Publicerat
Kategori: Drama noveller

Tidig novembermorgon

Sakta glider vår båt in mot hamnen. Sliten och grådaskig. Passerar den sovjetiska flottan som bevakat hamninloppet sedan ockupationen i mars 1944. Tyskarnas blixtkrig österut hade kört fast. Ryssarna började pressa tillbaka. Snart rullade deras militärfordon in vid gränsstaden Narva. Har nu gått fyrtiofem år, av hårdbevakad gräns och total isolering.

Tallinns hamn. Fartyg ligger för ankar, troligen i väntan på tillstånd att få gå in och lossa. Och sönderrostade vrak. Som en mindre kyrkogård till havs. Genom ett fönster syns betongförorternas kala smutsgrå fasader. Kolpråmar längs kajen. Grått dis över området. Sen novembermorgon 1989. Tevetornet i tråkig svulstig sovjetisk stil. En av platserna för den estniska självständighetskampen, där man året efter stod emot Moskvatrogna trupper. Under några dagar var utgången osäker. Skulle man slå till ...? Man drog sig tillbaka istället. Sakta börjar länderna i östra Europa öppna sig mot väst. Men ännu rullar den sovjetiska armen runt på gatorna i Tallinn, säkerhetspolisen osynlig men närvarande.

Hade under hela min uppväxt velat resa hit men utan mod eller praktiska möjligheter. En dröm eller … Senare, efter flera resor i mitten av 90-talet känns allt nu så välbekant … men fortfarande ovant. Kom oftast hit med cykel. En önskan att vilja trampa runt i ett främmande men ändå på något vis bekant grannland. Naturen och mötena med människors förhållningssätt kändes bekant. Har varje gång återvänt med känsla av öppna armar och men ändå en viss distans. Var jag för ivrig. För gåpåig när jag klampade in efter ett liv av osäkerhet i sociala relationer. Här kände ingen mig.

Avlastning denna kyliga novemberdag av importerat kol pågår för fullt från övriga Sovjetunionen. Blockaden är absolut, både av kontakter mellan människor och införsel av varor. Styrt av centralmakten i Moskva. Man kan lätt se maskning, normalt när man inte känner någon arbetsgemenskap. Varenda rörelse och kontakt övervakas. Pratar man med fel person … Böjda huvuden. Stirrar på något de arbetade med. Lyfte ogärna. Revor i kläderna. Smutsrufsigt hår. Några har keps. Andra en sliten luva. Tystnad. Inte ens något gnabb eller ett skratt. Georg Ots ligger för ankar. Ryggsäcken hängande över ena axeln.

Stiger in genom ett par trasiga entrédörrar. Smal kort gång. Grått. Sprucken betong. Ännu en trasig dörr och där står vi i en stor hall. Ingen kö. Finländarna på båten har redan försvunnit vidare. Hade förväntat mig, som så mycket annat jag hade sett och visste om, en nära nog stillastående kö. Ser ut som att tullstation som ska stängas, eller precis har öppnats. Nästan tomt på informationstavlor. Sprucket betonggolv. Flagnade betongväggar. Svagt gult ljus från lysrör i taket. Andas. Många tankar hinner rusa runt. Kommer jag bli insläppt? Vad händer om de stoppar mig? Är nog svårt för dig som läsare, med smartphone och Internet, att förstå hur utlämnad man var.

Greppar hårdare i bärselen och rör mig framåt. Fåtal personal. Klädda i grå skjorta och jacka, med gröna axelklaffar och något sovjetiskt märke på ena fickan, samt en brun slips. Byxorna bruna med gröna revärer. Hatten brun med en grön rem runt om, samt med det sovjetiska statsvapnet längs fram. Många står bara längs väggen och tittar. Sysslolösa. Kunde lätt gå runt bevakningen. Minns inte något större kontroll av biljetten och passet när jag gick ombord i Helsingfors. Kalla kriget hade svalnat betydligt. Och muren i Berlin revs en månad tidigare. Uttråkade blickar. Nerverna spelar mig ett spratt. Det är ju ett kommunistland. Bara något år tidigare, hade jag för första gången i mitt liv lämnat tryggheten i min hemstad.

Tulldiskarna utplacerade mitt i hallen, tillsammans med en säkerhetsutrustning som väl motsvarar den som i väst finns i hamnar och på flygplatser. Uttryckslösa ansikten. Stela känslokalla blickar studerar mig från topp till tå – kanske likgiltig istället, svårt att se skillnaden. Sovjetiska tjänstemän stationerade för att bevaka hamnen. Är ändå mycket nervös. Kan nu inte vända tillbaka. Så mycket som jag hade läst i skolböckerna om det totalitära förtryckande sovjetsystemet. Det oräkneliga antalet deporteringar till Sibirien efter kriget. Filmerna som visade ryssarna som oberäkneliga och hotfulla. Nu står jag här framför dem.

Rör mig framåt. Ensam, förutom min reskamrat. Lyfter upp min ryggsäck. Ser den sakta röra sig framåt på bandet. In under ett plastskynke. En man tittar på sin skärm. Inte ett ord. Passerar genom en skanner. Nickar till en annan man och lyfter upp ryggsäcken. Sovjetunionen? Ingen öppnar min ryggsäck. Ingen muddrar mig för att se om något komprometterande finns. Visas fram till passkontrollen. Blir stående medan mitt pass granskas noga, för hand. Diskussion verkar uppstå. Ett papper plockas fram. Stämplas, läggs i passet och allt lämnas tillbaka. Ingen stämpel i passet. Ingen återvändo. Längs ena långsidan passagerare som är på väg till båten. Rader av finländska turister som rullar iväg med kylskåp, diskmaskinerna och annan köksutrustning. Finns kanske en uppdämd nyfikenhet och ett begär av billiga varor, som estländare får köa till under flera år. Absurd och beklämmande samtidigt.

Kommer ut i ankomsthallen. Stor, gråvit och på något vis inte riktigt färdigbyggd. Fåtal som väntar. Inga bänkar. Smutsiga stora fönster. Ljus glimmar in. Ostädat. Trasigt. Inga butiker eller kaféer. Här är man inte riktigt välkommen, bara att gå ut genom dörrarna. Flackande blick. Spänning i luften. Möts av vår värd, Jaan Puusaag, baptistpastorn från en liten ort strax sydväst om Tallinn. Min reskamrat hade ordnat kontakten. Står där med sin gråa gabardinkostym. Överrock och slitna bruna skor. Lättad att vi kommit igenom tullen. Jäktad att komma därifrån. Känsla av att här stannar man inte mer än absolut nödvändigt. Öppen militärjeep passerar utanför fönstret. Sovjetiska soldater med Kalasjnikovs. Skarp ammunition?

Lärare i svenska som andraspråk vid ABF Liljeholmen. Gillar läsa historiska noveller. Håller mig i form genom att springa. 1989-95 reste jag mycket i Estland. Nya möten, spännande platser och, kanske, möte med kvinnan i mitt liv. Arbetar nu på en novellsamling kring mina resor.
Arne Fredriksson är medlem sedan 158. Arne Fredriksson har 23 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Sten Wiking