Tidig morgon i Lümanda

Någonting rör sig i morgonljuset. Har svårt att ligga kvar i sovsäcken. Obekvämt instängd med dragkedja, som snart hamnade underst. Säcken kunde ibland dras ihop medan man vred sig. Panik. Instängd.

Morgonljuset lyste redan upp sedan flera timmar. Värmen denna något kylslagna aprildag omslöt bilens mörkgröna metallkaross, en amerikansk Dodge från ´44. Under kriget användes den som militärambulans.

Enkelt inrett med två framsäten av hårt brunt ”klibbigt” läder, en stor tungstyrd ratt av hårdplast, en rejäl växelspak i golvet som tog stor plats när man växlande och ett tomt utrymme bak med plats för bårar. På långsidorna fanns nedfällbara hängmattor upphängda, tänkta som bårar.

Packning för den tio dagar långa rundresan i landet och våra ihoprullade sovsäckar låg upp-staplat. Erik satt där, bakom passagerarsätet, under större delen av resan. Vid bakdörren en 40 liters vattendunk av härdad plast med en tappkran. Vattnet, som fylldes på vid avresan från Stockholm, var ännu inte slut.

Likt en uppochner vänd skopa på en sommarstrand blev luften alltmer svåruthärdlig. Behövde svalka. Varmt och klibbigt medan värmen steg under morgontimmarna. Ont i ryggen. Tänkte på tiden i scouterna där man låg på rötter. Kliande granbarr letade sig in. Om en vecka kunde jag åter ligga i min mjuka sköna säng, en vecka!?

Står parkerad vid utkanten av en frusen åker, kvällen innan bara en undanskymd mörk plats efter att vi rullat av en skogsväg. Okänd terräng. Nu kunde vi ses på stort avstånd. Horisonten. Vår färja ska om några timmar avgå mot ön Muhu. Vi har varit på resande genom landet i över en vecka.
Leif är tillbaka efter en kort promenad runt bilen.

Suget efter äventyr, ensamliv i Stockholm och att åter vara här två år efter min första ensamresa i landet med cykel och tåg avgjorde. April ´94. Har nu rest via Narva, byn Vasknarva, universitetsstaden Tartu, nedlagda sovjetiska raketbasen Nursi, lettiska gränsstaden Valka samt turist- och kuststaden Pärnu. Idag Estlands största ö Saaremaa.

Skruvar mig i den varma sovsäcken. Sätter mig raskt upp. Väcker Erik, som yrvaket undrar var vi är någonstans. En halvtimme senare. Alla är på fötterna, frukost undanplockad och bilen i rörelse upp från den frusna åkern. Leif styr med van hand längs skogsvägen och ut på en grusväg mot hamnen i Virtsu.

Inte mycket har förändrats sedan jag första gången satte ner foten här efter en mycket slit-sam cykeltur från Haapsalu en junidag två år tidigare. Stela vader av ansträngningen. Kyla kom från en längre tramptur med öppen sikt mot Östersjöns vindar.

Ung och hade rätt nyligen flyttat till Stockholm från min hemstad. Äventyret drog. Ville uppleva landet och närhet till människorna. Frihet på cykel. Ensam mot utmaningar. Då kan man inte ta bussen.

Hamnens fyrkantiga betongbyggnad, nyligen byggd, var i stort behov av renovering. Typiskt bygge från sovjettiden. Närmar oss färjeläget. Redan bilkö. Erik och jag kliver ur for-donet och vandrar framåt mot båten, en öppen färja som man kan se föra bilar över vattnet på väg ut från Stockholms hamn mot Östersjön eller, fast mindre, som kör människor mellan norra och södra Hammarbyhamnen nära Gullmarsplan.

Ännu inte framme. Båten växte den likt en norsk fisketrålare utan mast och tråg. Duns. Luften skallrade till när bryggan sakta fälldes ner. Fortfarande låg den och slog mot kajen medan tamparna angjordes.

Avvaktar de stora bussarna och lastbilarna. Får klartecken att dundra ombord.

Leif är min mellersta lillebror. Minns honom som liten. Öppen men reserverad. Hans tonårstid var lugn. Som en filbunke kunde man säga, vad det nu betyder. Blev aldrig upprörd. Brusade aldrig upp. Satt gärna och byggde flygplansmodeller. Läste lite. Lekte ofta med sina Big Jim-dockor, som jag. Hade några kompisar som han ibland besökte. De fick nästan aldrig komma hem till oss, eller så ville de inte?

Efter militärtjänsten stannade han kvar uppe i Boden som yrkesmilitär. Ett liv han verkade trivas alldeles utmärkt med. Kan vara hans lugn som gjorde att han senare skulle göra utlandstjänst både i Kosovo, Afghanistan och under våren ´15 i Ukraina. Det sista som behövs i utlandstjänst är en labil och våldsbejakande militär.

Han finner oss sittandes i det vänstra nedre passagerarutrymmet, det som ligger på samma nivå som bildäcket. Färjan lämna hamnen. Med ett brakande pressas drivisen åt sidorna. Överfarten går på en timme. Vyn från fönstret är mycket vacker. Till större delen öppet hav, Östersjön. Här och var finns flera grupper av mindre öar och kobbar. Närmare oss Muhu, en del av den större ön Saaremaa.

Närmaste stopp skulle bli hos min gamle vän Arve Tammeaid. Han bor med sina föräldrar i det lilla samhället Orissaare. Första gången jag mötte honom året innan blev en liten märklig historia i sig.

- - -

Jag cyklade eller, vid alltför långa sträckor, tog tåget runt landet. Kom längs huvudvägen från hamnen i Virtsu. Passerade en smal konstgjort väg över till Ösel. Tog till höger och trampade in i Orissaare en sen kväll via landsväg 75. Nästa dag skulle jag vidare till Ösels huvudort, Kuressaare. Vad som där väntade visste jag inte förrän efteråt? Hon hette Lisu och arbetade på den restaurang där jag åt min första måltid efter den tunga cykelturen genom ön.

Var kunde jag nu hitta en övernattning? Steg in på en polisstation som låg vid busshållplatsen. Sökte ett hotellrum. Staden var liten. Kunde inte många estniska ord. Hade bara lite pengar på fickan. De sa att jag kunde prova vid den lilla Fishing Club nere vid båthamnen (idag Piidivabrik, en nattklubb)
Där mötte jag Arve. Han satt vid bardisken med några jämnåriga. Steg in med ryggsäcken på kant.

Bartendern mötte min blick. Det var mycket sent på kvällen. Hade inga förväntningar. Arve hälsade på mig. Mitt första intryck av honom var en något blyg och fåordig yngre man. Vi pratade inte med några längre meningar.

Efter några glas Vodka med honom, följde jag med till hans hem. Han bodde fortfarande hos sina föräldrar i utkanten av Orissaare. Efter en vinglande cykelfärd, anlände vi till Aiagatan 11. Hans mamma ordnade med lite kvällsmat och därefter bäddades gästsoffan i vardagsrummet.

- - -

Nu två år senare, hade jag haft kontakt med honom före avresan från Stockholm. Hade tänkt återse Salme Part med mina bröder. Väntade att den färja vi kom med skulle lägga till vid hamnen på Muhu.
Arve skulle följa med som sällskap. Ett tillfälle för mig att prata mer med honom sedan första mötet.

Skanskas flagga passeras sida vid sida med den svenska. Vägen från hamnen till staden Orissaare var inte lång. Vi skulle vara framme fram emot 10-tiden på förmiddagen.

Längre fram förbinder en smal konstgjord väg med den större ön Saaremaa. Innan Nautse, det lilla utspridda samhället innan överfarten. ”Rootsivere 2” talar om att något med an-knytning till Sverige fanns här tidigare till höger om vägen innan överfarten.

Passerade förbi här med cykel förra sommaren. Några äldre villor, en halvmurken lada och några mindre bodar. Flera blickar följde min cykelfärd på grusvägen förbi byn. Var nu rätt van vid det, särskilt från gränsstaden Narva som nästan bara hade rysktalande befolkning och Petseri, ett litet landsorts samhälle på den ryska sidan i södra Estland.

Känslan där var att ingen västerlänning kände till platsen. Varför skulle de i så fall över huvud taget ta sig dit?

Vägen mellan Muhu och Saaremaa. Leif växlar ner till 3an och krypa fram. På avstånd, TV-masten i Orissaare. Den länkar över både television, radio och telefonvågor mellan öarna och fastlandet. Fast mark igen. Styr till vänster. Inom några minuter rullar vi in i Orissaare. Hur hittar man till Aiagatan och Arve?

Nästan ett år sedan jag första gången träffade honom. Alla smågator förvirrar. Kanske bäst att som förra sommaren stanna till vid busstationen och frågar någon. Dörren till stationens bar är stängd.
Tidig förmiddag. Prövar vänstra dörren. Kommer in på en polisstation. Ja det fanns förstås en skylt utanför, mindes jag efteråt. En liten platta i lättmetall med ett litet polismärke och texten Politsei.

Stoppar en polis, som är på väg ut och frågar efter vägen. Javisst följ mig, svarade han på knagglig engelska. Inte ens han kunde undgå att ställa några frågor om vårt klart ovanliga transportfordon.
Sista biten fram till Tammeaids hus på Aiavägen klarade vi på egen hand. Rullar in på tomten.

Stänger av motorn. Leif och Erik väntar utanför. Går in och knackar på innerdörren. Förstugan. En medelålders kvinna öppnar och ler igenkännande.

Kommer ihåg mig från sommaren för två år sedan. Arve tackade ja till att följa med söderut mot Kuressaare med omnejd. Vi beräknas vara tillbaka under sen morgondag. Direkt efter en frukost som vi bjöds på åker vi vidare. Vid Mehamäe splittras vägen. Rakt fram går en smalare landsväg längs östkusten. Den väg jag kom från förra sommaren. Vi styr istället till höger och in på huvudvägen mot Kuressaare.

Någon timme senare passeras ett väl utspritt samhälle, Köljala, på höger sidan. Hela området är ett enda stort öppet åkerfält. Mot slutet av fältet bromsar Leif in, svänger av till hö-ger och rullar vidare genom en större lantgård. Rakt föröver vid skogsbrynet ligger det centrala samhället. Gör en paus utanför för en lättare lunch. Regnet häller ner. Snabbt upp med ett vindskydd mellan två träd. Scouter var i farten. Svensk championsoppa och varsin estnisk yoghurt med banansmak.

Efter lanthandeln i tvillingbyn, Kaali, svänger vi av vägen och upp mot en herrgårdsbyggnad. För ett antal miljoner år sedan, antas en meteorit ha slagit ner här i bygden. Vad som idag återstår av det förmodade nedslaget, är en liten sjö omgiven av kullar runt om.

Platsen är belägen bara ett tiotal meter till vänster om den nyss omnämnda herrgårdsbyggnaden. För inte så länge sedan, ska byggnaden ha använts som barnsanatorium. Än idag finns dubbelsängarna kvar i den stora salen på bottenplan.

Efter besöket i Köljala, drar vi åter ut på huvudvägen. mot öns huvudort, Kuressaare. Rullar på samma väg som jag sommaren innan trampade fram på. Fast då åt motsatt håll. In-nan Köljala hade jag denna gång tagit av mot höger och trampat allt närmare kusten. Snart började vi skönja utkanten av Kuressaare.

Rullade in samma väg jag själv kom med cykel första gången jag var här två år tidigare. Staden var inte mycket att visa annat än det lilla centrum. Den mäktiga biskopsborgen från 1200-talet och det fina mysiga torget. Vi åt kyckling som lunch vid samma grillbar jag hittade vid torget, i rådhusets källarplan. Med viss spänning gick jag in genom dörren. Här träffade jag vid första besöket en mycket vacker kvinna. Vi umgicks en del under det följande året men… hon var gift och mamma?!

Efter ett kort besök vid biskopsborgen lämnade vi snart staden bakom oss. Målet för dagen var ett återbesök hos en mycket gammal estnisk kvinna. Hon bodde på en liten gård gömd inne i en skog, Paradise.
- - -

Första besöket här blev egentligen av genom en tillfällighet. Hade en junidag ´92 anlänt till universitetsstaden Tartu i södra Estland. Visste sedan första besöket ´89 att det finns en skandinavisk institution här. Frimodig som jag var frågade jag mig fram. I vänstra flygeln och några trappor upp. Knackade på en dörr till vänster. Gläntade in på en svensklektion. Läraren stod och samtalade med en grupp studenter på stolar i en ring.

Ursäktade mig. Sa snabbt mitt ärende. Var välkommen att sitta ner. Blickar och frågor från studenterna. Läraren fick mig att berätta om mitt intresse för landet och varför jag var här. Efteråt bjöd hon mig på en kopp kaffe.

På stående fot uppmanade hon mig att besöka sin väninna Salme Part på ön Ösel (Saaremaa). Jag skulle där få uppleva en övernattning i en hölada. Ett minne för livet, menade hon.

Allt jag nu skulle få vara med om hade inte varit möjligt utan olovlig hjälp. I den gamla svenska huvudorten Haapsalu hade jag innan fått ett dokument från en tidigare bekant på Ajalecht Läänlane, lokaltidning i Haapsalu. Det gav mig tillträde till den största av landets öar, Saaremaa (Ösel på svenska).

Mannen mötte jag på samma plats under mitt första besök i dåvarande SovjetEstland i december -89. Dokumentet jag hade i handen var falskt. Det stod att jag för tidningens räkning, skulle fotografera och skriva en artikel i en svensk tidning. Man visste inte ifall till-stånd fortfarande behövdes för att resa till Ösel men för säkerhet skull…

Vid ankomsten till ön upptäckte jag en vaktstation med beväpnade gränsvakter. Dess fauna var känslig. Besökande som inte var estniska medborgare, var tvungna att köpa ett visum till ön. Detta förstod jag inte, förrän jag senare skulle lämna ön och blev tvungen att visa upp mitt "falska" dokument.

Motvind ända från Kuressaare, stora staden på södra delen av ön Saaremaa. Lätt kyliga vindar men annars lyste solen. Kramp i ena vaden. På väg till besöket hos Salme Part.

Vägbeskrivningen låg i vänstra byxfickan. Behövde plocka fram den rätt ofta. Platsen var inte utmärkt på kartan. Sökte efter en liten obetydlig gård. Minns inte mycket av hur jag hittade fram. Bara en mycket smal skogsväg som delade på sig en bit in. Vägen till höger ledde fram till gården.

En äldre dam kom böjd ut från redskapsboden. Visade kartskissen och introduktionsbrevet. Hon sken upp. Jag var framme. Salme blev mycket glad. Lutade cykeln och ryggsäcken mot staketet och följde in i stugan. Fick böja mig för att stiga in. Ytterdörren hängde lite på sned. Handtaget satt löst. En skruv saknades till handtaget.

I köket möttes jag av en yngre kvinna, som jag vid detta tillfälle trodde var hennes dotter. Runt 40 år. Långt risigt hår, kraftigt djupa kinder och grova händer. Hade nog arbetat mycket utomhus.

Konverserade på knagglig engelska. Salme visade mig vardagsrummet, som låg direkt till vänster, om man går ut mot farstun igen. Den yngre kvinnan satte på teven. Frågade om jag ville ha lite kaffe. Tackade ja. Var törstig och länge sedan jag prövat på utländskt kaffe.

Det billiga surrogatkaffet smakade bara blask. Man led brist på kaffebönor från utlandet. Minns första resan till Estland under sovjettiden ´89.

På ett kafé vid hörnet av Piik Jalg i Tallinns gamla stad. Vägen upp till höger gick mot Domberget. Den andra ut från gamla staden mot järnvägsstationen. Min estniske värd, baptistpastorn Jaan Puusaag från Keila, ville ta oss till ett modernare snabbfik. Magen värkte. Flera timmar sedan jag hade ätit något. Svårt att få tag på färska matvaror i det av ryssarna ockuperade Estland.

Minns inte fikets namn men de målade bilderna på fasadens glas visade korv, hamburgare och kaffe. Var bara hungrig. Mötte några som steg ut på gatan. Inga glada miner. Inga glada miner någonstans, utom hemma hos människorna. Jaan sköt upp dörren, höll den så vi kunde gå in. Den som minns socialdemokraternas valfilmer om moderaterna i mitten av 80-talet skulle känna igen sig.

Smutsvita murade väggar med sprickor på flera stället. Kaklat golv som i duschen på min skola när jag var liten. Några höga bänkar i plast och lättmetall. Inga stolar. En och annan estländare eller ryss med mindre sällskap drack eller åt något. En liten hamburgare i tunt bakpapper. Små kaffekoppar med knappt synbara öron. Tystnad.

Längs in till höger en öppning i väggen. Några kraftiga ryska kvinnor i vita rockar och med vita struthattar. Matbespisningen när jag gick i skolan i början av 70-talet. Jaan beställde varsin kopp kaffe och en liten blek hamburgare. Köttslamsa med ett litet gammalt sallads-blad?!

Åter till Salme Parts stuga. Längs ena långväggen stod denna junidag -92 en soffa i svart läderimitation. På motsatta sidan, en bokhylla med böcker på estniska, ryska och några på svenska. Hon hade fått dem av svenska vänner. Läste hon dem? Tror inte det. Förstod att hon inte kunde någon svenska. När jag var på besök skakade hon bara på huvudet. Hon kunde lite tysta, annars blev det bara estniska. Kan tänka mig att livet gick rätt stilla fram på den ensliga gården.

Teven var på kortsidan, bredvid ett skrivbord, som till hälften stod i ett mindre angränsande rum. Salmes sovrum. Det enda som skilde dem åt var ett draperi i kraftigt brunt tyg. Den yngre kvinnan kom tillbaka med kaffet. En liten pojke följde henne i hasorna. Hennes son? Vid besöket året därpå fick jag veta att den yngre kvinnan var kartritare från Tallinn. Hon bodde bara här denna sommar. Pojken var son till ett yngre bekant par till Salme.

Sen kväll. Övernattning. Salme föreslog att jag skulle sova i stugan. Jag envisades med att verkligen få pröva hennes hölada. Det var därför jag hade utvidgat min resa till Ösel denna sommar. Ända sedan mötet i Tartu. Som liten läste jag bland annat barnen i Bullerbyn och Rasmus på luffen av Astrid Lindgren.

Kände igen tryggheten mellan människorna, det jordnära och den fridfulla miljön. Har minnen av att jag runt 8års åldern sovit i en hölada hos min faster Karin i Nora, norr om Örebro. Gamla svenska journalfilmer skildrade med en charmig bondskt försvunnen tid hur folket på landet levde och bodde.

Skulle under inga omständigheter försitta möjligheten att själv få uppleva den lantliga idyllens mest charmiga plats för natten, höskullen.

Efter en envis diskussion med Salme (hon på tyskestniska, jag på svenskengelska), visade den yngre kvinnan mig upp på höladan. Flyttade om lite bland höet och la sovsäcken till rätta. Som stöd använde jag liggunderlaget. Tvättade av mig vid gårdens pump. Tog en promenad runt på gården.

Skymningen kom sakta smygande allt närmare gårdshusens knut. Tystnaden hade lagt sig. Slöt ögonen och somnade sent.

Vaknade av en ljusstråle från springan mellan två plankor. Ljuset träffade i ansiktet. Hödoft. Vinden blåser runt husknuten. Min tionde dag i Estland. I Narva höll jag på att bli uppraggad av en ung rysk kvinna. Besöket i universitetsstaden Tartu slutade med ett möte med en ung ukrainska på tåget till Tallinn.

Dygnet i Petseri blev omtumlat med övernattning på en Kalasjnikovbeväpnad gränsstation. Och nu övernattning i hölada på ön Saaremaa. Packade ihop sovsäcken, vaskade av mig vid pumpen och klev jag in i stugan. Alla var samlade vid bordet. Det bjöds på en underbar bondfrukost med mörkt grovt och ljust bröd, stekt gröt, stekta ägg, pannkaka med sylt och ett riktigt gott ljust te.

Samtalet runt bordet blev torftigt och ryckigt. Köket. En kort bänkrad vid ena sidan. Slitet, något grovhugget och enkelt. En hink står i ett hörn, där man hämtar vattnet till matlagningen, disken eller om man bara är törstig.

Bredvid en vedspis med sin typiska skorsten. Svart stuprör rakt upp i taket. Kontrast. En kaffebryggare av känt västerländskt märke. Ett mindre kylskåp med ryska "kyrilliska" bokstäver på golvet kant i kant med kökets diskbänk. En väl använd flugsmällare på väggen.

Matbordet är robust grovhugget i mörkt trä så som den nog såg ut i Sverige på landet runt andra världskriget. Det man inte behövde fanns inte. Enkelt och vardagligt. Satt länge vid bordet. Pratade inte mycket. Språket? Maten var något svårtuggad. Kändes nyttig och rejäl. Ingen yoghurt, mjukost eller Nutella.

Gick ut på gården. En handpump mitt framför entrén. Efter en välmående promenad längs en traktorväg med hage, komockor, vattensamlingar och mycket lera, var det dags att pröva på gårdens egen sauna. Det som jag tidigare trodde var en mindre redskapsbod, inrymde dessutom en mycket liten, men genommysig vedeldad bastu.

Varje hem med anseende i landet, skulle ha en egen sauna, som det heter på estniska. När jag senare hemma gick och simma i Stockholm blev det även ett längre bastubad. Sitter alltid högst upp där det är som varmast. Medan minuterna långsamt rörde sig framåt brukade jag fundera på min simning, någon bok som jag läser och om livet.

Återkommer ofta till mina erfarenheter av saunabad i Estland. Huttrar till av kylan. Här är det inte någon värme. I en estnisk klarar jag bara av några minuter innan jag nästan stork-nar. Det hände vid minst ett tillfälle hos mig bästa, nu tyvärr avlidne, vän Jaanus Kaljurand i Padise. Han blev bara dryga 35 år. Hjärtfel. Så hemskt tungt när jag tänker på den korta tid vi fick i vår vänskap.

Salme hade eldat upp i saunan, medan jag var ute på promenaden. Här i landet, fanns så vitt jag kunde förstå, inga eluppvärmda "frysboxar". Man eldade av tradition med ved. Minns än idag skogsdoften från saunan medan jag piskade mig med en ris buske efteråt. Innan jag steg in i "ugnen", klädde jag av mig i ett litet förmak och hällde en skopa svalt vatten över kroppen.

Obeskrivlig känsla. Några av mina längsta minuter i mitt liv. Underbara minuter! Svetten rann och ögonen kliade av svett, droppandes ner från pannan. Mest flämtande de första minuterna. Efter första fem minuter och en snabb avsköljning, kändes de andra tio minuterna behagligt. Härdad! Om jag någon gång ska bygga min egen ska det definitivt vara en vedeldad risbastu.

Fram emot eftermiddagen blev jag guidad runt i samhället av den yngre kvinnan. Stannade till vid en lanthandel. Hon skulle handla mat för kvällen och nästa morgon. Följde med in och hjälpte att plocka i korgen. Butiken var liten och trång. Medan hon ställde sig i kassan, gick jag ut.

Tittade på anslagstavlan vid entrén. Ett diskotek på kvällen? Skulle gå dit för att dansa? Eller bara av nyfikenhet? Vi drog vidare förbi bykyrkan och tittade in.

Blev presenterad för en mycket ung kvinna i stugan, som tydligen var prästfrun. Blev bara stående. Hennes varma ögon och smittande leende fick mina fingrar att tappa kraft. Bröstet kände ett lätt tryck. Betagande söt och mycket trevlig. Fick svårt att orientera mig. Började lätt att gunga. Synd att hon var gift! Ville bara varsamt dra henne närmare och försiktigt men beslutsamt låtit hennes läppar fuktats av mina.

Vi bjöds på kaffe i prästgården innan vi återvände till Paradise.

Ett år senare var jag återigen på väg att besöka Salme i Paradise. Gruset sprutade under cykeln. Höll ett lugnt tempo genom det lilla samhället Lümanda. Inte mycket till vind.

Solen värmde min t-shirt denna ljumma sommardag ´93. Andades djupt. Doft av sommaräng och nyslaget hö kittlade min näsa. En landsortsbuss passerade. Ett väldigt grått och irriterande moln omslöt mig. Hostade.

Ett och annat hus längs vägen. Mötte några cyklister som bara lite förstrött kollade in mig. Vet inte hur länge jag varit på väg men troligen ett par timmar. Det var första gången jag steg i land på Ösel med båt direkt från Stockholm. Hade kollat upp några färjelinjer. Birka-linjen var de ända med direktförbindelse till Estlands största ö.

Gick iland vid Veere, på öns nordvästra sida. Båten m/s Birger Jarl från Stockholm, som kördes av Birkalinjen, kunde inte ankra vid hamnen. För grunt. Passagerare hämtas med en mindre smal, något avlång, motorbåt. Idag ligger kryssningsfartyget fast förankrat vid Strömkajen i Stockholm och fungerar som en flytande restaurangbåt.

Tänker på resan varje gång jag promenerar förbi den nära Slussen. Hamnen i Virtsu skymtade en bit bort. En brygga, några småbåtar, ett mindre hus som stängde av passagen mot land. Första gången jag kom hit utan att först gå iland i huvudstaden Tallinn. Pittoreskt och något märkligt.

Några år innan, före självständigheten, kunde vi ha blivit skjutna om vi gick iland. Öarna var stängda även för estländare som inte bodde där. Kusten var hårt bevakad av sovjetisk militär. Den som olovligt tog sig i land kunde, till början av 80-talet, ha förts till Sibirien och försvunnit. Nu var vi vanliga svenska turister på kryssning. Fast inte jag. Kände en äldre kvinna på ön och sedan skulle jag till fastlandet för att trampa längs landets estlandssvenska kust.

Landgången fälldes ut från styrbord sida. Det var en kryssning med buss runt på ön innan återresan samma kväll till Stockholm. Jag hade med en cykel och några packväskor, fast-satta på varsin sida av pakethållaren. Hur får man ner en cykel som står två våningar upp, längs relingen? Hissas ner längs båtens sida. Var med i motorbåten och tog emot. Kastvind. Förlorade för ett ögonblick greppet.

I hamnen fick vi passera genom en liten stuga som var kombinerad passkontroll och växlingskontor. Estland hade fått en egen valuta, Eesti krooni. Något de bara haft ett par år sedan landet blev fritt från det kollapsade Sovjetunionen med en störtdykande rysk rubel.

Gruset skrapade mot däcket. Lätt damm virvlade upp. Fågelkvitter. Snattrande surr av gräshoppor. Säden vajade med ett lätt sus. Var på väg från hamnen i Veere till Salme. Hon bodde ensam på en liten gård i skogen. Det var hos henne jag året innan övernattade uppe på hennes hölada. Enligt en kartskiss från kvinnan vid skandinaviska institutionen i Tartu, som jag hade kvar, hoppades jag att åter hitta fram.

Passerade några mindre busshållplatser. Människor stod småpratande med sänkt blick och väntade tålmodigt. Luften var varm och klibbig. Hur uppfattades jag av de som mötte mig? Några cyklar passerade. Äldre hojar utan moderna finesser, lite rostiga och utan växlar. Jag hade en blåvit sportcykel med tio växlar. Och cykelhjälm!

Stannade till vid avtagsvägen där jag borde svänga av. Klev av cykeln. Någonting stämde inte. Just ja, första gången kom jag nog från andra hållet, från öns huvudort Kuuressare.

På andra sidan vägen, bortom åkern vid skogsbrynet, arbetade en ung kvinna med ett potatisland. Trampade över åkern. Hon tog mig något avvaktade i hand. Ett rejält handgrepp från en kvinna som arbetat mycket med jorden. Leran hade torkat på hennes stövlar. Det var torrt och fint väder idag. Jeans och en uppkavlad flanellskjorta. Håret uppsatt med en sjal.

Visade henne kartskissen. Hon lade ifrån sig arbetsredskapen, sa någonting på estniska och visade med kroppsspråket "följ mig".

Trampade tillbaka över den torkade leran. Hon hade promenerat mot den lilla vägen in mot skogen. Hämtade cykeln. Följde henne allt längre in längs en mindre skogs- och kostig. Såg bekant ut. Efter 10 minuter var vi framme vid en öppen dunge. En ladugård, ett uthus för höns, en redskapsbod och en liten stuga. Paradise.

Tackade kvinnan, vände mig om och gick fram till gården. Allt var tyst. Märkbart ödsligt, fast dörren till hönshuset var inte haspad.
- - -

Mitt sista möte med Salme blev alltså av denna aprildag ´94. Leifs amerikanska militär-ambulans från 1944 rullade längs den smala traktorvägen genom skogen. Som för ett år sedan tog vi snart till höger och parkerade efter ett tiotal meter framför grinden till gården.

Jag är här med mina bröder Leif och Erik samt min gamla vän från norra delen av ön, Arve Tammeaid. Salme tog emot oss utanför huset där hon stod och tvättade av några potatisar. Blev inbjudna i vardagsrummet där det bjöds på kokt kaffe. Minns inte vad vi pratade om men det kändes hemtrevligt för mig. Mitt tredje besök hos henne.

En sen förmiddag i december 2006 fann jag ett brev från Estland i mitt postfack. Var nu gift och pappa till en fyraårig dotter, Sanna. Vi bodde i en ny fin lägenhet i Hammarby sjöstad. Och jag arbetade sedan några år som behörig lärare i svenska.

Brevet låg på bordet i köket. Öppnade. Det var jultider. Jag hade sänt kort även till vänner i Estland. I handen låg nu ett öppnat julkort med hälsning från en okänd kvinna, som sa sig vara syster till pastorn i Kihelkonna. Också en vän till mig. Julkortet till Salme hade kommit fram.

Tyvärr fanns hon inte längre kvar i livet. Hade stilla somnat in i sin säng på gården bara några veckor tidigare. Kvinnan som, sommaren 1992, hade accepterat att jag sov en natt i hennes hölada.

Arne Björn Fredriksson

Lärare i svenska som andraspråk vid ABF Liljeholmen. Gillar läsa historiska noveller. Håller mig i form genom att springa. 1989-95 reste jag mycket i Estland. Nya möten, spännande platser och, kanske, möte med kvinnan i mitt liv. Arbetar nu på en novellsamling kring mina resor.
Arne Björn Fredriksson är medlem sedan 2016 Arne Björn Fredriksson har 56 publicerade verk