Torstens korvkiosk.

Nu blåser förändringens vindar i Åstorp.
Nioårig grundskola ska införas.
Gamla Reginabiografen, som låg på Esplanaden, mitt emot Betelkyrkan och bredvid gamla Mungtells skulle snart rivas och hade redan ersatts av Centralbiografen på Storgatan.
Ingen skulle sakna Regina.
Där var litet och trångt.
Kön i trappan upp till luckan för biljettköp sträckte sig ofta långt ut på gatan.
Alla ville va först till de bästa platserna av de få som fanns i den lilla biosalongen.
Mitt i filmen blev det totalt kaos vid varje föreställning.
Filmrullen tog slut och måste snabbt bytas ut mot rulle nummer två.
Detta till alla besökares missnöje som de högljutt visade med busvisslingar och fotstamp i golvet.
Det blev mer och mer högljutt och eskalerade till öronbedövande innan den stackars biografägaren fick rätt på rullen och filmen kunde fortsätta.
Så var då ordningen återställd och besökarna fick fortsatt valuta för sina pengar.
Jag var några gånger på Regina biografen.
Jag såg Kalle Anka, Lassie, NittiEttanKarlsson och ÅsaNisse.
Far tyckte om NittiEttan och ÅsaNisse.
Ibland skrattade han så mycket att han nästan grät fast jag förstod aldrig riktigt varför.
Jag tyckte att riktigt så roliga var inte NittiEttan och ÅsaNisse.
Det var alltid far och jag som gick på bio.
Mor gick aldrig på bio.
Bara en gång gick hon på bio och såg Pärlemor med Mimi Whålander.
Det gjorde hon tillsammans med Elsie och Inger.
Jag fick inte följa med.
Filmen var barnförbjuden och jag fick va ensam hemma med far.
Han ville mest se roliga filmer och tyckte inte den filmen var nåt skit å se.
Pärlemor gick också på Regina.
Det skulle rivas och byggas nytt lite här och där.
Särskilt på Storgatan, Åstorps mainstreet, skulle beståndet förnyas.
Åstorps Järnhandel och Blomsterhandeln i sina nästan fallfärdiga gula trähus.
Färghandeln och Oscaria skulle skulle få nya lokaler och lite längre ner på gatan skulle gamla Sparbanken ersättas med hus som erbjöd hyreslägenheter till kommunens invånare.
Många ville bo i centrum och det blev så småningom ett helt nytt utseende på denna centrala plats. Den hade förut dominerats av en park med gräsmatta, en gammal ful telefonhytt med tillhörande mynttelefon och en sliten katalog som hängde i en kedja, några bänkar och en björn av sten som var parkens stolthet.
Allt omgärdat av en mängd Japanska körsbärsträd som varje vår förhöjde värdet av Åstorps kommun men där dess blomblad efter en kort uppvisning, lade sig som rosa snö i hela Åstorps centrum.
Den rosa snön fastnade på alla parkerade bilar, på vindrutor och under vindrutetorkare.
De störde den allmänna ordningen till dess vårens vindar hade fört dem med sig långt långt bort.
Det hörde till.
Varje vår.
Nere på Esplanaden bodde Margareta med sin mamma och pappa och sin några år äldre syster, som var mycket duktig på idrott.
Jag har glömt vad hon hette.
Det var på att simma hon var som bäst, som hon tävlade mest i, och som hon ofta vann.
Hon fick medaljer både i simhallen och på idrottsplatsen, där hon deltog i löpning och tresteg. Medaljerna hade hon på en hylla i sitt rum.
Jag skulle också gärna vilja få medaljer och ha på en hylla i mitt rum.
Jag undrade hur det kunde kännas stå på en prispall när alla sjöng du gamla du fria, klappade i händerna och jublade.
Känna en bragd, en vinst.
Tränat, kämpat, offrat.
Jag var inte så bra på idrott, gymnastik låg inte för mig.
Simning var jag bra på men inte på att dyka.
Det gjorde ont i näsan så jag kunde aldrig tävla.
Jag gillade förresten inte att tävla heller så någon medalj kunde det aldrig bli tal om för min del.
Inte i någonting.
Det som nu plötsligt hände och förändrade vardagen för hela Maggans familj var att hennes pappa blev allvarligt sjuk och inte kunde återgå till sitt arbete.
Efter en längre tids sjukskrivning skulle rehabilitering påbörjas men med vad och var detta skulle ske visste ingen.
Ingen visste sig någon råd eller hade något bra förslag.
Det var kris i familjen.
Alla ville hjälpa men inte någon visste hur, tills en dag pappa Torsten tog saken i egna händer och helt sonika bestämde sig för att öppna en korvkiosk.
Han skaffade tillstånd att öppna;Torstens korvkiosk.
En liten husvagn gjordes om till gatukök.
Utrustades med nödvändiga värmekantiner för korv och mos.
Hängselanordning i taket för olika sorters senap och för tomatketchup.
Små löstagbara rostfria kantiner med lock innehållande lingon, gurka och rostad lök.
Torsten och hans fru beställde korv, bröd och potatis.
De började tillverka mos i sitt eget kök och bar ut i stora grytor till den väntande lilla husvagnen. Ingen trodde att någon, någonsin, skulle komma och köpa korv och mos, en specialare i Torstens korvkiosk.
Men de kom.
Folk kom från när och fjärran.
I tid och otid.
Det skapades långa köer av människor.
Bilar och motorcyklar.
Alla väntade de tålmodigt på sin tur eller på att potatismos skulle bli klar i hemmets lilla kök och utburen i stora grytor med grytlappar omkring de varma handtagen.
Potatismoset var hemgjort med smör och mjölk i.
Det märktes tydligt.
Det var inte pulver som var grunden för moset hos Torsten.
Ryktet spred sig.
Frun i huset höll på att slita ut sig och fick ta hjälp av äldsta dottern och snart var hela familjen engagerad i Torstens korvkiosk.
Den lilla husvagnen på hjul rullades in på hustomten under natten för att åter rullas ut vid elvatiden dagen efter och öppnades lagom till lunch vid tolvsnåret.
Torstens korv och mos gick åt som smör.
Snart utökades tillståndet sträcka sig till ett större, fast, kök på trottoaren framför huset och stolar och bord placerades ut.
Ett gatukök som inte behövde rullas in i trädgården under natten och som stängdes med luckor.
Sommarlovsjobb för Maggan och hennes syster säkrades under många år framöver när Torsten och hans fru tog välbehövlig semester en vecka eller två.
Ett familjeföretag hade hade upprättats sprunget ur en tid i kris för familjen.
Detta till glädje för Åstorp med omnejd.
Torstens korvkiosk fanns kvar när jag besökte Åstorp för drygt tio år sedan.
Fast nu har den bytt namn och ligger på ett torg en bit ifrån.
Maggans barndomshem är sedan länge rivet och skulle jag idag fråga efter Torstens korvkiosk om jag besöker Åstorp skulle säkert ingen veta vad jag pratar om.

livet

Livet är medlem sedan 2015 Livet har 829 publicerade verk