Till mina mödrars försvar...

Jag satt på pendeltåget från Upplands Väsby på väg till Stockholms Central.
Det var några dagar före Nyårsafton år 1999.
Plötsligt såg jag mina mödrar.
Min biologiska och min adopterande.
Två kvinnor.
Två systrar.
Jag blev den gemensamma punkten i deras liv...

Jag såg plötsligt deras kamp, deras försvar, deras mörka skuggor.
De var barn av sin tid.
Jag blev barn av min.
Vad de gjorde mot mig hade någon gjort emot dem.
De hade formats av sina speglar till de kvinnor de blev, så som vi alla formas, av dem som ska ge oss vår persona.
Våra föräldrar.
Våra närmaste, under de formbara årens äventyr.
Jag kände plötsligt vi hade haft samma ingång och skulle komma få samma utgång.
Livet gavs och livet skulle komma att tagas utan påverkans möjlighet.
Vi föddes in utan att bestämma föräldrar eller destination.
Just så som det är för alla födda.
Vi skulle komma att dö utan att veta när, var och hur.
Just så som det är för alla som ska dö.
Så som det för människor.
De hade varit i behov av kärlek och kanske inte fått den när de som mest behövde...
Jag bestämde mig i den stunden för att skriva ett brev.
Brevet till min mamma skrev och skickade jag.
Hur jag träffade henne ska jag berätta en annan gång...

Brevet till mor fick bli mina tankar och min övertygelse om att hon skulle nås av dem där hon är nu.
På andra sidan.
På de ljusa stränderna bland rosor som aldrig dör och där någon spelar "Gotlänsk sommarnatt" för henne på trumpet så ofta hon vill.
Mor som också blev adopterad.
Lämnad.
Tidigt separerad och som alltid fått leva med konsekvenserna av det.
Konsekvenser som fanns kvar den dag hon adopterade mig och som följde henne livet ut.
Det fanns inga terapeuter och psykologer.
Oförrätter fick finna sina egna lösningar där helst de gick att finna.
Samtal om känslor lät sig sällan göras.
Kvinnan som adopterade mor var en god och vacker kvinna, gift med bankdirektören i Höganäs sparbank. De tog emot mor i sitt vackra hem i Bräcke. En liten lintott från Malmö vars mor var sömmerska och hade för många barn för att kunna ta hand om ytterligare ett.
Mor fick det bra i Bräcke.
Paret som adopterade var var barnlöst trots långt äktenskap.
De ville båda ha barn.
De ville ha mor.
När mor var nio år hände det som inte sällan händer i barnlösa äktenskap efter adoption.
Biologiska barn aviserar sin ankomst.
Första gången gick bra.
En mycket svår förlossning fick ett lyckligt slut.
Mor fick en liten bror.
Värre blev det några år senare.
Den goda modern dog i barnsäng och det nya lilla livet fick följa henne på vägen.
Mor fick ta farväl av de båda där de låg tillsammans i en kista.
En nyförlöst kvinna med sitt nyfödda barn på den ena armen och med sitt långa mörka, vågiga hår utslaget över den andra.
Det var bilden mor bar med sig genom livet.
Det var ett trauma hon aldrig fick bearbeta.
Hon var tretton år och gick och läste för prästen när det hände och på konfirmationen hade alla flickor vita klänningar.
Mor fick bära svart.
Hon visade ofta mig det fotografiet...

Det goda trygga livet tog slut.
Ingen man kunde på den tiden klara hem och hushåll utan en kvinna.
Här fanns en stor gård att sköta med dräng och piga och säsongsarbetare vid skörd och trösketid.
Mor fick en styvmor i ett hem där obearbetad sorg rådde.
Ett biologiskt barn fanns och ett adopterat.
Mor glömdes bort och fick en andra plats.
Hon glömdes bort och fick söka tröst bland grannar och "kusiner."
Hon blev stressad och nervös, tappade fotfästet.
En okänslighet hade fått fäste och en känsla av att "ge igen" följde henne genom hela livet...
Värst hade det varit när styvmodern hade gett bort hennes älsklingsdocka och en docksäng till en kusin för;"hon hade ju så många" och "lekte inte längre."
Den hade hon fått när hon skulle få sin första lillebror.
Fått av en klok kvinna som visste att små flickor kunde bli svartsjuka när de skulle få ett syskon.
Hon fick en fin docka att ta hand om.
Nu gavs minnet bort som om det aldrig hade funnits.
Minnet av en lycklig tid var för evigt borta...

Mor berättade så ofta detta för mig.
Hon berättade mycket annat också som var hemskt för mig att lyssna på men jag hade inget val.
Hon gjorde saker med mig som var hemska för mig att vara med om.
Jag blev på ett sätt mina adoptivföräldrars samtalsterapeut.
Blev deras måltavla för vassa pilar.
Blev den där deras reaktioner på en hård värld landade då de i sin omgivning inte fann någon vuxen att prata med och inte kunde prata med varandra och finna styrka i det.
Till det var de alldeles för olika och upptagna var och en med sitt.
Många av mina frågor kommer aldrig få några svar.
Men det verkar som om att jag genom att minnas det som var bra och tillåta mig skriva om det fruktansvärda och smärtsamma har fått en förmåga att överleva.
Fått en förmåga inse att livet, när det är som bäst, är en gåva.

Nu, är livet som bäst...
Nu är livet en gåva...

livet

Livet är medlem sedan 2015 Livet har 829 publicerade verk