Tunn is

Vi stod vid kanten av den frusna sjön.
Du höll mig hårt i handen och jag kände dina fingrar genom de stickade vantarna.
Prövande tog vi ett steg ut på den blanda isen. Fjolårets vass rasslade i den kalla vinden.

-Jag törs inte, sa jag och tittade bedjande på honom.
Isen knakade till under våra kängor och jag kunde se några stenar på botten genom det frusna vattnet.
Det var grunt precis där vi befann oss, men längre ut skulle sjön ligga som ett bottenlöst mörker.
-Jo du törs, sa han och manade på mina steg. Fortsätt bara rakt ut, jag släpper inte din hand.

Jag tvekade och tog ytterligare några steg.
Kanske skulle vi klara det och komma över till den andra sidan.
Jag började gå i rask takt. Fötterna kanade och jag höll på att falla omkull. Sträckte på benen och rätade upp ryggen. Hittade balansen och fortsatte rakt fram.
Jag märkte att min hand var tom. Jag hade inte tänkt på det tidigare utan haft fokus på att bemästra min rädsla.

När jag vände mig om såg jag att du stod kvar bland vassen.
Du lyfte handen och vinkade. Snabbt vände jag på huvudet och började småspringa.
Mitt ute på sjön delade sig isen bakom min rygg. Skåran såg ut som ett svart sår och vatten trängde upp på båda sidor om sårkanterna.
Så fort jag kunde sprang jag. Det susade i öronen och hjärtat pumpade. Dunk, dunk. Dunk, dunk.
Den kalla luften kylde ner mina lungor och jag började hosta. Torra hostljud spred sig över den isbelagda sjön.

Jag tog mig över till den andra sidan.
Flämtande kröp jag upp bland runda stenar som glimmade av frost.
Du satte händerna framför munnen och formade dem till en lur.
-Du klarade det, ropade du.
Jag sjönk ner på den kalla stenen. Hörde hur hjärtat återgick till sin vanliga rytm. Tårarna steg upp i mina ögon och du blev suddig där du stod. Som en avlägsen dimfigur.


Nu visste jag att jag inte behövde honom längre. Inte på samma sätt som tidigare. Rädslan som försökt stoppa mig kändes med ens avlägsen. Som om den aldrig funnits där.

Jag kunde inte ta mig tillbaka över isen.
Sprickan hade växt och delade isen i två delar. Att försöka hoppa över råken skulle aldrig gå, den var för bred.
Långsamt reste jag mig. Satt på huk en stund innan jag började gå efter den steniga stranden.
Det skulle ta lång tid att gå runt sjön men jag visste att det var tvunget för att ta mig tillbaka.
Tiden hade egentligen ingen betydelse. Den skulle endast lindra mina mörka tankar.
Så låt det ta den tid det tar, tänkte jag och log.
Leendet stelnade inte utan kändes mjukt och naturligt. Hur länge sedan det var jag log kom jag inte ihåg. Det var allt för länge sedan. Jag hade sett andra le och skratta men de glada minerna hade varit totalt betydelselösa för mig, jag förstod mig helt enkelt inte på glädje längre.

Du stod och väntade på mig när jag kom.
Famnen var öppen och varm. Jag lät mig omslutas av dina armar och kände doften från din hud. Den var söt och jag drog in doften genom näsborrarna.
Du hade aldrig slutat vänta, men vi var lösgjorda från varandra. Jag var inte längre beroende av dig och du var inte längre medberoende i den sjukdom jag bar inom mig. Sjukdomen som försökte suga livet ur mig, ett liv som endast omslöt mig med mörker.

Det är länge sedan jag ensam gick över den svarta isen.
Många år har gått sedan dess. När jag tänker tillbaka tänker jag på den tid som varit och den tid som nu är. Mellan de båda tiderna ligger den frusna sjön. Isen som jag klarade att gå över, helt på egen hand. Även om jag då var rädd, mycket rädd.

Vi har gått tillsammans över fler mörka isar sedan dess, du och jag.
Händernas fingrar hårt omslutna kring varandras. Ibland har det knakat till i isen men aldrig att den bildat några sprickor vi inte tagit oss över. Jag behöver inte gå ensam längre. Du finns alltid med mig, men jag vet att jag aldrig mer behöver vara rädd. Jag har mig själv att lita på.
Det finns inget som kan hota mig längre.

Carina Larsson

Carina Larsson, värmländsk östgöte. Jag är en hustru, mamma, mormor, farmor och svärmor som försöker fånga dagen och se möjligheter i allt som sker. Frilansande reporter. Före detta lantbrukare som fortfarande gillar att påta i myllan. Ni hittar mig även på min blogg Carinas dagliga leverne.
Carina Larsson är medlem sedan 2015 Carina Larsson har 26 publicerade verk