Smalldogs

Resan in gick – kröp – mycket sakta fram. Vad är meningen om man ändå kan promenera lika snabbt, och få motion på köpet. Gnissel. Skakningar. Flera stopp mellan varje station. Hopplöst, men ändå intressant för en gång. Första … men inte ända gången. Tog under senare besök tåget några gånger österut till Narva och söderut. Till universitetsstaden Tartu blev det flera, när jag hade en flickvän som väntade.

Senare blev det istället en liten taxibuss från förstaden Nömme. Smalldogs kallades de. Hade stängt grinden hos min vän Jaan. Promenerat med min reskamrat och honom längs vägen genom villaområdet. Bara enstaka hundar skällde på avstånd. Framme vid bilvägen blev vi stående. Han sa att det bara var att vänta. Bussarna åkte hela tiden in mot staden. Kunde komma när som helst, eller om tio minuter. Väntan. Såg bara staketen till husen, vägen och närmaste pendelstation en bit bort.

Såg något komma. Ja, det var en av bussarna. Jaan vinkade in den. Lite som dagens turistiska Hop-On Hop-off som finns i alla större städer, fast man betalade här och nu bara med småmynt. Ryska kopek. Någon därinne ryckte upp bakre sidodörren. Fullpackat … men de makade på sig. Fick sitta mellan en äldre kvinna och en ung man. Kände av svett och röklukt. Användningen av tobak och alkohol var stor vid den här tiden. Och inte var det cigaretter med filter. Det blev snabbt varmt så jag kunde ta av mig både mössa, vanter och halsduk.

Tyst. Ingen sa något under hela resan. Satt man bara i egna tankar eller … kände alla sig bara som främlingar för varandra. Hur mycket pratar vi svenskar med varandra på bussen? När vi var framme, och dörren öppnats, försvann alla åt sitt håll. Ingen betalade. Det hade man redan gjort när man steg på. Några mynt gick från hand till hand och tillbaka. Priset var överkomligt. Kunde man språket förstod man nog vad som stod på den lilla skylten eller så frågade man. Bussen stannade vid det centrala torget i Tallinn, till vänster om entrén till hotell Viru.

Under början av 2000-talet skulle platsen helt byggas över med ett gigantiskt bussgarage och flera moderna butiker som H & M och Starbucks. Steg nu ner på den spruckna asfalten. Fanns några små stånd eller kurer som sålde småsaker som vykort, cigaretter och godis. Annars ödsligt. Idag är det en överbyggd busscentral med ett shoppingcenter, sammankopplat med baksidan till Viru hotell och varuhuset.

novellen "på en perrong" (sista delen)

Arne Björn Fredriksson

Lärare i svenska som andraspråk vid ABF Liljeholmen. Gillar läsa historiska noveller. Håller mig i form genom att springa. 1989-95 reste jag mycket i Estland. Nya möten, spännande platser och, kanske, möte med kvinnan i mitt liv. Arbetar nu på en novellsamling kring mina resor.
Arne Björn Fredriksson är medlem sedan 2016 Arne Björn Fredriksson har 56 publicerade verk