Taxin plockade upp mig

Hur kom jag hit? Tidigt den här morgonen stod jag och väntade utanför estniska journalistförbundets hus i Tallinn. En taxi plockade upp mig. Ända in i det sista var det mycket osäkert om det skulle bli en resa till Tartu. Svårt att få tag på bensin, liksom det mesta som var nödvändigt för ett fungerande samhälle. Hade fått träsmak efter några timmars resa. Behövde röra på mig. Sovjetisk Lada. Hård brun läderklädsel. Dålig ventilation. Tunn kylig dimma steg upp när man pratade.

För att resa utanför Tallinn tvingas man ha med sig en kontaktperson. Min var en lång och smärt 25årig ung kvinna som arbetade på estniska journalistförbundet. Själv var jag tjugosex år fyllda. Hon satt framme vid chauffören och pratade ryska med chauffören. Själv hade jag baksätet helt för mig själv.

Stora öppna fält så långt ögat nådde. Tomt och öde. Vinterdvala. Frös lite i fingertopparna. Satt på väg till bland annat ett besök på landets universitet och, om möjligt, fast ingen annan visste om det, träff med folkfronten. Resedokumenten behövdes dock ändå hämtas ut på Journalisternas hus i Tallinn. Hade dagen efter ankomsten till Tallinn, genom en knastrig telefonlinje, fått hjälp av min arbetskamrat på folkpartiet att ringa upp estniska journalistförbundet.

Ibland vände kvinnan sig om och berättade något om resan eller frågade om varför vi var här. Hennes engelska var knagglig. Hon var mycket försiktig. Hur mycket förstod chauffören? Berättade lite om journalistens vardag i dagens sovjetiska samhälle, om ransonering på allt och var mycket nyfiken på vad vi verkligen ville göra i Tartu. Klädsel oklanderlig för den här tiden i landet, lätt utsvängda jeans med lila knytblus.

Resan gick rätt fort. Mycket jag ville hinna med innan resan tillbaka till Tallinn samma kväll, om vi skulle klara det? Också bensinransonering. Köer till allt nödvändigt här i landet som bröd, skor, kylskåp och mycket annat. Myndigheterna hade stort behov av full kontroll. Var myndigheterna inblandade? Gles trafik. Öppen åkermark. Skogsdungar och lite större skogspartier längre bort. Närmade oss Tartu. Svängde av huvudvägen E263. Passerade ett större område med tät låg bevuxen skog och stora öppna åkerfält. Sovjetiska plansystemet krävde gigantiska jordbrukskollektiv. Ibland ett vågspel. Om det inte fanns bensin tillbaka?

Hotellrum var inte ordnat i Tartu. Tillståndet att resa ut från huvudstaden gällde bara fram till kvällen. Min första utlandsresa. Året innan lämnade jag ensam min hemstad för första gången. Var bara att lita på andra, journalistförbundet, guiden och chauffören. Vid infarten till Tartu en rondell. Körde in till centrum via Ilmatsalu tänav. En ofantligt lång kö med bilar längs vägen. Kanske drygt hundra meter. Flera med dörrarna öppna. Personer rökte och pratade med varandra. Ingen visade någon irritation. En vanlig situation i den tidens Estland?

Alla väntade på bensin som kanske skulle komma till macken. Sverige under andra världskrigets isolering?! Då löste vi det med gengasbilar. Här väntar man. Tålmodigt. Flera står med dunkar i händerna. Cigarettstumpar från mungiporna. Vid bensinstation! De som fyllt på lägger sina stora dunkar i bagageluckorna och rullar sakta iväg. Sovjetunionen är en av länderna med mest olja i världen. Ransonering?

novellen "möte med folkfronten" (fortsätter med del 4, luften grå och fuktig)

Arne Björn Fredriksson

Lärare i svenska som andraspråk vid ABF Liljeholmen. Gillar läsa historiska noveller. Håller mig i form genom att springa. 1989-95 reste jag mycket i Estland. Nya möten, spännande platser och, kanske, möte med kvinnan i mitt liv. Arbetar nu på en novellsamling kring mina resor.
Arne Björn Fredriksson är medlem sedan 2016 Arne Björn Fredriksson har 56 publicerade verk