Publicerat
Kategori: Drama noveller

Tallinn en månad efter Berlinmuren

Horisonten förändrades. Något smög sig upp ur vattnet. Kusten. Ljuset glimmade till. Vände mig om. Kisade. I dunklet står tiden still denna småkyliga novembermorgon 1989. Osäkerhet i magen. Lämnar Sverige för första gången för en kort tid. Trött på trygghet och tristess i det jag inte vågat bryta. Tjugosex år. Vuxenlivet måste få börja på riktigt. Hur vill jag att min framtid ska se ut? Inte förrän jag lämnade min hemstad året innan vågade jag se mig omkring. För mig var cykeln bästa sättet. Att kliva upp på sadeln och trampa runt i Stockholm. Innan dess var jag alltför tafatt, även sedan jag vid arton års ålder äntligen fick låsa upp dörren till min egen lägenhet. Pappa hade så svårt att acceptera hur jag kunde nobba hans försök att hitta den för mig ”bästa” egna bostad … Varför reser jag hit? Uttråkad, galen eller … nej, bara nyfiken av livet utanför min hemstad. Minns sedan barndomen hur svårt jag hade att våga ta risker. Våga träffa nya personer, som klasskamrater eller någon på gården. Min hjärna hade svårt att släppa känslan av att gå mot mina föräldrar. Minns inte att jag någon gång gjorde något dumt, som min bror Erik. Han sprang över en väg när det var rödljus. Han vågade ösa på med bobben nerför en skidbacke utan tanke på att den slutade vid ett stup ner mot en parkeringsplats. Han förstår nog vad jag menar om han läser detta.

Greppar ett stadigt tag i metallräcket. Stickningar i fingrarna när den frostiga ytan klibbar. Sval beröring kröp över armen… Ljud av metall. Besättningen rörde sig på däck. Blåslitna oljiga overaller. Slitna mörkbruna mössor. Redo att förtöja. Tunga fotsteg. Kraftiga skrapande dörrar. Vinschar öppnades. Stod på däck för att insupa luften av en annan värld. Bakom järnridån, fortfarande över de baltiska länderna. En månad efter berlinmurens fall. Smutsig bensin. Rök från ryska cigaretter. Försöker att inte andas tungt. Kylig fuktig havsluft. Står ensam vid relingen. Sveper med blicken. Dimman lättade långsamt. Skönjer sakta den estniska kusten och infarten till huvudstaden Tallinn. Skymtar en bit ifrån siluetten av ett krigsfartyg. Militärt skyddsområde. Ännu undertryckt med ryska ockupationsstyrkor, eller skyddsstyrka mot västvärlden. Hur kommer man nu dit? Visum, hur får man det? Känner ingen i landet.

Kände nu en spänning krypande längs ryggraden. Om jag inte kliver av båten kan jag bara återvända tillbaka till Helsingfors. Vad var då meningen med den här resan? Var inte ensam på resan över. Hade sett flera finländare språkas vid både i baren och längs däck. Varför är det här på båten? Linjen hade aldrig stängts av över finska viken. En luftficka i en annars nerstängd sovjetisk kajuta. Som svensk krävdes det både inbjudan och tillstånd för att släppas in. Och en betydande nyfikenhet att våga kliva iland. Hade sett flera Bondfilmer. Vilka som var de onda, gick inte att ta miste på. Oberäkneliga. Kalla misstänksamma ögon. Drar sig inte för att döda. Nidbild eller … i vart fall var det nog så man ville att allmänheten skulle uppfatta ryssen. Läst i skolan om det kalla kriget. Fåtal bilder som kommit ut på sovjetiska soldater som kyligt sköt rakt in. Grymma ansikten … Nu var det slutet av 80-talet. Hade sett några reportage på teve från de som kommit in före mig. Fast de var inte många. Och så hade relationerna med väst tinats upp genom den nya Sovjetledaren Gorbatjov. Man kunde till och med om det fanns en inbjudan få besöka länderna på andra sidan Östersjön. Om man nu inte redan hade någon bekant där?

Gråmulen fuktig novembermorgon. Knep munnen. Strök handen över nedre delen av ansiktet. Något knöt sig innanför bröstet. Inget att göra. Den sovjetfinska färjan m/s George Ots drev sakta in mot Tallinns hamn. Allt jag såg från fönstret låg insvept i vitt snö. Is guppade i vattnet. Frös om fingrarna. Stickningar av anspänning. Någon halvtimme kvar till landstigning. Vad höll jag på med egentligen? Bara ett år efter jag lämnat min trygga trista hemstad, den lilla västmanländska Köping. Växte upp i ett snabbt slitet miljonområde, byggd för att Volvo skulle expandera snabbt i staden. Bostadsbristen blev akut i början av 60-talet. Ensam, fast jag hade mina bröder. Inställsam mot en auktoritär pappa. Hade svårt att sova på natten utan att kissa på mig till tolv års ålder. Rädd att få ett slag från pappa om jag hade gjort något … som han inte gillade. Uppvuxen i ett kristet hem under sträng uppfostran. Tystnad. Hålla sig undan. Lyda utan egen åsikt. Allt kretsat kring min barndoms begränsningar och ensamhet utan att våga bryta några normer. Söndagsskola från två års ålder. Där jag trivdes, kände mig sett. Under hela skoltiden … en enstöring, osäker och tafatt. Osedd sa en klasskamrat senare. Märktes inte. Vågade inte räcka upp handen. Gick ut med mycket dåliga betyg. Blommade upp lite efter gymnasiet när jag engagerade mig i folkpartiet. Fast fortfarande svårt med socialt umgänge. Och några ströjobb på kommunen som vaktmästare.

Satt en kväll i min lilla etta. Inte mycket möbler. Uppgiven. Behövde bara bort. Det var nog då allt började. Bröt mig loss från något som inte hände, genom att jobba en kort tid på en långvårdsavdelning i Västerås, sedan … Stockholm. Kände ingen där utom en av mina småbröder. Lyckades, utan utbildning, få nytt vårdjobb. Man skrek redan på den tiden efter personal inom vården. Ett år senare … på en osäker resa till den ryskockuperade staden Tallinn, hur vågar jag? Hade på mitt första jobb efter vården, i receptionen på folkpartiets riksorganisation, träffat en person som ville besöka släktingar i Estland. Fram till alldeles nyss något helt otänkbart. Kände att jobbet var det enda i mitt liv. Än idag har jag haft svårt att umgås behagfullt och lättsamt. Lämnade hemstaden utan några vänner att säga adjö till. På den tiden vad telefonen och ett frankerat brev ända möjligheten till kontakt, om man inte reste för att besöka. Visst träffade jag andra folkpartister men de hade även annat på dagarna, som familj, ett arbete och andra bekanta … jag var ensam och bara en av dem.

Östersjön. Viking Line till Helsingfors. Ingen direktlinje fanns ännu från Stockholm. Avskuren från världen utanför den sovjetiska utopin av allas lika värde. Inga översittare eller kapitalister som suger ut folket. Fast istället var man rädd att folk ville lämna landet, som skedde i Berlin innan muren byggdes. Det lilla som sipprade ut var för oss obegripligt. Långa köer för bröd. Sibiriska fångläger för oliktänkande. Sett några dokumentärer om det kalla kriget. Som en sliten grå film från ett Europa på väg att resa sig efter andra världskriget. Bleka ansikten. Trötta deprimerade ögon. Utan hopp, bara något att hitta för dagen. Medan vi i väst fick uppleva ett ekonomiskt uppsving som aldrig verkade ta slut. Hade aldrig innan rest med båt över Östersjön, utom förstås med familjen på semester till Gotland. Knappt lämnat min hemstad. Visst flyttade unga men då till Stockholm, inte längre. Så visst gjorde det mig nyfiken. Ständig rädsla och misstro mot allt och alla var det som vi uppfattade dem på andra sidan. Jag vet inte, kanske det eggade mig att få se när systemet sakta öppnade sig i början av 80-talet. Muren i Berlin föll en månad tidigare. Finland hade goda kontakter med Moskva. Fast med ömsesidig misstro eller …

Båten från Helsingfors var en gammal sliten bilfärja som trafikerat finska viken sedan 50-talet. Mycket liten Taxfree-affär utan glamour. Enkel matsal med stora röda och ingrodda dukar, där ingen klarat sig ifrån brännhål från en cigarett. Den mörkt blodröda färgen passade väl till min bild av det sovjetiska, liksom tillgången på den billiga spriten. Man hade ju hört om vodkadrickandet. Minns några korta filmsnuttar på teve något innan resan när ridån öppnats något. Kläder, möbler och miljöer fastfrusna i europeiskt 70-tal.
Trots varubristen i landet fanns här ändå något att äta och dricka (läs alkohol), snacks och annat enklare tilltugg som man tog för givet på de svenska båtarna. Dessutom mycket billigare. Språket? Nästan bara ryska. Engelska fraserna kändes påklistrade med kraftig tungvrickning. De flesta hade nog inte haft någon kontakt med utlandet under hela sitt liv, mer än på båten Helsingfors-Tallinn. Överfarten var inte trevlig. Fanns inget att göra, än röka och dricka … Maten var något man bara stoppade i sig mot hungern. Trista köttbitar, bleka korvar, hårda potatisar och någon skämd salladsbit.

Hur fick jag då mitt visum? Mycket svårt med visum och kontakter till Estland sedan ockupationen under andra världskriget. Några hade återvänt från ett besök. Inte många foton. Inte mycket att berätta om från detta slutna land, än att man träffat sin släkt. Min reskamrat lyckades genom sin kristna församling få kontakt med en pastor i Tallinn. Bra om man hade annat i livet, än bara det politiska intresset. Kände ingen som varit dit vi skulle. Eller någon i landet, men det gjorde min reskamrat. Tack vare hans kontakt med en baptistpastor i Keila, södra om huvudstaden, hade vi en inbjudan i handen. Stod en tidig förmiddag utanför grinden till sovjetiska ambassaden på Kungsholmen, mitt emot Svenska Dagbladet. Stirrade på den lilla slitna dörrklockan som satt på grinden. Sekunder passerade. Skulle jag resa eller inte. Fortfarande kunde jag backa ur. Och åka tillbaka hem till min lilla lägenhet på Nybohovsbacken. Där hade jag mitt lilla liv i väntan på nästa arbetsdag. Minns hur jag tänkte i ettan, innan det började. Hade hunnit nu bli tjugosex, utan en tanke på hur jag ville se min framtid. Kanske det här skulle väcka mig, eller så kunde resan bli traumatisk för mig … saknade helt gå-på anda.

Såg dörren till visumavdelningen. Tyst och stilla. Ensam med inbjudan i handen. Skulle resa med en reskamrat som redan hade fått sitt visum. Pratade med honom dagen innan. Satte fingret på knappen. Någon svarade på ryska, sedan på engelska när jag berättade om min inbjudan. Mötte några på väg ut i korridoren. Fick en glimt av rummet innan jag steg in genom dörren. Betonggolv. Några mattor. Vita väggar med patriotiska bilder. Turistaffischer till ett land man inte kunde besöka, absurt. Nersuttna lädersoffor. Och plaststolar. Rätt folktomt. Först förvirrad vad jag skulle göra, vart jag skulle gå. Fick bland alla olikfärgade ryska papper tag på en visumansökan. Försökte fylla i den. Bleka smala formulär. Små bokstäver på ryska och engelska. Första luckan sa att jag hade fel papper. Gav mig rätt. Hänvisad till annan lucka. Nya blanketten var också fel. Fick en ny. Fyllde i så gott jag kunde. De kunde inte mycket engelska. Absolut inte svenska. Olika personer hämtades. Jag stod bara där och kände mig som ett fån. Om det här bara var ansökan, hur skulle resten av resan bli. De verkade ovana med visum. Väntan, sedan allt klart. Och det gällde bara huvudstaden. Skulle vi fått visum för hela landet, nej då behövde vi ha inbjudan från andra som bodde runt i landet.

Sakta gled nu vår båt in mot Tallinns hamn. Sliten och grådaskig. Passerade den sovjetiska flottan som låg utanför för att bevaka hamninloppet ända sedan ockupationen i mars 1944. Fartyg låg för ankar, troligen i väntan på tillstånd att få gå in och lossa. Sönderrostade vrak. Civila fartyg som en mindre kyrkogård. Genom ett fönster syns betongförorternas kala smutsgrå fasader. Kolpråmar längs kajen. Grått dis över området. Sen novembermorgon 1989. Tevetornet i tråkig svulstig sovjetisk stil. En av platserna för den estniska självständighetskampen, där man året efter stod emot Moskvatrogna trupper. Under några dagar var utgången osäker. Skulle man slå till ...? Man drog sig tillbaka istället. Sakta började länderna i östra Europa öppna sig mot väst medan den sovjetiska armen ännu rullade runt på gatorna i Tallinn, säkerhetspolisen osynlig men närvarande och tillstånd att få besöka söktes från Sovjetiska ockupationsmaktens ambassad. Hade under hela min uppväxt velat resa hit men utan mod eller praktiska möjligheter. En dröm eller … Efter flera resor i mitten av 90-talet känns allt nu så välbekant … men fortfarande ovant. Kom oftast hit med cykel. En önskan att vilja trampa runt i ett främmande men ändå på något vis bekant grannland. Naturen och mötena med människors förhållningssätt kändes bekant. Har varje gång återvänt med känsla av öppna armar och men ändå en viss distans. Var jag för ivrig. För gåpåig när jag klampade in efter ett liv av osäkerhet i sociala relationer. Här kände ingen mig.

Avlastning denna kyliga novemberdag av importerat kol pågick för fullt i hamnen. Från övriga Sovjetunionen. Blockaden var absolut, både av kontakter mellan människor och införsel av varor. Styrt av centralmakten i Moskva. Arbetstakten? Man kunde lätt se maskning, normalt när man inte kände någon arbetsgemenskap. Varenda rörelse och kontakt övervakades. Pratade man med fel person … Böjda huvuden. Stirrande på något de arbetade med. Lyfte ogärna. Revor i kläderna. Smutsrufsigt hår. Några hade keps. Andra en sliten luva. Tystnad. Inte ens något gnabb eller ett skratt.

Fem år senare. Tidig kylslagen aprilmorgon 1994. Tallinn ligger återigen i ett gråmulet dis. Känns som att kliva in i en turkisk ångbastu. Sikten är bara några meter framåt. Sakta glider svensk-estniska m/s Estonia in mot hamnen. Små krusningar delar vattnet. Annars mörkt och stilla på ytan. Solen glimmar till bakom några moln. Kunde aldrig, trots flertal resor hit de kommande åren, få spänningen från första besöket fem år tidigare att släppa. Något magiskt. Alla platser se sedan besökte utan tillstånd. Alla möten, trots svårighet med språket, nyfikenheten och känsla av osäkerhet. Måste vara det öppna havet mellan Sverige och Estland som lockade fram minnen. En natt utan något i sikte. Som att göra en längre flygresa utan mellanlandning. Tänka sig att det var havet som förenade under svensktiden. När de baltiska staterna var lika självklara delar av vårt land som Åbo och Skara. Några månader senare sänds nödanrop ut. Man tar in vatten. Bogvisiret har redan sjunkit. Bildäck fylls snabbt. En halvtimme senare skulle ytan åter ligga mörk och stilla.

Kvällen innan vi anländer denna aprilmorgon var det som vanligt stimmigt på båten. Ungdomar som skränar vid baren. Äldre som försöker återuppleva gamla godingar på dansgolvet. De gör det faktiskt rätt bra. Flämtande blixtrar. Och hög musik. Lätt trängsel bland hyllorna i tax-free butiken. Folk som passerade till och från hytterna. Hissarna. Halvt berusade. Kraftigt röd solbränna eller … De enarmade banditerna. Personal på väg någonstans. Satt vid fönster och bara såg ut mot något. En kust. En båt. Eller bara det kalla mörka vattnet. Själv har jag aldrig varit någon festlig person. Trevlig ja, men osäker. Börjar vänja mig vid att korsa Östersjön. En tid när resandet började ta fart. Andas djupt. Känner en lätt spänning. Och längtan. Tillbaka igen. Till vad? Jag vet inte. Upplever att det fortfarande är något nyfiket i blicken hos de jag mött under två års återvändande. Några vänner har jag hunnit möta. Lära känna, jag vet inte. Kanske bara bekanta. Har sedan jag var liten velat resa ut i världen, som i de stora äventyrsfilmerna på bio. Fast skulle jag våga, nej. Vad händer om… bäst att stanna i pojkrummet. Där fanns mina plastsoldater, mina Big Jim dockor och min fantasi. Estland blev min första nästan egna resa en vinterdag fem år tidigare. Hur vågade jag då? Gränsen mellan den fria världen och ett stängt och slutet kommunistiskt samhälle gick rakt genom Östersjön. Hade läst om fånglägren i Sibirien. Hur människor bara en natt hämtats från sina sängar.

Dagens resa gör jag med mina bröder. Leif bor i Boden och är militär officer. När det var dags för krigsplacering sökte han sig dit. Inte alls så vanligt då de flesta fick sin kommendering där. Efter lumpen valde han att stanna kvar och utbilda sig till officer. Idag är han kapten. För Sverige var det viktigt att behålla en stark stödjepunkt där för att kunna försvara Norrland mot anfall norrifrån. Före militärtjänsten gick Leif det fyråriga teknikprogrammet på gymnasiet. Vad jag minns har han alltid tyckt om att bygga modeller. Kunde sitta flera timmar varje dag med limtub och en byggsats. Som både jag och Erik började han med scouterna under tonåren. Blev sedan frivillig befälsutbildning. Tänka sig att det sedan skulle leda till en yrkesbana som militär. Han skulle under 2000-talet resa som militär observatör både till Kosovo, Afghanistan och Ukraina. När jag bodde i Boden började han även att intressera sig för militära veteranbilar. Han har flera både hemma och i vår hemstad Köping med några kompisar. Och nu står det en amerikansk militärambulans från kriget nere på bildäcket. Erik bor som jag i Stockholm, är vid den tiden datatekniker vid Sveriges Riksbank och aktiv scout och erfarenhet från överlevnadskurser. Lite skygg av sig och har ofta lätt att brusa upp. Åtminstone tidigare lite väl våghalsig. Flera minnen från när han var liten, där faster Karins man lyckats förhindra att han sprungit över en hårt trafikerad väg eller med pulka där pappa såg till så han inte åkte rakt ut över ett stup ner mot bilparkering. För båda blev resan en öppning till att fortsätta resa ut i världen. Erik träffade, under en resa med Leif längs transsibiriska järnvägen, en mongolisk kvinna som han senare gifte sig med.

Sakta närmar sig färjan slutmålet. Fortsätter neråt bildäck. Tar trapporna. Passagerare överallt. Väskor till förbannelse. Turismvågen har även hittat hit. Tre år efter självständigheten från ett totalitärt förtryck sedan andra världskriget. Svenska, estniska, ryska och engelska hörs överallt. Trångt även i trappan. Vi bär på våra sovsäckar. Istället för en hytt tyckte jag vi kunde sova i vilrummet som ungdomar vana med tågluffa gör, något som senare inte skulle finnas kvar på båtarna till Tallinn. Skillnaden i levnadsstandard började försvinna. Öppenheten mot Europa med senare medlemskap i både europeiska unionen som Nato skulle definitivt flytta den östeuropeiska gränsen till Ryssland. Med en suck öppnas den tunga dörren mot bildäck. Bullret av metall slår mot som en medeltida sköld. Röster och steg. Dörrar som smälls. Leifs amerikanska militärambulans från andra världskriget står någonstans där framme. Det är tänkt att man ska sitta i bilen och rulla av färjan direkt vid ankomst. Finns dock ett problem, de främre dörrarna saknar lås. Veteranbilen måste reglas från insidan. Fotstödet till bakdörrarna är uppfällt som lås. Väntar tills bilen bakom oss backar och kör ut ur sin ficka. När Leif startar motorn och lagt i ettans växel hoppar vi in. Rullar sakta framåt. Den militärgröna färgen, robusta utseendet och mörkt skorrande motorljudet skapar uppmärksamhet.
På kajen vinkas vi åt sidan. Alla andra bilar kör vidare mot tullstationen. De estniska gränsvakterna vill se våra pass. De verkar diskutera en stund och vinkar oss sedan mot en mindre grind. Ber Leif nonchalera uppmaningen. Känner på mig att något inte står rätt till. Av någon anledning, förstod jag snart, ville de att vi skulle åka mot en utfart vid sidan av tullbyggnaden där man tar hand om transitfordon.

Efter några minuters förklarande dirigeras Leif mot den ordinarie utfarten där han, som äger bilen, får fylla i ett antal olikfärgade dokument. Fortfarande la färjan från Stockholm till vid samma kajplats A som den båt jag kom med från Finland fem år tidigare. Senare flyttades Stockholmstrafiken tvärs över hamnbassängen, närmare infarten till nya staden och Viruplatsen. Sista gången blev när jag åter mötte blicken från en mycket attraktiv och sårbar kvinna, Lisu. Hon stod och väntade på mig. Såg hennes längtande men samtidigt oroliga blick. Hon la försiktigt sina armar om mig och gav mig en varm kindpuss, men det är en helt annan historia. Minnena sviker mig inte i första taget. Kör längs Hamngatan direkt till den närbelägna Statoil macken, vid Stora Strandportens trafikplats. Försiktigt att inte dunsa ner i alla de otaliga groparna i asfalten. Liknar små slukhål, kvar sedan min första resa i november 1989 … Självständig men ändå inte helt. Fortfarande rysk rubel och kvar i det sammanflätade sovjetiska ekonomiska systemet. Inte lätt att slita sig fri. Två år senare övergick man till en egen valuta, eesti krooni. Knappt tio år senare gick man med i europeiska unionen. Säkert en tung suck av lättnad hos många, äntligen är man åter en del av Europa.

Reservtank. Bensinpriset här är idag endast en tredjedel av det svenska. Därför föreslog jag Leif att inte tanka i Stockholm före överresan. Lång resa framför oss de närmaste tio dagarna. Osäker när vi kunde tanka nästa gång. Minns så väl resan fem år tidigare, och taxiresan till Tartu i södra delen av landet. Bensinransonering. Långa köer. Förare som stod i grupper med bildörren öppen och rökte sina sovjetiska cigaretter. Bredvid bensinpumparna. Soldater i sina militärjeepar som vaktade. Passerar nu förbi Linnahall byggt under sovjetepoken. För mig den platsen där första estniska folkkongressen samlades under ockupationens sista skälvande år. Kom innan dess att möta några entusiaster från folkfronten i Tartu. Det kan vara så lätt att lägga allt gammalt bakom sig när man känner framtidens ljus värma ens kind. Glöm inte att kylan kan komma tillbaka snarare än du tror nästa höst.

Solens värme tinar sakta upp nattens något kylslagna grepp över staden. Stadens rostgråa miljö, som vid mitt första besök här var mer påträngande, ligger fortfarande kvar som en flagnande fernissa. Mycket av de mörka illaluktande avgaserna har bytts mot renare sedan gränsen öppnats. Människornas mer rakryggade hållning och sökande blick var något nytt. Ängslan från mitt första besök var som borta. Det är klart att man inte bara river de gamla husen som på en teaterscen för att uppföra nya fräschare och moderna, det tar sin tid. Hur kunde förresten människor leva som de gjorde fem år tidigare? De trasiga fasaderna på husen, smutsen på gatorna, färgen på människornas kläder, de trasiga beläggningarna på trottoarerna och fordonen på gatorna. Tomma skyltfönstren. Stinkande lukten av diesel utan avgasrening.

De färgrika planteringarna och idag rensade gatorna är ändå något. Landets ekonomi har riktigt ”blommat” upp sedan självständigheten tre år tidigare. Skulle sedan fortsätta rakt upp efter inträdet i den europeiska unionen flera år senare. Idag finns andra svåröverstigliga problem än under ockupationstiden, som en snabb övergång till marknadsekonomi. Hur tar man hand om de äldre som under hela sitt liv vant sig vid uppifrån styrd planhushållning med allt mer urholkade pensioner? Ser ändå självförtroende och framtidshopp lysa igenom. Stegen bestämdare. Engelskan börjar höras på gatorna. Leenden, men också stress i de ansikten som skymtar förbi genom bilfönstret.

Vintern 1989. Georg Ots låg för ankar. Ryggsäcken hängande över ena axeln. Steg in genom ett par trasiga entrédörrar. Smal kort gång. Grått. Sprucken betong. Ännu en trasig dörr och där stod vi i en stor hall. Ingen kö. Såg ut som att tullstation skulle stängas, eller precis har öppnats. Nästan tomt på informationstavlor. Fåtal personal. Många stod bara längs väggen och tittade. Sysslolösa. Kunde lätt gå runt bevakningen. Grå fyrkantiga bås för passkontroll. Uttryckslösa ansikten. Tulldiskarna utplacerade mitt i hallen, tillsammans med en säkerhetsutrustning som väl motsvarar den som i väst finns i hamnar och på flygplatser. Komplicerad visumprocess, liknande vi var med om i Stockholm.

Passet med tillståndet att besöka Tallinn stämplat. Passerat sista kontrollen. Ingen återvändo. Allt sköttes snabbt. Hade förväntat mig, som så mycket annat jag hade sett och visste om, en nära nog stillastående kö. Bagage genomlystes snabbt utan problem. Fick pappersdokument, troligen någon bekräftelse på mitt visum med stämpel, instoppat i passet. Stämplades aldrig i det. Längs ena långsidan passagerare som var på väg till båten. Rader av finländska turister som rullade iväg med kylskåp, diskmaskinerna och annan köksutrustning. Måste ha funnits en uppdämd nyfikenhet och ett begär av billiga varor, som estländare fick köa till under flera år. Absurd och beklämmande samtidigt.

Stela känslokalla blickar studerade mig från topp till tå – kanske likgiltig istället, svårt att se skillnaden. Sovjetiska tjänstemän stationerade för att bevaka hamnen. Var ändå mycket nervös. Kunde nu inte vända tillbaka. Så mycket som jag hade läst i skolböckerna om det totalitära förtryckande sovjetsystemet. Det oräkneliga antalet deporteringar till Sibirien efter kriget. Filmerna som visade ryssarna som oberäkneliga och hotfulla. Nu stod jag här framför dem. Klädda i grå skjorta och jacka, med gröna axelklaffar och något sovjetiskt märke på ena fickan, samt en brun slips. Byxorna var bruna med gröna revärer. Hatten brun med en grön rem runt om, samt med det sovjetiska statsvapnet längs fram. Uttråkade blickar. Nerverna spelade mig ett spratt. Det var ju ett kommunistland. Bara något år tidigare, hade jag för första gången i mitt liv lämnat tryggheten i min hemstad.

Kom ut. Möttes av vår värd, Jaan Puusaag, baptistpastorn från en liten ort strax sydväst om Tallinn. Min reskamrat hade ordnat kontakten. Stod där med sin gråa gabardinkostym. Överrock och slitna bruna skor. Ankomsthallen. Stor, gråvit och på något vis inte riktigt färdigbyggd. Fåtal som väntade. Inga bänkar. Smutsiga stora fönster. Ljus glimmade in. Ostädat. Trasigt. Inga butiker eller kaféer. Här var man inte välkommen, bara att gå ut genom dörrarna. Flackande blick. Spänning i luften. Kändes att vi var välkomna av Jaan. Nyfiket välkomna. Lättade att vi kommit igenom tullen. Jäktade att komma därifrån. Känsla av att här stannar man inte mer än absolut nödvändigt. Öppen militärjeep passerar utanför fönstret. Sovjetiska soldater med Kalasjnikovs. Skarp ammunition? Väl ute vid Jaans sovjettillverkade Lada, sköttes ilastningen snabbt. Sedan iväg med gasen i botten. Kände man någon liten olustkänsla att ta emot ett par västerlänningar? Uppfattade en viss spänning i en avvaktad blick. Märklig känsla. Vintern hade början redan i november. Men nu vid ankomsten var det plusgrader och slaskigt. Lukten. Sörjan på fasad, gata och kläder var kletig. Kraftigt utbredd koleldning satte märkbara spår. Mörk sot från bussarna. Kvävande. Samma skorrande ljud som jag minns från svenska journalfilmer. Kraftigt skrapande när de växlar. Kändes i rumpan när vi körde över en spricka i asfalten. Trasig hård brun läderklädsel. Obekvämt klibbigt av värmen från våra kläder, i den fuktiga luften. Bilen hade stått en stund. Från bilens smutsiga bakruta fick jag mina första riktigt bestående bilder av ett land i slutet av 80-talet som inte verkade ha någon framtidstro.

Medan snöslasket sprutade under stänkskärmarna, passerade vi ett stort antal gröna militärfordon från ockupationsarmén. Täckta lastbilar. Skymtade stela ansikten. Kalasjnikovs och åter Kalasjnikovs. Jeepar. Några blockerade vägar. Grupper av soldater i flera gatukorsningar. Känsla av ockupation påtaglig. Människor försöker vända bort blicken. Skymtade flera långa stillastående köer utanför något som verkade vara matbutiker under den korta svängen genom centrala staden, Viruplatsen och längs Leningradi mantee (idag Peterburi tee). I samband med en egen promenad i staden, någon vecka senare, passerade jag Narvavägen, då en gråsliten gata med trista kala husfasader och mörkbrunt smutsiga från 50-talet. Såg de tomma mathyllorna i affärerna, köerna till spritbutik som köttaffär och där vad det också nästan helt tomt med personal som var helt ointresserad av att hjälpa till. Gulnad plufsig reklam i gult och orange. Alla bara stod och väntade. Vad annat kunde man göra? Behövde mjölk, smör och bröd hemma. Slitna smutsiga plastpåsar. Någon trasig dramatenvagn. Tom. Såg det när jag passerade. Fliken var öppen. Ansiktena dominerades av sorgsna tomma blickar. De var säkert hungriga också? På andra sidan Östersjön, som Finland men ändå inte. Vårt överflöd skulle tacksamt tas emot av människorna på gatan. Stod en annan dag på avstånd och såg på misären som om en grå spelfilm från svenskt 40-tal. Men stolta var de ändå om de var ester. Hade känn på att något var på gång, fast det vågade de inte visa utåt. Fick uppleva det senare när jag hälsade på en familj i förorten Mustamäe.

Bodde hemma hos vår värdfamilj Puusaag. De enda vi då kände i det annars slutna samhället. Redan när jag steg in över tröskeln kände jag kylan. Det var plusgrader men fuktigt ute. Tog av min vantarna men behövde rätt snart gnugga mina fingrar. Tog av mig skorna. Kände direkt att golvet var nerkylt, åtminstone jämfört med hur det känns inomhus i Sverige. Första erfarenheten av att ha rest utomlands, utom en påskhelg hos en brevvän i Norge några år tidigare. Känslan sa mig att det bara var att vänja sig. Fanns tofflor. Lånade ett par. Såg in i köket. Enkel sliten inredning. Bänkskiva som inte var fogad på kanterna. Satt lite löst i ena hörnet. Röta av fukten. Värmen steg snabbt … från min värd och hans familj. Öppenhjärtiga. Nyfikna blickar. Några trevande hälsningsfraser på engelska. Slog oss ner vardagsrummets soffa. En av de äldre döttrarna kom med koppar, ett fat med kakor och en kaffetermos i vitt plast med skavt lock. De behövde också värme från oss … att vi började prata med varandra om allt mellan vädret och hur vi hade det i Sverige. Förstår dem. Vad visste de egentligen? Förstod innan och fick se det i tidningar som de förklarade. Världen utanför Sovjetunionen låg i en dimridå.

Senare på kvällen såg vi på teve. En tråkig sovjetisk film. Gråa personer som berättade nyheter i en blaffigt gulbrun studio. En inspelning från någon klassisk konsert … men de hade också, genom satellit, tillgång till finsk teve. Och … vi kunde se svensk teve till Finland. På Rapport fortsatte man att berätta om rivandet av Berlinmuren som började en månad innan … bakom den sovjetiska järnridån, på svenska! Tidigt på kvällen gick alla för att sova. Jag och min reskamrat fick sova i vardagsrummet. Där var det lite varmare. Vikbara sängar och madrasser bars in av de äldre barnen. När man väl låg under täcket blev det snart mycket varmt. Strumporna rullade jag ihop i tofflorna. Fick snabbt erfara hur extremt kallt golvet snabbt blev när natten la sig över området. Först tandborstning förstås. Iskallt vatten som fick tänderna att värka. En skvätt som kunde ge mig huvudvärk för att skölja av ansiktet.

Hela familjen var samlad i köket när vi på morgonen satte oss vid bordet. Hade svårt att sova. Vaknade några gånger och skakade. Fick krypa ihop för att försöka samla ihop värmen. Små skivor av mörkt och ljust bröd låg i korgen, delad på hälften. Strök på med lite hårt smör. La på någon liten korvbit eller ost. Värmde mig med en liten kopp kokhett blaskigt kaffe. Surrogat var det enda som fanns. Hela landet led av en kronisk ransonering som följdes av Moskvas femårsplaner. ”Don’t worried, be happy!” strömmande ut från radion på bänken. Så kändes det nog. Något var på gång, men för hur länge och vad skulle hände om allt tog slut. Såg fortfarande den sovjetiska militärnärvaron överallt i centrala Tallinn. Men estniska radion fick spela den låten …

Vid de tillfällen jag senare besökt vänner här har de alltid haft täcken med tjocka stickiga vadmalstyg. Inte särskilt bekvämt men varmt. Borde inte annat än känna av deras uppgivenhet. Trapphus med en gisslande träentré, trappor vars betong släppt ner stora klumpar till hål, belysning så svag att väggar varit enda stöd uppåt i ett lätt glimmande mörker. I all den nedslående misär och förtryck som mötte mig i slutet av 80-talet fanns det då ändå ett gryende hopp, som sedan växte sig allt starkare i och runt självständigheten två år senare. En frihetslängtan hade vuxit sig stark genom "den sjungande revolutionen".

Under en av dagarna i december följde jag med pappan för att handla i den lokala butiken. Den låg i hörnet av en gata nära stationen. Några kvinnor var där. Minns inte om de handlade något. Diskarna gapade nästan helt tomma. En ensam korv och några fläskbitar med mycket fett låg i ena hörnet. På hyllorna stod burkar med inlagda grönsaker. Deprimerande. De stod och pratade lågt med varandra. Metallkorgarna var tomma. Personalen klädda i vita rockar med runda vita huvudbonader stod bara och titta. Nej, två kvinnliga biträden stod vid kassan. En av kvinnorna pratade ryska. Troligen var det med en av kunderna. Handlade vi något, minns inte. Kanske ett paket mjölk och lite bröd tror jag. Det var sista året på 80-talet. Hade nyligen flyttat från min hemstad till Stockholm och börjat arbeta på folkpartiet. Tre år efter mordet på statsminister Olof Palme. Roxette toppar amerikanska billboard-listan med ”The Look”. Berlinmuren föll. Hur upplevde esterna sin vardag? Minns inte vad de sa till mig.

Åkte några gånger in till centrum bara för att få se stadslivet. Jaan ville verkligen men såg lite osäker ut. Vad kunde hända? Militär överallt. Visste inget om hur man åkte in. Kanske taxi eller lokala tåget. Provade en gång det senare. Jaan bodde inte långt från närmaste station i Pääsküla. Vid den större vägen promenerade vi några minuter, tog oss över och fram till perrongen och stationshuset. Igenbommat. Ingen tog någon notis, kanske var det bara så att man klev på … utan att betala? Det var nu december snålblåst från båda håll. Inget såg syntes. Inga människor heller. Туалет stod det i flagor över en mörk öppning. Gick för att kolla. Något fanns därinne. Kände extrem stank av klorin. Offentlig toalett? Skymtade ett hål i golvet mellan några träväggar. Oh my God!! Sen kom tåget. Hördes långtifrån. Skakade betänkligt. Stannade. Blev en märkligt lång väntan. Rörde på sig igen och kröp in till stationen. Ryckte till och stannade med ett djupt pustande. Rök yrde. Dörrar slets upp. Människor klev av – vi på. Resan in gick – kröp – mycket sakta fram. Vad är meningen om man ändå kan promenera lika snabbt, och få motion på köpet. Gnissel. Skakningar. Flera stopp mellan varje station. Hopplöst, men ändå intressant för en gång. Första … men inte ända gången. Tog under senare besök tåget några gånger österut till Narva och söderut. Till universitetsstaden Tartu blev det flera, när jag hade en flickvän som väntade. Kom nu istället till centrala Tallinn med en liten taxibuss från förstaden Nömme. Smalldogs kallades de. Hade stängt grinden hos min vän Jaan. Promenerat med min reskamrat och honom längs vägen genom villaområdet. Bara enstaka hundar skällde på avstånd. Framme vid bilvägen blev vi stående. Han sa att det bara var att vänta. Bussarna åkte hela tiden in mot staden. Kunde komma när som helst, eller om tio minuter. Väntan. Såg bara staketen till husen, vägen och närmaste pendelstation en bit bort.

Såg något komma. Ja, det var en av bussarna. Jaan vinkade in den. Lite som dagens turistiska Hop-On Hop-off som finns i alla större städer, fast man betalade här och nu bara med småmynt. Ryska kopek. Någon därinne ryckte upp bakre sidodörren. Fullpackat … men de makade på sig. Fick sitta mellan en äldre kvinna och en ung man. Kände av svett och röklukt. Användningen av tobak och alkohol var stor vid den här tiden. Och inte var det cigaretter med filter. Det blev snabbt varmt så jag kunde ta av mig både mössa, vanter och halsduk. Tyst. Ingen sa något under hela resan. Satt man bara i egna tankar eller … kände alla sig bara som främlingar för varandra. Hur mycket pratar vi svenskar med varandra på bussen? När vi var framme, och dörren öppnats, försvann alla åt sitt håll. Ingen betalade. Det hade man redan gjort när man steg på. Några mynt gick från hand till hand och tillbaka. Priset var överkomligt. Kunde man språket förstod man nog vad som stod på den lilla skylten eller så frågade man. Bussen stannade vid det centrala torget i Tallinn, till vänster om entrén till hotell Viru. Steg ner på den spruckna asfalten. Fanns några små stånd eller kurer som sålde småsaker som vykort, cigaretter och godis. Annars ödsligt. Idag är det en överbyggd busscentral med ett shoppingcenter, sammankopplat med baksidan till Viru hotell och varuhuset.

Besökte först det stora varuhuset "Kaubamaja". Ville bara se. Förstod innan jag gick upp för entrétrappan att det inte skulle finnas något för mig, knappt för någon. Landet varpå väg att öppna sig, eller så skulle haspen slås igen lika brutalt som Berlinmuren föll månaden innan. Ingen visste något, fast det gick att förstå de gryende hoppet när man var hemma hos Jaans familj. Såg militärpatrullen vid Viru hotell när vi steg av bussen. Soldater på permission lunkade förbi varuhuset. Cigaretter i mungipan. Händer i fickorna. Mössan på sned, skulle de tappa den om en vindpust kom? Några kom också ut. Vid en av utgångarna till varuhuset var det den här snöslaskiga novemberdagen svårt att ta sig förbi. Flera människor, mest medelålders och äldre kvinnor, köade för någonting uppenbart eftertraktat. Såg en liten gumma sittande på en stol. Bordet framför var belamrat av flera par stövlar i en och samma modell och färg. På golvet bredvid, stod gråa kartonger, förmodligen ännu fler stövlar liknade de på bordet. Dagens mode motsvarade det vi själva hade i början av 60-talet. Den äldre- eller medelålders kvinnan, bar upptill en brungrön kappa med stora knappar och därunder en kofta. Nertill hade man en knähög kjol, som man försökte matcha med kappan. För att klara vintern, bar man under kjolen ett par stickade strumpbyxor – för mig såg det alltför påbyltat och skrikit ut. Det verkade knappast tal om att medelålders kvinnor skulle bära byxor. På fötterna hade man tjocka kängor och för att skydda huvudet, bar man en sjal. De enda flickorna som inte såg ut att bära sjal var spädbarnen. Den medelålders mannen, bar en tjock rock eller om man vill vara lite "inne", en täckjacka. Byxorna antingen av gabardin eller manchester. En och annan ”modemedveten” ung man, hade lyckats få tag på ett par utsvängda jeans. Lustigt! Samtidigt som de åter blivit mode i Sverige, så har de idag helt försvunnit från Estland.

Och kontrasten då? Vid varuhusets östra ingång, längs Tartu mantee, låg tidigare en dollarbutik dit bara västerlänningar och eliten i samhället kunde komma in till. Låg i en fastighet som idag är riven för en större parkeringsplats. Minns mycket starkt mitt besök där. Redan på avstånd ser jag en stor folksamling. En trappa upp, vid ingången, står en ring med riktigt maffiga biffar. Säkerhetsvakter. Utkastare skulle vi uppfattade det utanför en krog i Stockholm. Närmade mig sakta på andra sidan gatan. Såg mycket hotfullt ut. Några släpptes ut. Tog mig över med min värd, Jaan Puusaag, baptistpastor från en församling strax utanför staden. Han stannade på behörigt avstånd. Tog några steg fram. Räckte den till mig och visade med handen att jag kunde gå in. Verkade som bara ett mindre antal kunder fick vara i butiken. Av säkerhetsskäl? På en annars deprimerande gråsliten gata. Ryssar. Som maffia där ester inte var tillförlitliga. Vältränade. Saknade bara de mörka glasögonen. Fick visa passet för att komma in. Som en biljett till en galapremiär, fast utan välkomstdrink och tilltugg. Klädseln var inte viktig. Utom på vakterna förstås. Som en fastkedjad attachéväska höll de hårt i fåtalet korgar. Rysk-engelsk reklam överallt. Ingen estniska. Behövdes inte, estländare var inte välkomna. Det fanns möjligheter att handla fin mat, de bästa chokladen och olika lyxprylar. Stod snart ute i friska luften. Med en estnisk chokladkaka i handen. Inte intresserad av det andra. Behövde egentligen inte gå in där, ville bara få uppleva känslan. Kostade inte mycket från min bunt ryska rubel. Samma valuta i hela Sovjetunionen, även i de ockuperade delarna. Eller de frivilligt anslutna folkens områden.

Vandrade tillbaka till Viru Hotell, fast lite på avstånd. Jaan berättade kort om de svarta sovjetiska limousinerna Zil som körde fram till entrén. Männen i kostym var troligen statstjänstemän. De var inte här bara i rena affärer. Mutor och i vissa fall försvinnande förekom. Såg med egna ögon flera lättklädda översminkade unga kvinnor. Vad de gjorde där förstår nog även du, som läsare. Senare fick jag det bekräftat när jag sökte information hemma att hotellet helt klart användes som KGB:s spioncentral. F-n så nära som jag under några ögonblick stod och stirrade. Fanns även flera beväpnade soldater i närheten … Rundade som sagt på andra sidan gatan och rörde oss sakta mot Viru väljak, centralkorsningen i staden. Mycket trafik. Flera täckta militärtransporter, jeepar och patrullerande soldater. Ojdå, nu blev jag riktigt skakig men lugnade mig snabbt. Övriga som strosade runt här verkade hur lugna som helst. Eller, var de bara på sin vakt. Platsen är även en av vägarna in i den gamla staden, Vanalinn. Vid porten stod några vakter vid avspärrningsbockar som vi använder vid vägarbete. En större gul lampa lyste rakt mot oss. Alla bilar kontrollerades. Gående kunde smita runt, fast såg i ögonvrån hur vakterna höll koll även på dem. Hur kan man bara leva så här övervakat i årtionden? Man vänjer sig.

Under promenaden besökte jag och Jaan Puusaag korsningen mellan Piik jalg (Långgatan) och Pagari 2 (Bagaregatan). Där låg det tidigare så fruktade sovjetiska säkerhets- och underrättelsetjänsten KGBs högkvarter. Plågade de fortfarande obekväma? Tomt utanför, förutom några militärpoliser, tror jag. Ville inte fråga, åtminstone inte där på plats. Senare i slutet av 2010-talet skulle jag besöka det museum som man öppnat i de gamla arrestlokalerna. Ännu idag undviker många äldre ester att nämna denna adress på grund av de plågsamma minnena från en mardrömstid många idag försöker förtränga. Bland annat förekom jättelika massdeportationer till Sibirien mitt under Andra Världskriget och fortsatte ända i mitten på 50-talet.

Står still vid uppfarten till den övre staden, Domberget. Ett litet, något oansenligt torn. Genom dess fot ser man vägen upp, den långa. Idag var det jobbigt att vandra uppför. Hala ojämna kullerstenar. Ryska katolska Newskij-katedralens torn dominerar backkrönet. Mitt emot, i bakgrunden till det estniska parlamentet, reser sig landets nationalsymbol, tornet Piik Hermann (Långe Hermann), med nationens flagga vajande på toppen. Situationen i landet var just nu oerhört turbulent. Ännu syntes den sovjetestniska flaggan över parlamentet, sida vid sida med det fria Estlands. Trots allt en spännande tid, fast jag såg betongblocken som låg över bilvägen ner från berget på andra sidan torget. Dubbla vaktposteringar. Soldater med MP-emblem och röd rand runt hjälmen. Fanns även estnisk ditkommenderat polis. Måste nog hålla uppe ett sken av att landet ”inte” vara ockuperat av främmande makt, utan att man samarbetade. Det gjorde även Quisling med nazisterna i Norge under kriget. Vaktkur och taggtråd som kunde dras undan när någon fick tillstånd att köra upp. Men ändå … människor hade sedan bara några år tillbaka börjat våga lufta sina undertryckta känslor för det estniska och om man lyfter på locket till en kokande gryta så är det lätt hänt att det bubblar över. Det politiska trycket hade börjat lätta. Såg den estniska flaggan skymta fram på några husfasader och människor kunde försiktigt mer fritt ta emot gäster från utlandet. Politiskt töväder i luften. Samtidigt, ironiskt nog, periodvis ganska blött och slaskigt på backen. På väg ner åkte jag några gånger nästan på ändan. Tog tag i en parkerad bil mitt i backen.

Innan vi fortsatte ville Jaan bjuda mig på lunch, snabbmat. Ja inte var det McDonalds, fast Coca Cola fanns här, dock med rysk text. Till vänster om tornet, i samma byggnad, fanns ett ”hambugeri”. Lite bökigt att ta sig in. Fullt med folk. Några stressade. Fick mig en liten knuff i dörren. Fuktig svettig värme slog emot mig. Kala vita väggar. Sprucken smutsvit golvklinkers. Betongputs låg på några platser väl synligt. Kraftig vit belysning, kan tänka mig som i en operationssal. Några trasiga lysrör blinkade. Sterilt slammer av tallrikar och bestick av aluminium. Jaan bjöd mig på en sladdrig korv och en kopp blaskigt surrogatkaffe. Generöst. En granne stod och drack en vit pappersmugg med utspädd saft. Samma typ av mugg som på skolans toaletter när jag var liten. Fanns inget annat i ett land som stryptes av isolering och ransonering. Stod mitt emot honom vid ett ståbord av metall. Småpratade om livet här utan att det skulle höras till grannen medan vi väntade på maten. Uppropad. Jaan hämtade från en matbespisningslucka vid ena långväggen. Tjocka kvinnor klädda som om de arbetade på ett slakteri, med vita rockar, platsförkläde och vita hättor eller hårnät på huvudet. Helt ointresserade av ett leende.

I samband med den här resan besökte jag, tillsammans med min reskamrat, hans avlägsna släktingar. De bodde i en lägenhet, som låg i den stora södra förorten, Mustamäe. Vi åkte dit tillsammans med vår vän i landet, Jaan Puusaag från Nömme. Jag minns att han körde runt en stund i området, innan vi fann rätt gata. En slaskig smutsgrå vinterdag. För mig såg alla hus likadana ut; höga 6-8 våningars hyreshus, med smutsgråa fasader. Ingen av dem verkade direkt färdigbyggda, samtidigt som de redan var i akut behov av underhåll. Några buskar, var enda utsmyckningen runt de äldre husen, som verkade vara byggda på 50-talet. Trapphuset saknade belysning. Fanns bara några lysande glödlampor i taket. Fanns en hiss men ur funktion. Flera av trappstegen har så skadade att armeringsbetongen syntes. Det gällde att gå försiktigt, jag visste inte ifall foten skulle trampa igenom. Allt var grått och opersonligt överallt.

Väl inne var det som om man med råge ville ta igen den yttre gråheten. De såg ut att trivas, åtminstone i hemmet. Allt var nergånget. Tapeter och möbler påminde om våra svenska hem i början av 70-talet. Minns min barndom. Tapeten i köket hade stora orangebruna blommor mot gul bakgrund. Vardagsrummet gick i olika nyanser brunt. I mina västerländska ögon, såg det förskräckligt ut, som om att tidsmässigt bli förflyttad till vårt svenska 70-talsmode, fast med mycket starkare kontraster. Möttes av en överfull hall. Personer gick runt. Några småpratade. De verkade vara samlade för att möta oss. Blickarna vändes mot mig. De såg slitna ut, dock inte för att man slarvade med hygienen utan snarare för den torftiga klädseln som Sovjetsamhället kunde erbjuda sina medborgare, färgskalan var, till skillnad mot tapeterna, begränsad till grått, maringrönt och brunt. Gabardinbyxor. Blommiga flanellskjortor med breda kragar. Manchesterkavaj med skinn på armbågarna. Allt gick i tidigt 70-tal. Snabbt satte vi oss till bords, där det, trots matbristen, serverades kött, korv, potatis samt olika sorters inlagda grönsaker. Efteråt bjöds det på ett stort lass med feta bakverk och förhållandevis gott kaffe. Vad som fanns hemma dukade de fram, fast jag visste att det fick man köa i timmar för. Många frågor haglade över oss och vi försökte svara så gott vi kunde på engelska, som sedan tolkades till estniska. Stämningen kändes något spänd men uppsluppen. En känsla av att tiden av kontroll och angiveri var på väg att luckras upp. Idag upplevs det som något förgånget – något historiskt men då fortfarande så nära påtagligt. Och det var bara fem år innan jag var här igen med mina bröder för en rundresa i landet.

Lärare i svenska som andraspråk fn vid ABF Globen, som alltid gillat läsa historiska noveller. Älskar att hålla mig i form genom att springa. 1989-95 reste jag mycket i Estland. Intresserad av nya möten, ensam besöka spännande platser och, kanske, möta kvinnan i mitt liv. Mina minnesanteckningar håller nu på att bli till ett större antal noveller.
Arne Fredriksson är medlem sedan 81.2 Arne Fredriksson har 15 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Sten Wiking