Publicerat
Kategori: Drama noveller

Tomma hyllor

Ilastningen sköttes snabbt sedan iväg med gasen i botten. Vintern 1989 hade början redan i november. Plusgrader och slaskigt. Lukten. Sörjan på fasad, gata och kläder var kletig. Kraftigt utbredd koleldning satte märkbara spår. Mörk sot från bussarna. Kvävande. Samma skorrande ljud som jag minns från svenska journalfilmer. Kraftigt skrapande när de växlar. Kändes i rumpan när vi körde över en spricka i asfalten. Trasig hård brun läderklädsel. Obekvämt klibbigt av värmen från våra kläder, i den fuktiga luften. Bilen hade stått en stund. Från bilens smutsiga bakruta fick jag mina första riktigt bestående bilder av ett land i slutet av 80-talet som inte verkade ha någon framtidstro.

Medan snöslasket sprutade under stänkskärmarna, passerade vi ett stort antal gröna militärfordon från ockupationsarmén. Täckta lastbilar. Skymtade stela ansikten. Kalasjnikovs och åter Kalasjnikovs. Jeepar. Några blockerade vägar. Grupper av soldater i flera gatukorsningar. Känsla av ockupation påtaglig. Människor försöker vända bort blicken. Skymtade flera långa stillastående köer utanför något som verkade vara matbutiker under den korta svängen genom centrala staden, Viruplatsen och längs Leningradi mantee (idag Peterburi tee). I samband med en egen promenad i staden, någon vecka senare, passerade jag Narvavägen, då en gråsliten gata med trista kala husfasader och mörkbrunt smutsiga från 50-talet. Såg de tomma mathyllorna i affärerna, köerna till spritbutik som köttaffär och där vad det också nästan helt tomt med personal som var helt ointresserad av att hjälpa till. Gulnad plufsig reklam i gult och orange.

Alla bara stod och väntade. Vad annat kunde man göra? Behövde mjölk, smör och bröd hemma. Slitna smutsiga plastpåsar. Någon trasig dramatenvagn. Tom. Såg det när jag passerade. Fliken var öppen. Sorgsna tomma blickar. Säkert hungriga också? På andra sidan Östersjön, som Finland men ändå inte. Vårt överflöd skulle tacksamt tas emot av människorna på gatan. Stod en annan dag på avstånd och såg på misären som om en grå spelfilm från svenskt 40-tal. Men stolta var de ändå om de var ester. Hade nog känn på att något var på gång, fast det vågade de inte visa utåt. Årtionden av förtryck. Fick uppleva något av hopp när jag hälsade på en familj i förorten Mustamäe.

Några dagar senare var jag inne i det stora varuhuset "Kaubamaja". Ville bara se. Förstod innan jag gick upp för entrétrappan att det inte skulle finnas något för mig, knappt för någon. Landet varpå väg att öppna sig, eller så skulle haspen slås igen lika brutalt som Berlinmuren föll månaden innan. Ingen visste något, fast det gick att förstå de gryende hoppet när man var hemma hos Jaans familj. Såg militärpatrullen vid Viru hotell när vi steg av bussen. Soldater på permission lunkade förbi varuhuset. Cigaretter i mungipan. Händer i fickorna. Mössan på sned, skulle de tappa den om en vindpust kom? Några kom också ut.
Vid en av utgångarna till varuhuset var det den här snöslaskiga novemberdagen svårt att ta sig förbi. Flera människor, mest medelålders och äldre kvinnor, köade för någonting uppenbart eftertraktat. Såg en liten gumma sittande på en stol. Bordet framför var belamrat av flera par stövlar i en och samma modell och färg. På golvet bredvid, stod gråa kartonger, förmodligen ännu fler stövlar liknade de på bordet.

Dagens mode motsvarade det vi själva hade i början av 60-talet. Den äldre- eller medelålders kvinnan, bar upptill en brungrön kappa med stora knappar och därunder en kofta. Nertill hade man en knähög kjol, som man försökte matcha med kappan. För att klara vintern, bar man under kjolen ett par stickade strumpbyxor – för mig såg det alltför påbyltat och skrikit ut. Det verkade knappast tal om att medelålders kvinnor skulle bära byxor. På fötterna hade man tjocka kängor och för att skydda huvudet, bar man en sjal.
De enda flickorna som inte såg ut att bära sjal var spädbarnen. Den medelålders mannen, bar en tjock rock eller om man vill vara lite "inne", en täckjacka. Byxorna antingen av gabardin eller manchester. En och annan ”modemedveten” ung man, hade lyckats få tag på ett par utsvängda jeans. Lustigt! Samtidigt som de åter blivit mode i Sverige, så har de idag helt försvunnit från Estland.

Och kontrasten? Vid varuhusets östra ingång, längs Tartu mantee, låg tidigare en dollarbutik dit bara västerlänningar och eliten i samhället kunde komma in till. Låg i en fastighet som idag är riven för en större parkeringsplats. Minns mycket starkt mitt besök där. Redan på avstånd ser jag en stor folksamling. En trappa upp, vid ingången, står en ring med riktigt maffiga biffar. Säkerhetsvakter. Utkastare skulle vi uppfattade det utanför en krog i Stockholm. Närmade mig sakta på andra sidan gatan. Såg mycket hotfullt ut. Några släpptes ut. Tog mig över med min värd, Jaan Puusaag, baptistpastor från en församling strax utanför staden. Han stannade på behörigt avstånd. Tog några steg fram.

Räckte den till mig och visade med handen att jag kunde gå in. Verkade som bara ett mindre antal kunder fick vara i butiken. Av säkerhetsskäl? På en annars deprimerande gråsliten gata. Ryssar. Som maffia där ester inte var tillförlitliga. Vältränade. Saknade bara de mörka glasögonen. Fick visa passet för att komma in. Som en biljett till en galapremiär, fast utan välkomstdrink och tilltugg. Klädseln var inte viktig. Utom på vakterna förstås. Som en fastkedjad attachéväska höll de hårt i fåtalet korgar. Rysk-engelsk reklam överallt. Ingen estniska. Behövdes inte, estländare var inte välkomna. Det fanns möjligheter att handla fin mat, de bästa chokladen och olika lyxprylar. Stod snart ute i friska luften. Med en estnisk chokladkaka i handen. Inte intresserad av det andra. Behövde egentligen inte gå in där, ville bara få uppleva känslan. Kostade inte mycket från min bunt ryska rubel. Samma valuta i hela Sovjetunionen, även i de ockuperade delarna. Eller de frivilligt anslutna folkens områden.

Vandrade tillbaka till Viru Hotell, fast lite på avstånd. Jaan berättade kort om de svarta sovjetiska limousinerna Zil som körde fram till entrén. Männen i kostym var troligen statstjänstemän. De var inte här bara i rena affärer. Mutor och i vissa fall försvinnande förekom. Såg med egna ögon flera lättklädda översminkade unga kvinnor. Vad de gjorde där förstår nog även du, som läsare. Senare fick jag det bekräftat när jag sökte information hemma att hotellet helt klart användes som KGB:s spioncentral. F-n så nära som jag under några ögonblick stod och stirrade. Mycket trafik. Flera täckta militärtransporter, jeepar och patrullerande soldater. Ojdå, nu blev jag riktigt skakig men lugnade mig snabbt. Övriga som strosade runt här verkade hur lugna som helst. Eller, var de bara på sin vakt. Platsen är även en av vägarna in i den gamla staden, Vanalinn. Vid porten stod några vakter vid avspärrningsbockar som vi använder vid vägarbete. En större gul lampa lyste rakt mot oss. Alla bilar kontrollerades. Gående kunde smita runt, fast såg i ögonvrån hur vakterna höll koll även på dem. Hur kan man bara leva så här övervakat i årtionden? Man vänjer sig.

Lärare i svenska som andraspråk vid ABF Liljeholmen. Gillar läsa historiska noveller. Håller mig i form genom att springa. 1989-95 reste jag mycket i Estland. Nya möten, spännande platser och, kanske, möte med kvinnan i mitt liv. Arbetar nu på en novellsamling kring mina resor.
Arne Björn Fredriksson är medlem sedan 155. Arne Björn Fredriksson har 35 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck