Vad händer nu? vågar jag gå iland

Efter flera resor i mitten av 90-talet skulle allt kännas välbekant … men ovant. Kom att bli flera oftast hit med cykel. En önskan att vilja trampa runt i ett främmande men ändå på något vis bekant grannland. Naturen och mötena med människors liv kändes bekant. Har varje gång återvänt med känsla av öppna armar, men ändå en viss distans. Var jag för ivrig. För gåpåig när jag klampade in efter ett liv av osäkerhet i sociala relationer. Här kände ingen mig.

Snart ska det dunsa till när vi glider in mot kajen. Skymtar människor som rör sig mot platsen där båten kommer lägga till. Försöker tänka på annat än vad som kommer att hända när vi klivit av. Avlastning denna kyliga novemberdag av importerat kol pågår för fullt från övriga Sovjetunionen. Stirrar på något de arbetade med. De verkar inte vara lika på hugget som i Helsingfors hamn. Revor i kläderna. Smutsrufsigt hår. Några har keps. Andra en sliten luva. Tystnad. Inte ens något gnabb eller ett skratt.

M/s Georg Ots ligger för ankar. Ryggsäcken hänger över ena axeln. Sovsäcken under armen. Följer med blicken övriga passagerares väg längs den spruckna kajen. Stiger sedan in genom ett par trasiga entrédörrar. Smal kort gång. Grått. Putsflagor. Betongdamm som virvlar lätt under fötterna. Ännu en trasig dörr och där står vi i en stor hall. Ingen kö. Finländarna från båten har redan försvunnit vidare. Hade förväntat mig, som så mycket annat jag hade sett och visste om, en nära nog stillastående kö.

Ser ut som att tullstation som ska stängas, eller precis har öppnats. Nästan tomt på informationstavlor. Svagt gult ljus från lysrör i taket. Andas. Många tankar hinner rusa runt. Kommer jag bli insläppt? Vad händer om de stoppar mig? Är nog svårt för dig som läsare, med smartphone och Internet, att förstå hur utlämnad man var. Hade lämnat ett litet meddelande på min telefonsvarare hemma i lägenheten. Skulle vara borta två veckor i Estland. Lovade att ringa när jag kommit fram. Och så telefonnummer till de som skulle ta mot oss i hamnen.

Greppar hårdare i bärselen och rör mig framåt. Fåtal personal. Klädda i grå skjorta och jacka, med gröna axelklaffar och något sovjetiskt märke på ena fickan, samt en brun slips. Byxorna bruna med gröna revärer. Hatten brun med en grön rem runt om, samt med det sovjetiska statsvapnet längs fram. Många står bara längs väggen och tittar. Sysslolösa. Kunde lätt gå runt bevakningen. Minns inte något större kontroll av biljetten och passet när jag gick ombord i Helsingfors.

| del 6 av första resan till ockuperat Estland vintern 1989

Arne Björn Fredriksson

Lärare i svenska som andraspråk vid ABF Liljeholmen. Gillar läsa historiska noveller. Håller mig i form genom att springa. 1989-95 reste jag mycket i Estland. Nya möten, spännande platser och, kanske, möte med kvinnan i mitt liv. Arbetar nu på en novellsamling kring mina resor.
Arne Björn Fredriksson är medlem sedan 2016 Arne Björn Fredriksson har 56 publicerade verk