Publicerat
Kategori: Relationer noveller

Toscana

”Jag sitter på en kulle och ser ut över en liten bebyggelse nere i en dal. Gröna cypresser sträcker sig upp som sockertoppar mellan vita rappade stenhus. Några tuppars galande hörs på avstånd och ljudet från en knattrande moped når platsen där jag sitter.

Jag lutar ryggen mot ett valnötsträd. Plockar några av de ljusbruna stenfrukterna, knäcker dem mellan handflatorna och kastar skalen på marken. Några myror klättar upp i de upp-och nedvända skalen och en liten grå fågel spatserar sorglöst på den brunbrända marken där några få grässtrån sticker fram mellan småstenarna.

Marken är hård och torr, det knastrar när jag flyttar fötterna för att byta ställning. Landskapet böljar med de gröna mjuka kullarna. Några kullar har platåer där det vindruvsstockarnas revor slingrar sig runt de uppspända metalltrådarna som håller revorna uppe. Klasar med blå stora druvor dinglar ner mellan de gröna bladen. Det doftar jord, sol och värme.”

Tankarna förflyttar sig bakåt i tiden. Till de dagar, månader och år då jag levde med Piero i den småslumrande byn Capalbio. Dagar när vi kunde ligga kvar i sängen och kliva upp då andra gick och lade sig för natten. Tätt sammanslingrande under filten satt vi i trädgården och lyssnade till cikadornas ihärdiga gnisslande. Smuttade på vitt vin, åt oliver och torra kex.

Det var till kullen jag tog min tillflykt. Då, när Piero fick något hårt kring munnen och de svarta ögonen blev ännu svartare.

Så här i efterhand minns jag kullen som något vackert. Efterkonstruktion, kanske, men jag tyckte om att bege mig dit. Även om jag inte längre kan besöka platsen fysiskt så drömmer jag mig till kullen med valnötsträdet.

Lever han än, Piero Gabussi? Finns elden fortfarande kvar i hans ögon?

Händer som kunde smeka så huden knottrades. Händer som kunde vara hård som flinta och ge huden röda flammor. Ett förlupet ord och jag fick slänga mig på cykeln och trampa upp till kullen.

Jag skulle fortfarande känna igen hans händer bland alla andras händer. Det är jag säker på. De välvda kortklippta naglarna. Ådrorna som låg strax under huden på handens ovansida. Den mörka färgpigmenteringen i högra tumgreppet.

Till sist stod jag inte ut. Jag älskade honom gränslöst men valde att gå. Han höll inte fast mig och sedan talade vi aldrig mer med varandra. Skrev inga brev eller vykort. Det var som om åren aldrig existerat.

Det är femtio år sedan jag lämnade Capalbio och det vitrappade huset. Pieros ögon var svarta men milda. Sorgsna.

Jag tittade upp mot kullarna när jag satt i den skumpande bussen. Vägdammet virvlade upp och täckte bussens stora bakruta. Ett barn gnydde i sömnen, lutad mot sin mammas bröst. Jag stack ner handen i kappans ficka. Slöt den omkring valnötskärnans lena gropiga skal.

Valnöten finns fortfarande kvar. Den har blivit nästan svart. Varje gång jag tittat på nöten har jag tänkt att jag ska resa tillbaka till kullen ovanför Capalbio. Luta mig mot valnötsträdet och se ut över landskapet.

Resan har aldrig blivit av. Nu är jag för gammal. Vi är för gamla. Ansikten fårade som en valnötskärnas skal. Livslinjer som bär spår av kärlek, glädje och sorg. Men även av drömmar.

Carina Larsson, värmländsk östgöte. Jag är en hustru, mamma, mormor, farmor och svärmor som försöker fånga dagen och se möjligheter i allt som sker. Frilansande reporter. Före detta lantbrukare som fortfarande gillar att påta i myllan. Ni hittar mig även på min blogg Carinas dagliga leverne.
Carina Larsson är medlem sedan Carina Larsson har 26 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck