VAD HÄNDE?

Som frilansande fotograf får man vara med om en hel del, men det som hände 2010 slår nog det mesta. Jag blev kontaktad, sent en kväll i mars av en gammal kollega som dessutom var journalist. Hon berättade om en medelålders dam som bodde i ett av våra EU länder och som påstod sig bli bortförd emellanåt.
"Talar vi aliens nu?" undrade jag med ett litet skratt.
Kollegan fortsatte berätta att damen i fråga var högutbildad och ville att någon skulle stanna flera dar i hennes närhet för att bevisa vad som hände. Jag krafsade ner telefonnumret på en skrynklig lapp och slängde ner den i en av mina skrivbordslådor, fullständigt övertygad om att jag inte tänkte ta i detta ens med tång.
Tiden gick och i början av juni letade jag efter ett särskilt papper och grävde genom mitt skrivbord. En skrynklig lapp singlade ner på golvet och jag påmindes om aliendamen. Inget för mig, konstaterade jag och slängde tillbaks lappen. På natten kunde jag inte sova. Den förbaskade lappen gav mig ingen ro och till sist gick jag upp och tog fram den. Skulle jag verkligen nedlåta mig att ta i det här?
Efter att jag sovit oroligt och drömt konstiga drömmar bestämde jag mig för att ringa numret. En stark kopp kaffe och en cigg fick mig att slå landsnumret och hela det ganska långa numret efter. Flera signaler gick innan en kvinnlig röst svarade. Jag presenterade mig på engelska och berättade om min kollega som ville jag skulle ta kontakt. Damen i luren, som vi kan kalla Solveig, talade utmärkt engelska och höll en dämpad tonart när hon talade. Hon envisades med att om jag tog detta på allvar skulle jag stanna minst en vecka och hennes ansikte fick aldrig synas. Jag skulle plåta allt som hände. Jag lyssnade tyst på alla instruktioner och svarade att jag måste ta en rejäl titt i min almanacka för att få tiden att gå ihop, Hon accepterade och ville att jag skulle höra av mig så fort jag visste när jag kunde komma.
Efter samtalet satt jag och stirrade dumt på lappen. Vad hade jag nu involverat mig i?
Det tog lite tid att möblera om i tidsmaskinen men jag lyckades och tog kontakt med Solveig igen. Några dar senare satt jag på flyget till det aktuella landet. och fyra timmar senare landade jag. Det blev att hyra bil för att komma till hennes bostad. Solveig var ganska mager och jag uppskattade hennes ålder till runt de femtio. Hon var välklädd och håret var ljusbrunt och klippt i page. Körningen tog ca två timmar och vi kom ut på riktig landsbygd med mycket skog. Den lilla stugan påminde om ett gammaldags torp på utsidan, men när vi kom in var det fullt modernt. Solveig förklarade att mobiltäckningen inte var att lita på här ute. Stugan hade tre rum och ett litet kök. En öppen spis med vacker spiselkrans gjorde stället extra mysigt. Jag fick det minsta rummet, men det gjorde ingenting. Packningen var inte så stor och med yttersta försiktighet plockade jag fram min kamera och teleobjektiv. Laddad och klar.
Två dagar gick. Solveig var en allvarlig dam och pratade inte mycket. Morgonen därpå vaknade jag av att ytterdörren stängdes. Med ett skutt hoppade jag fram till fönstret och fick se Solveig vandra iväg. Snabbt krängde jag på mig jeans tröja och skor. Vart var hon på väg?
Just som jag skulle stänga dörren på utsidan, kom jag att tänka på KAMERAN! Snabbt in igen och ut genom dörren. Vart tog hon vägen? Solen höll på att gå upp och jag slog en snabb blick på klockan. Fem över fyra på morgonen. Jag tog långa kliv i det våta höga gräset och försökte skymta Solveig i den täta skogen. Där! Jag skyndade på extra, men var noga med att hon inte skulle se mig och jag visste inte varför. När jag var ca tjugo meter från henne stod hon i en glänta och tittade upp mot himlen. Inget syntes men jag var beredd med kameran. Hon lyfte armarna och sa nåt jag inte kunde höra och jag tryckte en serie bilder men såg inget. Ett svagt illamående kom över mig och jag kände yrsel. Knäna vek sig under mig och jag höll ett krampaktigt tag om kameran.
Jag vaknade av att Solveig ruskade i mig. Kameran låg på mitt bröst.
"Hur mår du?" undrade hon
Jag stöttade mig på armbågarna och tittade mig omkring: " Ok antar jag."
"Har du några märken?" undrade hon
"Va?"
"Ja har du ont nånstans?" frågade hon igen.
"Nä. Lite omtumlad är jag. Vad hände?"
Hon kavlade upp mina ärmar och tittade på huden. Sen tog hon ett tag om mitt huvud och synade min nacke:" Nej du har inga märken. Du blev sövd"
"SÖVD!" tjöt jag ovanligt högt och började resa mig. Hon nickade sakta och börja gå och jag följde stapplande efter. En blick på klockan sa att den var kvart över fem. Jag hade alltså varit borta i en timme!
Hela vägen tillbaka mot stuga försökte jag tala med henne men hon svarade inte förrän vi var inomhus.
"Jag hoppas du tog bilder," sa hon allvarligt och gick mot köket.
"Jo jag tog bilder, men det var inget där," svarade jag och märkte att både jeans och tröja var fuktiga.
"Titta på dem i alla fall," sa Solveig och började göra frukost. Jag gick till mitt rum för att byta.
Nästa dag skulle Solveig handla lite och frågade om hon kunde ta min hyrbil och visst fick hon det. Jag öppnade min kamera och skulle just kika på de bilder som jag tagit när det knackade på dörren. Var hon redan tillbaks? Men ingen bilmotor hade hörts. Jag lade kameran åt sidan och öppnade dörren. Utanför stod en ung lång man med axellångt blont hår och log vänligt. Han hade jeans och jeansjacka.
"God dag," sa han. " Är Solveig hemma?"
Jag bara stirrade och tittade runt bakom honom för att se nåt slags fordon. Ingenting. Inte ens en cykel.
"Nej hon är inte hemma. Men kom in så länge. Hon är snart tillbaka," sa ja jag och backade för att personen skulle kunna passera. Om han kände Solveig så måste det ju vara helt ok, resonerade jag. Mannen tackade artigt nej och menade att han skulle återkomma. Han vände och började gå mot skogen. Snabbt som ögat kutade jag in för att hämta kameran, men när jag kom ut igen var han borta. I ren frustration tryckte jag av kameran rakt ut mot stället han gick på. Vem i hela fridens dar var detta?
Efter ca en timme kom Solveig tillbaka med två rejäla kassar proviant och jag berättade om besöket. Hon ställde ner kassarna på arbetsbänken med en duns och stirrade på mig.
"Tog du bilder?"
"Både ja och nej. Han var borta när jag skulle plåta och i ren ilska tryckte jag av några stycken."
"Titta på de också," sa hon lugnt och började packa upp från kassarna.
Jag slog mig ner i soffan med min kamera och bestämde mig för att kolla även om det kändes onödigt, men det var det inte...
Min haka for ner i mitt knä och studsade tillbaka igen. I gläntan där jag följt efter Solveig och där jag trott inte fanns nåt, seglade en stor farkost ovanför henne. En vit stråle träffade henne och sen var det blankt och jag tappade medvetandet. Jag fortsatte till bilderna efter den blonde som jag bara även här tryckt av i ren ilska. Den blonde seglade över trädtopparna till en farkost som liknade den från gläntan. För ett ögonblick trodde jag att jag mist förståndet. Jag gick ut till Solveig i köket och visade henne. Hon tittade och sa sen helt lugnt: "Tror du mig nu?"
Ja vad tusan svarar man på det.
Min hjärna var full av frågor. Vad var detta? Var kom de ifrån? och varför syntes de inte för blotta ögat? och vem var den blonde som verkade känna Solveig närmare?
På frågan till henne om den blonde kunde hon bara svara att han kom ibland och ville övertyga henne om att inte vara rädd, men hon var förbryllad att han kommit när hon inte var hemma för han visste allt och varför han ville visa sig för en främling, som inte hade en susning om dessa konstiga ting kunde hon inte få ihop.
Nä välkomman i klubben, tänkte jag.
Vi kom överens om att nästa gång hon blev kallad till gläntan, skulle hon väcka mig, men hon visste aldrig i förväg när det skulle hända. Jag ställde klockan på fyra till nästa morgon, fast besluten att gå ut och ta "tomma" bilder i gläntan. Kanske skulle nåt fastna även denna gång. Jag gick upp. Tog kameran med och vandrade till gläntan. Tryckte av en lång serie över trädtopparna. Några direkt mot himlen och några i själva gläntan. En stor besvikelse. Ingenting. Bara natur och om två dagar skulle vi gå åt olika håll. Den sista morgonen väckte Solveig mig och tecknade att det var dags.
Jag och kameran följde efter på lagom avstånd och jag bara väntade på att jag skulle bli illamående och tuppa av igen. Väl framme i gläntan höjde hon armarna igen och jag tryckte en serie direkt. Illamåendet kom, men jag fortsatte och när knäna vek sig pressade jag hela kameran mot bröstet och tryckte av samtidigt som det svartnade för mina ögon.
Bilderna blev outstanding! Två farkoster. En större ovanför den som seglade över Solveig. Flera personer som påminde om den blonde tog tag i Solveig och de svävade mot den mindre farkosten och några klot for runt i gläntan och ett av dem var nära mig.
Hemma i Sverige gick jag igenom dem igen och frågan jag ställde mig var, vad ska jag göra med dessa bilder? Om jag skulle publicera dem skulle de genast avfärdas som fake och det var de absolut inte!
Ja de ligger i min dator fortfarande och jag vet inte vem som skulle ta dem på allvar. Ska jag skicka dem på skoj till en fotoshopsida bara för att de ska bli visade?
Nej. De får ligga i en särskild fil som bara går att öppnas av mig.

Rebecca Wargenklo

Älskar att skriva både fiction och verkligt och dikter. Stor djurvän och reser en hel del. Har faktiskt mer medlidande med djur än med vissa människor. Anser att småbarn och djur är det mest oskyldiga vi har.
Rebecca Wargenklo är medlem sedan 2021 Rebecca Wargenklo har 7 publicerade verk