Stiger över tröskeln

Tar av skorna. Fuktig kyla tränger igenom mina strumpor. Ovan, gnuggar jag redan tårna mot varandra. Lersäter. Minns när jag som ung scout var med på hösthajker i en stor stuga som inte någon bodde i utan användes bara för sådana tillfällen. Raggsockor var ett måste om man inte skulle bli förkyld.

Nu vara det sen eftermiddag i november. Skulle behövt mina varma raggsockor. Ligger istället hemma i klädskåpet. Alltid något man inte får med sig på en resa, hur man än tänker. Kan inte packa ner allt. Fast det här är inte någon turistresa med förbokat hotellrum. Visste inte mycket om resan, annat än brödköer, militär på gatorna och ett slutet samhälle som var på väg att lätta upp.

Är här nära två veckor. I tankarna hade jag tänkt se mer av landet än så, vilket kräver visum från myndigheterna. Ockuperat sedan andra världskriget av ryssarna. Just nu kommer jag att bo hemma hos familjen Puusaag på Varbola 11 i ett litet villaområde i förstaden Nömme. De enda bekanta i ett annars slutet samhället. Jaan är est som numera arbetar som pastor i Keila, ett mindre samhälle drygt en halvtimmes bilväg söderut, och kan rätt hygglig engelska. Annars är det ryska som dominerar det offentliga samtalet.

Tar av min vantarna men behöver direkt gnugga fingrarna. Första egna erfarenheten av att ha rest utomlands, utom en påskhelg hos en brevvän i Norge drygt tio år tidigare. Känslan sa mig att det bara är att vänja sig, även mot den fuktiga kylan. Finns tofflor. Lånar ett par. Står en stund i hallen medan några ordnar något i köket. Andra plockar undan lite i vardagsrummet. Ser in i köket. Enkel sliten inredning. Bänkskiva som inte är fogad på kanterna. Sitter lite löst i ena hörnet. Röta av fukt eller kanske brist på material. Nyfikna blickar från barnen. Trevande hälsningsfraser på engelska.

Slår mig avvaktande ner i vardagsrummets soffa. En av de äldre döttrarna kommer med koppar, ett fat med kakor och en kaffetermos i vitt plast med skavt lock. De behöver också värme från oss … att vi börjar prata. Stelheten behöver släppa. Uppenbart deras första besök från utlandet. Börjar lite trevande om allt mellan vädret och hur vi har det i Sverige. Förstår dem. Vad vet de egentligen? Världen utanför Sovjetunionen ligger uppenbart i en liknande tät dimma som det här livet för oss. Några rader i tidningen på soffbordet. Förstår att det handlar om Sverige, men inte vad. Tittar bara på bilderna. Känns bekanta, bara lite gulbleka. Beror nog på tidningens papper. Försöker fråga mig fram lite men språket har fortfarande begränsningar.

novellen "hemma hos Puusaag i Nömme" (fortsätter i del 2, senare på kvällen)

Arne Björn Fredriksson

Lärare i svenska som andraspråk vid ABF Liljeholmen. Gillar läsa historiska noveller. Håller mig i form genom att springa. 1989-95 reste jag mycket i Estland. Nya möten, spännande platser och, kanske, möte med kvinnan i mitt liv. Arbetar nu på en novellsamling kring mina resor.
Arne Björn Fredriksson är medlem sedan 2016 Arne Björn Fredriksson har 56 publicerade verk