Publicerat
Kategori: Drama noveller

Insnöad bil

Töväder, både av luftfuktigheten och ” politiska stämningen just nu”. Bara att jag kan gå här bredvid min vän utan att vara förföljd eller upptryckt mot en väg för att frågas ut. Skulle få vara med om detta många år senare i den iranska staden Tabriz. Längre upp i backkrönet domineras torget av Ryska katolska Newskij-katedralens torn. Mitt emot, i bakgrunden till det estniska parlamentet, reser sig landets nationalsymbol, tornet Piik Hermann (Långe Hermann), med ”nationens” flagga vajande på toppen. Samtidigt syntes sovjetestniska flaggan över parlamentet, sida vid sida med det fria Estlands. Spännande tid.

Betongblock över bilvägen ner från berget på andra sidan torget. Dubbla vaktposteringar. Militärpolis med röd rand runt hjälmen. Också ditkommenderad estnisk polis. Måste hålla uppe sken av att landet ”inte är ockuperat”. Och så vaktkur med taggtråd. Kunde dras undan när någon fick tillstånd att köra upp. Hemma igen i mitt lilla krypin vid Liljeholmen kommer jag nog att tänkta både det ena och andra men ändå … människor har sedan bara några år tillbaka börjat våga lufta sina undertryckta känslor för det estniska. Lyfter man på locket till en kokande gryta är det lätt att det bubblar över. Politiska trycket har sakta börjat lätta. Såg under dagen den estniska flaggan skymta fram på några husfasader. På väg ner åker jag några gånger nästan på ändan.

Innan vi fortsätter bjuder Jaan mig på lunch, snabbmat. Ja inte var det McDonalds, fast Coca Cola fanns här, med rysk text. Till vänster om tornet, i samma byggnad, finns ett ”hambugeri”. Lite bökigt att ta sig in. Fullt med folk. Stressade. Får mig en knuff i dörren. Fuktig svettig värme slår emot mig. Kala vita väggar. Sprucken smutsvit golvklinkers. Betongputs på några platser väl synligt. Kraftig vit belysning, kan tänka mig som i en operationssal. Trasiga lysrör blinkar. Sterilt slammer av tallrikar och bestick av aluminium.

Jaan bjuder på en sladdrig korv och en kopp blaskigt surrogatkaffe. Generöst. En granne står och dricker vit pappersmugg med utspädd saft. Samma typ av mugg som på skolans toaletter när jag var liten. Finns inget annat i ett land som stryptes av isolering och ransonering. Står mitt emot honom vid ett ståbord av metall. Småpratar om livet här utan att det ska höras till grannen medan vi väntar på maten. Ingen lyssnar nog, men … Uppropad. Jaan hämtar från en matbespisningslucka vid ena långväggen. Tjocka kvinnor klädda som om de arbetar på ett slakteri, med vita rockar, platsförkläde och vita hättor eller hårnät på huvudet. Helt ointresserade av ett leende.



Vid en av utgångarna till varuhuset var det den här snöslaskiga novemberdagen svårt att ta sig förbi. Flera människor, mest medelålders och äldre kvinnor, köade för någonting uppenbart eftertraktat. Såg en liten gumma sittande på en stol. Bordet framför var belamrat av flera par stövlar i en och samma modell och färg. På golvet bredvid, stod gråa kartonger, förmodligen ännu fler stövlar liknade de på bordet.

Dagens mode motsvarade det vi själva hade i början av 60-talet. Den äldre- eller medelålders kvinnan, bar upptill en brungrön kappa med stora knappar och därunder en kofta. Nertill hade man en knähög kjol, som man försökte matcha med kappan. För att klara vintern, bar man under kjolen ett par stickade strumpbyxor – för mig såg det alltför påbyltat och skrikit ut. Det verkade knappast tal om att medelålders kvinnor skulle bära byxor. På fötterna hade man tjocka kängor och för att skydda huvudet, bar man en sjal.
De enda flickorna som inte såg ut att bära sjal var spädbarnen. Den medelålders mannen, bar en tjock rock eller om man vill vara lite "inne", en täckjacka. Byxorna antingen av gabardin eller manchester. En och annan ”modemedveten” ung man, hade lyckats få tag på ett par utsvängda jeans. Lustigt! Samtidigt som de åter blivit mode i Sverige, så har de idag helt försvunnit från Estland.

Och kontrasten? Vid varuhusets östra ingång, längs Tartu mantee, låg tidigare en dollarbutik dit bara västerlänningar och eliten i samhället kunde komma in till. Låg i en fastighet som idag är riven för en större parkeringsplats. Minns mycket starkt mitt besök där. Redan på avstånd ser jag en stor folksamling. En trappa upp, vid ingången, står en ring med riktigt maffiga biffar. Säkerhetsvakter. Utkastare skulle vi uppfattade det utanför en krog i Stockholm. Närmade mig sakta på andra sidan gatan. Såg mycket hotfullt ut. Några släpptes ut. Tog mig över med min värd, Jaan Puusaag, baptistpastor från en församling strax utanför staden. Han stannade på behörigt avstånd. Tog några steg fram.

Räckte den till mig och visade med handen att jag kunde gå in. Verkade som bara ett mindre antal kunder fick vara i butiken. Av säkerhetsskäl? På en annars deprimerande gråsliten gata. Ryssar. Som maffia där ester inte var tillförlitliga. Vältränade. Saknade bara de mörka glasögonen. Fick visa passet för att komma in. Som en biljett till en galapremiär, fast utan välkomstdrink och tilltugg. Klädseln var inte viktig. Utom på vakterna förstås. Som en fastkedjad attachéväska höll de hårt i fåtalet korgar. Rysk-engelsk reklam överallt. Ingen estniska. Behövdes inte, estländare var inte välkomna. Det fanns möjligheter att handla fin mat, de bästa chokladen och olika lyxprylar. Stod snart ute i friska luften. Med en estnisk chokladkaka i handen. Inte intresserad av det andra. Behövde egentligen inte gå in där, ville bara få uppleva känslan. Kostade inte mycket från min bunt ryska rubel. Samma valuta i hela Sovjetunionen, även i de ockuperade delarna. Eller de frivilligt anslutna folkens områden.

Vandrade tillbaka till Viru Hotell, fast lite på avstånd. Jaan berättade kort om de svarta sovjetiska limousinerna Zil som körde fram till entrén. Männen i kostym var troligen statstjänstemän. De var inte här bara i rena affärer. Mutor och i vissa fall försvinnande förekom. Såg med egna ögon flera lättklädda översminkade unga kvinnor. Vad de gjorde där förstår nog även du, som läsare. Senare fick jag det bekräftat när jag sökte information hemma att hotellet helt klart användes som KGB:s spioncentral. F-n så nära som jag under några ögonblick stod och stirrade. Mycket trafik. Flera täckta militärtransporter, jeepar och patrullerande soldater. Ojdå, nu blev jag riktigt skakig men lugnade mig snabbt. Övriga som strosade runt här verkade hur lugna som helst. Eller, var de bara på sin vakt. Platsen är även en av vägarna in i den gamla staden, Vanalinn. Vid porten stod några vakter vid avspärrningsbockar som vi använder vid vägarbete. En större gul lampa lyste rakt mot oss. Alla bilar kontrollerades. Gående kunde smita runt, fast såg i ögonvrån hur vakterna höll koll även på dem. Hur kan man bara leva så här övervakat i årtionden? Man vänjer sig.

novellen "promenad i ockuperad stad" (fortsätter med del 3: Mustamäe)

Lärare i svenska som andraspråk vid ABF Liljeholmen. Gillar läsa historiska noveller. Håller mig i form genom att springa. 1989-95 reste jag mycket i Estland. Nya möten, spännande platser och, kanske, möte med kvinnan i mitt liv. Arbetar nu på en novellsamling kring mina resor.
Arne Björn Fredriksson är medlem sedan 158. Arne Björn Fredriksson har 56 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck