Publicerat
Kategori: Novell

Underskattat Underbarn - En novell om hat och rasism

Hans namn var Morteza. Det hade gått tre månader sedan han sett sin familj. Han förstod att de förmodligen hade satt sig på något tåg eller tagit en båt. Han hoppades i alla fall att de fortfarande var i livet. Men han kände en stark push i ryggen av positivitet. Det var en känsla han ville hålla fast vid så länge det bara gick. Frågan är hur han fortfarande kunde känna sig så här positiv, när han inte hört något från dem på tre månader. Å andra sidan, hur skulle de höra av sig? De hade ingen aning om att han befann sig i Sverige. För tillfället försökte han känna sig glad över att bo i ett välfärdssamhälle, där han har mat på bordet, till och med ett par kompisar. Inga svenskar dock. Hittills har han bara träffat dem som bor på asylboendet, men nästa månad ska han börja en svensk skola och då kommer det att bli annorlunda. Det var en otroligt nervös känsla. För honom var det viktigt att känna sig omtyckt, för han tyckte att det var en obehaglig känsla att inte bli uppskattad. Och det han mest var nervös inför var hur han skulle komma in i samhället, när han varken kan prata svenska eller har några kompisar.
Han har hört mycket om detta landet där han kommer ifrån, det var som att en dröm blev sann när han hamnade här. Om han bara hade fått vara här med sin familj, och slippa den oumbärliga känslan av att han aldrig skulle få se dem igen. Hur mycket positivt han än hört om Sverige, så finns det krafter som kämpar mot de goda, välkomnande krafterna. Han har upprepade gånger hört om flyktingar som blir trakasserade, misshandlade, och ja, till och med dödade. I media är det tydligen romer som uppmärksammas vad han hört, han kan ej läsa tidningen själv så han får alltid sitta bredvid när hans kompisar läser. De som bott här lite längre och lärt sig lite mer svenska.

Morteza hade kommit in mer och mer i det svenska samhället, trots den ständiga rädslan. Både i hemmet och i skolan (som nu hade börjat). Många av hans vänner på asylboendet pratade om hur härligt det skulle bli, när socialen äntligen fixade lägenhet till dem, så de ”slapp bo i detta fängelset” . Morteza kunde inte förstå hur någon av dem kunde vilja åka därifrån. Här slapp man vara ensam. Även om det med jämna mellanrum var vandaliseringar mot asylboenden runt om i Sverige. Det kändes i alla fall tryggare än att någon skulle komma åt honom ensam i en lägenhet.
Han var faktiskt en väldigt välbildad person, hans far hade under tiden de bodde i Irak stora samlingar av romaner, noveller och olika sorts faktaböcker. Morteza hade aldrig fått gå till skolan under sina 19 långa år, men han hade läst mer än de flesta och var väldigt insatt i världspolitiken och historiska händelser. Detta gjorde att han klarade av skolan galant, men dock var han inte så utåtriktad och faktiskt vågade stå upp högt för sina åsikter i klassrummen. Han hade börjat läsa samtida historia och det var hans absoluta favoritämne. De hade en lärare som var stenhård, Edmund. Men han var påläst och rättvis, och bäst av allt, han trodde verkligen på Morteza. Vissa dagar kunde han stanna kvar efter skolan bara för att diskutera lite världspolitik eller bara snacka. Morteza såg upp till Edmund. Han hade gjort en jättelång uppsats, på 50 sidor, om Imperialismen, det var då Edmund verkligen hade sett potentialen. Dessutom gillade Edmund verkligen folk som ansträngde sig och lyssnade, och det gjorde verkligen Morteza, i alla fall i det ämnet. Han var ganska säker på vad han ville göra. Antingen ville han bli journalist eller så skulle han välja lärarhögskolan. Han ville förändra världen, så länge han bara kunde hitta de rätta verktyget; han ansåg inte att det var att bli politiker.

Edmund vandrade in i lärarrummet. ”Vart är Jonas?” Frågade han en av de kvinnliga kollegorna som satt och skrev någonting.
”Han har nog religion i A-Huset skulle jag tro. Det är ju måndag.”
”Jag hinner inte vänta. Kan du lämna ett meddelande till honom om att ringa mig när du han kommer tillbaka igen?”
”Jo men visst kan jag göra det.” Kollegan lät lika dryg som vanligt.
Edmund orkade egentligen inte vänta, han hade fått en så bra idé om vad hans elev Morteza kunde göra. Han har en riktig skrivtalang, och en otroligt bra kunskap om världsliga konflikter. Han gick till cafeterian där han antog att hans utländska elev skulle sitta. Det gjorde han också, han satt och läste ur en pocket med framsidan ”Latinamerikas Historia”.
”Morteza!”
”Hej, Edmund.” Svarade han endast med en brytning, han kunde säga den frasen ordentligt.
”Jo, jag tänkte prata med dig om en sak. Men jag hinner inte nu, kan vi ses på mitt kontor vid 12.15?”
”På rum?” Han svarade med en frågande blick, han hade inte alls förstått Edmunds stressade svenska.
”Ja! på mitt kontor efter lunch.” Han skrev ned tiden på en lapp och gav den till Morteza. Han är en smart kille, så han kommer räkna ut vad han ska göra, tänkte han.

Morteza hade fattat vad det var Edmund sagt, men hade bara varit lite osäker och med automatik sett frågande ut. Han blev väldigt nyfiken. Vad kunde det varit som en lärare ville ha möte med honom om? Han är säker på att han inte är i knipa, för han är alltid aktiv på lektionerna och har inte brutit mot några regler, vad han vet. Han fortsatte läsa boken och äta sin ostsmörgås. Sedan skulle han gå till bönerummet som de har fixat till skolan för de få muslimer som går där.
Efteråt fortsatte lektionen som handlade om internationella frågor. De diskuterade det som förändrat Mortezas liv och tagit många andras. Islamiska Staten. Morteza hatade IS, mer än vad han hatade något annat. IS hade tagit hans familj ifrån honom. De hade dödat hans bror framför ögonen på honom. De dödade honom för att han tagit droger under ramadan. Förmodligen hade de dödat honom ändå efter ett tag, och han själv också dessutom. Varken Morteza eller hans bror är sunnimuslimer. När hans bror blev mördad så hade mannen med sig sin son och han minns hur barnet skrek efter att de skurit halsen av hans bror. ”Takbir!” Mannen svarade ”Allahu Akbar” Barnet skrek ”Takbir!” Mannen svarade ”Allahu Akbar!” Morteza drömde om detta fortfarande på nätterna.
Klassen diskuterade intensivt, men han brydde sig inte om att ingripa. Även om han hade mycket mer kunskap än någon annan i klassrummet, eftersom han stått öga mot öga med en IS-krigare.

Morteza kom upp till Edmunds kontorsdörr. Han knackade på men ingen öppnade. Bakom honom hörde han Edmunds tunga stressade andetag och snabba steg, man kunde nästan höra hur hans knän började ge vika på grund av ålder.
”Så! Jag är väl inte sen, va?” Sa han lite skämtsamt. ”Men men, kom in du, jag ska bara låsa upp.” Edmund låste upp dörren och han följde med honom in och de stängde dörren efter sig. Han hade aldrig varit på Edmunds kontor innan så han tittade runt sig nyfiket. Det var papper på hela bänken och historiska planscher på väggarna. Edmund var historiker hela vägen in i själen.
”Kommer du ihåg att du nämnde för mig att du brukar skriva krönikor och noveller om din tid i Irak?”
”Jo, jag minns jag nämnde.”
”Det var så att jag fick idén när du sa det, att du som projekt skulle kunna skriva en bok som vi kan publicera på skolan, en roman baserat på din resa hit. Det är inte så enkelt för eleverna att förstå om de inte blir roade av att läsa samtidigt, om du förstår vad jag menar?”
”Jag har vill bli skrivfattare, men kan icke svensk så bra.” Han var aningen förvånade över förslaget. Han hörde själv sin dåliga svenska som kom ut när han pratade.
”Svenska är inte ett lätt språk, Morteza. Men jag tänkte att jag kan vara din hjälpande hand. Jag redigerar och har hand om språket. Då kommer det att bli väldigt nyttigt för din svenska, och boken kommer hjälpa många här på skolan. För du har talang.” Edmund log och såg på honom med ett leende som sa att han inte kunde backa ur. ”Du kan verkligen skriva, Morteza.”

Edmund hade fått in första kapitlet av Morteza. Han var chockad. För det första var han chockad över att han knappt behövde göra några justeringar. Det var som om Mortezas verkliga talang kom ur honom när han skrev. För det andra var han chockad över vilken perfekt start det var. Edmund kunde inte undgå att verkligen bli sugen på att fortsätta läsa. Morteza hade fångat läsaren på de sättet som man ska göra, men många (även professionella författare) misslyckas med. Han hade börjat men en beskrivning på sitt liv innan de riktiga kaoset bröt ut. Det som fångade Edmund mest var kärleken som Morteza hös till sin äldre bror. Han beskrevs i boken som om han var den viktigaste profeten i hans liv. Det var hjärtekrossande att läsa om. Utan att han beskrivit det, så förstod man att något skulle hända med honom längre fram i boken (Hela romanen var baserad på hans liv, han bytte inte ens ut namnen). Vid denna punkten förstod Edmund att det kanske inte bara var i skolan som denna boken skulle växa och göra nytta.

Ett år och tre månader hade gått och Edmund hade läst och redigerat hela boken. Han kände Morteza utan och innan. De hade tillsammans spenderat helger och åkt iväg för att kolla på historiska museum och så anant som de båda brann för. Han hade blivit som en far till honom, utan att ens förstå det. Tillsammans hade de jobbat med boken i över ett år. Men Morteza hade gjort i princip allting själv. De enda Edmund hade gjort var att vägleda honom lite. Det var tydligt att Morteza var en författare i själen, han hade automatiskt öppnat sig. Boken tog över hans liv och de senaste månaderna har han varit lite deppig. Den klassiska separationsångesten när en författare blir klar med sin bok. Som ett skolprojekt publicerades boken i skolan och bland eleverna och lärarna blev den väldigt populär, han fick till och med ha en föreläsning, för skojs skull, på skolan. Det var till och med föräldrar som ringde till skolan och krävde att den skulle skickas in till något förlag, efter att de lånat den av någon elev. Utan att de ens behövde göra det så ringde Bonnier upp Edmund, för att köpa upp boken. Kontrakt skrevs och inom ett år så hade boken sålts miljoner gånger internationellt.
Den 600 sidor långa boken om Morteza blev som en symbol för hela 2000-talets flyktingkatastrof. Inte bara det att den var personlig, utan han professionellt skildrade hela katastrofen kritiskt mot regimer och makthavare i hela världen.
Pojken som bodde på asylboendet utanför Göteborg, utan att kunna svenska, med ett självförtroende som var kört i botten, följde sin gud och sitt hjärta för att göra sin avlidna bror stolt. Nu har han gjort avtramp och hans dröm om att få förändra världen var genomförd. Han var lycklig.

(10 år senare....)
Edmund stod längst fram. Han hade en klump i halsen och var nära till gråt. Det var ovanligt av honom att vara nära till gråt. Han hade ingen kvinna, och som Bob Marley säger: ”No woman no cry.” Så kanske är det därför? Det var kameror och människor i mängder runt honom. Det var helt tyst och världen väntade på hans väl valda ord.
”Morteza kom till mig för 13 år sedan. Då var han endast 19 år gammal. En pojke som inte hade någonting kvar. Vi har inte tid att se alla andra människor problem, speciellt inte en sån kille som Morteza. Vi läser ju om såna som han varje dag. Jag såg inte honom av den anledningen att han hade potential. Jag visste inte ens att han hade det, första gången han fick komma hem till mig och äta middag. Jag relaterade med honom. Han var som mig när jag var i hans ålder. Han var en kille som inte hade någonting, men ändå ville förändra världen för att göra andra människors liv bättre. Jag vet inte allt om honom bara för jag läst hans bok, eller under en lång tid betraktat han som min son. Jag vet säkert inte ens 1% av vem han egentligen var. Det enda jag vet är att hans uppdrag att förändra inte lyckades till 100%. Det är omöjligt. Men han har påverkat oss och lett oss med ett nanosteg in i en annan riktning. Morteza fick aldrig träffa sin familj igen, vilket var det enda han drömde om. Istället tog hatet och ignoransen hans liv. Människor blev rädda, på grund av att han gjorde skillnad och han gick samma öde som Martin Luther King och Olof Palme. För mig kommer han att bli ihågkommen som min son, min bästa vän och för oss alla: det underskattade underbarnet.”

Bilden på Morteza är på storbildsskärmen på Götaplatsen. Hundratals människor, både organisationer och privatpersoner håller en demonstration mot hat och rasism. Motdemonstranter strömmar. Det är ett år sedan Morteza Mohammad blev knivhuggen i magen i Nordstan när han hade gratisföreläsning om sin bok. Denna dagen, demonstrationsdagen, togs över 300 liv. Kampen för ett öppet samhälle fritt från hat och rasism fortsätter. Nya frihetskämpar visar sina ansikten varje dag. Hatet kommer inte för alltid att kunna tysta dem.


Olle Olsson är medlem sedan Olle Olsson har 5 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck