Uppsägningen

- En dos oenighet igen

En man satt vid ett skrivbord på ett kontor på sitt jobb stirrandes in i en datorskärm. In i rummet kom en kvinna och satte sig ner på en stol bredvid honom vid samma skrivbord. Hon harklade sig och sa sedan ”Hur känns det nu när allt upprepar sig?” frågade hon och han tänkte på allt de som hänt och de förändringar som ständigt skett enbart den senaste tiden. ”Om det är så det är?” svarade han. ”Du är misstänksam, långsam och ifrågasätter” sa hon sedan. ”Det känner jag inte igen mig i alls. Hur vet du det förresten? Du känner nog inte mig särskilt bra” sa han. ”Det här ifrågasätter ju du. En kollega sa det till mig” sa hon sedan. Hon antog att bara för att han inte känt igen sig i hennes påstående tog hon det som ett bevis på att hennes var sant. ”Då vet inte jag om jag vill skriva på fortsatt medverkan för dig” sa hon sedan. ”Ni stänger av mig från sysselsättning och jobb? Handlar detta om någon sorts utrensningar?” sa han. ”Det är så det är. Det är så det blir när man inte motsvarar våra höga ambitioner. Du är en liten människa” sa hon sedan. ”Det är du också. Jag tror inte på att det finns några stora övermänniskor. Nietzsche hade fel i sin förutsägelse. Vi människor är små och småaktiga och går omkring i vår egna lilla värld” sa han sedan till henne. ”Där har du allt fel. Visst finns det stora människor. ” sa hon sedan ”Vilka är dom som du höjer så till skyarna då undrar jag?” sa han sedan till henne. ”Det tycker jag du kan fundera på själv. Det behåller jag mestadels för mig själv. Men vår chef tycker jag är en stor människa” sa hon sedan till honom. ”På så sätt” sa han. Hon plockade sedan fram en videokassett och höll upp den i luften och viftade fram och tillbaka med den. ”Jag har en film här som handlar om en liten pojke. Vi ska titta på den på lunchrasten och sedan ska vi fira av detta som avslutat. Din tid här tar slut nu” sa hon sedan med en överlägsen ton. ”Den handlar väl inte om mig?” frågade han henne. ”Det kan du ge dig på att den gör. Vi har filmat dig dagligen de senaste 20 åren , ja under nästan hela ditt liv. Det är en dokumentär om ditt liv” sa hon snabbt tillbaka. ”Du får 100 kr om du låter bli att visa videofilmen och låser in den på obestämd framtid i ett arkiv utan att visa den” sa han till henne. ”Varför skulle jag göra det?” sa hon. ”Jag vill inte bli känd för sån skit. Jag är rädd för att bli avslöjad” sa han till henne. ”Rädd för vad?” frågade hon. ”Jag är rädd för atombomber och kärnvapen” sa han. ”Vem är inte det. Jag har varit rädd för kärnvapen sedan 10 års åldern.” sa hon till honom. ”Jasså på så sätt” sa han. ”Varför säger du på så sätt hela tiden?” frågade hon honom sedan. ”Jag är ett undantag som bekräftar en regel” sa han. ”På så sätt. Det är viktigt att vi kan samarbeta” sa hon till honom. ”Nu är det ju du som säger på så sätt” sa han tillbaka. ”Kan väl hända. Jag har såna bekymmer med detta. Jag tror på objektiva värden och sanningar” sa hon. ”Det gör inte jag. Allt är subjektivt till och med våra sanningar” sa han till henne. ”Det är så mycket konstiga människor här. Dom släpper in vad som helst här på det här stället. Vi får väl se vad det blir utav det här” sa hon sedan och lämnade rummet de suttit i vid ett skrivbord. Mannen stirrade in i datorskärmen och fortsatte med sitt jobb. Ute sken solen och fåglar kvittrade i den nyss komna våren. Dagen efter kallades han in till en kvinnlig chef som meddelade honom att de fattat beslut om att entlediga honom från sin tjänst. ”Det har kommit till vår kännedom att du inte tror på våra höga ambitioner och värdegrund. Du tror inte på övermänniskan och högt och lågt utan du tror på allas lika värde. I vår organisation tror vi på högt och lågt och övermänniskan. Du har under hela din tid här hos oss inte åstadkommit något av värde och upprepat dig hela tiden. Och därför kommer vi att avbryta vårt samarbete. Din arbetstid och tjänst upphör nu idag. Du har en månad på dig sedan måste du gå” sa den kvinnliga chefen ”Det var tråkigt. Det vill jag nog tala med facket om” sa mannen. ”Mitt råd till dig är att du flyttar utomlands. Vi kan inte ha såna som dig här i vårat land. Precis som man har sina rättigheter har man också sina skyldigheter. Och de motsvarar inte du längre” sa den kvinnliga chefen. Mannen skruvade på sig och såg helt chockad ut. ”Och så vill jag önska dig lycka till med ditt fortsatta liv. Ha en resterande fin dag. Du kan gå nu ” sa hon som slutord till mannen. Mannen började gå ut ur rummet och vände sig om när han kom till dörren ”Du glömde säga att du inte ville se mig något mer. Jag kommer inte tillbaka hit imorgon. Någon månad väntar jag inte. Jag går på en gång” sa han sedan och stängde dörren efter sig. Dagen efter vaknade mannen till ett nytt kapitel i sitt liv och han öppnade ett fönster på vid gavel i köket och inandades frisk luft utifrån och gjorde i ordning en frukost och tänkte ”Ännu en liten förändring i livet. Ännu en dag och ett år till man får vara med om. Men flyttar utomlands det gör jag inte. Jag ringer facket, det kanske kan ordna sig ändå med ett annat jobb så småningom” tänkte mannen och började leta efter ett nytt jobb i platsbanken i sin dator.

Taleptox Skrev
Den 20220525

Ur Provokatörens återkomst och andra noveller

Taleptox

Status: Silver författare

En ingenjör som skriver dikter, essäer och noveller. Mina texter är oftast konstnärliga skönlitterära fiktioner i det abstrakta. Med en satirisk underton. Varje likhet med verkliga händelser är en tillfällighet och bygger på en människas logiska inbillningsförmåga. Oftast bygger mina texter på sådant jag varit med om eller hört talas om som jag sedan skapat, omvandlat och förändrat till konstnärliga skönlitterära fiktioner. En del texter är berättelser jag tänkt ut.
Taleptox är medlem sedan 2024 Taleptox har 39 publicerade verk