Publicerat
Kategori: Drama noveller

Cykeln vilar i höger hand

Skaver lite i fingrarna. Har sina kilon. Inte samma lättmetall som senare tiders cyklar. Ryggsäck hänger över axeln. Känner tyngden lutar när jag balanserar med dörren. Håller stadigt i ett rostigt handtag. Något skrovligt. Tidiga fredags förmiddag. Sätter tungt ner vänstra foten. Någon sekund vilar allt på den, sedan står jag stadigt på en mycket sliten järnvägsstation. Flera timmars ryckig och långsam resa från Tallinn är till ända. Ont i ryggen av hårda träbritsarna. Törstig av dåliga luften i vagnen. Trasig ventilation. Fönster som antingen hängde halvöppna eller inte gick att öppna alls.

Kom att minnas min första tågresa med skolklassen i årskurs 2. Skulle besöka grannstaden Arboga. Stackmoln på himlen. Stimmigt på perrongen när fröken räknade in. Början av 70-talet. Hur kom det fram i minnet just nu? Likheten med enkelheten på tåget i dagens Estland. Fast våra vagnar var då vid den tiden fortfarande till stor del byggda i trä. Tänka sig! Stod och såg när tåget sakta bromsade in. Utsidan byggd i ett mörkbrunt träslag och impregnerat att klara av höstregn liksom kalla vinterdagar. Och inte var det ett SJ-tåg. Vid den tiden fanns fortfarande vårt lokala tågföretag TGOJ kvar. Vad det betydde minns jag inte. Väl inne i vagnen kändes det lite främmande. Träbritsar och hyllar av träribbor. Allt målat i samma mörkbruna färg som utsidan. Fästen och stolpar i förnickrat järn höll upp allt. Hur som helst, på väg till Narva med bara utsikten och en bok om Estland av estlandssvensken Andres Küng som tidsfördriv. Fick tag på den i estniska bokhandeln vid Lilla Nygatan i Gamla Stan. Nu stängd sedan flera år. När jag var där såg jag bara äldre män med skäggstubb och kavaj. Hm, estniska intellektuella i exil? Mörkt. Enkla bord fyllda med böcker. Kändes något inrökt, som sinnebilden av en vänsterradikal miljö, fast utan pipor i mungiporna.

Förutom mig steg, denna bara ett fåtal personer av på den spruckna och smutsiga perrongen vid den ryskestniska gränsstaden. En äldre babusjka. Småblommig klänning. Tjocka ljusbruna yllestrumpor. Slitna solkiga klackskor. Och en enkel sjal över huvudet. En äldre man. Något för stor kostym. Bruna skor. Randiga strumpor syns när han kliver ner för steget. Trasig belysning. Hade regnat under natten till denna ljumma julidag 1992. Känner mig utanför och främmande. Ingen västerlänning på tåget. Inte heller här. Någon estländare? Bara ryssar. Gråa slitna kläder. Mest äldre, eller åtminstone fårade av ett hårt liv. De få reportage som kunnat visas i Sverige har berättat om svåra umbäranden att få mat för dagen. Matbrist på grund av centralstyrd byråkrati. Flera års väntan på att kunna köpa ett nytt kylskåp eller en bil. Hur har arbetsvillkoren varit vete gudarna?

Leder cykeln runt det nedslitna smutsgrå stationshuset från 50-talet. Ställer mig bredbent mellan tramporna. Balanserar på tårna och trampar sedan ensam fram längs den breda allén Alexander Puskini med en enkel karta i handen från en bokhandel vid Skönfälts gräns i gamla Stan. Såg under mitt besök den här gången ingen annan som cyklade. Äntligen här. Så många gånger som jag läst om platsen i mina svenska historieböcker. Under svensktiden en barockpärla i vår östra landsdel. Faktiskt Sveriges tredje största stad, efter Stockholm och Riga.

Ser några par eller enskilda som sakta promenerar en längre bit bort. Vad ska man annars göra? Ser inga kaféer, inga lockande småbutiker som KappAhl, Cervera eller mataffärer. Fredag. Vanlig arbetsdag. Det är nog där alla människorna är … men ändå så folktomt. Inget stadsliv. Visste redan innan resan från Sverige att landet led av stor matbrist, särskilt österut mot ryska gränsen. Och vi själva var mitt uppe i en stegrande överkonsumtion efter det glada 80-talet.

Passerar gråa och konturlösa byggnader. Någon verkar vara ett varuhus med tomma skyltfönster. Smutsiga orange-brun-gula 70tals skyltar och tecknade bilder på kött, fisk, mjölk. Ser lite mysigt ut. Minns starkt synen när jag tre år innan, sista året under 80-talet, steg in i en liten kvartersbutik i Tallinn. Kala betongväggar. Vita diskar i lättmetall. Glaskupa över tomheten. Kvinnor som trots allt kommit till affären. Kanske fanns något ...

novellen "utsvulten i Narva" (fortsätter med del 2, stannar bara över natten)

Lärare i svenska som andraspråk vid ABF Liljeholmen. Gillar läsa historiska noveller. Håller mig i form genom att springa. 1989-95 reste jag mycket i Estland. Nya möten, spännande platser och, kanske, möte med kvinnan i mitt liv. Arbetar nu på en novellsamling kring mina resor.
Arne Björn Fredriksson är medlem sedan 158. Arne Björn Fredriksson har 56 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Newbutold