samma förakt för ordet som då hon tagit det i munnen en liten stund tidigare) för att inte behöva uppleva den överhuvudtaget. Det bästa sättet för att slippa kritik för sina fel är naturligtvis att inte begå några misstag. Fast det vet ju alla som arbetar att den som aldrig gör några fel gör ingenting. Så för att inte göra fel skär man... jag... ner på sina...mina... aktiviteter till ett absolut minimum vilket gör min komfortzon extremt begränsad. Det gör mig mindre benägen att ta initiativ och pröva nya saker – med allt risktagande följer ju en fara att det kan bli fel och att jag därmed återigen ska uppleva skammen, som uppenbarligen kommer inifrån, för otillräckligheten i mig som kanske bara jag ser. I omvänd ordning kanske någon med självförtroende snarare ser alla möjligheter, orädd för vilka konsekvenser det kan ha för andra och alltså kan vara blind för de risker, för sig själv eller andra, som faktiskt kan förknippas med situationen han eller hon ställs inför. Det kanske är ett annat sätt att beskriva det du sa, att självförtroende är ett förhållningssätt till en objektiv verklighet på samma sätt som en brist på detsamma relaterar sig till samma realitet, snarare än att det skulle vara ett mål i sig att ha självförtroende. Jeannette tog en mun te, rädd för att tappa tråden men samtidigt tacksam för att det fanns någon där som skulle kunna plocka upp den åt henne om så krävdes.
Jag kan ofta uppleva att jag valt att leva på smulor, fortsatte hon efter en stunds tystnad. Per lät blicken dröja sig kvar och väntade ut hennes fortsättning.
Det kanske är en annan reflektion av det du säger, fortsatte hon. Istället för att armbåga mig fram tar jag hand om vrakspillrorna (ursäkta uttrycket) som blivit kvar när krutröken efter alla andra lagt sig. Det kanske låter lite väl abstrakt men i en konfliktsituation så kommer jag föredra att spela på motståndarens planhalva, efter hans eller hennes spelregler. Istället för att förvänta mig att personen i fråga ska anpassa sig efter mina behov så lär jag mig så att säga tala den andra personens språk. Och i det där kan jag också förstå varför liberala värderingar är så fast förankrade hos mig, att jag lever efter mottot ”lev och låt leva”. I de toleranta tankarna har jag ju ett dräpande argument för att inte sätta mig på tvären mot andra människor och till varför det är viktigt att respektera oliktänkande som jag inte skulle ha haft om jag istället varit stockkonservativ. Det är väl ovidkommande i sammanhanget men det är som att det där allt finmaskigare nätet av synsätt i svårgreppade ämnen, det som är vårt värdesystem, är där för att skydda våra kärnvärderingar. Förstår du vad jag menar? Om jag kan slå tillbaka ett angrepp som egentligen, när allt kommer omkring, i mitt fall är riktat mot konflikträdslan genom att hänvisa till liberala värderingar längre ut i det där nätet, åsikter som ju egentligen varken kan bevisas eller motbevisas, så slipper jag ju ifrågasätta själva kärnan i den jag är, grunden i sig för det hus som jag utgör. Det är som att skydda sin kung och drottning med sina bönder längre ut på schackbrädet; de där mindre centrala värderingarna får agera kanonmat i min kamp för att försvara mer centrala synsätt som utgör min allra mest grundläggande förståelse av världen.
Nej, det har jag inte tänkt på. Det var ett intressant sätt att se på det även om jag nog får fundera lite till på det du just sade för att förstå fullt ut. Men vad är det för fel med att förverkliga andras drömmar? Är det inte en fin egenskap?
Jo, det är klart. Men problemet är liksom att jag tycks ha glömt vad mina egna drömmar en gång var – det är som att jag varit sysselsatt med att hjälpa andra nå sin fulla potential och tappat bort mina egna målsättningar och min egen kapacitet på vägen. Jag undrar om jag ens någonsin hann utveckla några egna ambitioner innan det var för sent. Per undvek att avslöja att han tänkt samma tanke för att undvika att samtalet skulle glida in på hans domäner.
Vad har det med dina förhållanden att göra? Per anade att han visste svaret men ville ändå höra om han var rätt ute.
Ja, att lyssna och stödja i all ära, men jag kan faktiskt förstå att det blir irriterande om det aldrig, eller i varje fall väldigt sällan, är jag som tar initiativ till aktiviteter.
Är du rädd för att det ska ta slut innan det ens har börjat? frågade Per i ett försök att genom en motfråga försäkra sig om att han förstått.
Istället för att fundera på vad du bidrar med i relationen, vad är det du förväntar dig av den? Om du kunde leka med tanken att lätt och ledigt ställa krav, vad är det du skulle vilja ha ut av den i en perfekt värld?
Jag vet att jag nyss sa att jag nöjer mig med smulor. Att stå bakom honom i hans val ger mig verkligen tillfredsställelse – ja, det låter väl inte politiskt korrekt av mig som kvinna att säga det, men så är det. Det känns bra att hitta perspektiv och ordval som försäkrar honom om att han har möjlighet att förverkliga sina drömmar och att få uppskattning för det. Men det innebär inte att jag inte har behov av att få mina krav uppfyllda var tionde gång eller så. Och allra helst vill jag ju uppnå det där utan att behöva be om det, utan att behöva ta den där konflikten som du pratar om. Att det liksom ska vara automatiskt och att han ska veta när den där tionde gången har kommit, hur nu det ska vara tänkt att fungera i praktiken.
Fungerar det så då?
Ja, det vet jag ju egentligen inte än i någon större utsträckning. Vi är fortfarande i den där perioden när motgångar och missräkningar inte spelar så stor roll. Vi förlåter varandra och går vidare. Men så där kommer det ju inte vara hela tiden som bekant.
Nej, det förstås. Tror du att det är klart för honom att det där är din förväntning på honom?
Det är väl lite romantiskt att tro att han bara ska veta, eller hur? Det här är nog en ganska bra definition av passiv aggressivitet...
Ja, precis – du är säkert extremt känslig för andras behov i din ambition att förstå dem och utgår från att andra ska vara lika duktiga på att läsa de där finstämda signalerna som du sänder ut. Men det är väl sällan andra uppvisar den där förmågan, eller hur?
Jo, så är det. Och jag är liksom rädd från första början att han inte ska besitta den där förmågan alls vilket beseglar vårt öde redan på jungfruresan. Hur kan jag vara säker på att jag funnit den rätta?
Ja, jag minns att du ställde den frågan. Per vände och vred på det han hört och rådbråkade sin hjärna i sin jakt på de rätta orden.
Tror du inte... att den där bilden av att det räcker med att du får din vilja igenom sällan men likväl med jämna mellanrum är en efterhandskonstruktion?
Hur tänker du nu?
Ja... hur tänkte jag nu? Orden och tanken var på väg att glida honom ur händerna och in i de förlupna insikternas dunkla rike men så kände han återigen smaken av de rätta orden på sin tungspets.
Kanske att du har format din bild av vad du tror att du behöver och mår bra av, av ren bekvämlighet, kring den där konflikträdslan. När den funnits där tillräckligt längre har den förvandlats till något du accepterar som en universell sanning men är det verkligen du eller är det en myt du bygger kring dig själv för att slippa tampas med din egen rädsla för att sätta dig på tvären gentemot andra? Det är som en självuppfyllande profetia, antar jag. Du vill liksom inte bli förstådd fullt ut för då tvingas du bekänna färg och leva livet i sin helhet och ta de risker och holmgångar med andra som skulle komma med det beslutet. Ingenting skulle hålla tillbaka dig längre från att leva ditt liv; då kan du inte heller gömma dig bakom att allt skulle ha varit så annorlunda om bara du hade blivit förstådd för den du är. Ah, det är en massa luckor i mina tankegångar men jag hoppas att du kan följa dem mer eller mindre. Det är knappt jag vet själv vad jag tänker. Men genom att leva på smulor upprätthåller du den där situationen där du aldrig ställs inför risktagandet som skulle komma med att ta mer plats. Visst, i dina vildaste fantasier vill du naturligtvis ha mer – vem vill inte det - men i verkliga livet är det omöjligt att uppnå utan att acceptera risken för konflikt.
Kanske... men vad är problemet med det egentligen?
Ja, om du får möjlighet att ta för dig mer så blir det väl uppenbart att du inte riktigt vet vad det är du vill med ditt liv, om du nu hela tiden ägnat dig åt att förverkliga andras mål och tappat bort dina egna drömmar på vägen. Det låter väl lite överdramatiserat men kanske är den där besattheten av smulor en slags skenmanöver för att dölja den där inre konflikten du förr eller senare nog ställs inför ändå. Du ger dig själv en fortlöpande ursäkt för att inte behöva ta den där kampen; du försätter dig i en offerroll och gör dig själv oförmögen att påverka din situation. Eftersom jag säger detta är jag nog lika dålig på att hantera det som du är – eller, ännu värre, det här kanske inte har någon bäring på ditt liv men bara på mitt. Arma tanke. Per funderade en stund, dels på vad han ville säga men även på om eller hur det skulle ske.
Om jag trots allt ska dra en parallell till mitt och Kristinas liv... Han trevade och snavade på orden men fattade till slut mod.
Det här med den begränsade komfortzonen. En spegelbild av det är kanske att jag medvetet eller omedvetet försökt vända det till min fördel. Jag bidrar med trygghet och stabilitet och känner stolthet och mening över det. Samtidigt... är det som att det inte är tillräckligt ibland.
Menar du att du skulle få ut mer av att istället vara modig och ta mer risk?
Nej, det är inte det jag är ute efter. Eller jo. Fast vad jag menar är att det är uppenbart att utan ytterligare verktyg i lådan så är man starkt begränsad. Kanske att det i tidernas begynnelse låg en slags dragningskraft i det där som hon attraherades av i mig. Men någonstans blev verktyget allt trubbigare. Jag skulle nog få mer ut av att visa andra sidor men på grund av min benägenhet att undvika risk och osäkerhet försöker jag istället ge mer och mer av det som i grund och botten inte fungerar längre för att överhuvudtaget uppnå någon form av reaktion. Ambitionen är förstås att försäkra henne om att jag alltid finns där och på det viset knyta henne till mig. Men effekten blir liksom den rakt motsatta. Genom att sända ut den där signalen är det som att jag ger henne en anledning att ta mig för givet och för att lösa det investerar jag ännu mer trygghet i vårt förhållande. Det blir liksom en ond spiral av alltihop där jag ger upp mer och mer av de få ambitioner jag faktiskt har för att minska risken för att allt ska ta slut en dag och för att få någon form av reaktion. Kanske är anledningen till att jag klamrar mig fast vid vad jag har för glatta livet den där passiviteten du pratade om som uppstår för att man är rädd att göra fel – att på grund av den så har jag fått en näst intill omedveten världsbild där jag utgår från att jag är oförmögen att ta initiativ till att bygga den värld jag själv vill leva i. Förlorar jag det jag faktiskt har så är det kört eftersom jag inte besitter kapaciteten att själv konstruera ett alternativ. Jag tar det jag får i livet och så får det stanna vid det. Och har man en sådan världsbild, hur förvriden den än är, är det ju inte märkligt om man klamrar sig fast vid det som man vet ändå faktiskt finns där – det är, för att uttrycka det krasst, bättre än ingenting. Usch, det får mig att låta så kritisk. Vad jag hör mig själv säga är att jag egentligen inte klandrar Kristina för att hon kanske inte ser människan i mig i de situationer där jag ibland – hur ofta var det sa du; var tionde gång? – skulle vilja se att hon av ren uppskattning för den jag är låter mig få min vilja igenom. Vad jag egentligen säger är självkritik: det är mina egna livsmönster och i grund och botten fria val som fått mig att hamna där jag är i livet. Så enkelt är det, även om jag bara vill uttrycka mig så spikrakt när det gäller mina egna åtaganden. Hur självdestruktivt det än låter har jag ju uppenbarligen en insikt om vad som försiggår och då kan jag inte komma med påståendet att jag inte har möjligheten att göra något åt det, antar jag. Per stannade upp och såg Jeannette djupt i ögonen. Han insåg att det här rent teoretiskt skulle kunna vara ett av de där ögonblicken när två människor inser hur väl de förstår varandra och riskera dåtid och framtid för att helt hänge sig åt vad nuet hade i sitt sköte för dem. Men det här var inte ett av de där ögonblicken och det skådespel han var en del av skulle inte sluta på det viset; det var Per övertygad om och han lät bli att analysera det ytterligare.
Men jag måste ju någon gång leva mitt liv? Alltså, vi och vårt liv.
Ja, så är det väl, svarade Per. Tryggheten som kommer med konflikträdslan i all ära, men den är ju rimligen bara en plattform att stå på när man en dag ska förverkliga sig själv och inte ett mål i sig. Jag tror att det otäcka är att eftersom målet vi försöker uppnå ligger så långt bort så flyttas fokus till hur vi ska ta oss ditt och det får till resultat att vi omedvetet tror att medlet, hur vi tar oss dit alltså, är själva livsglädjen som vi stöper vår identitet i. Om jag får tala för mig själv så tror jag, nu när jag tänker på det, att jag rationaliserat resultatet av min konflikträdsla genom att skjuta upp det där självförverkligandet på obestämd framtid. Jag har letat orsaker till att inte kunna leva livet och hela tiden uppfunnit nya problem längs vägen. Det har liksom blivit ett rörligt mål som ständigt fjärmar sig. Och det gick väl an så länge jag var ung – framtiden låg ju så långt borta och det var ju till och med förnuftigt att lägga sitt fokus på att planera för ett senare skede i mitt liv. Men nu har nuet kommit ikapp den där framtiden och då flyttar jag helt sonika fram tidshorisonten till senare. Och när jag väl kommer dit en dag kommer jag förmodligen göra samma sak och upprepa processen tills timglaset en dag är tomt på sand och jag tvingas inse på min dödsbädd att jag aldrig levde mitt liv. Så det är väl bäst att jag beställer in ett glas rött vin redan nu åt oss båda två för att dränka sorgerna och/eller ta ett första steg mot en annan framtid. Och så blev det. En rädsla infann sig hos Per att allt de pratat om skulle upplösas i de ytliga, lättflyktiga, osynliga ångorna från den Merlot han bett att få in. För första gången den kvällen greps Per av något slags tvivel om huruvida det han just gjort var moraliskt förkastligt eller ej. Men återigen tog nyfikenheten överhanden; han ville överskrida någon form av gräns, låta sina handlingar balansera på en knivsudd och känna berusningen av att ha kontroll över en situation han egentligen inte borde befinna sig i. Lätt salongsberusad tog han till sist adjö av den unga kvinnan. Blodkärlen som expanderat under alkoholens påverkan drog sig snabbt samman i kylan som mötte honom i dörren, som om upplevelsen förebådade den verklighet som väntade på honom.
Juljäktet hade så smått börjat lägra sig över huvudstaden och i takt med att dimman lättade i hans huvud stod två saker klara för honom – han var tvungen att berätta hemma dels om sina utomäktenskapliga möten, vad de än månde betyda och för det andra att han ville ha mer av livet och av kärleken. Han förvånades över hur väl hans hemliga möten hittills flutit samman med hans plikter hemmavid – det måste ha varit slumpens verk, tänkte han, men det var som att han redan var rutinerad på att leva sitt dubbelliv även om det i sanning inte pågått särskilt länge. Eftersom hans samvete var så lätt att svärta ner och på grund av hans inre krav på att vara en moraliskt högt stående varelse så föreföll det ändå som en bedrift. Inte hade han styrt några diskussioner med den unga kvinnan utifrån hur mycket tid han och Jeannette hade men ändå hade det på något vis varit precis rätt tid och tillfälle att sätta punkt för att han skulle kunna ta sig hem i rimlig tid. Han hade varit till den milda grad övertygad om att Kristina hade klart för sig att något inte stämde, att hon kunde utläsa ledtrådar som han omedvetet spred omkring sig, att han knappt försökt täcka över sina förehavanden. Men han var inte säker längre. Kanske var det hans osäkerhet angående om han gjorde något fel överhuvudtaget som fick honom att uppträda tillräckligt naturligt för att inte väcka alltför mycket misstänksamhet. Kanske hade han vida överskattat hennes intuition. Men ändå var det något som ryckte och drog i honom denna fredagkväll. Han skulle avslöja vad som försiggick även om han själv inte riktigt förstod sin motivation i detta. Det kändes på något vis lågt och småaktigt att hålla det hemligt. Kombinationen av anspänning och ansträngning gjorde att han knappt var talbar när han kom innanför lägenhetsdörren och steg in i en värld där vitlöksdoften tycktes ligga som en tät men osynlig dimma, som om ett slags kulinariskt slaget vid Lützen just pågick. Han skämdes för ett ögonblick över hur hans hustru ansträngt sig medan han varit borta. Han visste att hon slutat tidigare på jobbet för att lägga tid på matlagning och på deras gemensamma kväll även om han var osäker på om det var av något slags övertygelse eller snarare av gammal vana. Han försökte, för att stilla sitt dåliga samvete, intala sig att hon såg det där som något slags plikt och inte något som drevs av passion för deras gemensamma liv - men hans inre röst lät inte riktigt säker. Inte heller det faktum att han stått för kokkonsten under veckan fick honom att kunna släta över den där oförrätten han just gjort sig skyldig till. Per hoppades i hemlighet att de två kvinnorna därhemma skulle sköta samtalet och att han skulle kunna gömma sig bakom ja- och nejsvar på deras frågor. En snabb genomgång av vad som stod på bordet gav vid handen att det fanns rödvin att fukta strupen med. Det hade naturligtvis under normala omständigheter passat honom alldeles utmärkt, men nu blev han förskräckt av tanken att han i sin nervositet skulle dricka alldeles för mycket på alltför kort tid och att kvällen skulle sluta med galopp i första sväng och med att regalskeppet Per skulle sjunka med man och allt redan på vägen ut ur hamninloppet.
Vad roligt att se dig hemma, Anna. Han ville inte ställa några ytterligare frågor då han drabbades av en rädsla av att hon skulle ifrågasätta sitt beslut att inte gå ut. Han kunde inte riktigt begripa varför han tänkte så där; Anna var sina sexton år till trots inte oberäknelig eller särskilt svår att ha att göra med. Det hade – hittills i alla fall – gått alldeles utmärkt att diskutera sig fram till gemensamma lösningar på de tonårskonflikter som uppstått under de senaste åren. Under några minuter var det bara Tingen som talade – en tändstickas uppflammande låga, glas och porslin som klirrade när de inledde måltiden. Efter alla långa år hade de båda vant sig vid tystnaden som beledsagare – först Kristina som slutat propsa på att han skulle bryta den när den väl blev för påträngande och sedan Per som lärt sig att inte känna skam för sin oförmåga att göra slut på den även när han kände att den rimligen gått in i den fas som måste anses vara direkt störande. Men till slut blev det ohållbart.
Är det något du vill säga, Per? frågade Kristina som i förbifarten – eller som om hon visste, tänkte han.
Ja, det är kanske det. Rösten ville inte riktigt bära och han fick liksom ge den kraft och extra luft ifrån magtrakten. Han sköt ifrån sig tallriken; han var långtifrån färdig med sitt ätande men det var som för att skapa ett avstånd mellan det som skett hittills denna afton och det som nu skulle komma. Anna stannade upp mitt i en tugga och lyfte blicken mot sin far. Pappa skulle tala och världen höll andan.
Man skulle kunna säga att jag har inlett ett intellektuellt förhållande med en annan kvinna. Ja, så skulle man nog kunna uttrycka det. Det var nog det jag ville berätta, sade Per med en harkling. Slut citat. Även Tingen tycktes stumna i det vakuum som uppstod efter Pers ord. Kristina tittade på honom med rynkade ögonbryn och misstro. Sedan reste hon sig, öppnade skåpsluckan under kökskranen och tog fram en skurborste.
Vet du vad? Jag har haft ett jävligt intellektuellt förhållande med den här borsten medan du så att säga jobbade över idag! Kristina slängde den i golvet och den helt oförutsägbara studsen som uppstår när ett icke symmetriskt föremål kastas fick den att törna emot elementet innan den i vanära avslutade sin luftfärd under bordet. Därefter reste hon sig och gick ut; hon stängde dörren med en bestämd men kontrollerad rörelse. Kvar satt en far och en dotter som tittade åt varsitt håll. Han hade inte kunnat förbereda sig för hur detaljerna i det där ögonblicket skulle se ut och var alldeles tom. Men sakta slog en ilska rot i honom som han först inte kunde dechiffrera. Efter en kort stunds tankemöda insåg han att det var ett slags förmätet förakt han kände. Hade hon inte kunnat göra bättre ifrån sig än så? Han hade trott att hon skulle pulverisera honom, tillintetgöra, jämna honom med marken. Listan på synonymer för behandlingen han förväntat sig skulle kunna ha gjorts hur lång som helst. Istället: en skurborste.
Ska du inte gå efter henne? Anna granskade sin pappa en stund. Han förvånades över att hennes första kommentar inte varit fördömande, knappt nedlåtande. Hon var väl i chock, tänkte Per.
Nej. Det är nog lika bra att hon får vara i fred.
Du vet inte vad du ska säga, eller hur? Som vanligt, pappa. I den här familjen pratar vi ju av tusenårig tradition om men inte med varandra. Och nej, Per visste inte vad han skulle säga och hade inte ens försökt att tänka ut något försvarstal. Det fanns liksom inget att säga.
Ja, det är väl lika bra att du får smaka på vinet då. Det är väl dags kanske, sa Per och utan att fråga hällde han upp i Annas glas till en tredjedel och sitt eget till hälften.
Men det är väl inte första gången du dricker, kan jag tänka?
Jo, faktiskt. Vi skulle inte kunna välja ett bättre tillfälle, tycker du? Tycker du att det är en lösning att dricka vin efter det som just har hänt och att du är ett föredöme i mina ögon?
Var inte så klok, Anna.
Intellektuellt förhållande. Vilket dyngsnack. Hur länge har detta pågått?
Ett par veckor så där. Per förundrades över att maten smakade förvånansvärt gott. Den borde ha stockat sig i halsen och fått en besk smak som straff för hans synder, tänkte han, men istället var det som att den ödesmättade stämningen fick honom att äta extra långsamt och han hann uppleva så mycket mer av varje tugga än han någonsin brukade göra.
Har ni... jag menar... Anna sörplade försiktigt på sitt vin i direkt anslutning till sin fråga och tittade honom rakt i ögonen för att undanröja alla tvivel om vad det uteblivna verbet syftade på, som om hon velat förstärka sensationslystnaden i den.
Va fan, du är inte klok! nästan viskade Per, som om han var rädd att någon skulle höra honom.
Varför skulle vi göra det?
Ja, inte för att det är min ensak.
Du är bara sexton år; du ska inte ens ställa sådana frågor. I samma ögonblick som han sa det insåg han att hon ju i det närmaste var vuxen. Han började om.
Jag tror att det är bättre att du hör det från mig personligen än att vi går och drar på det. Ni har ju rätt att veta.
Men om ni två alltså inte... Varför måste du berätta det då?
Är det din definition av otrohet, Anna? Den är ganska snävt definierad i så fall.
Du har väl rätt att prata med vem du vill om vad du vill. Det är väl inget med det.
Jo, men jag får ju ut något av de där samtalen som jag inte får här hemma. Det är väl otrohet? Jag sökte upp någon – eller kanske sökte hon upp mig – som kan ge mig något som din mamma inte kan.
Jag förstår fortfarande inte varför du inte kan se henne bara som en samtalspartner om det är den rollen hon fyller. Fantiserar du om henne; är det det som gör att du måste lätta ditt dåliga samvete?
Anna, sluta.
Gör du det eller inte? Du sa att det var lika bra att du fick säga som det var. Har jag inte rätt att veta som din dotter?
Jo.
Så?
Ja, det händer att jag gör det – om du nu absolut vill veta. Men det innebär inte att jag skulle tänka mig att faktiskt göra slag i saken. Och som den ligger till – saken alltså – så är jag säker på att det inte är det hon vill ha ut av det här förhållandet, eller vad vi ska kalla det.
Säker kan man ju inte vara.
Nej, säker kan man inte vara på något. Men jag har ärligt talat ingen ambition att låta det gå längre än så här. Det är så mycket bekvämare att leva med en outlevd fantasi som kan få fortsatta att ta sig nya uttryck hela tiden än att ens riskera att spräcka den där illusionen. Och jag älskar faktiskt din mamma, hur konstigt det än må låta efter det jag just har berättat.
Så varför...? Det är så typiskt dig, pappa. ”Jaha, nu ställer jag mig här i hörnet och är så att säga så där lagom otrogen. Inte för lite och inte för mycket utan så där folkhemsotrogen”. Per lyfte blicken och om rösten trilskats med honom hela kvällen så blev den nu plötsligt bestämd och ögonen tycktes övergå i ett avgrundsmörker som kunde ha misstagits för ursinne. Men det var bestämdhet de manifesterade. Per böjde sig fram, som i förtroende och sänkte sedan rösten:
För det här gör jag helt och hållet för min egen skull. Det handlar om mig och ingen annan. Ja, om kvinnan jag träffar också förstås. Men inte om dig och inte om mamma eller någon annan i vår närmsta krets. Vet du hur det är att bara bli sedd för det man bidrar med och inte för den man är, att bara vara en funktion? Att ständigt uppleva att ens åsikt är förhandlingsbar?
Så du är alltså beredd att kasta bort allt du har för att få uppleva det där, att bli sedd för den du är? Per förvånades över lugnet och sakligheten i Annas röst – han hade förberett sig på att bli fördömd och sågad vid fotknölarna. Men det här visste han inte riktigt vad han skulle göra med. Han mötte Anna på lika villkor; det fanns liksom ingen maktskillnad emellan dem åt ena eller andra hållet och han satt inte här som hennes pappa och förmanade henne eller som ett skuldmedvetet skolbarn som skulle tuktas. Hon var mycket intelligentare än så och stod över allt detta och åter slog det honom att han snarare satt här i en suverän vuxens sällskap än bredvid sin dotter.
Ja, så kanske man kan uttrycka det.
Berätta mer. Han förstod att Anna retades med honom men att det låg en nyfiken allvarlighet bakom meningen. Det hade varit enklare för honom om hon återigen ställt frågan ”varför?” men nu var han tvungen att tänka till, att för sig själv först formulera den egentliga avsikten med det hon sagt innan han kunde svara.
För att jag känner mig levande på ett sätt jag inte visste om jag skulle få uppleva igen. Levande. Han förvånades över enkelheten och renheten i adjektivet han just uttalat. Om så bara för ett ögonblick tycktes alla tvivel om skuldens vara eller icke vara ha blivit åsidosatta och ordet hade känts som ett livskraftigt vattendrag, fyllt av välsmakande, rent, obesudlat vatten.
Ja, det känns som att jag återuppstått från de döda. Och vet du vad? Det där med att vara otrogen, alltså i ordets klassiska betydelse, det tror jag bara är brist på intelligens. Per förfärades för ett ögonblick över högfärden i sitt uttalande – så här brukade han inte tala. Det brukade vara vida svängar, högt i tak, snirkligt och omständligt för att inte trampa någon på tårna eller ta för mycket plats – men kanske var det vinets påverkan eller bara stundens ingivelse.
Hur tänker du nu?
Ja, alltså, det jag varit ute efter är ju att känna mig pånyttfödd. I sanningens namn är det först i efterhand som jag förstår att det är rätt ord att använda för vad jag haft i kikaren. Ser man bakom den där handlingen som du nämner, ja, du vet vad jag menar... så är det ju det, att börja om på nytt, man vill uppnå egentligen. Och då finns det mer sofistikerade sätt än att tillfredsställa sina köttsliga lustar.
”Du”, inte ”man”, rättade Anna sin far. Pappa, det är ju liksom du som valt den där tillbakadragna rollen som gjort att du strypt din egen livsglädje så prata inte i tredje person. Är det inte en väldig omväg du tagit för att komma till den punkt där du borde ha varit redan från början? Jag tar inte parti för någon i den här frågan – tro det eller ej - men du förstår väl vad jag menar? Jo, Per förstod naturligtvis vad hans dotter sa. Han kände ett plötsligt svårmod över att nu bli tillrättavisad av sitt eget barn. Han kände hur han fick pyspunka i bröstet och liksom imploderade från sin tidigare uppblåsthet.
Det är som att du låter dig själv ge upp så mycket av det du nog tycker är viktigt att när du till slut börjar slåss, så är det för att du inte har något att förlora längre. Och då går det ju an att spräcka gränser. Det är inget erövringståg utan en kamp på liv och död. Vet du vad? Jag är glad för att vi äntligen pratar, du och jag, om något... eller på ett sätt... som berör. Ämnet och omständigheterna kunde ju ha varit mycket trivsammare. Men vi samtalar i alla fall. Du har alltid funnits där men inte varit närvarande. Förstår du? Du har smugit i gardinerna, gömt dig bakom soffan, alltid rört dig i bakgrunden som en osalig ande. Det är som om du letat efter ett alibi att inte riktigt engagera dig.
Vet du hur mycket jag oroat mig för dig, hur ofta jag stannat upp och tänkt på allt som skulle kunna hända dig? Och på allt som du behöver för att trygga din framtid? Jag bryr mig. Faktiskt. Per lade sin hand mjukt på sin dotter som en fredlig protest mot det hon just sagt.
Sedan du föddes upplever jag en skörhet i livet som jag var omedveten om tidigare. Det är som om hjärtat blöder när jag tar del av andras sorg även om de är helt okända för mig. På något märkligt sätt är det ett uttryck för hur mycket du betyder för mig.
All den tiden du lade på att oroa dig för saker som rimligen aldrig skulle hända, den tiden kunde du ha lagt på att vara med här och nu. Det hade varit bättre investerad tid, pappa.
Nej, jag är väl inte så bra på att ta initiativ, erkände Per. Jag är bättre på att fungera som ett stöd i bakgrunden. Det är svårt att slå sig ut ur det där; det är nog både en brist på fantasi och självförtroende. Och så berättade han för sin dotter om vad han kommit fram till vad gällde hans bristande tro på sin egen förmåga. Hur hans frusna inre smält i en rasande takt och den där bäcken som var hans talförmåga vuxit sig till en dånande flod som svämmat över sina bräddar.
Jag vill inte låta gråtmild och du har naturligtvis rätt; jag har mycket att ta itu med när det gäller mig själv – men kanske du kan förlåta mig för mina tillkortakommanden eller ha lite mer förståelse för att det blev som det blev, nu när du vet hur mina tankar gått? Det blev tyst en stund vilket fick Per att dra sig till minnes hur det varit när han och Jeannette stannat upp i ett samtal. Anna svalde det sista som var kvar i glaset och blåste varsamt ut ljusen; röken ringlade sig och upplöstes i tomma intet.
Jag är på ett sätt inte förvånad över att det här du berättat har hänt. Jag är ganska övertygad om att du lever ett hemligt liv. Är det inte så, pappa? Och det är inget konstigt eller skamligt i det – du är säkert inte ensam som man om att göra det. Ni har väl inte så många att prata med om era rädslor och osäkerhet inför livet men på något vis måste väl den där kraften ventileras.
Hur kommer du att se tillbaka på mig som din pappa? Anna tittade på honom en lång stund. Hon var inte säker på om det var en genomtänkt fråga eller något som sagts i förbifarten, möjligen till och med för att vinna tid som kanske skulle kunna leda fram till en möjlighet att föra in samtalet, på hennes initiativ, på ett spår som skulle kunna hålla igång det istället för att det skulle dö ut tillsammans med oset från stearinljuset.
Tycker du inte att det är ett ganska illa valt tillfälle om du vill ha en balanserad åsikt ifrån mig? Vem är förälder åt vem här egentligen? Per tittade skamset ner på sin tomma tallrik och sedan på de nästan fulla skålarna – ett sorgligt vittnesmål om hur han i berått mod förstört ett av de numera så sällsynta tillfällena när de alla tre var församlade.
Vet du vad, svarade Anna till slut. Jag har just bestämt mig för att vara större än det jag kanske borde känna just nu för dig. Det jag kommer att tänka på allra tydligast just nu är alla de gånger du körde mig till träningar och tävlingar. Du måste ju ha vetat – eller hur – att handbollen inte var min framtid och att det efter skadan jag fick nog inte fanns någon väg tillbaka. Att utvecklingen hade stannat av och att jag kanske bara skulle få ett inhopp eller två under mina matcher. Att det nog var en tidsfråga innan jag skulle sluta. Och att vi ofta satt helt tysta under de där resorna som ibland kunde vara ganska långa. Och jag vet inte om du pustade och stönade för dig själv innan du satte dig bakom ratten och mycket hellre hade gjort något helt annat än att ställa upp på mig. Men då var det i så fall inget som jag märkte av. Du kanske inte besitter förmågan att sätta ord på dina känslor, men pappa, det uppväger du med råge genom din pliktkänsla. Jag förstår, tack vare dig, att det finns så många andra sätt att visa sin kärlek på än genom ord. Att du kanske inte fått möjligheten, kunnat eller uppmuntrats till att visa det verbalt och då har tagit alla chanser du fått att visa det på andra sätt och kanske till och med känt smärta om ditt budskap inte lyckats nå igenom alla gånger. Precis varje chans har du nog tagit och att du kanske hoppats för dig själv att jag och mamma ska se människan bakom den där lojaliteten. Jag vill tro att det är så och det är på det viset jag vill se tillbaka på dig som min pappa och kanske på något sätt överföra det till mina egna barn en dag. Var det ett bra svar, tycker du? Per nickade långsamt.
Jag tar undan disken, pappa. Gå du och lägg dig. Du kan behöva samla kraft inför morgondagen – det är nog bäst att jag är långt borta när ni två vaknar imorgon. Hon gav sin pappa en kram. Per tvekade på tröskeln till sovrummet när han var klar att lägga sig. En del av honom ville fly, bara rusa ut genom dörren och planlöst irra omkring på Stockholms gator för att sedan som genom ett mirakel bli tagen till nåder när han kom hem. Men han visste instinktivt att det sista Kristina behövde var ett barn till att ta hand om. Han var naturligtvis tvungen, hur mycket hans inre än stretade emot, att stå rakryggat för sina gärningar. Att göra sig beroende av henne för att förlåta honom skulle inte på något vis återupprätta kontakten mellan de två. Vad hon behövde var förstås en självständig individ som med händerna i sidan utan darr på rösten tog ansvar för det han gjort. Han suckade när han med viljekraft formligen lyfte fötterna över tröskeln; musklerna tycktes inte riktigt lyda honom. Kristina vände sig inte om när han lade sig på sin sida av sängen. Han hade just börjat fundera på hur han skulle kunna somna och hur det skulle bli att vakna nästa dag när en hand landade på hans axel. Per hade förväntat sig en lätt klapp på sin höjd eller att bli bortstött och att handen sedan skulle dra sig tillbaka. Istället sökte den sig ned över hans armbåge. Där borde den enligt gängse praxis ha stannat eller gjort en sväng ner längs hans underarm och i bästa fall stannat vid hans vänsterhand. Men det här var inte en högerhand som följde konventioner och föreskrifter. Istället följde den rundningen på hans armbåge och sökte sig ned mot hans höft. Allt som därefter hände följde andra mönster och regler som de båda kunde som ett rinnande vatten men med en intensitet och närvaro som de inte upplevt sedan en tid vars portar de trott inte längre stod på glänt för dem.
 
8.
¬¬
Per vaknade med en omedelbar övertygelse om att befinna sig i ett annat hem bredvid en främling. Ett sammelsurium av intryck, tankar och känslor kom över honom och en förnimmelse av hur det skulle kunna vara att vakna upp efter en natt av verklig, fyskisk otrohet fyllde honom. Hur kunde han känna så? Och den där starka, självmedvetna, kontrollerade kvinnan som annars verkade så ogenomtränglig i sin självsäkerhet låg nu bredvid honom i all sin oskyddade ofullkomlighet – det var som en fasad som rämnat; hennes korta hår stod på ända, hon sov med öppen mun och hade en andedräkt som skulle kunna skrämma hästar i sken och hennes nakna kropp låg slarvigt utslängd till hälften utanför täcket. Hon var utlämnad på ett sätt Per inte kunde föreställa sig att han sett förut, utom räckhåll för sociala konventioner, i djup sömn. Plötsligt fylldes han av ett oartikulerat raseri. Återigen ville hans tanke föra honom ut i den ännu mörka huvudstadsmorgonen, bort från svåra samtal och motstridiga känslor han inte kunde sätta namn på. Men han visste att något för alltid förändrats. Där de befann sig togs inga fångar; ingen reträtt var tillåten och all eventuell kapitulation skulle vara villkorslös. Deras kärleksakt var en krigsförklaring mot allt vad deras tidigare förhållande förknippats med; skyttegravskriget med dess låsta positioner och meningslösa förluster var över och de hade istället gått från varsin sida av slagfältet med alla taktiska och strategiska positioner för att istället sträcka ut en hand till varandra i ett för dem båda okänt ingenmansland där en förlupen kula eller en missförstådd signal skulle kunna innebära döden för deras äktenskap. Men ilskan ville fortfarande ha ett finger med i spelet. Han kände sig billig över att ha svarat på Kristinas invit. Han skulle ju vara stark, hade det varit tänkt. Stolt och motståndskraftig. Den här diskussionen skulle ha förts på en annan nivå även om han inte kunnat förutse vad som skulle hända. Det hade räckt med en fjäderlätt beröring från fem varma fingrar för att alla sådana föreställningar skulle komma på skam. Det där mörka åskmolnet började nu skingras i sina egentliga beståndsdelar: utöver självföraktet som kom av att ha fallit så lätt och skräcken över att ha tagit det där steget ut i det fria och in i en oviss framtid som på något vis (Per visste inte hur) antingen skulle bli deras fördärv på grund av insikten att det inte fanns något kvar att slåss för eller början på det som skulle bli ett helt nytt kapitel i deras liv, så kände han också en nedlåtenhet inför kvinnan som låg bredvid honom. Alla dessa gånger han blivit överkörd, tillrättavisad, undervisad – allt det där föreföll nu vara en enda stor, fet lögn. Han hade ju inte gjort något fel egentligen. Eller hade han det? Men vad det nu än var som han hade gjort och vilket formel som än skulle kunna förklara det, så hade det vad det verkade räckt för att hon skulle sluta vara känslokall och istället bli till synes rädd för att förlora honom. Det är klart, tänkte Per, att den där känslan av förlust i henne kanske inte sitter kvar så länge – men hon hade avslöjat en sårbarhet som han inte kände igen som hennes. Och i den där blottlagda skörheten fann han grogrunden till en annan känsla: en förnimmelse av makt som han aldrig hade haft. Styrkeförhållandena hade förändrats dem emellan. Som i ett trollslag tycktes han ha fått betydligt mer att säga till om. Han reste sig och gick ut i köket. Eftersom han visste hur länge Kristina normalt sett skulle sova hade han en god bild av hur länge livet fortfarande skulle vara enkelt. I någon timme till kanske, under en tidsrymd då han skulle kunna fundera över den uppståndna situationen utan att riktigt än behöva ta ansvar för allt som komma skulle. Tystnad. Outtalade, oemotsagda tankar med en rykande kopp kaffe under näsan. Normalt skulle hans lördagmorgon se ut på det viset, varken mer eller mindre. Men idag var allt förstås annorlunda. Det var en bedårande, frostig morgon utanför fönstret. Tanken på att fly fyllde honom igen men han visste att det nu inte fanns någon egentlig återvändo. I hans förra liv, som slutade den föregående kvällen – så gick hans tankar just då i alla fall – hade flykten på något vis i sin ynklighet varit ett godtagbart svar. Nu fanns det inte längre något att fly ifrån. De hade sträckt ut en hand till varandra och att avslå detta erbjudande han hade fått skulle utgöra det absoluta slutet för den lilla grodd som rest sina första, sköra, anspråkslösa blad mot solens värme. Han visste instinktivt, utan att få grepp om detaljerna men med ett uppvaknande ordförråd som gjorde det lättare för honom att förstå och sätta ihop sina tankar till längre och elegantare kedjor, att de nu tagit ett steg, hand i hand, längs en väg vars ände de inte kunde se. Den skulle kunna leda till en insikt om att det de en gång hade, eller drömde om (vad nu sanningen var) inte längre var inom räckhåll eller bara varit en skatt vid regnbågens ände. Men det skulle också kunna bli ett triumftåg tillbaka till Edens lustgård. En sak var säker, tänkte Per – den trygghet som följt i spåren av ett i många stycken mediokert men trots allt fungerande äktenskap var nu utbytt, i alla fall delvis, mot ett äventyr där ingen av dem visste vilket manus de försetts med. De var tvungna att improvisera och det var en osäkerhet som både skrämde och kittlade. Det där skyttegravskriget... Han försökte förstå dess psykologi. Varför, undrade han, låser vi fast oss vid något som inte fungerar? Det var ju en strategi som i sig aldrig kunde leda till någon seger. På kort sikt var det kanske ett sätt att försäkra sig om att man inte förlorade. Man gör sig oanträffbar och vet i alla fall vad man har, hur ofullbordat det än må vara. Men det var ju en metod som omöjligen kunde ta dem framåt. Med handen på hjärtat kunde han även konstatera att det funnits stunder de två emellan när chansen till ett genombrott funnits och – om han nu bara kunde och skulle tala för sig själv – han till synes medvetet saboterat möjligheten. Striden de kunde ha vunnit tillsammans som två allierade hade istället fortsatt med dem på varsin sida om frontlinjen. Varför hade det varit så? Per insåg efter ytterligare en stunds grubblande att det där skyttegravskriget – och han bannade sig själv för att han inte kom på någon vackrare metafor – handlade om att upprätthålla någon slags fasad, en vetskap om att paradiset skulle kunna finnas på en armslängds avstånd, så nära att det nästan kändes som att det fanns på riktigt. Att han i teorin visste vad som skulle behöva göras men utan att han skulle behöva ta risken att faktiskt offra sin trygghet, sin integritet och delar av sin frihet för att få vara en del av rikedomen på andra sidan. Det var ett vapenskrammel, ett märkligt kallt krig: han omgärdade sig med ursäkter för att inte ta det där steget; han drog sig snarstucket tillbaka till sin försvarsposition så fort ett vådaskott ven i luften. Han hade minsann försökt men aldrig mer målmedvetet än att han kunnat dra sig tillbaka vid minsta tillstymmelse till motgång. Den där mentaliteten fungerade som en sköld fast han innerst inne visste att han inte gett precis allt. Det hade i sin självdestruktivitet framstått som den perfekta lösningen: att nära och upprätthålla illusionen om att den värld som ett större risktagande skulle ge upphov till fanns inom räckhåll samtidigt som han maximalt försäkrade sig om att tryggheten som fanns där han nu befann sig var intakt. De hade väntat ut varandras drag, var och en på sin kant och de hade varit ovilliga till förhandling om inte den andra gav med sig först (och Per kunde krasst konstatera för sig själv att det normalt sett var han som fick det näst sista ordet). Och det ledde ju bevisligen ingenstans även om taktiken så blott för ett ögonblick stillade hans dåliga samvete som följde av insikten att han skulle kunna göra mer för att hålla liv i kärleken. Det var en process som var som en evighetsmaskin; den närde sig själv, återföddes och dog igen och igen, existerande i sin egen rätt, ständigt uppsprungen ur myllan men också oförmögen att växa sig stark i den förgiftade och bittra jord som deras hopplösa ställningskrig gett upphov till.
God morgon. Per vände sig om och log. Orden som lydigt radat upp sig, bytt plats och skepnad i hans logiskt laborerande hjärna under den senaste timmen kilade raskt iväg till sina skrymslen och vrår. Han visste inte om liknelsen egentligen var förankrad i verkligheten men det kändes som när hans överordnade för första gången tilltalat honom i det militära. Eller kanske som när hans lärarinna för första gången hälsat förstaklassen välkommen till skolan. Som om en oskuld på något märkligt vis för alltid skulle upphöra att existera från och med den stunden.
Ska du inte säga något? frågade Kristina med en menande men mild blick. Per visste naturligtvis att detta var ett tillfälle då han egentligen skulle sjunga vackert i skorrande strängar om kärleken och att han borde ha suttit uppe halva natten och skrivit lidelsefulla dikter till kvinnan mitt emot.
Kanske att vissa saker aldrig förändras, svarade han till slut när han insåg att han skulle vara oförmögen att framföra de hyllningssånger som ögonblicket egentligen avkrävde honom. Det låg inget sötsurt i hans röst utan det var mest ett nyktert konstaterande om en insikt han helst skulle vilja ha varit utan. Han var tydligen fortfarande lika beroende av en ingång, en mening (som gärna kunde komma från någon annan) att associera till för att slussarna till det reglerade vattendrag som han utgjorde skulle öppnas – det hade uppenbarligen inte förändrats. Samtidigt ville han inte prata enbart för talandets skull och i sin förödmjukelse upplevde han ändå en strimma av stolthet över sin integritet i det trångmål han befann sig i. Kristina slog sig ned framför honom. Kanske hade hon hoppats på att Per själv skulle ta initiativ till att ta upp de frågor som hängde obesvarade i luften men den förhoppningen kom i så fall snabbt på skam, så Kristina tog till orda.
Hur känner du inför att träffa henne i fortsättningen? Per kände en slags skräckblandad förtjusning över den minst sagt rättframma frågan och över att befinna sig i en beslutsfattande position han inte haft tidigare inom deras relation samtidigt som han räddes över att förlora det han byggt upp med den yngre kvinnan. De var inte klara med varandra; så mycket var han övertygad om. Med facit i hand kanske han skulle ha väntat med att släppa nyheten och låtit det förbjudna pågå lite längre. Han kunde ha passat på frågan och låtit Kristina fortsätta prata, kanske svara på sin egen fråga och på så sätt ge honom mer tid att replikera. Men det här var ju en annan tid och värld och han kände sig manad att stå för sina handlingar och klä maktkänslan i ord och handlingar. Hennes fråga var naturligtvis befogad men framstod samtidigt som osofistikerad, som om vad som hänt kvällen innan hade haft till syfte att ta honom som gisslan. Samtidigt kändes det motstridigt att lägga sig platt för den där barnsliga trotsigheten – han hade lika gärna kunnat släppa den där intellektuella relationen som han valt att benämna det nu när dörren till Äventyret stod på glänt för honom och Kristina. Mycket vill ha mer, hann han tänka innan slussarna öppnades.
Jag vill fortsätta träffa henne. Vad som hände mellan oss ändrar nog inte det. Jag tror inte det vore ärligt mot dig att säga eller göra något annat. Och jag har ju inte gjort något fel, inte sant? Rakryggheten vacklade när han i samma ögonblick insåg att han, som om ingenting hade hänt, bollade frågan om att definiera ansvar och därmed inflytande över diskursen i deras förhållande i största allmänhet tillbaka till Kristina. Han fick en plötslig ilning i mellangärdet när han betänkte hur han till synes utan kontroll kastades mellan övertygelsen om det rättfärdiga i det han gjorde och ett blixtrande dåligt samvete. Hans kroppsvätskor var helt klart ännu inte i balans utan skvalpade än åt det ena än åt det andra hållet, likt en stormplågad båt på öppet hav. Men hans hustru slingrade sig enkelt ur det grepp han försökte ta på henne.
Så du har inte gjort något fel? Du valde ju att berätta det så då måste du ju ha känt ett behov av att lätta ditt hjärta, eller hur?
Det kanske var ett respektfullt sätt av mig att tala om för dig att något var fel. Du kanske ska känna tacksamhet för att jag inte ens hade i åtanke att gå längre. Kristina lutade sig fram mot honom.
Jag kanske får hjälpa dig lite. Naturligtvis kan jag ha fel – hon sade det på ett sätt som ställde det bortom allt rimligt tvivel att frågan var av en retorisk natur – men jag kan ju bara ana mig till intensiteten i er... intellektuella relation. I era samtal. Det är tydligen inte bara själva arbetet du lämnar kvar på jobbet utan den där närvaron också som jag saknar här hemma. Den behöver inte bara vara fysisk, inte sant?
Hon tar sig tid och lyssnar på mig.
Du säger ju aldrig något. Kristina ställde sig i samma sekund upp och hällde upp kaffe åt sig själv och sin man, lugnt och som i förbifarten och satte sig vid bordet igen under den tystnad som uppstod efter det kärnfulla replikskifte de just haft med varandra. Det här var pang-pangtennis från sent 80-tal; hon hade besvarat hans dräpande förstaserve i 220 km/h med en direkt dödande backhandretur som skulle ha rivit ner uppskattande och beundrande applåder och busvisslingar om det funnits några tenniskunniga åskådare till scenen. Servegenombrott redan i första gamet och sidbyte. Per kom av sig fullständigt.
Du har väl hört mina gamla historier tusentals gånger redan. Du känner mig utan och innan. Ord är väl överflödiga då.
Du vet att det inte är sant.
Ja. Jag säger det bara för att vinna tid. Det är liksom inte så lätt att sätta ord på allt detta när du sitter framför mig.
Varför är jag som en främling för dig? Borde det inte vara precis tvärtom, istället för att du läser högt ur boken om ditt inre liv för henne?
Ja, det är en väldigt bra fråga. Faktiskt.
Älskar du mig?
Ja, det är klart jag gör.
Så varför?
Jag vill ju ha allt det där i en och samma person men jag får inte det. Varför skulle jag riskera all trygghet som vi har för en gnutta äventyr i mitt liv om jag inte trodde att den där balansen mellan de två motpolerna var satt ur spel? Jag känner mig undanträngd, försummad i det här förhållandet. Att träffa henne – Jeannette heter hon förresten och ja, det är en kollega och ja, hon är mycket yngre – är ett slags gränsöverskridande. Jag känner en energi jag inte känt på åratal.
Varför pratar du inte med mig istället? I Kristinas nästan lite flickaktiga fråga anade Per att makten, om så bara för stunden, återigen runnit över till hans sida, kanske som ett resultat av hans återvändande om än stötvisa vältalighet. Det var som att Kristina, så fort han faktiskt satte ned foten, såg sin like i honom, tänkte han.
Har jag inte redan svarat på det? svarade Per nästan irriterad och med ett visst mått av nedlåtande i rösten. Nu var det hans tur att lägga ut texten i en fråga där han tyckte att hon borde ha förstått.
När jag säger att du inte lyssnar så menar jag att du avbryter. Du låter mig inte avsluta min mening. Du fortsätter det jag just påbörjat och förklarar därmed hur jag borde ha sagt det med en elegans och ett ordval som det skulle ha tagit mig mycket längre tid att komma fram till. Sedan pratar du om dig själv och din egen åsikt utan avbrott i tio minuter, som om det vore dig likgiltigt om jag är där eller inte. Det får mig att känna att det är tämligen meningslöst för mig att ens öppna munnen, att jag inte kan uttrycka mig verbalt och att min åsikt inte är värd lika mycket som din. Jag har ju ingenting att hämta eller bidra med i ditt sällskap och sanningen är att det är sällan det vi diskuterar är värt så mycket för mig att jag inte kan backa om min ståndpunkt och istället bara lyssna på din. Jag kan ha byggt upp en tankegång i timmar som jag vill dela med dig; det låter så bra när jag tänker tankarna för mig själv och när jag väl säger orden och hör dem med mina egna öron så är det som att mitt resonemang faller platt. Det låter aldrig lika bra och logiskt i ett mänskligt sammanhang som när de får stå omeotsagda i mitt huvud men ändå är jag säker på att tankarna jag har har ett existensberättigande. Du har även en förmåga att vända vad jag än säger emot mig. Om jag inte håller med dig är jag snarstucken när jag uttrycker det. Om jag bara tar det du säger är jag en ynkrygg. Vart ska jag ta vägen då – hur ska jag uttrycka mig? Hur ska jag vara? Det känns som att du våldför dig på mig och det enda jag har att tillgå är tystnaden. Och att gå ut, att fly – vilket du naturligtvis påtalar fegheten i. Till slut reduceras jag i de där lägena till en onyanserad ilska som äter upp mig inifrån eftersom jag inte får släppa ut den. Och jag har bara mig själv att tillgå i de där lägena. Förstår du? Och förstår du hur förnedrande det är att konstatera efter en av de där stunderna när vi varit osams att du somnar utan vidare eftertanke medan jag inte kan sova på hela natten på grund av att jag är så arg och kränkt och hur jag tampas med alla intensiva tankar jag tänker för att trots allt försöka hitta en väg att lösa konflikten även om det innebär att jag inkräktar ytterligare på min egen identitet? Är det svar nog på din fråga eller tycker du att jag missat något? Det var kanske tvunget att gå så här långt för att du skulle reagera och lyssna. Det enda alternativet du ställer mig inför är villkorslös kapitulation även om hela min kropp skriker att det inte känns bra. Jag ber dig inte att komma fram till att jag har rätt utan att behandla min ståndpunkt som likvärdig och något att respektera. Per tystnade efter ett av hans längsta anförande i modern tid; det tycktes honom som om det varit en utomstående som sagt allt det där och inte han själv. Men han kunde inte låta bli att tänka att det ändå varit en reaktion, ett svar på något slags provokation och inte frukten av hans egna initiativ. Det hade krävts en stormby för att floden återigen skulle svämma över och sätta deras gemensamma hem under vatten och få dem att samarbeta för att rädda de ägodelar de hade tillsammans inom lägenhetens och förhållandets fyra väggar. Och samtidigt fanns där samma gamla tvivel – en del av honom sade att inget av det där han just sagt var sant. Ifrågasättandet av hans eget omdöme fanns där som en försvarsmekanism för att skydda honom från ännu en strid i närtid mellan hans egenintressen och besattheten av att klamra sig fast vid det som han visste att han ändå hade. På ytan såg det kanske ut som lojalitet men där stod nu konflikträdslan framför honom i sin ofullbordade nakenhet och visade sitt rätta jag. Det var som att vart och ett av hans argument kunde ifrågasättas i sin enskildhet men ändå tornade en helhetsbild upp sig framför honom som varken han eller Kristina kunde blunda för. Den där känslan, hann Per tänka, av att det han sagt inte var sant kanske snarare handlade om att han saknade orden att uttrycka sig med, meningar som skulle ha övertygat även honom om det rättfärdiga i det han just yttrat. Istället hade det låtit barnsligt och småaktigt och han upplevde att han istället lyckats förminska sig själv genom den scen han ställt till med.
Och du backar om nästan allt du tycker, nästan tvångsmässigt, svarade Kristina stillsamt efter en stunds tystnad, med en oväntad saklighet, inte alls tillintetgjord utan snarare eftertänksam. Per släppte ut ett andetag som han tycktes ha hållit inne alldeles för länge.
Och när du säger så där, Kristina, så väcker det en slags förlåtande, fånig beskyddarinstinkt i mig. Det krävs så lite för att jag ska återfalla i samma mönster av förlåtelse och överseende och jag känner nästan en lättnad över att få ett skäl att reagera så och slippa konfrontera dig ytterligare. Jag söker mig tillbaka till det där tillståndet; det är nästan som jag slätar över det jag just sagt om jag blivit arg över något och jag avskyr mig själv för att jag är sådan.
Och varför reagerar du så?
Därför att jag är en konflikträdd person. Och det sitter så djupt i mig. Får jag en chans att återvända till det så gör jag det. Men... det jag upplevt de senaste veckorna är som en jordbävning. Det är som två kolossala landmassor som rör sig mot varandra, den där tryggheten på ena sidan och osäkerheten och äventyret på den andra. Jag antar att den där sköra balansen mellan de två bygger upp en spänning som till slut måste frigöras. Det är en enorm energi som visar sig som en kreativitet i mitt liv just nu. En ny balans uppstår mellan de där två kontinenterna när jordbävningen klingat av och så börjar allt från början igen; spänningen byggs upp på nytt inför det oundvikliga upprepandet av det där skalvet. Jag har liksom hittat en ny jämvikt i mitt liv mellan de där två krafterna. Och jag kanske trevar men jag vill inte återgå till det liv jag levde förut. Jag vill ha mer än så. Tidigare fantiserade jag om att du skulle se mina uppoffringar och för egen maskin återgälda dem. Att det räckte med sporadiska belöningar och fläckvis tacksamhet. Men jag har insett att den där bilden var ett bekvämt sätt för mig att inte ifrågasätta min egen konflikträdsla. Istället för att kräva mer gömde jag mig bakom en bild av att vara missförstådd. Det var som en permanent ursäkt jag hade: jag lade över skulden på dig genom att hela tiden ha en självförvållad hållhake på dig. Det fanns alltid saker som behövde fungera bättre innan jag skulle ha en reell chans att ta itu med allt som behöver förändras i mitt liv; jag hittade hela tiden hinder som stod i vägen mellan mitt vinteride och min blomstertid. Men jag vill inte ha det så längre. En dörr slog på övervåningen. Kristina drog avsiktligt på sin nästa mening tills hennes dotter stod på tröskeln.
Jag visste inte att jag var gift med en seismolog, avslutade Kristina, vänd mot sin man och på ett språk och med ett tonfall som var avsett bara för henne och hennes man. Det fanns en kittling i att veta att Anna bara kände, om än så tydligt, efterdyningarna av det där skalvet – vad som sagts stannade mellan de två föräldrarna. Och med en kortfattad huvudsats hade Kristina visat vem det var som trots allt satt på Ordens och Formuleringarnas makt i familjen.
 

9.

Ensam vid sitt bord greps Per av frågan vad han egentligen hade där att göra. Jeannette var sen – hon hade inte sagt något om att förseningen skulle vara planerad och han kunde inte låta bli att skämmas för att han kände ett slags märklig svartsjuka. Även om en version av sanningen var att det inte var något annat än en lovande vänskap som höll sig inom anständighetens gränser så kände han att något som han upplevt som tillhörande honom tillfälligt eller mer långvarigt höll på att glida honom ur händerna nu när hon var några minuter sen och han inte hade kontroll över det som skedde. Dessutom hade han i berått mod, på pin kiv, propsat på att de skulle fortsätta att träffas efter hans och Kristinas gränsöverskridande kärlekshandling. Han kunde dock inte låta bli att erkänna för sig själv att det som skett mellan honom och hans hustru tycktes ha tagit den allra skarpaste udden av hans möten med den unga kvinnan. Att träffa henne hade varit en reaktion på den närvaro Kristina inte kunnat ge honom. Att nu sitta här och vänta på någon som, sanningen att säga, plötsligt borde betyda mindre för honom kändes absurt när han nu fått en försmak inom äktenskapets ramar av det han eftersträvat från allra första början. Men han intalade sig att själva uppgiften låg i att hitta en ny mening i den uppkomna situationen. Och dessutom fanns det ju ingen garanti för att han och Kristina hittat en väg som skulle leda in i evigheten; det kunde lika gärna ha varit ett illa genomtänkt påfund och kanske, tänkte Per, att allt bara varit en illusion som snart skulle lösas upp i tomma intet. Han ville ännu inte riktigt tvinga sanningen att visa sitt rätta ansikte genom att observera den på alltför nära håll. Till slut dök hon ändå upp. Hon tycktes inte ta notis om att hon var sen. Det gjorde Per arg för ett ögonblick – men han insåg snabbt att det som störde honom var att hon där och då var en högre stående varelse som nonchalant fått honom att vänta. Han tvivlade på sina egna avsikter inför denna upplevelse och sin svartmålade själ som irriterade sig på detta omedvetna uttryck för självständighet. Hon skulle naturligtvis komma och gå som hon ville och det var något han absolut inte hade något som helst att göra med. Den där plötsliga men tillfälliga förskjutningen i maktbalansen mellan de två födde ett begär i honom som tänjde hans kropp i alla riktningar. Per kände hur kylan från hennes kläder slog emot honom. De sa inget under den tid hon ägnade åt att i perfekt ordning rada upp vinterkläder på de lediga stolarna runt bordet. Han kände en underlägsenhet på grund av hur slarvig han själv var och gladdes istället åt att det inte var han som var sen då han i sin olägenhet och frusenhet säkerligen hade blivit ännu fumligare än han brukade vara och fått se plaggen hamna i en glad men kaotisk samling på golvet.
Jag tänkte att du skulle vara frusen så det är lite rom i teet. Fast det kanske har hunnit kallna. Ska jag be om något varmare? Jag tar det där blasket istället. Per var redan på väg att vända sig om för att be om ett nytt te när Jeannette hejdade honom.
Det var snällt men det går bra. Tack. Det låg en närhet och mildhet i hennes röst som fick Pers alla mörka tankar att skingras.
Hur har veckan varit? Jeannette lyfte blicken och sken upp.
Bra! Sedan blev hon eftertänksam.
Det är ironiskt... men jag har upplevt att jag får ut betydligt mer av att ställa krav istället för att foga mig.
Kan du utveckla?
Det där att någon kunnat ta mig för givet, fortsatte Jeannette, har liksom bara spätt på min osäkerhetskänsla och upplevelse av att vara utsatt. Det är som att i ett förhållande är det en part som är mån om att inte förlora sin självständighet medan den andra absolut vill behålla sin partner till varje pris. Slutresultatet blir liksom att jag ger upp mer och mer av min personlighet för att inte förlora honom men det tycks aldrig vara nog för honom. Han vill alltid ha mer. Förstår du? Ju mer av min frihet jag ger upp, desto mer göder jag hans vilja att vara oavhängig mig. Och så länge jag fortsätter med det så tar det ju aldrig slut. Jag kan inte klandra någon som kan förverkliga sina egna drömmar riskfritt med en outsinlig källa av trygghet vid sin sida. Han vet ju att han inte behöver vara rädd för att allt han byggt upp ska gå honom ur händerna genom att jag går min väg.
Jo, det där stämmer ju väl överens med vad jag delade med mig av förra gången vi möttes, som du kanske minns. Men nu har du alltså börjat att ställa krav istället?
Ja.
Och hur känns det då?
Nästan berusande faktiskt. Lite förbjudet. Det är ju något jag inte borde göra. Men jag är så trött på att vara konstruktiv och förstående. Varför ska jag alltid vara den som backar först innan han kompromissar om sina behov?
Är du inte rädd för konsekvenserna då?
Vet du vad? Efter det vi pratade om så har jag insett att mina ledord måste vara att släppa taget. Jag försöker intala mig de där två orden när jag ser att jag är på väg att falla in i destruktiva mönster igen. Det hjälper liksom att ha den där bilden framför mig. Hon lät fingrarna glida isär i en öppnande rörelse som förstärkte övertygelsen i det hon just sagt; hade hon haft något i sin hand hade det fallit tungt på bordet.
Släpp taget, Jeannette, sa hon till sig själv. Och vet du vad? Jag känner en djup lättnad när jag väl gör det. Det är en anspänning som släpper och jag känner mig fri.
Är det konflikträdslan du släpper?
Ja, precis. Men det är inte bara i förhållandet utan i livet i stort som det där kan tillämpas. Det låter väl fånigt men hur du hanterar dina relationer är naturligtvis bara en reflektion av hur du ställer dig till livet i allmänhet.
Det är kanske själviskt att fråga... men har du fått ta en konflikt för att sitta här med mig här och nu? Ert förhållande är ju bara i sin linda så det är väldigt modigt av dig, kan jag tycka.
Jo, det är förstås sant – men det innebär på ett annat sätt att det även är mindre som står på spel. Våra liv är ju inte så insnärjda i varandras ännu. Det finns liksom ingen gemensam värdegrund som vi båda skrivit under ännu.
Tycker du förresten att man behöver dela med sig av allt?
Det är en bra fråga. Å ena sidan kan man ju tänka att det inte ska finnas hemligheter eftersom det kan tära på förtroendet men å andra sidan ligger det väl något slags dragningskraft i att man inte känner den man lever med ända ut i fingerspetsarna. Inte för att jag vet men kanske är det hemligheten till åtrå även i ett långt förhållande. Att den man lever med inte är ens egen till fullo efter alla år. Att det fortfarande finns oupplysta skrymslen och vrår att utforska och att man, till sist och syvende, bara har varandra till låns och som två självständiga och likvärdiga parter har friheten att välja att bryta eller förlänga det där fördraget, kanske med nya villkor.
Men går inte osäkerheten ut över tryggheten då?
Per, du borde inte fråga mig om det här. Det är väl du som ska veta efter alla dessa år. För mig är allt detta bara teoretiskt. Och det visste han naturligtvis. Och han visste att en av de där riktningarna som vågen fortfarande rullade i, osannolik till sin natur men inte omöjlig så länge han valde att inte observera sanningen, var att allt hon sade om kärleken i hennes liv var en omskrivning för det hon kände för honom. Den tappningen av vad som skedde var naturligtvis krystad och skulle kräva ett fenomenalt skådespel av henne - men omöjlig var den inte. Alla situationer hon beskrev som självupplevda skulle därmed i själva verket vara reflektioner på en teaterscen. Det föreföll minst sagt osannolikt men Per beslutade sig för att våga tro på den där möjligheten ytterligare ett tag, hur ofattbart själviskt och egocentrerat det än var att han tillät fantasin att fortsätta leva sitt liv.
Ja, jag får väl svara på min egen fråga då på stående fot, oredigerat och osminkat. Men jag förbehåller mig rätten att ta tillbaka allt jag just sagt om situationen så kräver. Friska människor – andra än jag – förstår naturligtvis att både begär och kärlek, äventyr och trygghet, behövs i ens liv. Du sa förut att hur vi relaterar till vårt förhållande bara är en spegelbild av hur vårt liv ser ut i stort? Per var obekväm med att prata och ville snabbt lämna tillbaka taktpinnen till Jeannette. Han kände en djup lättnad över att aktivt lyssna och ta till sig av det hon sa och han ville bara att det skulle fortsätta på det viset. Säkerligen låg det en smula egoism i det hela – det här var ett ämne som berörde honom vilket gjorde lyssnandet till en förlängning av ett samtal han skulle kunna ha haft med sig själv på ensamma promenader. Men det kunde göra detsamma – hans uppmärksamhet och närvaro var genuin och det var det som räknades när allt kom omkring.
Jo, hur skulle det annars gå ihop? frågade Jeannette abrupt.
Nu förstår jag dig nog inte.
Jo, alltså, mitt – vårt – groteska fokus på en konfliktfri miljö går ut över åtrån. Om vi tillåter den vi lever med att hela tiden ta oss för givet för att vi är så måna om att ha trygghet så tar vi död på begäret. De har ju ingen anledning att riskera eller ge upp något för oss. Men likafullt är de beroende av den trygghet vi har att ge och i slutändan så får de allt de pekar på gratis. Jag kan bara konstatera att jag fått ut mer av det jag vill ha genom att ställa krav och vara mer oberäknelig. Det känns på sätt och vis som ett spel som jag spelar men jag mår bra av det – vi, vår relation, mår bra av det. Och då är det väl värt det sju dagar i veckan.
Den där motsägelsen mellan trygghet och äventyr som du nämner, eller kanske omväxling och förnyelse, jag har liknat den vid en slags jordbävning när jag pratat med Kristina. Det är som att de där två kontinenterna emellanåt hamnar i en ny balans och att all den kraft som frigörs under det förloppet visar sig som skaparkraft. Logiskt sett så kommer de där två krafterna väl att utlösa en ny jordbävning en dag och då får vi förstås se vilken ny jämvikt den får oss att hamna i. Per visste i samma sekund att han öppnat upp sig för följdfrågor från Jeannette, som vad som orsakat det där jordskalvet och att han skulle vara tvungen att erkänna att det var hon som var orsaken. Han borde inte ha sagt något, tänkte han, för nu hade han för första gången på allvar lagt en bro mellan dessa möten och hans liv på hemmaplan men samtidigt fick han en känsla av att det enda sättet att vara autentisk var att öppna sig och låta orden få leva sitt eget liv och se vart de förde honom. Han hade försagt sig men intalade sig att han hade självförtroendet och förmågan att hantera situationen och den där känslan av att äta av den förbjudna frukten infann sig igen.
Du säger så lite om din familj, Per. Tycker du inte att det är konstigt? Per visste inte om hon medvetet undvek direkta frågor för att inte göra honom obekväm eller kanske inte ville veta – och vad spelade det för roll för henne om hon inte hyste några som helst känslor för honom annat än att vara i hans sällskap. Om det i själva verket nu var det som var sannolikhetsvågens verkliga natur.
Jag trivs inte med att lämna ut mina allra närmaste. Det som Per sa var sant men var naturligtvis inte den riktiga orsaken till att han var förtegen om hur saker och ting låg till därhemma. Han fortsatte istället, medveten om att det var ett stickspår i sammanhanget, med en utläggning om hur han stått upp för människor som avsiktligt eller ej gjort honom illa. Hur hans konflikträdsla fått honom att försvara dem genom att hitta vägar inom sig själv att förstå och till och med berättiga den ångest de emellanåt åsamkat honom. Hur han alltid förutsatt att det var honom det var fel på (även om han var fullt medveten om att han redan berättat det utförligt) när ångesten tärde på honom då hans egentliga vilja, som han inte kände särskilt väl, ställdes mot yttervärldens krav och att han alltid trott att han en dag skulle förstå och lära sig bli som de andra men att det trots år av uppriktiga försök aldrig blivit så. När han kom till slutet av sin spontana monolog som han i dess oskyldighet insåg att han tappat kontrollen över, förstod han att han om möjligt ställt Kristina i ännu sämre dager, om så helt ofrivilligt, än vad som varit nödvändigt och det hade ju inte ens varit hans avsikt att kritisera henne.
Per, du kan ju alltid skylla på att du är chef och vill hålla isär det privata och det personliga i dialog med din personal när det är något du vill hålla för dig själv, svarade Jeannette triumferande.
Har jag sagt det där, menar du? Jeannette nickade belåtet.
Det var ovanligt klokt för att vara sagt av mig.
Ja, men du var kanske inte helt nykter vid tillfället. Men där visade du att du verkligen är den som bestämmer – trots att du inte var helt tillräknelig visste du precis var gränsen går. Du behöll din mänskliga och yrkesmässiga värdighet även i den situationen.
Ja, mitt beteende är uppenbarligen helt inkonsekvent med tanke på allt annat jag sagt sedan vi började prata med varandra men jag får väl spela ut chefskortet då. Att jag inte tänkte på den möjligheten själv. Han log oförmärkt över insikten att konversationen som utspelat sig bara ökat på den där upplevelsen av att balansera på en knivsudd, på gränsen till det förbjudna, ja kanske till och med på fel sida om den där gränsen.
Fortsättningen på den biten av samtalet vi just haft är något mellan mig och min hustru då, får jag anta. Per var belåten över insikten om hur elegant han flätat ihop de där två diametralt motsatta perspektiven, hur han i dödsförakt kastat sig över det glupande gapet mellan den skamlösa öppenhet han visat den unga kvinnan på ena sidan och vördnaden för sin hustru på den andra.
Bäst att smida medan järnet är varmt då – du verkar ju ha ord så det räcker och blir över att uttrycka vad du känner för henne, så ta tillfället i akt istället för att sitta här med mig. Tack för ikväll. Det känns bra att prata med dig, Per. Hon lutade sig fram mot honom och tittade honom djupt i ögonen.
Jag menar verkligen det. Vi ses på måndag. Och lika gracilt som hon tagit av sig ytterkläderna klädde hon på sig igen, nästan ljudlöst. För Per var hon en nattens drottning, likt en gnistrande stjärna, när hon försvann ut i mörkret. Hon vände sig om och gav honom en silviavinkning i dörren innan hennes aura löstes upp i sina minsta beståndsdelar och Per blev sittande i samma ensamhet han börjat kvällen i.
 
10.

Doften av julkryddor slog emot Per när han kom hem. Glögg rätt och slätt. Det stod ingenting mer på bordet. Och varför skulle det göra det, tänkte Per. Han kunde ju inte begära att hon skulle underhålla honom med mat med tanke på att hon visste om hans förehavanden på fredagseftermiddagarna.
Jag tänkte att det skulle bli lättare att prata om vi inte åt. Samtidigt ville jag skapa en varm och mottagande miljö för att luckra upp dig. Det låg en värme och omtanke i det hon sade som låg så långt bak i Pers medvetna att han först inte kände igen det som något han skulle ha fått ifrån henne vid någon tidpunkt i deras förhållande. Det lät mer som en fras hämtad ur en film från den tiden då konsten på vita duken fortfarande var ung och kantad av teatraliskt överspelande, som en öppningsfras som hon förberett i förväg men då den var hämtad ur verkliga livet och genuin var den endast hjärtevärmande. Han visste att hon ju lika gärna kunde ha förpassat honom ur sitt liv eller i alla fall totalt ignorerat hans ankomst. Istället var det tvärtom: även om samtalet kanske skulle ta en obehaglig vändning – vad det nu var hon hade i kikaren – så hade hon ansträngt sig. Känslan av makt infann sig återigen hos Per men också en annan krypande, välbekant känsla som han dock slog ifrån sig innan den blivit döpt och fått ett namn.
Det blev kanske lite väl stormigt i lördags morse, började Kristina.
Tycker du? Någon känslostorm var det väl inte fråga om. Kanske från min sida då men jag måste säga att du var fantastisk efter det du gått igenom.
Jag har funderat på det som hände – eller händer, ska jag väl säga. Pers puls växlade in på ett helt annat spår när dessa ord yttrades och började skena. Skulle han nu bli utkastad? Någonstans under den process han gått igenom hade det tyckts honom som om det kunde göra detsamma men nu, när plötsligt (tillfälligt eller långsiktigt) rollerna kunde anses vara omvända och han förövaren och hon offret, var situationen en helt annan. Det var hon som var större än sina egna svagheter och han som fallit till föga för sina.
Vi är som varandras språngbrädor, inledde Kristina. Per lugnade sig något men var ändå beredd på att precis allt kunde hända under samtalets gång och satt krampaktigt, som på nålar. Han lade märke till hur knogarna vitnade och hur käkarna spändes och tvingade sig att mekaniskt slappna av, bara för att känna hur andra muskler tycktes dra ihop sig och leva sitt eget liv.
Vad menar du? Per ville inte inta en passiv, lyssnande roll men förstod verkligen inte hur Kristina tänkte.
Jo, alltså, det är som att vi lever av varandra. Inte för, inte med utan av. Det känns som att du när en självbild av dig själv som utsatt och missförstådd. Du har låtit dig sköljas över av mig gång efter annan utan att säga något egentligen.
Jag har svårt att förstå att du inte såg att jag faktiskt sa ifrån.
Det är självklart för dig kanske. Men har du tänkt på att du tog och tog tills du till slut exploderade och gjorde det du nu har gjort. Hade det inte varit bättre att på ett tidigare stadium avbryta hela den här processen?
Du kan väl inte skylla allt detta på mig?
Det gör jag inte. Jag säger bara att det är som att du har värnat om den där självbilden som missförstådd. Att det är som en trygghet du har; det är som ett slags vapen att försvara dig med. Men varför försätter du dig i situationer där du hela tiden måste försvara dig? Vad jag menar är att du använder mig som en anledning till att, ursäkta uttrycket, men jag kan liksom inte säga det på något annat sätt, tycka synd om dig själv. Är det kärlek, tycker du?
Nej, det förstås. Kärleken ska ju vara progressiv och andas optimism. Det här är väl något helt annat. Du får det att låta som att jag använder dig som något slags dåligt exempel. Om du inte gjorde si eller så, då jäklar skulle ni få se på andra bullar. Ungefär så. Ja, det är nog sant.
Vad kommer det sig av då?
Du vet att jag är konflikträdd. På något sätt är det den tråden jag måste dra i.
Hur då?
Var ska jag börja? Kanske med en klunk glögg. Jag ska försöka få ihop det i någon slags logisk följd.
Per, det behöver inte bli perfekt. Du kan börja om och omformulera dig så många gånger du vill.
Tack. Alltså, jag är ju en person som drar sig för att ställa till med buller och besvär. I tidernas begynnelse kändes det väldigt bra att vara den där språngbrädan åt dig – för lika mycket som du var min språngbräda (jag kommer till det jag egentligen ville säga alldeles strax; var så lugn), lika mycket var jag din. Det kändes bra att vara din plattform, den du kunde ha som stöd i bakgrunden. Jag ville vara behövd och jag vill det än idag naturligtvis.
Behövda vill väl alla vara?
Men det är nästan patologiskt i mitt fall. Att finnas där för andra är mitt uttryckssätt i livet och det har att göra med den där konflikträdslan. På ett tidigt stadium tror jag att jag utvecklade den typen av personlighet – varför vet jag inte egentligen. Kanske var det medfött; kanske fanns det inte plats för någon annan typ av personlighet eller kanske var det just det som krävdes för att fylla någon form av tomrum som uppstått i familjen. Det här var min nisch, min överlevnadsstrategi, en biotop som ingen annan var intresserad av och jag tog vara på den chans som uppstod. Men för att återgå till det jag egentligen ville säga (och jag förstår om du har svårt att följa mig för jag tappar ju tråden hela tiden) så är det som att min plan i livet varit att undvika konfrontation i situationer där mina intressen ställts mot andras. Och det har yttrat sig i att jag ställt mig in, varit andra till lags genom att istället för mina egna försöka förverkliga deras drömmar. Förstår du? Alla vill vi ha en förankring och en plats runt bordet och det här var mitt sätt att bygga en identitet och få uppskattning, en egen stol att sitta på vid det där bordet. När jag träffade dig var det den enda sidan jag verkligen kände igen hos mig själv. Men jag förstår nu att man inte kan leva ett fullvärdigt liv utan att förverkliga sina egna drömmar, vad de nu består av i mitt fall. Men att leva ut de där förhoppningarna... det innebär ju också att man måste ta tjuren vid hornen och acceptera de där konflikterna som kommer med att satsa på sig själv. Det är tid, energi och uppmärksamhet jag lägger på mig själv. Att inte lägga dem på andra ger mig dåligt samvete.
Men var kommer jag som dåligt exempel in i bilden?
Ja, det är väl nu det blir om möjligt ännu snårigare. Jag tror att jag liksom letar efter anledningar till att inte leva ut de där förhoppningarna. Alltså, jag letar efter ursäkter för att kunna skjuta upp nödvändiga handlingar på obestämd framtid. Och det är väl, tyvärr, där historien börjar handla om dig. Det är inte du som håller mig tillbaka egentligen utan jag själv. Men det är väl, som de säger, lättare att skylla på omvärlden än att ta sig själv i kragen. Om du bara hade gjort på det ena eller andra sättet, eller inte sagt vissa saker, så hade jag kunnat blomma ut och ta för mig mer. Men för att säga sanningen letar jag hela tiden efter nya orsaker till att känna mig missförstådd när jag brutit ned de gamla orsakerna som jag haft som invändningar. Det är på det viset, Kristina, som du fungerar som en slags språngbräda i mitt liv. Eller i min retorik eller vad vi nu ska kalla det. Ja, språngbräda är väl inte rätt ord. Det är väl precis tvärtom egentligen. Jag är som en båt som på frivillig basis har ett ankare släpandes efter sig hela tiden. Men det går ju inte att leva ett helt liv utan att förverkliga sig själv. Eller, jo, det är klart att det går men det är ju inte särskilt ändamålsenligt. Men i dig har jag – och jag skäms för att säga detta – en ständig ursäkt för att känna mig missförstådd och tillbakahållen. För att inte förverkliga mig själv. Ja, du hör hur tvehågsen jag är angående detta tema. När vi träffades kändes det fint att kunna ge dig den där uppbackningen och grogrunden för att förverkliga dina drömmar och mål. Men nu kommer alla livsmönster vi utvecklat tillsammans i vägen för att jag äntligen ska ta nästa oundvikliga steg i mitt liv, självförverkligandet. Och rädslan jag känner inför att ta de där konfilkterna gör att jag tar första bästa chans att backa ur och fortlöpande skjuta upp det där nödvändiga steget. Förlåt; jag upprepar mig och blir väldigt byråkratisk. Jag vet att jag har en tendens att bli övertydlig.
Per, det är lite som att vårt förhållande är ett slagfält mellan samhörighet å ena sidan och frihet å den andra.
Kanske något åt det hållet, ja. Det är, i alla fall i mina ögon, så uppenbart att du är rädd att förlora ditt personliga svängrum. Jag å andra sidan känner en panisk skräck inför att förlora dig och är beredd att ge upp min självständighet för att kunna bevara vår gemenskap. Det har slagit mig att jag inte ens egentligen fullt ut tänkt tanken att jag, om vi två skulle bryta upp – vilket jag verkligen inte vill – skulle kunna gå ut i vida världen och söka upp det jag tror mig vilja ha om jag nu ändå måste börja om på ny kula. Spelet skulle vara över. Jag fick det jag fick och det är otänkbart att jag själv skulle kunna forma den värld jag vill leva i och skapa de möjligheter jag skulle vilja se i mitt liv. Om jag nu förlorar det jag vackert stått i kö för så är det den lott jag fick här i livet. Varför skulle jag vara berättigad att göra något annat? Och det där stammar ifrån den där konflikträdslan som gör att jag låter andra definiera mitt värdesystem och mina förhoppningar åt mig. Med en sådan världsbild är det väl inte särskilt märkligt om jag klamrar mig fast vid något även om det inte är till fullo helt bra för mig. Det är nog det där jag menar med det där ankaret som jag släpar efter mig (Per var lättad över att till slut själv ha förstått vad det var han ville ha sagt med den där marina liknelsen). Förlåt; jag vill naturligtvis inte att du ska ta illa upp. Kristina viftade bara bort vad han just sagt.
Be inte om ursäkt. Äntligen pratar du. Du har sagt mer under de senaste veckorna än vad du gjort de senaste fem åren sammanlagt.
Visst är det märkligt att du måste driva ditt frihetsbegär till dess spets innan du är beredd att backa om något och jag nästan förlora allt jag står för innan vi till slut inleder en annan typ av konversation än det där ställningskriget. Per lät det ena pekfingret stryka den sockerkladdiga kanten på sitt glas. Han var uppenbart nervös över att yppa det han skulle säga härnäst.
Vet du vad. Det här är naturligtvis att gå alldeles för långt men jag hittar inga bättre ord och har vi väl börjat prata så öppet som vi gör så kan vi kanske fortsätta på den inslagna vägen. På något sätt upplever jag att du är ett omättligt rovdjur. Ett djur som inte borde ha släppts ur sin bur. Ja, alltså inte hela du alltså. Det finns vissa drag hos dig, menar jag. Du verkar inte kunna få nog av dominans i vissa lägen; det är nästan som ett beroende hos dig även i situationer som för mig är helt prestigelösa. Som om det fanns ett undertryckt behov i den där dominansen som gränsar till ett tvångsmässigt beteende. I den där dominanta världen får jag agera syndabock, som om jag vore ditt bytesdjur. Samtidigt vill du att jag ska ta mer initiativ då du inte orkar axla den börda du lagt på dina egna skuldror genom att alltid vilja ha rätt, eller snarare vara livrädd för att ha fel. Men när jag tar mer plats är det som att du upplever konkurrens ifrån mig – de initiativ jag tar duger liksom aldrig; det finns alltid plats för kritik. Det ligger en väldig motsägelse i det där. Kristina suckade men svarade inte. Per fortsatte:
Det är svårt att ta mer plats och bygga självförtroende när det man gör aldrig är tillräckligt. Du ger mig allt som oftast en ursäkt för att inte förändras. Är du med på hur jag menar?
Ja, självklart, svarade Kristina med en till synes ofrivillig huvudskakning, som om hon vaknade upp ur något slags dagdrömmande.
Så du kanske kan förstå att jag har längtat efter någon som faktiskt lyssnar och som behandlar mig som en likvärdig samtalspartner. Att jag gjorde det jag gjorde – och jag ämnar fortsätta göra det – var ett slags varningssignal, kanske man kan säga.
Per, jag vet att det egentligen är ointressant i sammanhanget, men har du tänkt på att du gör en massa saker för mig men inte tillsammans med mig? Jag förstår att jag ofta är väldigt kritisk men jag längtar ändå efter att du ska ta den där bördan från mina axlar oftare även om jag kanske utstrålar ett helt annat, eller kanske snarare dubbla, budskap. Du finns liksom alltid där men bara i bakgrunden; du är aldrig en förgrundsgestalt. Du är som en modern tappning av den förhistoriska mannen som stolt och grymtande dumpar sitt byte i grottans mynning och förväntar sig bifall innan han ger sig ut på nytt i kyla och regn för att säkerställa sig om familjens försörjning.
Jo, vår dotter nämnde detta för mig i något mindre paleontologiska ordalag. Om det var mer smickrande är jag dock osäker på.
Missförstå mig inte. Jag uppskattar verkligen det du gör. Men jag saknar tvåsamheten i de där situationerna, att vi faktiskt upplever något tillsammans och inte en och en även om vi fysiskt befinner oss på en och samma plats. Jag kan förstå att du känner någon slags prestationsångest med mina höga krav och din rädsla för att inte bli godkänd och hamna i en konflikt över ett eventuellt felbeslut. Men det skulle betyda mycket för mig om du istället skulle kunna gå i spetsen och slutföra det du har påbörjat. Du är fantastisk på att skapa förutsättningar för mig – och för andra. Men jag skulle vilja se dig förverkliga dina drömmar också med mig. Men jag förstår i alla fall bättre nu varför du har så svårt att göra det. En annan sak: jag kan inte låta bli att tänka att du är en otroligt ensam människa.
Hur tänker du nu? Inte för att det skulle vara första gången jag hör det.
Alltså, det är väldigt nära relaterat till det jag just sagt – det är som att du pratar om principer, teorier och modeller du har i ditt huvud. Men du relaterar till mig som... hur ska jag säga... en slags företeelse, inte en människa. Det är likadant med andra människor som du talar om. Därför är jag jätteglad att du delat med dig av allt det du sagt ikväll. Det låter larvigt förstås, men jag har sett människan bakom de där principerna idag. Och att han faktiskt gläds åt att ha mig i sitt liv. Men du kan ju inte hålla på och träffa andra kvinnor varje gång du vill uppnå att vi två ska prata med varandra på mer lika villkor.
Nej, det blir förstås lite tungrott i längden, medgav Per. De satt tysta en stund i en ordlöshet som inte kändes obekväm. I mörkret som följde stearinljusets sista andetag var de återigen främlingar för varandra och i det sparsamma ljus som sipprade in genom fönstren två siluetter som inte fick nog av att utforska det nya landet som låg framför dem. 
11.

Objudna gäster på julafton är av naturliga skäl ett omtvistat ämne. Å ena sidan kan man ju argumentera för att högtiden ska handla just om det, att inkludera, öppna sitt hjärta och vara förstående men det är naturligtvis också ett tillfälle, särskilt om man är den som ansvarar för evenemanget, då man inte vill ha något oväntat grus i maskineriet som effektivt sätter stopp för all den uppsluppenhet som dagen är tänkt att representera. Anton beslutade sig därför, för att inte väcka anstöt hos sina gäster, att för dagen stänga in Svårmodet tillsammans med dammsugaren i städskrubben när han lagt sista handen vid de hushållsrelaterade plikter han fortfarande kunde utföra. Tungsintheten är trots allt något av det sista människor vill stifta bekantskap med under den allra heligaste av högtidsstunder. Med denna oceremoniellt undanstuvad, i alla fall för stunden och med Juloratoriet strömmande ur radion, inföll sig, det redan annalkande kvällsmörkret till trots, en trevande känsla av hopp om livet hos Anton. Det var ju bara konstgjord andning, tänkte han, en tillfällig respit från den verklighet han levde i. Allt som hördes, förutom hans avsiktligt eftertänksamma andetag (en föreställning om att tiden skulle gå saktare och stanna av om han andades och levde varje ögonblick långsammare hade infunnit sig hos honom sedan en tid tillbaka) var väggklockan i vardagsrummet. Varje taktfast tickande stal en sekund från hans liv men just idag kunde det göra detsamma. För några korta ögonblick önskade han att gästerna inte skulle dyka upp, att han skulle få sitta ensam i den där fantasibubblan och drömma sig tillbaka till en tid som han inte riktigt visste om den hade existerat så som han mindes den. Hans dagdrömmar skingrades av dörrklockans envetna ringande. Anna omfamnade honom; han bad henne att för all del fort stänga dörren om sig för att stänga ute ovälkommen kyla.
Var är Kristina och Per?
De har egentid i bilen. Det är så de kallar det och det är allt som oftast barnförbjudet. Tydligen finns det ingen åldersgräns för hur länge man ska behöva skämmas för sina föräldrar som barn. Anna såg lycklig ut när hon yppade dessa ord. Hon såg omåttligt hälsosam ut med sina rödblossande kinder.
Vad duktig du har varit, morfar! Eller har de varit här från hemtjänsten?
Lite hjälp har jag väl fått men det mesta har jag ordnat på egen hand. Faktiskt. Lilian skulle ha varit stolt.
Kan vi inte fira jul utan mormor i år? Vad jag ser klarar du dig alldeles utmärkt på egen hand. Ja, kanske inte om man frågar mamma. Anna insåg i samma ögonblick sitt misstag och ansiktet blev nu om möjligt ännu rödare. Men det var för sent. Det gick inte att stoppa tillbaka orden i den låda de just rymt ur. Morfar tittade misstroget på henne. Varje instinktiv förhoppning om att Anton inte skulle ha hört vad hans barnbarn just sagt kom omedelbart på skam. Skulle julen sluta i skandal, med gråt och tandagnisslan, innan den ens börjat?
Ska ni alltså stoppa in mig på hemmet?
Nej, morfar, det ska du inte tro...
Vad sa Kristina mer exakt? Jag insisterar på att få veta. Anna suckade. Det fanns ingen återvändo. Det gick inte att slingra sig ur detta och det fick bli som det ville med julfriden.
Alltså, vi har hört både från hemtjänsten och grannar att du verkar bete dig konstigt.
Det är väl ingen som har att göra med vad jag sysslar med?
Och med vem du låter sova på din soffa? För du har väl inte släppt in någon obehörig? Du vet ju att vi bara vill dig väl.
Se dig omkring, Anna. Är det ostädat kanske? Ser jag ovårdad ut? Jag kan ta hand om mig själv alldeles utmärkt. Och se på all mat på bordet. Tror du jag hade kunnat ordna detta om jag inte varit klar i huvudet? På samma grunder kan man ju undra om dina föräldrar är vid sina sinnens fulla bruk och inte irrat bort sig. Vart tog de vägen egentligen? Han tittade otåligt förbi Anna mot dörren, som om den just skulle öppnas. I samma sekund hördes också mycket riktigt steg i korridoren. Anna och Anton utbytte blickar och där och då förstod hon att Anton var fullständigt tillräknelig, även om hon inte fick ihop hur det kunde vara så och att hon skulle vara hans medbrottsling om så krävdes för att försvara sin morfars heder ända in i kaklet. De visste båda två att diskussionen de just hade haft skulle förbli okänd för alla utom de två och att alla praktiska och världsliga problem kunde förskjutas till senare eller i tystnad få tyna bort, som om de där orden aldrig utbytts, i alla fall inte under julhelgen.
Pappa, du har läppstift på halsen, viskade Anna till sin far. Han skyndade sig att snabbt torka bort det med en elegant näsduk, något som han aldrig bar annat än vid speciella tillfällen och det här råkade lämpligt nog vara ett av dem. Anton slog upp en konjak till Per. Han följde med giriga ögon den oljeliknande vätskans färd mot glasets botten och sidor.
Det blir inte du som kör, Per, konstaterade morfar med en blick tydligt riktad mot Kristina som med en enkel men otvetydig nickning gav sitt något motvilliga godkännande. Anton tog sedan Per avsides och den senare suckade vid insikten om att det nu skulle bli ett samtal män emellan, som varje år vid den här tiden. Han brukade känna sig klappad på huvudet av den omnipotente Anton som var väl bevandrad på alla de områden som Per var totalt ointresserad av. Men han visste att han var tvungen att återgälda det vänskapsband som Anton försökt knyta mellan de två männen med alkoholens hjälp, såsom män gjort sedan urminnes tider då orden, vanligtvis på ett väldigt tidigt stadium, sinade och man fick ta till andra metoder. Det kändes arkaiskt men samtidigt också älskvärt i sin enkelhet. Per gjorde sig beredd på att lyssna förstrött och läppjade avsiktligt ytterst långsamt på sitt glas för att ha en återkommande distraktion i sitt sakta avdunstande glas genom hela det samtal – eller kanske monolog – som han visste skulle följa.
Hur fan gör du egentligen? frågade Anton. Per tittade oförstående på honom. Det var inte så här profant den gamla mannen brukade inleda sitt eget julevangelium som normalt sett brukade sträcka sig över eoner och framkastas i korrekt kronologisk ordning.
Ja, vad har du gjort med min dotter? Per såg förskräckt ut.
Har jag gjort henne illa?
Du är inte klok! Jag menar, hon kan ju inte sluta titta på dig. Trots att du är en odugling, skrockade Anton förtjust.
Anton, jag vet inte om detta är rätta tillfället... Den gamle mannen smög dock närmare och viskade i förtroende:
Kan du inte dela med dig av dina hemligheter? Per tittade med något som måste benämnas som oförstående avsmak på den åldrande mannen.
När började du dricka idag? frågade Per till slut. Det är ju inte ovanligt att många känner sig bortglömda vid den här tiden på året.
Ensam? Anton höjde plötsligt rösten märkbart och tog bestämt Per om axeln och förde honom närmare köket där mor och dotter befann sig.
Ensam! Min vän, det är det sista jag varit. Jag har haft kvinnobesök, förstår du. Anton gjorde en konstpaus och sneglade ut mot dörröppningen till rummet bredvid. Ja ja, jag vet vad du tänker men det är inte hemtjänsten jag menar. Därifrån är det för övrigt en ung man som brukar komma. Nej, jag tyckte det var hög tid nu att gå vidare efter Lilian. Efter alla dessa år. Jag tror inte att hon skulle ta särskilt illa upp ändå vid det här laget. Han böjde sig fram mot Per.
Hon har till och med sovit över här. Ja ja, det var ju ordning och reda förstås (vissa saker är ju fysiskt otänkbara ändå i den här åldern, om du förstår vad jag menar) och jag var chevaleresk nog att överlåta min säng till henne medan jag sov på soffan.
Ja, alltså, jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Vi får väl skåla för det då.
Ja, alltså Per, jag vet ju att du inte kan ljuga om min... så att säga... virilitet kommer på fråga där hemma även om nu... någon... skulle ha idéer om min närmsta framtid. Ja, närmsta och närmsta – någon längre tidshorisont kan vi ju egentligen inte prata om i mitt fall. Så du kommer väl att berätta det här ändå för Kristina. Men kanske ändå att just detta kan stanna oss två emellan. Det är ju bara en parentes i sammanhanget. Han gav Per en klapp på axeln och en menande blinkning innan han tog med sin svärson till köket för att avnjuta julens alla frestelser.
****
Det här är till er alla, sade Per om den omsorgsfullt inslagna men inte utan estetiska tillkortakommanden varande rulle som låg och väntade på sin tur under granen. Till oss alla, korrigerade sig Per inför sin hustru med en väl inövad röst och med väta i blicken. Han hade gjort hemläxan.
Är det en dépêche från kungen själv? undrade Anna. Du ser ju ut att vilja hålla audiens, pappa, så du kan väl läsa vad det står.
Nej, öppna det du, Anna. Hon rullade ut papperet som ville krulla upp sig igen men till slut fick hon grepp om det i båda ändar. Hon tittade storögt på det.
Hur tänkte du nu? Pers iver gled sakta över i en krampaktig grimas.
Blev du inte glad?
Det här måste ju ha kostat en månadslön för dig. Och hur vågade du chansa på att jag kan komma med på resan? Och morfar?
Man måste väl ta lite risker ibland. Livet är för kort för att bara sitta hemma. Eller vad säger du, Anton? Per försökte låta övertygande och rolig men det låg en nyans av osäkerhet i rösten. Det var inte riktigt så här han hade tänkt sig scenen som nu utspelade sig framför honom.
Och om inte Anna vill komma med så kanske morfar känner någon annan kvinna som vill komma med istället. Kristina tog nu en titt på papperet också. Hon granskade sin man allvarligt.
Skulle inte vi spara till ett nytt kök? Och var du inte irriterad över onödiga utgifter? Per ryckte nochalant på axlarna.
Man kan väl ändra sig. Till slut sken Kristina upp.
Jag tycker det låter alldeles, alldeles underbart! Det ordnar sig säkert med ledigheten till våren.
Ja, jag går naturligtvis ingenstans, sa Anton. Ja, det skulle eventuellt vara att jag går ur tiden då, men då får väl någon ta min plats. Så mig kan ni räkna med. Per blev stolt som tuppen.
Ja, så värst osjälviskt var det ju inte med tanke på att jag länge sett fram mot att besöka Provence, avslutade han med konstlad underkastelse.
Det var inte helt lätt att finna enskildhet (i äkta form denna gång) i Antons lägenhet men medan kvinnorna samtalade i köket i strategisk närhet till det som fortfarande fanns att tillgå på det plundrade julbordet fann sig morfar manad att på nytt ta Per avsides. Den senare kände sig något obekväm med situationen då han återigen inte visste vad Anton hade i kikaren.
Ja, som du kanske anar skulle jag vilja ta tillfället i akt att be om ursäkt. Per gjorde stora ögon. Mycket kunde man anklaga Anton för men inte för att lägga någon större vikt vid hur andra uppfattade hans ord och om de eventuellt skulle kunna såra någon. Tyngdpunkten i hans tillvaro låg ju på Tingen, på fysiska fakta och där fanns det väldigt lite utrymme för känsloyttringar.
Du har väl inget att...? Han hann dock inte avsluta meningen innan Anton med en oväntat yvig och ivrig, till synes storsint, gest tystade honom.
Var nu inte underdånig. Jag har ju fått se med egna ögon hur bra du är för min dotter när allt kommer omkring. Ja, det är väl som de säger: när hin håle blir gammal blir han religiös och det kan ju tyckas som att jag har en baktanke med att säga det här.
Vad vill du få sagt?
Ja, jag är medveten om att jag ju inte är Ordens Man – och han sade det med en menande blick mot städskrubben som Per inte visste vad han skulle göra av och med en bekvämlighet som fick det att framstå som han var i alkoholens våld i större utsträckning än han faktiskt var.
Men så här på ålderns höst - och det finns säkert de som vet hur långt jag har kvar och om min färd när allt är över kommer att bli i nordlig eller sydlig riktning, så att säga – så är det ju viktigt att lägga sina fel och brister bakom sig innan det är för sent att säga förlåt. Jag måste säga att jag kanske inte alltid haft förståelse för din känsliga natur. Ska vi säga så? Jag menar, jag kan verkligen förstå om du känt vissa mindervärdeskomplex i den omgivning du har i den här familjen. Du har ju, om jag får uttrycka mig på det viset, varit teoretikern i den här familjen. Och det är klart att jag haft mina synpunkter på din tafatthet – av goda skäl, vill jag understryka. Men uppenbarligen har du lyckats slå an en ton hos Kristina och då måste jag kanske se bortom mina personliga åsikter om rätt och fel. Kanske att jag till och med kan se upp till dig och lära mig av dig för att du står för den du är trots din uppenbara olikhet gentemot alla andra. Hur kallar man det – integritet?
Anton, det är väl inte som att jag har något val? Jag är den jag är och jag har fått lära mig att bära mitt lyte med stolthet. Men trots att Per yttrade dessa ord med överdriven ödmjukhet i rösten så kunde inte hans örsnibbar undgå att anta en rödaktig ton av det oväntade smickret.
Ja, jag kan väl till och med erkänna – nu när vi kommit så här långt och blivit lite varmare i kläderna och det har vi kanske inte bara det som är i våra glas att tacka för – att jag sedan Lilian gick bort bejakat andra sidor hos mig själv. Ja, det är väl inget jag skyltat med i offentliga sammanhang men när hon gick bort slog det mig att min åldrande kropp liksom blivit kvinnligare. Och det är väl inte som så att jag lägger någon värdering i det men det är liksom intressant att se hur de där uttryckligen manliga dragen blir mindre framträdande och kanske är det som så att det är ett tecken på att det är hög tid att lägga tid på andra sidor med gott samvete. Förstår du? Per svarade inte men hans ansiktsuttryck gjorde gällande att han ville att den gamle mannen skulle utveckla sitt resonemang.
Det här med alla praktiska göromål jag tog på mig var kanske ett språk i sig. Förstår du? Det var ett sätt att uttrycka min kärlek för Lilian, ett språk som vi lärde oss på den tiden. Då var ju livet mindre bekvämt och de där kunskaperna krävdes för att livet skulle rulla på. Inte för att jag begriper mig på det egentligen men det är som att den världen du lever i ställer andra krav. Och det är ju lätt att fastna i något slags försvarstal utifrån den man är och sätta sitt eget beteende i ett slags motsatsförhållande till det som sådana som du gör och bli dömande i någon slags ambition att berättiga sin egen existens. Istället skulle jag kanske ha varit mer öppen mot de värden du står för. Jag ber om ursäkt om jag åsamkade dig smärta i den processen. Per tittade länge på Anton med värme i blicken. Han undrade om det var första gången i hans liv som han haft denna typ av samtal. Ja, samtal, tänkte Per, var väl inte rätt uttryck utan snarare en enmansshow där han kanske fått ur sig åratal av möjligen omedvetna tankegångar. Han undrade om han övertolkade det han just upplevt men han ville tro, högst troligen under påverkan av julens budskap och det procenthaltiga i hans glas, att det var något Anton kände en inre glädje över att ha fått uttrycka i förhoppningsvis god tid innan hans timglas rann ut för evigt. Det här var morfars framträdande i manegen och minuter i rampljuset och det skulle ha varit ofint att ens försöka kommentera det och ta upplevelsen och äran ifrån honom.
Och så rann tiden sakta ur även denna julafton. Lilian kom aldrig riktigt på tal och Svårmodet firade högtiden bäst det kunde i städskrubben, svartsjuk på Per för att hans värd valt att dela sina innersta tankar med någon på den levande sidan där människor existerar och verkar och åsidosatt den tradition av att prata om och inte med varandra som löpt som en röd tråd i rakt nedstigande led genom den familj han varit med om att forma. När gästerna gått undrade Anton stillsamt om det trots allt skulle bli hans sista jul. För säkerhets skull fick hans svartklädde gäst sitta kvar en liten stund till på sitt ovärdiga gömställe innan Anton kände visshet i att hans tid ännu inte riktigt var på väg att ta slut på jordens mörka rund.
 
12.

Tror du att det finns någon som skrivit hyllningssånger till januari när de sista fyrverkerierna brunnit ut, nyårskonserten i Wien nått sin ände, Ivanhoe fått sin Rowena och backhopparna tryggt tagit mark i Garmisch Partenkirschen? undrade Per med en menande blick genom fönstret, ut mot snögloppet där utanför som tålmodigt väntade på dem. Han kände sig inte längre särskilt obekväm med att lägga ut texten och riskera att uppfattas som högtravande. Det var klart att så där skulle han ju inte kunna hålla på i vardagslag. Men i skydd av högtidlighetens fasad som ännu omgav de två kunde han kosta på sig denna typ av ohämmade utflykter i gränslandet mellan det konstlade och det spontana lidelsefulla även om det också fick honom att känna sig som en utrangerad, gammalmodig excentriker. Hur det än var med den saken hade han ofta undrat om det skulle infinna sig en dag när situationen till synes skulle avkräva honom en annan jordnärhet, när deras relation, vad den nu än utgjorde, snarare skulle bli belastad av alla försök att fjärma sig från den faktiska, påträngande verkligheten därute, som om förhållandet för evigt skulle bekräftas vara blott en illusion som var oförmöget att stötas och blötas i den där krassa realiteten.
Knappast. Men du får det att låta som att det skulle finnas en smula hopp ändå.
Ja, jag tänkte faktiskt att jag skulle försöka, fortsatte Per. Även om tyngdpunkten rätteligen ligger på njutning och hedonism under helgerna så känner jag snart en slags längtan till januari. Ja, inte till månaden i sig naturligtvis utan till det liv den för med sig. Det är som att man får ett gott skäl att bara borra ner huvudet och gå framåt i den isande motvinden och samla i ladorna i väntan på att dagarna ska bli ljusare och det stadium då all sparad energi åter ska utmynna i en kaskad av livskraft. Det är en återgång till att längta och liksom en perfekt ursäkt för en konflikträdd själ som mig. Per hade hoppats på att samtalet skulle föda sig själv men det ville inte riktigt lyfta och den genomtänkta ouvertyren till trots tycktes samtalet stranda. Han växlade spår och beslutade sig för att slå in på en farligare, personligare väg där uppgiften var att övertygande och med inlevelse berätta om vad han gått igenom utan att för den sakens skull en gång för alla stänga dörren till den värld som satt framför honom – två vågskålar i skör balans, sammanhållna av en silkestråd. Det här var improviserad friklättring på en vägg som han inte var tillräckligt förberedd på. Ett snedsteg eller en illa vald formulering och balansakten skulle vara över; det skulle inte finnas någon väg tillbaka.
Men trots allt infinner sig ju en viss tomhet när man betänker att man har ett helt oförstört år där löften man just avgett kan infrias eller diskret och elegant falla i glömska.
Är det något särskilt du tänker på?
Jag har gått igenom en fantastisk period i mitt liv. Jag har fått andra verktyg i verktygslådan, även om jag ber om ditt överseende med att jag utelämnar detaljerna, för att locka fram en närvaro i mitt liv som kanske inte funnits där tidigare. Samtidigt har jag en krypande känsla av att det där är min egen inre konstruktion mer än något som är förankrat i verkligheten även om allt det jag upplevt den senaste tiden är så levande. Eller kanske är det som så att det kändes som jag var på målrakan när året närmade sig sitt slut och nu när jag har ett helt år att fylla med samma mening och lidelse som jag gjort de senaste veckorna så framstår det som en helt annan typ av uppgift. Som en sprinter som plötsligt inser att han ofrivilligt sadlat om till långdistanslöpare.
Ändå sitter du här med mig, som om det var något grundläggande som fattades i ditt liv. Per visste inte om hon retades med honom eller helt enkelt ville fortsätta vara en del av det förmodligen genomskinliga spel han spelade. Så länge han inte sade något uttryckligen om sina avsikter så fanns det hopp om att han skulle kunna bestiga den där klippan utan skyddsutrustning. Jeannette satte honom på ytterligare prov.
Skulle du kunna tänka dig att låta Kristina göra samma sak mot dig som du har gjort genom att fortsätta träffa mig? Frågan var dock en lättnad för honom eftersom det moraliska ansvaret för nästa steg längs den där lodräta bergssidan lyftes bort från hans axlar och, som han upplevde det, istället flyttades till hans hustru; det fick honom att uppleva att han kunde prata om sig själv som i ett utrifrånperspektiv, i tredje person eller genom en annan människas linser – det var ett kort ögonblick som gav honom tid att hämta andan och förbereda sig för sin nästa rörelse längs med branten.
Jag skulle väl inte ha något val egentligen; tycker du det? Livet hittar alltid en väg, som en flod vars lopp ändras om det stöter på hinder. Det skulle vara meningslöst att förhindra, antar jag. Per drog ett djup andetag, sökande efter rätt ord och tyngd i dem.
Kanske kan jag beskriva det som en slags apokalyptisk känsla jag har av att en prins på en vit springare helt sonika skulle kunna dyka upp en dag och ta henne med sig. Och att hon skulle sätta sig bakom honom utan att se sig om och att alla de där åren, alla ansträngningarna och minnena skulle vara förgäves. Ibland är det som att jag tror att jag för en kamp som jag vet att jag kommer förlora i slutändan och det är bara en tidsfråga innan det händer. Egentligen tror jag nog inte att det där kommer att ske men det är en möjlighet som alltid kommer att finnas där och jag måste leva med den insikten. Det vore naturligtvis lätt och förståeligt att moralisera över rätt och fel i en sådan situation men jag inser nog att även om jag skulle känna ett raseri över ett sådant svek så är det nog snarare ett förtvivlat raseri inför maktlösheten som kommer med insikten om att sådana saker faktiskt kan hända. Att det inte finns något argument i världen som biter på någons rätt att utöva sin fria vilja, hur okonventionella eller ologiska orsaker vi än må ha som grund för våra beslut.
Kanske gäller det omvända i mitt – eller kanske vårt – fall, svarade Jeannette efter en viss tankemöda.
Du får det att låta som att Kristina är en ytterst självmedveten människa som inte skulle tveka att ta det där steget om förutsättningarna, hur man nu definierar dem, skulle vara de rätta. För egen del har jag snarare någon slags fatalistisk uppfattning av att hur mycket jag än skulle streta emot, eller kanske intala mig i min konflikträdsla att det jag har är gott nog, så kommer det alltid finnas en insikt om att något – eller någon, naturligtvis – kan komma förbi och att jag inte kan motstå den där frestelsen, hur mycket jag än vill, eftersom det talar till något i mig som mitt nuvarande liv inte kan ge mig även om jag vill få mig själv till att tro att andra saker kan uppväga det som nu fattas. Att det medvetna trots allt kan falla till föga för vår omedvetna, eller snarare undertryckta, vilja. Det är som att jag när en förhoppning om att inte behöva ställas inför den valsituationen, hur märkligt det än låter, som att jag skulle vilja leva i okunnighet om alla möjligheter som kanske gått mig förbi på armslängds avstånd. Och i slutändan spelar det väl ingen roll hur den där otryggheten kommer till: hur vi än vrider och vänder på det så finns det kanske en inbyggd osäkerhet i livet, oavsett om den består i ovisshet kring om du kan vara intressant nog för att hålla fast vid den du lever med eller om slumpen ställer dig inför vägval där du tvingas bekänna färg om din uppriktiga vilja. Per lät blicken falla på bordet och lyfte den sedan mot kvinnan mittemot utan att riktigt fokusera. Han visste att den dröjde sig kvar för länge för att det egentligen skulle anses vara anständigt men det tycktes inte göra något där och då. Den hade ett alibi i en insikt som tycktes större än den ömsesidiga dragningskraft de två gestalterna utövade på varandra.
Och när Per så småningom borrade ner huvudet i den där motvinden på hemvägen så hade en övertygelse nått honom om att det inte skulle vara ett misslyckande när allt kom omkring om hans äktenskap skulle ta slut i samma ögonblick som han tänkte den där tanken att de faktiskt skulle kunna ha nått vägs ände. Det var inget han strävade efter, intalade han sig själv, utan en insikt om att det skulle kunna ske vilka åtgärder han än vidtog för att så inte skulle bli fallet. Hans inre var i ett märkligt uppror och tankar han redan tänkt och klätt i andra ord bubblade åter upp till ytan: det var inte samma kvinna som hade suttit framför honom denna gång när de till slut setts på nytt efter julledigheten. Att han träffade henne hade fram till nu varit en revolt, en handling som stått i förhållande till något annat och på sätt och vis varit försvarbar. Nu fick den stå på egna ben i en värld där han fått vad han intalat sig själv att han ville ha. Den hemliga dagordning han haft och som han styvmoderligt hållit inom anständighetens gränser utan att fullt ut rubriksätta den var förbrukad och han var tvungen att omdefiniera syftet med mötena, vad den slutliga anledningen till dem nu skulle bli. Friklättringen kanske inte hade varit förgäves men även om han vunnit slaget även denna gång tycktes han, när han nu blickade tillbaka på utmaningen han just övervunnit, ha förlorat det krig han gett sig in i. Varje enskilt möte med henne skulle vara en klippa att bestiga och ett spel som skulle fortsätta tills den dag då en ogenomtänkt rörelse skulle besegla hans öde och tvinga honom att välja sida och riskera att förlora allt för något som med stor sannolikhet aldrig skulle bli hans.
En isande, ilande känsla i magen var hans enda beledsagare på vägen hem och fick honom att känna sig smutsig och ynklig. Till hans förvåning var det inte öppet. Kristina brukade inte låsa när hon var hemma. Han kunde förstås ha knackat men fiskade istället fram sina egna nycklar. Det var inget exotiskt eller oväntat matos som slog emot honom denna gång. Det enda som fanns på köksbordet var ett oväntat brev som visade sig vara en betalningspåminnelse. Han trodde inte sina ögon. Han som aldrig missade en betalning – räkningarna brukade ju knappt hinna landa på hallgolvet innan han satt vid datorn och gjorde sig kvitt skulden som han för tillfället satt på till vem den nu än månde vara. Det måste ha varit ett misstag. Han slet upp kuvertet med en iver som han i samma ögonblick skämdes för. Påminnelser – det händer väl alla människor, tänkte han. Det är ju bara att betala och gå vidare. Men riktigt övertygad var han inte. Han rotade ivrigt bland papperena i facket på köksbordet. Han var säker på att det var ett missförstånd ända tills det ögonblick då han hittade den ursprungliga räkningen i all sin jungfruliga glans i ett oöppnat kuvert. Skyndsamt slog han på datorn och en frid sänkte sig över honom när han var klar. Först då slog det honom att han inte ens letat efter Kristina. Kanske hade hon suttit försjunken i en bok och inte brytt sig om hans rafsande i köket. Inget svar hördes. Per var skamsen upp till öronen av att en räkning, som lika gärna kunde ha betalats nästföljande vecka, hade fått honom helt ur fattning. Hon måste vara rasande vid det här laget och bara vänta på att han skulle få syn på henne så att han skulle få sig en avhyvling av bibliska proportioner. Men det var naturligtvis en synnerligen smal sak att raskt gå igenom hela lägenheten och konstatera att den var tom. Skräcken slog klorna i honom: tänk om det hänt henne något. Han rafsade fram telefonen och ringde med fumliga, stressade fingrar hennes nummer. Telefonen var avstängd. Anna. Kanske hon visste. Han lät åtta signaler gå fram innan han gav upp. Kallsvetten bröt fram i pannan. Hade hon tröttnat och lämnat honom? Någonstans kände Per att det där inte var en rationell tanke. Men just där och då kändes allting möjligt och synapserna i Pers hjärna tycktes skjuta med skarp ammunition på allt som rörde sig i ett virrvarr av tankar. Han slog sig ned vid bordet med det uppslitna kuvertet som enda sällskap. Vilken buffel han varit. Komma hem och tro att maten bara skulle stå färdig på bordet när han varit ute och träffat en annan kvinna. Det var inga blygsamma krav han ställt på sin hustru. Och hon hade bara ställt upp. Hur många gånger hade han inte ställt frågan, explicit eller bara inombords, om hon inte bara någon gång kunde göra något för honom utan motkrav eller förbehåll. När han nu fått som han ville hade han haft en våldsam aptit och gått alldeles för långt. Var det sådan här han var när han i själva verket skalat av sig lager efter lager av självpåtagen destruktivitet? Självupptagen och uppblåst? Det var ju mest han som pratade under de där samtalen med Jeannette. Det var så långt ifrån allt vad en god lyssnare heter. Tanken på att Kristina skulle ha bestämt sig för att träffa en annan man rev och slet i honom. Varför skulle hon annars ha slagit av telefonen? Han skulle få smaka på sin egen medicin. Och om han hade kunnat göra det så var det ju klart att hon skulle kunna spela efter samma spelregler. I ett för dagen sällsynt ögonblick av klarsynthet insåg Per att han, om det här hade varit för några månader sedan, skulle ha känt en inre glädje över att få några timmar ensam. Han skulle ha förenat nytta med nöje och lyssnat på något tema som för stunden intresserade honom medan han städade, lagade mat, strök kläder eller vad det nu var för aktivitet som där och då fick honom att känna sig användbar och dämpa hans allmänna ångest över att känna sig onyttig och samhället till last. För det hade ju på den tiden, som nu föreföll vara ett genljud från en för länge sedan förlorad värld, inte funnits på hans dagordning att han bara skulle ha trevligt om det så var en fredagkväll. Och Kristina skulle säkert snart vara tillbaka. Han slog på datorn igen och lyssnade för tredje gången på en dokumentär om kvantummekanik. Det var ett område Per inte visste ett jota om men det slog honom att han fascinerades av att få höra något nytt även om han i sitt distraherade tillstånd bara snappade upp meningar här och där. Det var som om han fåfängt hoppades att allt fler och fler av de där meningarna skulle bilda en kritisk massa och fastna och att han till slut, utan att anstränga sig och verkligen lyssna, skulle få en uppfattning som han skulle kunna sätta egna ord på och – faktiskt – förstå ämnets mest intrikata detaljer, även om han var övertygad om att hans eventuellt uppnådda kunskap i frågan en gång för alla snarare skulle bekräfta programmets populärvetenskapliga natur. Mer djuplodande vetenskap skulle naturligtvis vara långt bortom hans horisont och det skulle vara först då, när han inte längre förstod, som informationen skulle kunna ses som seriös. Under tiden gick han igenom kylskåp och frys för att se vad han kunde laga till. För en stund glömde han sin misär och insåg att han i köket trots allt var ganska bra på att skapa något till synes ur tomma intet. Under ett ögonblick kändes det torftigt men han bestämde sig för att det var fullt godtagbart med grönsaks- och saffransris med något rökt kött av något slag till. Ett kraftigt rött på det. Hur skulle saffran bryta mot det? Ja, det är väl ett risktagande som jag sagt att jag ska acceptera mer av i denna nya värld jag har sagt mig vilja leva i och det är väl knappast något som innebär att jag sätter liv och lem på spel, mumlade Per för sig själv. Distraktionen som matlagningen och dokumentären som rullade i bakgrunden utgjorde lugnade honom. Ångesten tycktes trubbas av. Han dukade fram och tände ljus. Efter att ha rådbråkat sin hjärna en stund angående om det var ett bra beslut bestämde han sig för att även lägga upp maten. Det var ännu ett kalkylerat risktagande att väga fördelen av att å ena sidan ha ett färgrikt, harmoniskt, dukat bord att ta emot Kristina med och å den andra acceptera att maten kunde vara iskall när (eller om, hann han tänka innan han avfärdade tanken) hon väl kom tillbaka. Han förvånades över hur vackert han lyckats få det. Det här var ju inte hans styrka – visst, nu hade han haft tid men det var ju annars aldrig han som brukade sätta pricken över i. Hans roll var som bekant att lägga geniala passningar till andra så de kunde lägga bollen i öppet mål och förhoppningsvis minnas var de fick den där assisten ifrån. Men den här gången var det han som hade stått för grannlåten från start till mål. Det var klart att självförtroendet var starkare när det inte stod någon bredvid som kritiserade (eller vars återkoppling han hade en tendens att övertolka i negativ riktning, vad nu sanningen var). Fast ändå. Per startade dokumentären från början. Äntligen kunde han försjunka i den och inte bara låta sina tankar skingras för vinden. Det var inte förrän låset vreds om och Kristinas omisskännliga rutiner i hallen hördes som han vaknade ur sin tillfälliga dvala. Nästan motvilligt ställde han ifrån sig och stängde av datorn. Han mindes flyktinstinkten han känt i december när hans expedition med Jeannette till utkanterna av det som fortfarande kunde anses som sedesamt hade uppdagats. För ett ögonblick hade han velat rymma även nu. Men nu gick det förstås inte att skjuta upp några gräl och oegentligheter. Så Per blev sittande vid bordet med en fånig, skrämd, nästan skuldmedveten blick när Kristina kom in. Om Per hade känt en förändrad maktbalans mellan de två så var den i alla fall för stunden som bortblåst. Han väntade vackert med den där mössan i hand på vad hon skulle säga härnäst. Mer kunde han inte göra – han kunde ju inte gärna dela med sig av sina mörka tankar om hennes förehavanden som han haft under de timmar han varit ensam där hemma och famlat i mörkret efter någon ledtråd till vad som kunde ha hänt. Till slut släppte ändå tunghäftan.
Vad skönt att se dig igen. Jag var orolig att det hade hänt något. Kristina tittade oförstående på honom.
Varför då? Du visste ju att jag skulle bli sen ikväll. Varför har du lagat mat? Jag sade ju att vi skulle äta ute. Per skrynklade ihop ögonbrynen. Maskineriet rasslade nästan i blindo i hans huvud; det var som en ökenvind som sakta tycktes blåsa sanden av ett uråldrigt pergament som legat gömt i sanden och som nu började bli läsligt för honom. Kristina satte sig vårdslöst ned och slog utan krusiduller upp vin till sig själv och lät sig väl smakas.
Mmm. Det var inte så dumt det här. Det är ju... sällan... du lagar mat nuförtiden, sade hon mellan två tuggor med halvöppen mun. Men du verkar inte ha glömt hur man gör. Det var inte så här du hade tänkt den här måltiden, eller hur? Per sa fortfarande ingenting. Han visste ännu inte vad det var för motståndare han hade ställts emot och fann det för gott att bara ligga lågt.
Per, minns du inte att jag sa att jag skulle gå på bio idag med min syster? Det står till och med uppskrivet i almanackan. Och så uppenbarade sig texten, med all sin forna glans intakt, fullt läsbar på dokumenten i sanden framför Pers fötter. Med facit i hand hade han svårt att förstå att han haft bryderier överhuvudtaget att tyda den. Han orkade inte säga förlåt under vikten av den misär han just då kände. Kristina fick själv fantisera ihop vilka löjeväckande tankar som gått genom hans huvud under tiden hon inte varit nåbar. Han visste att hon var fullt på det klara med vad han tänkte och att det inte behövdes någon vokabulär för att beskriva det. Kristina lutade sig framåt mot honom och nästan viskade fram sina nästa ord.
Jag vet inte om jag gillar den nye Per. I alla fall inte just nu. Jag vet att du pratar om att ta mer risker och inte fundera alltför mycket på konsekvenserna av dina handlingar. Och det är väl vackert så. Kristina lyfte på det uppsprätta kuvertet som Per trots sin iver att göra fint ändå glömt kvar på bordet.
Det ligger väl en symbolik i det här? sa hon till slut med brevet i handen, med en oväntad poetisk ådra som Per inte riktigt kände igen från någon situation i deras gemensamma liv.
Jag tycker snarare att du blivit nästintill våghalsig. Oeftertänksam och vårdslös som om det inte fanns någon morgondag. Ditt beteende känns liksom forcerat. Förstår du? Hur det än är med den saken så är du i vilket fall som helst väldigt tankspridd nuförtiden. Går dina tankar oftare till henne än till mig?
Hur kan du prata om det med ett sådant lugn? frågade Per förundrat efter några sekunders mellanspel då han rett ut, i tur och ordning, vad han egentligen ville fråga. Du verkar ha en distans till alltihop trots att det är du som är utsatt.
Jag har naturligtvis också haft tid att reflektera över allt som skett. Med lite mer av ett övergripande perspektiv så är ju något sådant här en sak som kan hända, eller hur? Jag tror att det är mer dramatiskt för dig än för mig. Du inser väl att jag är införstådd med att jag också har ett ansvar i att den här situationen uppstod?
Även om jag gör det, inledde Per dröjande, så är det väldigt svårt att erkänna det. I det ögonblick som du säger så, så vill jag nästan instinktivt ta på mig hela skulden för att det blivit så här. Om du inte hade reagerat så, ja då hade jag nog haft en stående ursäkt för att förbli ett missförstått offer. Nu är jag ju lika mycket offer som förövare. Ja, snarare mer förövare än offer.
Det där var den gamle Per som talade till mig, svarade Kristina. Du pendlar mellan två ytterligheter. Har du tänkt på det? Det hade Per inte gjort förrän Kristina så vältaligt talat om för honom vad han – faktiskt – höll på med.
Det är väl dags att vi slutar att ses, eller hur? svarade Per med nedslagen blick. Kristina himlade med ögonen och såg närmast uppgiven ut. Men hon lyckades tygla sig och återfinna sitt lugn.
Varför ska du göra det? Vad skulle det tjäna till? Uppenbarligen fyller hon en funktion i ditt liv. Jag har inget val annat än att a) plocka ihop mina pinnaler och flytta ut eller b) lita fullt ut på att du kan hantera den här situationen. Och jag tror detsamma gäller för dig. Litar du på dig själv? Det var en tanke Per inte riktigt tänkt fullt ut under dessa vintermånader.
Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, fortsatte Per till slut och utan att egentligen besvara hennes fråga, men det är som att jag bara kan existera i förhållande till något. Vi båda kanske är varken offer eller förövare i den här situationen. Svårigheten för mig är nog att naken och med rak rygg bara helt enkelt ta ansvar för mina handlingar, att erkänna att de är resultatet av min egen fria vilja. Det går ju att rättfärdiga dem med att säga att ”du sade si eller så och då gjorde jag följande, kolon”. Hur ska jag säga? Jag känner inte riktigt djupet av det där ansvaret. Självklart förstår jag det ju intellektuellt men jag är inte fullt säker på att jag känner det moraliska ansvaret. Eller jo, jag känner ansvaret men jag vet inte om jag är beredd att ta ansvar för konsekvenserna av att jag faktiskt kan ta ett självständigt beslut. För att acceptera att jag har en egen fri vilja. Och att den där fria viljan kan såra andra och att jag kan förlora så mycket, kanske till och med allt, bara för att jag accepterar den i mitt liv och som en del av mina beslut. Och att den fria viljan kan såra mig om jag inte låter den löpa fritt. Här tappade Per tråden och istället mindes han att han inte svarat på Kristinas tidigare fråga.
Nej, jag tänker inte mer på henne än jag tänker på dig. Men ja, det vore lögn att påstå att jag inte tänker ofta på henne (hur man nu definierar det, men det är tillräckligt frekvent för att jag ska uppleva det som något som ligger i ingenmanslandet mellan det tillåtna och det förbjudna). Jag vet inte riktigt om det är allt jag associerar henne med eller hon själv som gör att jag hela tiden söker hennes sällskap. Eller om det ens går att skilja de sakerna åt. Jag kan bara konstatera att jag känner mig så mycket mer levande nu när hon är en del av mitt liv, att jag vågat göra saker som jag annars inte haft modet att ens tänka på. Du ser ju själv att jag tar mer initiativ och är mer aktiv och utåtriktad, eller hur?
Per, det är en sak vad som händer i ditt huvud och hur du upplever det som skett den senaste månaden eller så. Jag förstår och respekterar att det är en omvälvande förändring för dig och jag är uppriktigt glad för din skull om du mår bättre av det. Men vad tror du yttervärlden ser av den processen som du går igenom? Har du tänkt på att de där initiativen som du bevisligen tar lite oftare och som är så mycket mer än vad du kanske gjort tidigare är min verklighet sedan urminnes tider?
Hur menar du nu?
Det är jag som under 16 år självpåtaget burit ansvaret för att Anna ska få uppleva något mer än hemmets fyra väggar. Inget av det hade förstås varit möjligt om du inte skött ditt arbete och skapat ramarna som vi kan verka inom, men den där närvaron och initiativförmågan du visat – den är min realitet på nästan en daglig basis sedan vi träffades, du och jag. Det är inte bara ett tankeexperiment, en kanin som jag trollar fram ur en hatt med jämna mellanrum till publikens jubel och tappade hakor utan absolut nödvändigt för att vi som familj ska fungera. Jag förstår att det är en uppenbarelse för dig och missförstå mig inte; jag är tacksam för att jag fått lite mer hjälp och för att jag fått se andra sidor hos dig. Men jag vill bara att du ska se den andra sidan av myntet. Du vet ju å andra sidan att jag inte skulle ha tålamodet och uthålligheten på lång sikt att göra det du gör dag ut och dag in.
Ja, det är väl så, svarade han till slut. Per satt tyst en stund innan han reste sig och plockade av porslinet från bordet. Det var som att han utan eftertanke slagit in på mindre och mindre gator och nu till slut stod i en återvändsgränd med ansiktet mot en oöverstiglig tegelmur. Det fanns inget mer att säga där och då. När de låg ihopkrupna i sängen kände Per återigen den där kokongen av oigenomtränglig tystnad runt sig. Kristina sov tryggt på hans axel medan han inte var i närheten av att somna. Den där jordbävningen hade inte varit den revolution han hade trott utan blott ett uppvaknande. Han hade gläntat på dörren till en annan värld, nått en insikt om att den faktiskt fanns inom räckhåll även för honom. Men även om skalvet kanske ändrat styrkeförhållandena mellan tryggheten han stod för och den äventyrslusta han suktade efter, så hade det beteende som sedan följde varit en onaturlig överreaktion. Det hade varit en slags fantasi som han projicerat på verkligheten och fått sig själv att tro på. Kristina hade rätt – han hade blivit nochalant, övermodig. Han hade varit generös utan eftertanke och understundom levt sitt liv som om mänskligheten just var på väg att se sin sista solnedgång. Inte nog med det – ställd inför konsekvenserna av sina handlingar hade han ofta funnit att han blivit känslokall och avtrubbad, som om han slagit ifrån sig verkligheten snarare än agerat med uppriktig insikt om vad som var viktigt i livet. Det var så långt ifrån allt hans tidigare liv stått för som man kunde komma. Det borde ha varit en ömsint stund av ren och skär lycka där hans hustru nu vilade på hans nakna överkropp. Istället kände han sig ensam som kanske aldrig förr. Skammen över vad han gjort och vem han var när allt kom till kritan kom inridande som en frälsare på en anspråkslös åsna för att återta den mark den förlorat och Per strödde palmer och bredde ut kläder till dess ära. Det blygsamma triumftåget var livet som tycktes återvände till hans kropp och han kände trots allt i sitt nederlag även en lättnad över att genom skamkänslan återigen stå i ett känslomässigt förhållande till och reagera på världen kring honom. Ångern han kände var genuin och fick allt han upplevt de senaste månaderna att framstå som ett oansvarigt dryckeslag som han nu bakrusigt vaknade ur. Och när Per till sist somnade var det också med vissheten om att han nu var tillbaka på ruta ett.
 
13.
Tiden som följde var en kamp mot väderkvarnar för Per. Det hade varit en medveten resa men när bussen nu farit sin väg var det som om han stigit av ensam vid en hållplats i en öken där det enda tecknet på övrigt liv var fordonet som fjärmade sig ifrån honom i ett alltmer avlägset rökmoln. Även om det nu inte fanns någon rim och reson i att fortsätta de där mötena med den betydligt yngre kvinnan insåg han ändå att det enda sättet att verkligen lämna den här tiden bakom sig var att låta den få fritt spelrum och självdö av anledningar han ännu inte visste om de överhuvudtaget existerade. Att avsluta relationen, vilken etikett man än valde att sätta på den, med kraft och beslutsamhet tycktes honom kontraproduktivt och skulle bara nära det förbjudna i den och göra den ännu mer oemotståndlig. Han var tvungen att löpa linan ut och hantera de tvära, okända kast som den skulle medföra. Han visste naturligtvis att allt rimligen bara var en fantasi som Jeannette inte delade med honom men något sade honom att han skulle kunna berättiga deras fortsatta förhållande utifrån den tanke hon lämnat honom med när de senast sågs – att som de två var funtade så skulle något kunna hända, någon träda in i deras liv som skulle vissa sig omöjlig att säga nej till hur mycket de än intygat sig om att deras respektive liv som de nu kände till dem var den nutid och framtid de bestämt sig för att leva i. Även om deras relation från och med detta nu kanske skulle gå på sparlåga, fasas ut helt och hållet eller få sin vänskapskaraktär bekräftad en gång för alla så skulle där i alla fall finnas ett frö som under andra förutsättningar och med rätt jordmån skulle kunna slå rot i ett senare skede. Men där fanns något annat: i det tomrum där han nu befann sig infann sig en känsla av förnedring som han inte känt förut. Där de förut till synes varit på väg mot något okänt och lockande hade laborerandet med olika maktpositioner framstått som en erotisk lekfullhet. Nu kände han snarare att han låg henne till last och att vara utsatt och osäker inför någon som på papperet var hans underordnade gjorde honom illa till mods. Han insåg att det var själva konflikträdslan som spelade honom ett spratt – han motsade sig själv genom att inte ge den det fria spelrum den fått i ett dittills öppet och ärligt samtalsklimat. Själva beviset för det var hans vetskap om att han med självklarhet och utan att döma skulle ha varit öppen för hennes svaghet om det istället skulle ha varit hon som varit i hans position. Det hjälpte inte att hans lyssnande i sitt eget märkliga kosmos var en bön om att själv bli hörd, en slags passiv aggressivitet som hoppades på att hans svar på hennes frågor även skulle öppna hennes ögon för hans inre förhoppningar utan att han skulle behöva yppa de ord som krävdes för att konkret och tydligt ta plats och tid i anspråk. Alla tecken på svaghet och utsatthet hos honom, hur subtila de än tycktes vara, gjorde honom därför knäsvag och obekväm. Samtidigt var hans ökenvandring så allorstädes närvarande i hans liv vid denna tidpunkt att det tycktes omöjligt att inte komma in på ämnet i en eller annan form.
Du kanske minns att jag hyste vissa tvivel när vi sågs förra gången om vart jag är på väg i livet. Jeannette svarade inte men hennes ansiktsuttryck gjorde tydligt gällande att hon hade åtminstone ett vagt minne av vad de pratat om.
De där farhågorna har besannats, är jag nog tvungen att säga.
På vilket sätt?
Hur ska jag säga... Så fort jag upplever att min sköra framtid är det minsta hotad av någon oväntad händelse så drar jag i handbromsen. Det där är ju hur jag är i grund och botten – jag tar det säkra före det osäkra för att skydda den där framtiden när det är tänkt att jag ska leva mitt liv. Så småningom lyckas jag naturligtvis sansa mig och släppa taget, som du uttryckte det om du kommer ihåg. Men då är det för sent – skammen över min skrumpna levnad har redan gjort sitt intåg och skadan är skedd. Sanningen är att jag är arg på mig själv på grund av min futtighet och mina tillkortakommanden och jag skulle vilja återknyta, på ett mer ansvarsfullt sätt, till den där känslan jag hade tidigare när jag kunde slå ifrån mig mina tvivel och bara leva i nuet. Men den där skammen är en envåldshärskare som effektivt tystar alla kritiker. Jag har blivit ogin, missunnsam och misstänksam och faktiskt ännu mer konservativ och försiktigare än tidigare i mina beslut. Hur nu det kan vara möjligt.
Kanske är det inte värre än tidigare; det är bara det att när du varit på den andra sidan och fått smak på det liv som finns inom armslängs avstånd så är avsaknaden av det i ditt nuvarande liv så mycket tydligare?
Ja, det kan nog ligga något i det. Men jag tar tacksamt emot alla ursäkter jag kan få för att inte behöva ta de konflikter som jag under den där korta perioden så modigt tog mig an. Jag har en bild av att den där pendeln mellan förnyelse och äventyr på den ena sidan och trygghet och förutsägbarhet i den andra vågskålen skulle kunna befinna sig i en permanent, bättre balans gentemot varandra men jag kommer liksom inte innanför det där skalet och jag förstår inte vad min uppgift är. Det är som att jag fåfängt försöker skrapa med en tumnagel på en mässingsknopp. Det händer absolut ingenting.
Kanske är det här något som helt enkelt ännu inte är moget för att skördas i ditt liv. Du kanske måste nöja dig med insikten för stunden om vad uppgiften du har framför dig består av och låta svaret komma till dig senare.
Ja, kanske det, svarade Per frånvarande, uppenbarligen inte övertygad om att Jeannettes tröstande ord hade någon bäring på hans livssituation.
Saknar du motivation att komma vidare eller är det rädsla för något slags negativa konsekvenser som håller dig tillbaka? Förstår du vad jag menar?
Jo, det gör jag och det är en bra fråga. Det är ju själva konflikträdslan som skapar den där olustkänslan så det är nog ganska tydligt att det är det sistnämnda som är orsaken. Men jag får inget grepp på den. Samtidigt vet jag ju att det är mitt eget fel att jag befinner mig i den här situationen. All sammanlagd materia i världsrymden skulle inte kunna uppbringa så mycket trygghet att det skulle vara tillräckligt för mig även om den låg vackert uppradad framför mig. Och så länge jag är medveten om den här extrema insikten så är jag ju inget offer eftersom det ju då står mig fritt att avstå från att låta den styra mitt liv, eller hur? Hans ögon sken plötsligt upp.
Vet du vad? Jag vet inte om jag borde säga det här men jag beundrar din förmåga att flyga fritt i det där spänningsfältet mellan det jordbundna och de fjäderlätta skyarna och att den där förmågan du har tycks sakna gränser. Jag upplever att du instinktivt kan se någon form av mystik i det allra mest alldagliga utan att för den sakens skull bli överdrivet esoterisk (inte för att det skulle vara ett skällsord). Kanske att jag övertolkar i min hänförelse över att få dela tankar med någon som i mångt och mycket är likasinnad men det är som att du med lätthet väver osynliga men påtagliga, vackert utsmyckade broar mellan de där två världarna och på så sätt sammanför människor av vitt skilda bakgrunder. Jag har en föreställning om att det där har med konflikträdslan att göra. Det är som att den där bönrankan du planterat i den bördiga, trygga jord du står med båda fötterna i varje dag växer sig närmare och närmare den där himmelen där mer änglaliknande varelser huserar. Jeannette rodnade flickaktigt.
Det blir liksom så mekaniskt när jag försöker göra det, fortsatte Per. Metalliskt och livlöst. Jag själv gör oförskämda krumsprång mellan vitt skilda områden som jag inte ens ytligt begriper mig på och är en självutnämnd doktor i spekulativ populärvetenskap. Min skaparkraft består i en slags syntes av saker som andra redan kommit på och associationer som sprungit ur tankar som inte tål att jag sover ruset av mig.
Är inte all kreativitet en slags sammansättning av vad andra redan skapat, försökte Jeannette diplomatiskt i ett försök att komma ner på jorden efter smickret hon nyligen fått. Jag menar, i sina minsta beståndsdelar består ju musik av noter som existerar fritt för alla och böcker av ord som är tillgängliga för alla och envar men som ändå sammanlänkas till något oundvikligt unikt. Så varför skulle din kreativa gärning blekna i jämförelse med någon annans? Det ligger väl i betraktarens ögon, kan jag tänka. Per log snett, lika svårflörtad av hennes inställsamhet som hon nyss varit av hans.
Kanske var den här korta men intensiva perioden ett slags sockerrus som klingade av, fortsatte Jeannette. Jag tänker på det där med att du kanske inte riktigt är redo ännu för vad det nu krävs att du gör för att kunna upprätthålla den där passionen över tid. Vår värld är full av snabba lösningar men du är ju någon som söker djupare svar på de frågor du har, eller hur? De finns nog de som inte ens inser att de egentligen behöver gräva djupare, så du kanske ska ta de där tvivlen som en möjlighet till en bättre helhetslösning på sikt även om det är motigt just nu. Det är lätt att våra mål förminskas till rutor att kryssa i när allt plötsligt finns inom armslängs avstånd. Det är ju så mycket vi ska hinna med och när allt är lika lättillgängligt idag så är det lätt att tappa perspektiven. Det kan ju tyckas befriande ifrågasättande och demokratiskt men samtidigt beroendeframkallande när alla dessa lyxartiklar – socker, omdömen på sociala medier eller vad det nu än är – bara är ett ögonblick borta. Det nya normala är kanske att vi sitter bredvid våra nära och kära och låter oss distraheras var och en på vår egen kant av saker som kanske är ovidkommande för vårt gemensamma liv men det är ju ett ganska flagrant risktagande, en slags otrohet gentemot varandra. Det kanske låter lite väl upptrissat men ibland kan jag undra vad den där läckande uppmärksamheten skulle ha för inverkan på ett barn som försöker slå rot i mig en dag när jag befinner mig i den fasen av mitt liv. Men samtidigt är det som att de där bilderna i sociala media endast är tvådimensionella medan möten och samtal som det vi just nu har existerar i alla tre leder. Fast ändå är det väl paradoxalt att det bara är de där tvådimensionella bilderna som lever kvar till eftervärlden medan de tredimensionella är oåtkomliga annat än för stunden hos de som är närvarande vid det där mötet. Och det är nog därför, Per, när allt kommer omkring, som jag trivs i ditt sällskap. Du låter dig inte distraheras. Han kunde ha valt att vifta bort det med konstlad blygsamhet men valde istället att låta det sjunka in under tystnad. Så blev han sittande en stund, i en tystnad som inte kändes obekväm och där de utbytte korta men nyfikna, hemlighetsfulla blickar. Till slut tog han till orda.
Jag tror att jag blev tagen på sängen av insikten om det till synes oöverstigliga i uppgiften att gång efter gång genom hela livet behöva ta någon form av ansvarsfullt beslut när det gäller balansen mellan trygghet och förnyelse. Att varje gång du blir bjuden på ett glas vin ha en känsla för vad situationen förespråkar och om du är i balans för det och inte kommer tappa kontrollen utan att för den sakens skull framstå som en glädjedödare och tråkmåns. Det är naturligtvis lätt att aldrig spendera sina pengar och alltid samla på hög eller för den sakens skull att sätta sprätt på allt man har som om det inte fanns någon morgondag. Men den där tredje vägen... Jag undrar vad formeln är för den. Nåväl, det löser vi uppenbarligen inte här och nu, avbröt han sig själv med en lättsam axelryckning.
Varför är det så svårt att förändras, tror du?
Vill du verkligen veta vad jag tror? Per tittade nästan allvarligt på henne, som om han ifrågasatte hennes omdöme.
Jag kan avslöja att jag har en egensinnig passion för att trassla in mig i krångliga, teoretiska resonemang (om du inte redan har märkt det). Själva täckmanteln för dem är förstås vad jag hoppas komma fram till med dem i slutändan, själva slutsatsen, men det hindrar mig ändå inte från att känna en glädje inombords över de där stunderna och tankarna i sig. När det gäller förändring så tror jag att svårigheten ligger i att vi följer livsmönster som sitter i sedan barnsben. På ett väldigt grundläggande plan försöker vi skapa oss en egen nisch, som om vi ville bli en särskild djurart för att berättiga vår egen unika existens. Ja, det är förstås inte medvetna beslut utan mer instinktiva steg vi tar där vi på ett socialt plan utnyttjar de styrkor vi bygger upp genom att ta oss an omvärldens utmaningar. Det gör att vi alla har med oss något eget till det dukade bordet och rättmätigt kan få ta del av allt annat som står på det som vi inte själva kan frambringa. Det där bidraget blir vår identitet och det behövs kanske inte egentligen att andra faktiskt förväntar sig något av oss; det räcker med att vi har en förväntning om vad vi tror att andra vill se i oss för att upprätthålla den där bilden av oss själva. En förändring av självbilden innebär att vi sätter vår identitet och indirekt sociala trygghet på spel. Det är väl helt enkelt där svårigheten ligger. Samtidigt tror jag absolut att förändring är möjlig. Jag har en förkärlek för skamlösa associationer och precis som i nationalekonomi tror jag att vi är mycket effektivare om vi gör det våra livsutmaningar utbildat oss till och sedan ägnar oss åt byteshandel med andra varor och tjänster som vi själva inte är bra på att framställa än om vi försöker lösa alla våra problem även inom de områden där vi är mindre väl bevandrade. Ja, det säger väl sig självt egentligen. Men jag tror (och för ett ögonblick glömde Per sin skam över det avancerade navelskåderi han hängav sig åt och uttryckte, inte utan triumf, det han föresatt sig att sedan säga) att om vi driver, till sin spets, den där styrkan vi mjölkar, vår sociala kassako så att säga, så kommer marginaleffekten att bli allt mindre av varje tidsenhet vi lägger på den. Och någonstans når vi så att säga jämvikt mellan nyttan av att fortsätta på den inslagna vägen och att istället lägga tid och energi på en svaghet vi har. Vi må vara kolossalt ineffektiva när vi vänder oss mot en av våra svaga punkter i livet men uppnår ändå en bättre verkningsgrad eftersom vi startar från en så låg kunskapsnivå än om vi skulle ha lagt den där extra timmen på något vi nästintill fulländat redan. Och när balansen börjar väga över mot den där andra vågskålen med våra svagheter i så tror jag att förändringen faktiskt kan ske. När vi gör något, enbart för vår egen skull, som vi egentligen inte är bra på och upplever lusten över att lära oss något nytt eller se andra sidor hos oss själva – det är ju ingen annan än jag själv som har någon större glädje av att jag gör något halvdant. Eller när vi gör något vi redan kan, inte för att utvecklas och vara goda medborgare, utan bara för glädjen i att göra det eftersom vi kan lägga alla effektiviseringar åt sidan. Och jag tror att det är i det där skedet som självförverkligandet kan födas. Om vi haft förmånen att leva i en miljö som stimulerar att vi får ut det mesta av våra styrkor, där vi blir socialt respekterade för det vi tar med oss till det gemensamma bordet, så tror jag absolut att förändring kan vara nästintill riskfritt under de där omständigheterna.
Men det är ju ändå legendariskt svårt att faktiskt bryta livsmönster?
Ja, jag tror att det har att göra med att vi ser det som en omvälvande förändring i våra liv när det i själva verket är den där sista tidsenheten som vi väljer att lägga på något annat än vad vi traditionellt gjort. Allt annat förblir i grund och botten oförändrat men rädslan för det okända får oss att uppleva det som mycket mer ödesdigert än det faktiskt är, som om vi vänder ryggen till hela det liv vi dittills har levt när det snarare handlar om att en del av oss växlar in på ett annat framtida spår.
Det är svårt att tänka sig att det finns så mycket tankar i det där huvudet, Per.
Och jag har svårt att föreställa mig att jag har så mycket ord att berätta det med. Jag skulle gärna öppna upp mig oftare för att vara ärlig. Sanningen är nog den att jag ser i mina handlingar och ord att jag är på väg någon annanstans i livet än där jag är just nu och jag kan inte hejda det där förloppet. Mitt liv är på glid och jag inser att jag förr eller senare kommer ställas inför den oundvikliga uppgiften att faktiskt ta ansvar för att... mitt liv är på glid. Förändringen är ju förrädisk eftersom den har den otäcka egenheten att den smyger sig på gradvis. Jag inser att jag i en nära eller mer fjärran framtid kommer tvingas såra människor i min närhet för att definiera mig själv fullt ut.
Men även om förändringens vindar blåser upp till storm i ditt liv, eller vad de nu gör, så har du samtidigt svårt att släppa taget?
Jo, så är det. Omvälvningen kommer att ske vare sig jag vill eller inte. Det är som två krafter som rycker och sliter i mig och hur besvärligt det än är så måste jag säga att jag inte skulle vilja byta. Jag rör mig liksom viktlöst i ett magnetfält mellan de där två krafterna som i alla fall för stunden nästan tar ut varandra även om det allt som oftast slutar med att tryggheten vinner slaget. Jag ser möjligheter jag inte sett förut även om det bara är en vetskap om att de finns snarare än att jag faktiskt gör slag i saken. Jag är på väg någonstans; det känns väldigt tydligt så även om jag inte vet vart. Men en helt annan sak – den där närvaron du nämnde: för att vara ärlig måste jag göra dig besviken. Jag var inte riktigt så närvarande i Annas liv som jag kunde ha varit och är det kanske inte fullt ut ens idag. Det innebär inte att jag varit frånvarande men jag har en insikt om att jag kunde ha gjort mer.
Per, ligger det inte en paradox i hur vi tar varandra för givet i våra relationer till andra människor? Var hade vi varit om vi inte ständigt strävat efter mer? Våra erövringar måste införlivas i den där stegen vi snickrar för att nå allt längre upp i träden, där det fortfarande finns oplockad mogen frukt. Men samtidigt riskerar vi att förlora allt och få börja om från början om stegen ger vika. Jag tror inte att det ligger något rätt eller fel i det där utan att det är en fråga vi bara kan hantera där och då efter bästa förmåga när vi avgör om vi ska inrikta oss på vår egen obundenhet eller närheten till andra och därmed offra en del av den där personliga friheten. Förändring är nog färskvara – gårdagens rebeller blir morgondagens konservativa om de kommer till makten och får sätta dagordningen vilket föder nya omvälvningar och de i sin tur motrevolutioner. De idéer som kommer med nödvändigt risktagande blir vardaglig trygghet som i sin tur hotas av nya influenser i en ständigt pågående kamp.
Jag är till exempel inte säker på att jag kommer att sitta här om ett år, hur närvarande jag än känner mig i detta ögonblick, svarade Per med viss fördröjning, samtidigt som han ångrade att han just låtit det där han sagt undslippa hans medvetna inre censur.
Vem vet om anledningen till att vi ses nu kommer vara aktuell då.
Då får du väl bli kontrarevolutionär för att ge mig en annan anledning att se dig. Per log åt Jeannettes upptåg. Han var inte övertygad om sanningshalten i det hon just sagt och om det verkligen var så enkelt men hon tycktes där och då lysa upp hans senvintermörker med den inre ljuskälla hon till synes alltid bar med sig. Kanske, tänkte han, var det Jeannette som skulle sätta ner fingret på den där sannolikhetsvågen och därmed visa honom dess sanna natur och vart de två var på väg.
 
14.

Det finns stunder som livet väljer med omsorg. Länge emotsedda högtider som kantas av finstämd tystnad som endast får brytas av ett fåtal välvalda ord som allra helst ska förändra världen eller föreviga ett ögonblick så som ingen gjort förut. Firandet av ett forntida midsommarsolstånd eller kanske en månlandning. En fader som återigen ska tala. Vad som till en början kan förefalla helt orelaterat har en gemensam nämnare: mansröster, som ofta ligger i dvala, vaknar till liv och uppvisar en oväntad närvaro och verbalitet som inte är kännetecknande för den framtoning de annars har. Röster, sagda av ägare som inte sällan fäller en tår när orden som yppas till slut bygger en bro mellan känslorna inombords eller hos andra och verkligheten därute. Det är förstås med sanningen överensstämmande att det ofta, men inte alltid, ligger en god portion skådespeleri och orättvisa i de där scenerna om man betänker att de avgörande ögonblicken i historien ofta är kulmen på långa processer där kvinnor får göra lejonparten av det underliggande arbetet bara för att få se sig åsidosatta av män när fotoblixtarna smattrar, i själva förverkligandet och förevigandet. Det var därför med en påträngande känsla av självironi som Per tog sig an uppgiften när stafettpinnen nu överlämnats till honom – å ena sidan kände han en glädje över att få visa att han faktiskt kunde tala inom hemmets fyra väggar och bevisa sitt engagemang för vad som skedde med hans familj men samtidigt låg det något slags smärta över att det återigen var ett praktiskt tema som hade legat till grund för det han nu skulle säga. Naturligtvis kunde alla ämnen, även de mest handfasta och faktabaserade, anses ha känslomässiga förgreningar om man bara lät diskussionen ligga på bordet tillräckligt länge men det är klart, tänkte Per, att det fattas en dimension om ett samtal aldrig bara kan stå på sitt emotionella ben utan alltid framtvingas ur mer praktiska göromål. Nu föreföll han vara en slags oberoende, självpåtagen, saklig skarprättare, som om han stod vid sidan av och över familjen om så blott för ett ögonblick – en varelse som det var skönt att skjuta över ansvaret på i frågor som gällde familjens ekonomi och materiella trygghet men som samtidigt återvände till sin plats vid hemmets varma härd i sin egenskap av att i dessa avgörande ögonblick genom sina beslut framstå som ett moraliskt subjekt med egen fri vilja.
Jaha, Anna, jag... eller vi, får jag ju säga... ser väl fram emot att besöka dig på Irland då. Hans dotter gjorde stora, förvånade ögon och visste först inte om hon skulle tro sina öron. Per kände sig obekväm i sin domarroll och med tanken att dotterns öden och äventyr var avhängiga hans i slutändan trots allt godtyckliga beslut. Att han ens försatt sig i den där beslutsfattande rollen vad gällde hennes språkresa under sommaren gjorde att han inte fullt ut kunde dela hennes glädje, inte ens när hon nu slängde sig över honom. Det var som om han trodde att det snarare var lättnad över hans barmhärtighet, som om hon just benådats av den där skarprättaren från lagens strängaste straff, som låg bakom hennes reaktion.
Alltså, jag får ju möjlighet att bättre förstå det irländska uttalet också och se Atlanten. Jag är ledsen att jag är så trög. Du vet ju att vi får tänka på den ekonomiska biten också och jag måste vänja mig vid att du inte är ett barn längre. Han gjorde en paus.
Det är väl inte rätt tillfälle egentligen men jag är ju medveten om hur svårt jag har att släppa taget. Jag har försökt att lära mig det och jag vet att den där överdrivna försiktigheten kanske tar udden av den allra ystraste glädjen och jag är ledsen för de gånger de drabbar dig, som den här gången. Hade jag varit en bättre pappa hade jag väl från allra första början tackat ja utan att blinka. Det kanske bara är jag som känner den där tveksamheten, men det är ju illa nog. Förlåt, jag ville inte förstöra det här ögonblicket men kände att jag behövde vara ärlig och dela med mig av vad jag tänker. Jag vill bara att ni ska veta att jag gör mitt bästa, hur felbar jag än är. Kristina tittade länge och väl på sin man och slog sig ner bredvid honom med en allvarlig men välmenande min.
Per, har du tänkt på att varje gång du försätter dig i de där situationerna så hittar du en väg ut? Igen och igen och igen? Du kanske går i samma fälla hela tiden men du har också förmågan att ta dig ur den varje gång du faller i den. Hur vore det om du istället inriktade dig på den delen? Det kanske inte är vackert alla gånger men du reser dig varje gång från de där tvivlen du ställs inför. Jag säger inte att du går i spetsen för tolv morske män och stolt gör din plikt för kung och fosterland med draget svärd men du borstar av dig dammet och går vidare. Precis varje gång du ställs inför den där ångesten du känner. Det är ju inte som så att det som du uppfattar som din svaghet i de där lägena bara växer sig större och större utan du går igenom och kommer över dem, ett efter ett, fram tills att du ställs mot dem igen. Per tänkte länge och såg förundrat, nästan misstänksamt, på sin hustru.
Har du vetat om detta hela tiden och inte sagt något till mig...? Kristina ryggade tillbaka.
Menar du att jag skulle ha låtit dig hållas för att du själv skulle komma på det där jag just sagt? Och att den egentliga avsikten var att du skulle öppna upp dig och äntligen prata om något annat än praktiska bestyr? Och ge dig en anledning att träffa en annan kvinna var och varannan vecka för att uppnå det? Var inte fånig. Per visste att han ändå aldrig skulle få veta sanningen om huruvida det som utspelade sig trots allt var en sammansvärjning emot honom och lät motvilligt frågan bero.
Jag skulle vilja lägga jordbävningar och stora känslor åt sidan en stund, fortsatte Kristina. Du skulle säkert kunna uttrycka det mer elegant än vad jag nu tänkt göra men nu vill jag tala om för dig vad min version är. Kanske att du letat efter ett permanent tillstånd av större passion och risktagande där du lever mer i nuet. Men det kan ju tänkas att det är fåfängt att tänka så om man betänker att världen är oberäknelig. Det är en sak att du kanske kan styra dina egna beslut även om dina motiv nog inte varar för evigt, de heller. Men du kan ju inte påverka andras livsval eller hur mycket allvar varje enskild situation kräver. Så då är det nog kanske ett mer flytande förhållningssätt till det hela – vad nu i hela friden det innebär – som du är ute efter, eller hur? Den där skräcken inför det okända som du upplever verkar ju liksom släppa efter några dagar. Ja, alltså, är det snarare en smärre obekvämlighet så förflyter det naturligtvis mycket mindre tid men själva processen är ju densamma. Men tror du inte att det är som så, att det inte finns något allmängiltigt svar på den där frågan om vad som är den optimala balansen mellan trygghet och äventyr? Snarare är det väl en paradox som vi måste hantera dag ut och dag in. Kristina stannade upp för att ge Per tid att låta orden sjunka in.
De där situationerna kanske inte är grundläggande problem, Per, för dig att lösa en gång för alla utan en process som du får ta tag i där och då. Kanske att det hjälper om du ser det som ett sjukdomsförlopp, om det nu är en passande liknelse – när du ställs inför de där situationerna som lockar fram det sämsta ur dig, som du verkar uppleva det hela, så tycks du lägga allt fokus på själva insjuknandet. Förstår du? Samidigt besitter du ju förmågan att läkas varje gång. Jag vet inte och jag tror inte att du själv vet vad den där läkande förmågan består av men icke desto mindre är det ju en sanning att du faktiskt har den. Betänk det – du har den underbara egenskapen i dig, som en del av den du alltid varit, att bli hel igen efter att du gått igenom de där prövningarna. Men istället låser du fast dig vid din ofullkomlighet och det som du upplever som din missunnsamhet. Du kommer ändå över det efter att en tid förflutit, slutar lägga en känslomässig värdering i det, konstaterar fakta och förhåller dig till situationen efter det. Du behöver inte vara en rättfärdig, felfri människa i samma ögonblick som de ångestladdade situationerna uppstår. Om du istället utvärderar situationen några dagar senare så kan du ju mycket väl komma fram till en helt annan bild av dig själv när dina sår läkt. Och det är klart att jag förstår om känslan av ofullkomlighet föder en upplevelse av skam och det säger sig självt att så länge vi har olösta problem på hemmaplan och ännu inte städat framför vår egen dörr, så är det inte ett naturligt steg att blicka utåt och försöka utvecklas. Man blir försvarsinriktad och låser fast sig vid den trygghet man faktiskt har. Men att du föredrar det säkra före det osäkra innebär inte för den sakens skull att du inte kan anamma det oväntade och mer äventyrlighet i ditt liv – om du nu inte vågar tro på det själv fullt ut så vet jag att du har det i dig. Jag har ju just bevisat det. Annars skulle du inte komma ur de där situationerna. Att välja den trygga vägen är den inställning till livet som du föredrar men det innebär inte att andra krafter inte finns i dig; det är nog bara som så att de inte är de som dominerar.
Per lyfte åter blicken mot den två kvinnor starka jury som satt framför honom. Jo, han trodde, som en blixt från klar himmel, på vad hans hustru just hade sagt. Han trodde nu på allvar att han hade de medel som krävdes för att balansera det dilemma han ställdes inför i den där kampen som utkämpades mellan de två tektoniska plattorna, en envig som emellanåt utmynnade i en förskjutning av maktbalansen mellan de två som i sin tur födde nya spänningar och förkastningar i en evig cykel av omvälvningar och avspänningar. En störtflod tog sin blygsamma början i hans fötter och när den nådde magtrakten förstod han vad den utgjordes av – det var självrespekten som återtog förlorad mark eller kanske erövrade områden den aldrig tidigare satt sina fötter på. Frälsaren på sin åsna såg vad som höll på att ske och kanske, hann Per tänka, hade han vetat hela tiden att hans regeringstid en dag till slut skulle komma till vägs ände. Han tog nu till flykten vid insikten av att han var på väg att störtas från sitt envälde när den där fördämningen brast. Den flod som så länge reglerats för att försörja andras behov tog nu en annan väg. Per skulle aldrig få veta om den i själva verket återfick sitt ursprungliga lopp som han aldrig riktigt hann bli medveten om i sin späda ungdom eller om den istället sökte sig till en helt annan, oprövad bana med nya möjligheter innan den till slut en gång för alla skulle förenas med och upplösas i havets sälta.
Varför du reagerar så häftigt i de där situationerna som lockar fram det sämsta i dig, som du upplever det, handlar ju om att du vill kontrollera din framtid som fungerar som din pensionsförsäkring.
Ja, det är därför jag har en tendens att bli nästintill manisk när det gäller att hamstra och samla på hög. Förlåt att jag avbröt; fortsätt.
Den där framtiden är kanske som ett förlovat land för dig, Per. Det är väl där du ska leva det liv du aldrig vågat leva av rädsla för att sätta dig på tvären hos andra. Det är förstås ett ömtåligt land, en glaskula – skör och helig. Varje sekund som du tvingas leva i nuet (och inte planerat för det) äter ju på den där framtiden och det är därför det är så viktigt för dig att den förblir jungfruelig och orörd eller att du åtminstone har kontroll över den.
Om jag ställs inför kravet på att förbruka om så blott en bråkdel av den tid och de resurser jag egentligen tänkt att använda i den där bortflyende tiden bortom horisontens rand så är det ett budskap som talar till mina mest grundläggande reflexer, de som funnits där sedan mina barnsben och som försäkrat mig om att det finns en plats även för mig i världen, att jag har ett värde i andras ögon men samtidigt lämnar en dörr på glänt för att till slut leva ett fullvärdigt liv. När nutiden smyger sig på så stryper konflikträdslan och dess fokus på framtiden syretillförseln till andra krafter i mig. Och det är klart att vi vill radera ut osäkerhet ur våra liv och så fort som möjligt göra oss av med de där obehagliga situationerna den ger upphov till.
Kanske, sköt Kristina in, att våra invanda livsmönster fungerar för det mesta och att vi måste respektera rädslan för det okända. Den där rädslan är ju där för att skydda vår världsbild och identitet. Men om vi inte bejakar andra möjligheter på grund av vår obehagskänsla som orsakas av att inte ha full kontroll – vad missar vi då inte i samband med de situationer där en annan väg faktiskt är ett bättre val?
Om jag låter de där två motpolerna tillbringa tid tillsammans så kanske jag inser efter ett tag att ovissheten inte tar kål på mig. Och när rädslan för det okända ger vika så finns det mer tid och utrymme för andra strömningar i mig som kanske inte är dominerande men ändå lika fullt finns där, hur undanskymda eller -tryckta de än må vara, precis som du säger. Kanske att man börjar laborera med tidsperspektivet eller väger in nya faktorer i sitt beslut och det där är ju i sig en rationell process. Ja, det är förstås inte säkert att slutprodukten blir mer rationell än om man tar ett beslut på stående fot utifrån sina grundläggande instinkter men den där arbetsgången, att dryfta för och emot innan man tar ett förhoppningsvis balanserat beslut, är rationell.
Kommer du ihåg att jag tyckte att du blivit nonchalant och tog överilade beslut, från att du varit så krampaktigt kontrollerad i allt du gör?
Ja. Kanske är sanningen att den där jordbävningen i själva verket var ett nödvändigt uppvaknande. Tanken på att släppa taget behövde poleras lite till: det är inte fråga om att göra en kovändning från att ha låst fast sig vid allsköns idéer till att lättvindigt kunna ignorera alla tankar på konsekvenserna av ens handlingar, utan om att inbjuda osäkerheten och tvivlen att slå sig ner vid lägerelden och dela bröd och värme med dem under respektfull tystnad. De utgör ju även möjligheten till förändringar och nya upptäckter även om de också kräver risktagande i utbyte. De två sitter där tillsammans med rädslan för att förlora kontrollen som kommer av att vi avviker från den trygga väg som vår identitet och världsbild utgör. Den där rädslan ska vi nog respektera eftersom den är där för att försvara oss istället för att bara köra över den, vilket med facit i hand var fel av mig. Kanske den har rätt eller ger ett acceptabelt svar i de flesta fall men om vi alltid ger den rätt utan ytterligare förhandlingar så kommer vi aldrig uppleva de där möjligheterna som skulle kunna ha uppstått om vi dröjt oss kvar i ovissheten ett litet tag till. Priset vi måste betala för att få uppleva nyskapande och utveckling som små öar i vår trygga värld, så att de båda kan existera samtidigt, är kanske att vi måste godta den där osäkerheten i sin egen rätt, att det inte går eller är ändamålsenligt att knäcka den en gång för alla. Det är lika bra att erkänna osäkerhetens suveränitet och existensberättigande och vända dem till sin fördel. Istället för en jättelik jordbävning från tid till annan inbjuder det istället till en fortlöpande men hanterbar vibration. Livet är inte en rät linje i tangentens riktning mot ett förutbestämt mål utan en resa där du hela tiden måste justera dina rörelser och ändå hålla ett öga på slutdestinationen.
Kanske, Per, kan den där insikten om att det finns något som uppväger din skam göra det enklare för dig att röra dig utanför din komfortzon – det handlar inte längre bara om att försvara dig mot de uppgifter du har att lösa på hemmaplan. Jag förväntar mig inte att du ska bli så mycket mer kreativ; det handlar snarare om att du låter lite fler initiativ få fritt spelrum lite oftare, att du ska känna dig mer bekväm med att se möjligheterna sida vid sida med de ovissa konsekvenserna av dina beslut. Om du genomför några av de där idéerna så kanske det blir fel i hälften av fallen; vad vet jag. Men slutresultatet blir ju ändå så mycket bättre än om du inte gör något alls även om du också kanske får bära hundhuvudet i de fall dina uppslag slår slint.
När jag tänker på det, Kristina, så lever ju du det liv du pratar om. Jag ser hur mycket enklare det är för dig att bejaka den där osäkerheten som finns inbyggd i tillvaron, att du har ett naturligare förhållningssätt till den. Istället för att känna en ilska, som med facit i hand kanske snarare är ett slags avundsjuka över och maktlöshet inför hur jag tror att du skulle kunna släppa taget om mig om situationen så förespråkade och livet tog sig en sådan vändning för dig, så borde jag se upp till dig för det. Anna sneglade oroligt på sina föräldrar och undrade om hon skulle gå men ingendera av dem kände sig obekväm med att hon satt kvar.
För att anknyta till det du sade förut om rädslan för konsekvenserna av dina beslut så är det som att du bygger skyhöga murar i de där ovana situationerna – hur var det vi sade – när du tvingas förbruka en del av din framtid för att leva här och nu. Men har du tänkt på att hur oöverstigliga de där murarna än ter sig så har du ju redan bevisat otaliga gånger att du garanterat kommer att landa på andra sidan? Att när du klättrat över krönet på skakiga ben och blundar i språnget så är det aldrig lika långt ner som det var på uppvägen och att du alltid landar på högre mark, med nya erfarenheter om dig själv? Du kanske slår dig i fallet men du ramlar inte handlöst till en bottenlös osäkerhet. Du vet var alla de tuvor och utsprång finns som du behöver för att ta dig tillbaka upp. Och har du tänkt på, Per, att om vi vänder på perspektivet så utsätter du oss i det närmaste för fara genom att klamra dig fast vid saker som till sist kan bli helt utsiktslösa? Att du låser fast dig vid dina utstakade vägar med motiveringen att du i alla fall vet vad du har även när det är uppenbart att de inte fungerar?
Det som tagit mig tusentals ord och otaliga timmar att komma fram till har du uttryckt med all den enkelhet som en anspråkslös och naturlig inställning till livet kan frambringa. Han lät orden återigen falla till marken under kaosartat skrammel och sedan få tystna under några ögonblick.
Men riktigt så enkelt ska du inte få komma undan, sade han till slut med en slug blick.
Jag kan inte låta bli att, i hypotetisk anda vill jag understryka, analysera det som skett emellan oss från ett helt annat perspektiv. Jag har trots allt visat mig all i min sköra inre nakenhet för er två och då är det väl inte mer än rätt att jag ger dig en känga också. Hur ska jag säga... Det är en sak att jag kan förstå att det kan hända att någon tar en annan människa för givet, alltså att det är ett fenomen vars natur jag naturligtvis inte har något problem att förstå. Men jag kan inte låta bli att faktiskt känna ett förakt för att det var dig det hände med, med den människa som skrivit mig på näsan så många gånger och alltid haft svar på allt och som jag levt alla dessa år med och sett upp till i vått och torrt. Ett förakt för att du inte var – ursäkta – intelligent nog att respektera mina gränser och att i tid inse att du gått över dem och inte bara det; jag föraktar dig för att du när du till slut ställdes inför konsekvenserna av det där gränsöverskridandet istället för att förinta mig plötsligt var redo att göra uppoffringar och ensidiga handlingar för min skull som du avfärdat utan ytterligare diskussioner under fredstider, när du inte hade någon revolt att slå ned. Förstår du?
Hur länge har du funderat på att säga det där?
I ungefär fem minuter. Eller så har jag försökt säga det till dig i tio års tid utan framgång. Båda lyfte de sina vinglas som för att hämta styrka inför nästa drag. Det var Kristina som tog initiativ till det.
Under den här tiden har plötsligt något av det allra mest basala i mitt liv, den trygghet du förser vårt förhållande med, plötsligt blivit en bristvara och den avsaknaden har varit en av de mest oemotståndliga krafter jag upplevt i mitt liv.
Och innan mitt snedsteg, eller vad vi nu ska kalla det för, var jag helt säker på att något sådant här skulle vara det definitiva slutet för oss två. Hur ska jag uttrycka det? Det är som att min tillvaro med dig varit som ett existentiellt vakuum. I min konflikträdsla har jag varit beredd att ge upp så mycket och det är som att det närt ett ännu större behov hos dig att tänja på gränserna för vad du kan göra med mig utan att det medför några konsekvenser. Du har ju kommit undan med att utnyttja min godtrogenhet. Det är som att jag därför levt mitt liv utan någon form av grundtrygghet, utan insikt om när eller om mattan under mina fötter kommer ryckas undan när till och med mina mest grundläggande värderingar sätts på spel i min kamp för att hålla mig kvar i det här förhållandet. Jag har understundom inte känt mig säker på någonting och jag tror att den där osäkerheten säkerställt att jag känt ett konstant begär till dig eftersom jag befunnit mig i en situation där jag alltid tvingats att bevisa något för att återerövra dig. Och för dig har jag kanske, genom att konsekvent vilja ge dig det du vill ha, tillåtit dig att sträcka dig efter mer hela tiden och få en skymt av en värld där din fria vilja har fritt spelrum, helt utan påföljder, eftersom du har kunnat ta den trygghet jag ger dig för givet. Jag har genom att låta dig gå över mina gränser tagit ansvaret för konsekvenserna av dina handlingar ifrån dig. När den där totala friheten legat inom räckhåll för dig är det som om jag, eller snarare ditt ansvarskännande för mig som du naturligtvis ändå känner, samtidigt blivit ett hinder på vägen för att nå den där totala friheten. Så jag blev både din värsta fiende och viktigaste allierade samtidigt. När sedan det där vingliga tornet du stod på störtade samman så kanske vilken grundtrygghet som helst plötsligt kom väl till pass och du var beredd att omförhandla de mest grundläggande delarna av vårt förhållande för att hålla dig flytande. Och sanningen är kanske att det inte är säkert att vi inte kommer hamna i samma situation igen i framtiden. Det är som att de där beteendemönstrena sitter så djupt rotade i oss att det är ett kretslopp av uppbyggnad och sammanbrott som kanske alltid kommer finnas emellan oss om vi väljer varandra igen och igen. Den här färden vi gör tillsammans kanske tar en annan riktning och vi kanske lär oss något djupare av det men jag tror att jag måste lära mig att leva med den där osäkerheten om vart vårt liv tillsammans kommer att ta vägen – eller ta konsekvenserna av att inte vilja betala det priset och i slutändan i så fall ta ansvar för mina handlingar och det annorlunda liv jag i så fall vill leva. Och det är väl egentligen den yttersta uppiften vi alla är satta att ta oss an när allt kommer omkring, att ta ansvar för vår egen fria vilja.
En annan sak, bröt Kristina in. Nästa gång – om det nu blir någon nästa gång – så vore det bättre om du kunde lösa de där stora frågorna i dialog med mig (eller snarare oss, lade Kristina skyndsamt till i en rörelse mot sin dotter). Du behöver inte vara en ensam, missförstånd slagskämpe i strid med de yttre elementen. Jag är inte ett fenomen utan en människa av kött och blod, felbar och ömtålig när allt kommer omkring. Och det är något mer som jag inte riktigt kan sätta fingret på. I det som du har gjort så är det som att du hellre lever ut dina tankar för omvärlden istället för att göra det i första hand här, inom din familj, som om det inte vore fint och spännande nog att göra det. Borde du inte reda ut dina problem på hemmaplan innan du riktar blicken utåt för att erövra världen och dela med dig av dina tankar till den? Jag kan förstå att det kan vara mindre exotiskt och sensationellt men du får nog lägga tid att fundera på dina prioriteringar. Det är som att det som händer här hemma fungerat som inspiration för tankar som du sedan valt att dela med henne istället för att stämma i bäcken där problemen faktiskt uppstått. Samtidigt respekterar jag att du upplevt att jag inte lyssnat.
Jag fäller min kung och låter dig få sista ordet. Men jag skulle i alla fall vilja få skriva epilogen. Det är inte lätt alla gånger att föra ett löpande samtal när man knappt själv vet sina tankars alla skrymslen och vrår. Du måste förstå att jag kanske inte uppmuntrats, som man och som den person jag är, till att sätta verbala etiketter på allt jag går igenom. Ofta behöver jag tid för att själv förstå mina egna begär och drömmar i ord och hur skulle jag då kunna förklara dem för någon annan på ett begripligt sätt? Det finns andra sätt att uttrycka sin kärlek på och jag tror att jag inte kräver för mycket om jag förväntar mig att du är beredd att ta emot de andra kärleksbevisen under tiden som jag letar efter orden du vill höra.
Har vi just inlett ett intellektuellt förhållande med varandra, Per?
Ja, vi höjer väl vårt glas för det då.
Den natten låg Per sömnlös. Men det var en frivillig vakenhet fylld av ivrig tankeverksamhet. För hur det nu än var med den här saken han just upplevt så krävde den ju en populärvetenskaplig förklaring utan egentlig förankring i verkligheten. Hur världsfrånvänd den där förklaringen än skulle kunna bli så visste han att han skulle vara på jakt efter ytterligare djup i sina tankar tills den stund då han till slut fann ett svar som var tillfredsställande. Han kunde aldrig riktigt förstå vad det var med just de där svaren i sig som gjorde att det infann sig en visshet hos honom. Men det kunde göra detsamma – övertygelsen var omisskännlig när den väl infann sig, vad sedan orsaken än månde vara. Den där tredje vägen, vad handlade den om egentligen? Kanske, ponerade han, att undfallenheten som var en direkt följd av konflikträdslan trots allt hade en sak gemensam med den dominans som var konsekvensen av en mer aggressiv inställning till de där sammandrabbningarna som var oundvikliga i livet: att de båda härstammade från antagandet att det går att säkerställa visshet i livet. Att vi genom våra beslut och handlingar tror att vi kan försäkra oss om att vi uppnår önskat resultat, antingen genom att slå ner allt motstånd med våld eller genom att konsekvent ställa oss in och lägga vår kravbild på en absolut miniminivå. Men det där är ju fåfängt, tänkte Per – hur mycket vi än vill det så kan vi ju inte eliminera osäkerheten helt ur våra liv. Om den tredje vägen då handlar om att istället anamma livets inbyggda osäkerhet så är rimligen den enda kontrollen vi har, om så bara delvis, den över vårt eget beteende. Den logiska konsekvensen blir då att det enda vi kan hoppas på är att vi är övertygande nog för att förbli tillräckligt intressanta i den andras ögon och värda att följa. Detta gick ju naturligtvis att vrida till något slags mormorsmoralistiskt resonemang om att börja med bjälken i sitt eget öga men det var inte det som var poängen, tänkte Per. Utan att anammandet av osäkerheten också var en hyllning till den fria viljan och en acceptans om att ett älskande par bara har varandra till låns och var och en för sig rätten att när som helst välja att inte förlänga det avtal som de utan tvång ingått med varandra. Och kanske, funderade han, var det med livets osäkerhet som i kvantummekaniken: att fotosyntesen har en träffsäkerhet på 100% beror ju på att fotonen breder ut sig i alla riktningar samtidigt i den gröna växten som den nästlat sig in i fram tills att processen är framgångsrikt genomförd och all bas för liv säkerställts. Om vi kan låta våra tankar sväva fritt lite längre i alla riktningar än vad vi brukar göra utan att ta beslut, vilket naturligtvis samtidigt medför att priset vi betalar blir en större utsatthet för livets otrygghet som finns där fram tills att vi uppnår visshet om det mest lämpliga svaret på vår fråga, så ökar naturligtvis möjligheten till att ta ett mer balanserat beslut markant. Men Kristinas liv var inte ett experiment i en trygg laboratoriemiljö där alla störande faktorer kunde filtreras bort för att i lugn och ro kunna studera enskilda partiklars allra innersta hemligheter. Hon var för Per vad biologin var för kvantummekaniken: det var hon som låg vid frontlinjen som en ärrad krigsveteran och stred framgångsrikt med och mot, och anpassade sig fortlöpande till, verkligheten utan att nödvändigtvis lägga större vikt vid de strategier som Per, på tryggt avstånd från stridens hetta, med sin generalsgrad smidde i bakgrunden, planer som ofta var förlegade i samma ögonblick de ställdes öga mot öga med en ständigt föränderlig värld. Hon kanske inte visste varför hon gjorde som hon gjorde alla gånger men det fungerade likafullt i en konkurrenskraftig tillvaro som ofta krävde vassa armbågar och beslutsamhet. Ändå föreföll det rimligt att anta att det förelåg ett ömsesidigt behov de två synsätten emellan: under kristider skulle en överdrivet pragmatisk inställning till livet utan ett teoretiskt ramverk av det slag Per kunde stoltsera med aldrig riktigt ge svar på varför vi beter oss som vi gör om vi en dag skulle behöva ändra riktning för vår tillvaro. Det vore som att be ens bästa vän att gaska upp sig eller dränka sina sorger när han eller hon kommit för att lätta sitt hjärta; det kan bara fungera som plåster på såren för stunden men det underliggande problemet kommer att återkomma tid efter annan som ett blixtnedslag i magtrakten när man är som mest oförberedd på det om man inte lyckas nysta sig tillbaka till själva kärnan i sitt beteende. Innan han somnade funderade han till sist på om konflikträdslan var den odelbara partikel som legat till grund för alla explosioners moder som gett upphov till allt annat som därefter skulle följa i hans liv. Han var tämligen säker på att själva skapelsen trots allt bestod av ännu mindre beståndsdelar som generöst väntade på att utforskas och förstås. Men det var där som frontlinjen just nu gick i den egensinniga vetenskapsdisciplin han intresserade sig för och det var vackert så.
 
15.

Anton vaknade med en känsla av att något inte stämde. Han vred och vände på sig under några minuter innan han till slut fumlande efter sina glasögon kapitulerade inför det faktum att nattvilan var över. Efter att genom ett ivrigt blinkande ha kommit i fas med glasögonen och den ljusstyrka som rådde denna morgon insåg han att Svårmodet inte satt på sin plats bredvid sängen. Det var egentligen inget konstigt med det. Han hade sprungit ihop med det på de mest oväntade ställen och till och med hittat det uppflugen med muntert dinglande ben på en garderob i sällskap med de dammiga böcker som Anton varit på jakt efter under en längre tid och till slut hittat. Det hade förefallit ofint att fråga hur Svårmodet tagit sig dit och när allt kom omkring hade det förstås tett sig naturligt att utgå ifrån att det besatt övernaturliga krafter. Inte heller satt det vid köksbordet. Sakta blev Anton övertygad om att något verkligen förändrats i grund och botten, som om lägenheten var ljusare och luftigare och det var lättare att andas. Svårmodet skulle inte ge sig ut på en morgonpromenad för att få en nypa frisk luft; det låg inte i dess natur att göra så. Han kastade en tanklös blick genom fönstret och var redan på väg ut ur köket när en gestalt på en bänk nere på gatan nedanför drog till sig hans uppmärksamhet. Var det inte... ? Jo. Han kände bara vagt till den äldre kvinnan som satt hopsjunken, nedslagen på bänken men den bekvämt tillbakalutade gestalten bredvid henne var desto mer bekant. Den tycktes vinka till honom och han hälsade diskret tillbaka. Han kände en uppriktig sorg över den plötsliga insikten om att Svårmodet tycktes vara allestädes närvarande och aldrig upphörde att existera utan på sin höjd bytte skepnad eller värddjur. Tydligen var ingen immun mot dess nycker men tillfrisknandet kunde vad det verkade också komma under de mest oväntade omständigheter. Han tyckte synd om kvinnan där på bänken och upplevde ett stråk av dåligt samvete för att tydligen genom sin motståndskraft ha lämpat över sitt tungsinne på en medmänniska men kände samtidigt en slags nostalgisk tomhet över den kreativitet som uppenbarligen funnits där som någon slags positiv biverkning i det tillstånd han befunnit sig i och som han nu hade lämnat bakom sig. Och hur det än var med den saken tycktes styrkan plötsligt ha återvänt i hans ben och de bar hans kropp ut i en värld som om så bara för dagen andades vårens optimism och sjöng vackert i skorrande strängar om hur solen stack människohjärtan, som just vaknat ur sin långa vintersömn, i brand.

Tobias Karlsson

43 år, bosatt i Ungern - skrivandet är ett sätt att mer eller mindre lättvindigt göra något av den tid jag ägnar åt att fundera på livets nycker och vändningar.
Tobias Karlsson är medlem sedan 2018 Tobias Karlsson har 3 publicerade verk