UgglyDuckly och SjuSmåVitaSvanar...

"Sju små vita svanar, viiiitare än snöööö."
Så började refrängen till en av de många schlagers som ofta spelades i radion på femtiotalet.
Jag kommer just nu inte ihåg vem som sjöng, men det lät väldigt vackert och den var mycket omtyckt.
Även av mig, men särskilt av mor...

Vi skulle börja spela piano min kamrat Ylva, från lekskolans eftermiddagsgrupp, och jag.
Det blev bestämt att en spelfröken, som hennes föräldrar kände, skulle komma hem till oss en gång i veckan på eftermiddagen efter skolan.
Först till mig sedan till Ylva.
Vi hade just börjat första klass och nu skulle vi ta pianolektioner.
Ingen hade frågat mig om jag ville det...

Vi hade ett gammalt piano som stod i finrummet.
Det hade kandelabrar på framsidan som det satt ljus i hela året men som bara tändes på julafton när det sattes i röda.
De som satt i under resten av året gulnade och blev sneda av sommarvärmen eller lutade betänkligt när de knäckts efter min, ibland hårda, framfart med kandelabern när jag svängde den från sida till sida.
Ibland lite i häftigaste laget.
Pianot var ostämt.
Ingen pianostämmare hade anlitats på länge.
Det kostade etthundrafemtio kronor.
Nu skulle en pianostämmare från Helsingborg komma för nu skulle här spelas...

Jag satt och såg på honom hela tiden han stämde.
Han öppnade pianot och hela pianots själ låg öppet synlig.
Med vana händer skred han till verket.
Skruvade och bände, slog några ackord och skruvade igen.
Han fick hålla på länge och sa att:
- Det var inte lätt det här.
Ja, han fick hålla på så länge så mor fick bjuda honom på middag när far kom hem halv fem.
Och då skulle det ju nog ändå kunna stanna på hundrafemtio, sa pianostämmaren.
Vi satt vid matbordet alla fyra och mor bjöd på potatismos och korv med sirap, lingon och senap.
Sen slutfördes uppdraget.
Pianot var stämt.
- Sådärja, nu kan du spela, sa han till mig innan han tog emot sedlarna som far räckte honom.
De tog varandra i hand och far sa högtidligt tack och adjö till den berömda pianostämmaren.
Pianofröken började komma varje måndag eftermiddag.
Jag fick lära mig att öva på skalorna både bak -och framlänges.
Det skulle jag göra varje dag.
Med båda händerna var för sig och sedan samtidigt.
Jag fick en pianobok med noter och enkla verk som jag skulle lära.
Ett nytt verk varannan vecka.
De ökade i svårighetsgrad hela tiden.
Jag övade inte så värst mycket om vardagarna men mera under lördag och söndag.
Ylva övade varje dag efter att hon gjort sina läxor.
Hennes föräldrar sa att det måste hon.
Ingen sa till mig att jag måste göra läxor och öva piano.
Jag ville att någon skulle säga att jag måste.
Jag ville lära mig och jag ville kunna när fröken kom på måndagseftermiddan.
Nu kunde jag rätt så bra ändå.
Jag lärde mig lätt noterna, jag kunde hålla takten och jag hade bra gehör sa spelfröken.
Jag hörde direkt när jag spelade fel sa fröken och det var bra.
- Men öva, det måste alla. Inger med, sa fröken och såg inte glad ut...
Jag började öva lite mer som Ylva och låtsades jag hade någon som tvingade mig lite till det.
Mest fick det bli jag själv som tvingade mig...

En dag kom mor plötsligt med ett stort notblad, lila med svart skrift och ett fint fotografi utanpå.
Det var ett foto av en vacker vit svan med sju små vita svanar i släptåg.
Nu hade Anderssons bokhandel äntligen fått hem den, sa mor.
Den fina sången: "Sju små vita svanar."
Och nu skulle jag lära mig spela och sjunga den sa mor, det hade spelfröken sagt...
Jag öppnade försiktigt det stora bladet.
Det såg inte så lätt ut precis.
Inte alls som min vanliga spelbok där fröken hade markerat och där jag börjat känna mig van.
Nästa måndag satte vi igång, fröken och jag och började öva in "Sju små vita svanar."
Det var inte lätt.
Det var snarare sagt väldigt svårt.
I alla fall för mig som nybörjare.
Vi kämpade på i några veckor men kom ingen vart alls och jag började tappa lusten helt och hållet att spela piano.
Spelfröken gjorde ett sista försök genom att spela hela stycket för mig så jag skulle höra hur det skulle låta.
Ja, det lät ju fint tyckte jag men jag ville helst inte spela den sången, sa jag.
Jag ville hellre spela i min egen spelbok.
Den som jag hade haft från början.
- Ja, men du har ju sagt att du vill lära dig spela just "Sju små vita svanar" sa fröken.
- Nej, det har jag inte sagt att jag vill, sa jag.
- Jo men din mor sa till mig att du ville det, därför ville hon jag skulle lära dig den, sa fröken.
- Nej, men till mig sa ju mor att det var fröken Kristina som ville jag skulle lära mig den, därför måste jag göra det.
Spelfröken tog nothäftet.
Gick till köksdörren som mor hade stängt när hon lagade middag, knackade på, öppnade dörren och gick in i köket.
Efter en stund kom hon ut igen och sa att nu skulle vi återgå till den vanliga boken. "Sju små vita svanar" kunde jag lära mig senare om jag ville.
Vi återvände till den vanliga boken och min spellust kom tillbaka.
Jag spelade för fröken Kristina i ett år sedan skulle hon flytta till Stockholm och börja sin musikutbildning.
När hon slutade fick jag en liten sked i silver för att jag varit så duktig.
Ylva fick en likadan för hon hade också varit duktig.
Jag saknade min spelfröken Kristina som satt bredvid mig på pianopallen där vi fick plats båda två.
Nästa år skulle jag fortsätta spela hos kantor Noveni.
Jag cyklade till hans hem en gång i veckan.
Där trivdes jag så bra och fick lära mig så mycket.
När lektionen var slut fick jag gunga i hans underbara långgunga som han monterat i ett högt träd alldeles nära banvallen där tågen från Ängelholm kom.
Med den kunde jag nästan "nudda tåget."
Ibland tog han ut sina egenhändigt gjorda styltor av trä.
Jag och min bästa kamrat Sonja från Hägersten fick lära oss gå på dem.
Det var under sommarmånaderna när hon var hos sin morfar och mormor som vi fick gå ner till kantor Noveni och gå på styltor bara hon och jag.
Därför att hennes morfar och mormor Lundahl var lärare och hade gott anseende.

Jag gick och spelade piano i fyra år och min sista lärare bodde på Skolgatan.
Han bodde i ett stort vitt flerfamiljshus och hans pappa var byns målarmästare och hette Nilsson. Han hade två söner som båda var mycket duktiga musiker och jag skulle få gå hos den yngste av dem som ännu bodde kvar hemma.
Hans äldre bror Gösta var i Stockholm.
Ibland kom han hem till Åstorp och hälsade på...
Ja, så gick jag då och spelade piano i fyra år.
Jag lärde mig mycket och jag har glömt mycket, då jag inte haft något piano att öva på.
Jag slutade när andra intressen tog över och i grundskolans musikklass platsade jag aldrig.
Dock gick jag och spelade blockflöjt i femman uppmuntrad av vår underbare klassföreståndare Bengt Nordquist som fick nästa alla i klassen börja med något instrument.
Jag kunde redan läsa noter så det var lätt för mig.

"Sju små vita svanar" lärde jag mig aldrig.
Jag var och förblev den "Fula ankungen" under många år...

livet

Livet är medlem sedan 2015 Livet har 829 publicerade verk