Tidens slut

När man kom hem till Rolf var det som om tiden stått stilla i flera år. Han var en människa som trodde på tidlös sanning och i hans hem fick man ta det lugnt. Annars kunde han få ett utbrott trodde vi. Det rykte som gick om honom var att han brukade ha obskyra och bombastiska anklagelser att komma med mot andra i hans omvärld. Han ville förändra världen sa han genom att konfrontera oss andra med elakheter och dagens avslöjade sanning. Han hoppades på att bli fri och ren en gång i tiden framgent från detta inferno som han kallade sitt liv och vår värld. ”Jag tänker fortsätta tills tidens slut. Min käre Jesus är med mig hela vägen. Jag har anförtrott mitt hjärta till honom. Vad en människa säger är hjärtat fullt av” brukade han säga till oss andra. Ingen tog honom riktigt på allvar längre. En del av oss andra hade slutat bry oss om hans evinnerliga klagomål på allt och nästan alla. ”Jag klagar på ingen” brukade Rolf säga när andra påpekade detta. Sin hustru brukade han dock inte klaga på. Det vågade han inte. Han hade hunnit bli medelålders och var i 40 års åldern. Mina barn hatar mig och jag vill inte ha med dom att göra längre sa han. Han hade gått och blivit en riktig toffelhjälte som hans pappa som fortfarande var i livet brukade säga om honom bakom ryggen på honom. Många människor brukade prata skit och förtala Rolf bakom ryggen på honom. Vi brukade undra om han var medveten om det? Det är detta som kallas vuxen mobbing tänkte jag. Jag var som sagt hem till honom å yrkets vägnar på en beställning av en läkare. Med mig var min kollega Anita. Rolf skulle kontrolleras för om det var möjligt med tvångsvård på LPT av honom. Läkaren misstänkte att Rolf inte åt sina mediciner. Och nu hade läkaren skickat oss för att hämta in Rolf till avdelningen för en kontroll. Jag tog det lugnt när vi kommit hem till Rolf, då jag visste om att man måsta vara försiktig när man kommer hem till andra människors privata hem. Man måste uppföra sig då och respektera deras privathet tänkte jag. Jag hade fått reda på genom en bekant på jobbet att några höll på och jobbade på Rolf. Han hade fått ett dåligt rykte genom villfarelser och förtal. Han hade tydligen sa en av de andra gjort något dumt i sin ungdom. Haft svårt att skilja på sitt och andras, och stulit en massa saker. I god tro att han bara lånade det han tog. Han hade i tidiga tonåren blivit tillstucken en kniv av en äldre vuxen man. Och den hade han gått omkring och viftat med på stadens gator under en eftermiddag. Och detta hade etsat sig fast hos en del människor med makthavande samhällsfunktion. Någon hade filmat honom och sparat filmen. Den som gjort det hade haft svårt för Rolf redan på den tiden. Och hade bestämt sig att spara filmen för att senare kunna avslöja Rolf som en farlig människa. Det rörde sig om en människa som hade försökt göra sig av med Rolf redan när Rolf var i tonåren. Och 25 år senare när sociala medier uppfanns blev det möjligt att sprida fotografier och filmer till allmänheten. Och den som hade sparat filmen hade gjort en websida om hur illa vårt samhälle hade blivit. Beviset som användes och publicerades var en 25 år gammal film på Rolf som gick omkring på stan och viftade med en kniv. Vi sa inget till Rolf den gången om detta. Men vi trodde han hade glömt bort det och inte kände till att han var publicerad på internet. När vi kom hem till Rolf stod han i köket och lagade mat. Vår uppgift var att hämta honom till ett läkarbesök han vägrat att inställa sig vid. Han hade obligatorisk närvaro på årskontroll då han tidigare i sitt vuxna liv haft missbruksproblem, och den hade han inte för första gången inte gått på detta år. Han hade ett långt förflutet av missbruk och han sa själv att han hade tomtar på loftet. När någon undrade varför han pratade så mycket med sig själv och skrek så mycket. I själva verket var det så att han brukade ha psykoser med oregelbundna mellanrum. Han medicinerade mycket mot detta. Och det var det få som kände till detta. En granne hade ringt till en trygghetsjour och en läkare och gjort en orosanmälan denna gång när vi kom hem till honom. Rolf ville inte följa med oss när vi kom hem till honom och hans hustrus hem för att hämta honom. ”Det kanske är bäst om du följer med dem” sa hans hustru till honom där han stod i köket och lagade mat. ”Jag vägrar. Det är mina mänskliga rättigheter att vägra att följa med. Jag har tröttnat på dessa läkarbesök. Hör ni det??” sa han till sin hustru och oss andra två. På diskbänken i köket låg det en köks kniv. Och den tog min kollega Anita hand om. ”Den där lägger vi undan” sa hon till Rolf. Rolf reagerade omedelbart. ”Jag står bara och lagar mat. Jag är inte farlig. Jag är snäll idag” sa han och blängde på oss andra. Anita som sett den 25 år gamla filmen på Rolf med en kniv i handen på stan för länge sedan hade hört talas om Rolf och trott att han skulle använda kniven nu också mot oss. Och verkat förebyggande för att undvika det genom att lägga undan kökskniven. ”Man får vara på sin vakt” sa Anita till mig. ”Du kan inte vägra följa med oss.” sa jag till Rolf. ”Vi har en hämt order på dig från en läkare för undersökning om LPT” fortsatte jag. Rolf brusade upp och sa ”Jag vägrar att följa med. Jag klarar mig nog själv ska du se”. ”Det kan du inte. Det får du inte göra” sa min kollega Anita till Rolf. ”Jag är här också. Du är inte själv” sa Rolfs hustru till honom. Rolf slutade laga mat och stoppade in matvaror i kylskåpet. ”Okej jag åker med. Jag vill inte ha något bråk” sa Rolf sedan. Och tog på sig sin jacka och hängde på sig sin ryggsäck. Utanför stod bilen vi kommit i. Och Rolf följde med oss och sedan klev vi in i bilen, och Anita och Rolf satte sig i baksätet, och jag körde iväg bilen utmed landsvägen. När vi kört ett tag hörde jag hur Rolf frågade Anita ”Brukar ni åka ut såhär på ärende?”. ”Varje dag” svarade Anita. Vi kom fram till läkarmottagningen på sjukhuset och vi följde med Rolf in till ett väntrum. Därefter lämnade vi honom för ett besök hos Läkare. Senare hörde vi på omvägar att Rolf varit helt nykter och svarat klart och tydligt på läkarens frågor och undersökning. Och läkaren hade beslutat sig för att släppa hem Rolf. Då det inte fanns några tecken på en psykos igen. Rolf som hade glömt sin plånbok hemma, men hade ett busskort i fickan med sig, släpptes ut i friheten och han tog bussen hem. Så slutade denna bisarra händelse för Rolf den dagen.

Taleptox Skrev
Den 20240704

Ur Provokatörens återkomst och andra noveller

Taleptox

Status: Silver författare

En ingenjör som skriver dikter, essäer och noveller. Mina texter är oftast konstnärliga skönlitterära fiktioner i det abstrakta. Med en satirisk underton. Varje likhet med verkliga händelser är en tillfällighet och bygger på en människas logiska inbillningsförmåga. Oftast bygger mina texter på sådant jag varit med om eller hört talas om som jag sedan skapat, omvandlat och förändrat till konstnärliga skönlitterära fiktioner. En del texter är berättelser jag tänkt ut.
Taleptox är medlem sedan 2024 Taleptox har 39 publicerade verk