Taxin plockade upp mig

Tidig morgonen. Väntade utanför estniska journalistförbundets hus i Tallinn. Osäkert om det skulle bli en resa till Tartu. Svårt få tag på bensin, liksom det mesta som var nödvändigt för ett fungerande samhälle.

Kom så äntligen iväg. Framför mig satt en ung estnisk kvinna från förbundet. Guide. Eller observatör för regimen? Träsmak efter några timmars resa. Behövde röra på mig. Sovjetisk Lada. Hård brun läderklädsel. Dålig ventilation. Tunn kylig dimma steg upp när man pratade. För att resa utanför Tallinn tvingas man ha med sig en kontaktperson. Min var en lång och smärt 25årig ung kvinna som arbetade på estniska journalistförbundet. Själv var jag tjugosex år fyllda. Hon satt framme vid chauffören och pratade ryska med chauffören. Själv hade jag baksätet helt för mig själv.

Ibland vände hon sig om och berättade något om resan eller frågade om varför vi var här. Hennes engelska var knagglig. Hon var mycket försiktig. Hur mycket förstod chauffören? Berättade lite om journalistens vardag i dagens sovjetiska samhälle, om ransonering på allt och var mycket nyfiken på vad vi verkligen ville göra i Tartu. Klädseln oklanderlig, för den här tiden i landet. Lätt utsvängda jeans med en lila knytblus.

Resan gick rätt fort då det var mycket jag ville hinna med innan tillbaka i Tallinn samma kväll. Visumet till Tartu gällde bara en för en dag. Skulle klara det? Bensinransonering också. Köer till allt nödvändigt här i landet som bröd, skor, kylskåp och mycket annat.

Myndigheterna hade stort behov av full kontroll. Befann oss i ett ockuperat land sedan andra världskriget. Misstänksamheten var stor. Vem körde? Visste inte. Han talade bara ryska. Var myndigheterna inblandade?

Gles trafik. Öppen åkermark. Skogsdungar och lite större skogspartier längre bort. Närmade oss Tartu. Svängde av huvudvägen E263. Passerade ett större område med tät låg bevuxen skog och stora öppna åkerfält. Sovjetiska plansystemet krävde gigantiska jordbrukskollektiv. Ibland ett vågspel. Om det inte fanns bensin tillbaka?

Hotellrum var inte ordnat i Tartu. Tillståndet gällde bara en dag, den dag jag reste. Min första utlandsresa. Året innan lämnade jag ensam min hemstad för första gången. Var bara att lita på andra, min reskamrat från Sverige, journalistförbundet, guiden och chauffören.

Vid infarten till Tartu kom vi fram till en rondell. Körde in till centrum via Ilmatsalu tänav. En ofantligt lång kö med bilar längs vägen. Kanske drygt hundra meter. Flera med dörrarna öppna. Personer rökte och pratade med varandra. Ingen visade någon irritation. En vanlig situation i den tidens Estland?

Alla väntade på bensin som kanske skulle komma till macken. Sverige under andra världskrigets isolering?! Då löste vi det med gengasbilar.

Arne Björn Fredriksson

Lärare i svenska som andraspråk vid ABF Liljeholmen. Gillar läsa historiska noveller. Håller mig i form genom att springa. 1989-95 reste jag mycket i Estland. Nya möten, spännande platser och, kanske, möte med kvinnan i mitt liv. Arbetar nu på en novellsamling kring mina resor.
Arne Björn Fredriksson är medlem sedan 2016 Arne Björn Fredriksson har 56 publicerade verk