Trauman... Så personligt...

Jag försökte på ett sommarläger förklara för en kvinna hur jag upplevde det när far gömde sig bakom stora träd, när han tog mig med på en promenad då vi var på kalas i Ljungbyhed.
Jag var nu vuxen och på ett familjeläger i Stockholms skärgård, närmare bestämt på Blidö.
Kvinnan var ett av mina barns gruppledare.
- Var han sadist?
Det var hennes spontana, omedelbara fråga...

Det hade jag inte tänkt på.
Då.
Men det har jag tänkt på nu ett antal år senare.
Ja, han var nog sadist!
Hur blev han det?
Det finns ju namn på alla beteenden.
Namn och diagnoser.
Han kan i vart fall inte skyllas vara fascist.
Han låste inte in mig för jag inte gjorde som han sa.
Han låste ut mig.
Jag lät mig inte totalt kuvas och jag blev inte lydig.
Han låste ut mig med kalla ögon, sitt hat, sina hårda ord och ännu hårdare ansikte.
Låste ut mig när han slutat slå med handen men fortsatte slå med ord...

Det började en julafton när jag var tolv och det slutade aldrig.
Jag gick ut en julafton, ut i snö och kyla.
Han brydde sig inte om när jag gick ut och han brydde sig inte om när jag kom hem.
Det var då när han slutat slå med handen men fortsatte slå med ord.
Det var då jag gick ut en julafton i snö och kyla och snöflingor som sakta föll i gatlyktornas sneda sken i den skånska julaftonskvällen.
Jag gick ut till den varma tryggheten.
Jag gick till Perslund där jag lekt som barn.
Jag gick dit och in bland träd och gamla gravkullar.
Satt i kylan och tänkte en stund.
Där kunde jag andas fritt och kände mig tryggare än hemma.
Gick ut på gången igen, där mina fotsteg var de enda som syntes i den nyfallna julaftonssnön.
Ut mot gatan där jag blev upplockad av en raggarbil med en liten julgran som lyste i framrutan.
Jag kände mig tryggare än hemma och bilarna blev mitt vardagsrum.
Jag var långt under femton och ingen rörde mig någonsin.
Alla fick veta;
Ni rör inte den lilla.
Närmast kommande år och tidiga tonår var jag självklar i dessa kretsar.
Blev hemkörd i någorlunda tid.
Hemkörd i trygghet till otrygghet.
Hemkörd till ett mörkt hus utan väntande ljus i fönster och med tystnaden som enda mottagare.
Bara min lilla hund kom emot mig från sin korg i köket.
Min lilla Pia.
Hon fick följa med upp på mitt rum.
Hon sov vid fotändan på min säng.
Jag kände hennes värme.
Somnade till hennes snusande andetag...

Far var uppväxt i ett statarhem.
Det fanns sju barn i familjen.
En kvinna som förväntades gå upp klockan fem, lämna barnaskaran åt sitt öde och gå till stallet.
Det skulle mjölkas.
För hand...
En man som skulle vara familjeförsörjare under nödens omständigheter.
En man som bråkade och gjorde sig ovän med godsägare och storbönder när mat och lön var mindre än timmar av slit och aldrig räckte till mättnad.
Därmed fick kärran lastas med pinnstolar och köksbord.
Mannen dra vidare på de skånska vägarna med mössan i hand och sju ungar i släptåg som åter fick byta skola.
Till skolan kunde bara de gå som hade skor.
Det hade inte alla.
Ett ständigt vinterproblem.
Vår, sommar och höst var något vänligare, då gällde oftast barfota eller slitna trätofflor.
Fast då var det inte så mycket skola.
Men det gick bra utan skor in i augusti, september.
Sen blev det värre och barnen fick gå i skift och låna skor av varandra...
Far tyckte det var värst att byta skola så ofta.
Få nya lärare.
Nya, elaka, snoriga och smutsiga skolkamrater.
Stryk i skolan och stryk hemma, för att han hade fått stryk i skolan.
Hemma var det slagsmål bland syskon, stora som små, och först till kvarn som gällde vid måltiderna.
En hustru och mor som satt uppe till sena natten.
Lappade och lagade men räckte aldrig till, varken som hustru eller mor.
Livet hade ständiga hål och de hålen gick inte att stoppa som hålen på strumpor, eller laga som de på trasiga kläder.
Ständigt varje stund, närvarande, tärande, hotfulla.
Existentiella...

Något bättre blev det på äldre dar när statartiden tog slut.
Karl och Eva blev husägare.
Då var flertalet barn utflugna endast far och lillasyster Greta fick flytta med till huset.
Hustrun var vi det laget utsliten och fick inte uppleva så mycket tid som husfru.
Hon blev mentalt sjuk och kom i hast till storstadens hospital där hon fick tillbringa sin sista tid.
Den goda moderns belöning blev ensamhet och förvirring.
Kanske kom några av barnen och maken och hälsade på då och då.
Jag vet inte, det var långt till staden och resorna dyra.

Kriget kom och far blev soldat.
Han stod på vakt vintern fyrtiotvå när det var så kallt att sparvarna frös ihjäl och föll ner från elledningarna.
Soldaterna sov i tält.
Vaknade med håret fastfruset i marken och fick slå hål på isen i vattenhinken för att koka morgonkaffet.
De stod vi Helsingborgs Centralstation när tågen från Tyskland passerade genom Sverige med soldater.
Unga pojkar som grät och ville hem och tiggde cigaretter.
Unga pojkar som gick mot en säker död.
Hitlers sista hopplock av mänskliga spillror från sitt eget folk.
Hitlerjugend och dess egentliga mål och mening visade sig på Helsingborgs Centralstation.
Far gav dem allt vad han kunde undvara...
Många av fars soldatkamrater grät öppet när de såg eländet och förstod de unga männens öde.
Jag vet inte om far grät.
Kanske stängde han och hårdnade.
Tårar förlöser och värmer kalla känslor.
Värmde gjorde också de små tabletter som soldaterna fick sig tilldelade för att orka mer och äta mindre.
- Vi fick små vita tabletter som mat, sa far.
- De hade all mat i tabletter som vi fick så sen blev vi inte hungriga...
Far fick morfin i små vita tabletter i slutet av kriget och fick höra att det var i stället för mat.
När kriget var slut var han till viss del beroende men det förstod han inte.
Det förstod ingen.
Han ersatte det beroendet med alkohol när ångest och trauma ansatte honom.
Sitt alkoholberoende hade han med sig in i äktenskapet med mor men det fick ett slut när hon hotade lämna honom och ta tösen med sig.
Jag minns inte när han drack för han gick längre ner på vår gata där en av hans arbetskompisar bodde.
Där drack och spelade de kort hela nätterna.
Men jag minns när han kom hem om natten när jag var sjuk i över fyrtio graders feber och bar mig på starka armar till doktor Wendt.
Mor trodde jag skulle dö.
Far som ringdes hem, nyktrade till i den kyliga nattluften.
Bar in mig i doktor Wendts gula villa och lovade sig själv sluta supa med kompisar och göra av med avlöningen på kortspel.

Om far var sadist är inte upp till mig att bedöma.
Personliga trauman uppkommer inte efter recept som i en kokbok.
De är just;
Personliga.
De kan ha sin lösning och läkning genom tårar och bearbetning.
Men vem kan med säkerhet säga det?
Ibland finns rester kvar som andra får ta hand om...

livet

Livet är medlem sedan 2015 Livet har 829 publicerade verk