Publicerat 09.07.2016
Kategori: Relationer noveller

Till mina mammor som tankar, annandag jul i St:a Klara kyrka år 1999...

Dagen du lämnade mig.
Ensam.
I en spädbarnsbädd.
Den dagen blev jag övergiven på djupet där jag låg, i min blöja, under den vita filten av bomull med blå ränder och mitt mörka långa hår på den spetsprydda huvudkudden.
Intet ont anande fortsatte jag sova.
Mina knutna händer vilade tryggt bredvid mitt dunmjuka huvud och mina mycket små öron...
I den stund du lämnade mig visste jag inget.
Kände ingen saknad som du.
Eller kände du vid det laget endast lättnad.
Min saknad kom när hunger väckte mig och mitt ansikte drogs ihop till ett skrik och jag bitvis öppnade mina ögon.
Väntade på dina händers beröring.
Den gången kom du aldrig.
Den gången hade du stängt dörren.
Lämnat mig ensam bland alla människor i världen.
Den ensamheten har aldrig något eller någon någonsin fyllt.
Jag lever med den.
Hotas av den.
Min moders övergivande kan aldrig fyllas.
Det tomrum, det skrik, du väckte i mitt djup när jag blev varse min dag.
Den som älskade mig, som värmde mig med sina ögon och sin röst, hade lämnat mig.
Hade gått.
För alltid.

När jag sitter på tåget på väg mot stan, första dagen, sista veckan på detta årtusende, ser jag er, båda mina mammor, plötsligt som små, mycket ensamma flickor.
Min biologiska mamma och min adoptivmamma.
Födda under samma sekel som jag.
Två övergivna, kanske oälskade barn, med samma längtan som jag, samma gråt.
Saknaden som en djup tjärn med vatten, vilket endast i månljus reflekterar eventuella skuggbildningar, blänkande i sin egen stillhet.
Tvingar till styrka för överlevnad i ett fönster, där en uppkrupen gestalt söker skydd efter straff för hunger efter liv.
Sveken.

Det är vår nu.
Vår i mitt liv.
Vinterns hårda isar knakar i sina fogar.
Jag hör dem om natten.
Jag hör dem i dag som inne är...