Trettiofyra steg

Trettiofyra steg. Hon visste exakt hur många steg hon skulle gå.
Det hade hänt att hon tagit ut stegen för att kontrollera om de skulle vara färre men hon kom alltid till samma resultat. Hon visste inte hur det kom sig och hade därför slutat räkna.

Varje måndag klev hon av den gröna bussen och gick de trettiofyra stegen mot det vitrappade huset. Så hade hon gjort i tio år och så skulle hon göra ända till slutet. Hon visste bara inte när slutet kom. Kanske i morgon eller nästa vecka. Om en månad eller om ett år.

– Det är ingen idé att du går dit, sa de. Han vet ju inte vem du är.
Från den dagen då han föddes beslutade hon sig för att aldrig överge honom.
Hon hade själv blivit övergiven men det kunde hon leva med.
Den som betydde något fanns bakom den bruna dörren i det vitrappade huset.

Hon hade köpt kanelbullar och saft.
Lutat sig mot diskbänken och blandat den röda saften med kallt vatten. Två delar saft och fem delar vatten.
Hällt drycken i en hög flaska som var dekorerad med kossor som skrattade. Lagt bullarna och flaskan i en flätad korg och satt sig i den gröna bussen.

Det doftade kaffe när hon klev in.
Personalen satt runt det stora runda bordet och stack ner händerna i skorpburken.
Knaprade de torra bakverken och drack kaffe ur vita porslinsmuggar.
Hon gick rakt förbi dem och genom en korridor.
Stannade framför dörren där det stod Joakim med stora blå bokstäver.

Han som hette Joakim satt i en rullstol framför det höga fönstret.
Blont rufsigt hår. Gröna ögon som stirrade ut mot linden som höll på att tappa sina blad.
Den vita frottéhandduken var fuktig av saliv.
Hon log mot honom men fick inget leende tillbaka.
Försökte fånga blicken men den lät sig inte fångas.
– Jag älskar dig härifrån och till månen, sa hon och strök honom över kinden.

Ett skratt färdades från personalrummet, genom korridoren och trängde sig in genom den stängda dörren.
Hon plockade upp saftflaskan och bullarna. Hällde över lite saft i en pipmugg och satte den mot hans tunna läppar.
Han sög i sig lite av drycken, hostade och drack ännu lite till.
Själv bet hon en stor tugga av bullen medan hon bröt av en mindre bit och gav till honom.

Hon tänkte på sin syster.
– Ska du verkligen behålla barnet? hade hennes syster frågat. Det kommer aldrig få ett normalt liv.
– Vad är ett normalt liv? hade hon svarat.
Jerker hade lämnat dem efter två år. Han orkade inte längre än så. Deras omgivning förstod.

Han hade aldrig kallat henne för mamma.
Han visste inte vem hon var. Men hon visste vem han var och det räckte.

Varje måndag gick hon de trettiofyra stegen från bussen till det vitrappade huset.
Hon älskade honom till månen och tillbaka.

Carina Larsson

Carina Larsson, värmländsk östgöte. Jag är en hustru, mamma, mormor, farmor och svärmor som försöker fånga dagen och se möjligheter i allt som sker. Frilansande reporter. Före detta lantbrukare som fortfarande gillar att påta i myllan. Ni hittar mig även på min blogg Carinas dagliga leverne.
Carina Larsson är medlem sedan 2015 Carina Larsson har 26 publicerade verk