Vaknar vid sjutiden

Vaknar vid sjutiden. Känner mig fräschare. Ombytt med ny ljusblå skjorta och en mörk kavaj. Promenadskorna avtorkade och lätt putsade med en handduk. Ingår i rummets pris. Släntrar sedan ner till foajén, överlämnar nyckeln, säger god kväll på ryska och kliver ut på hotelltrappan. Andas in den lokala luften. Minns ännu det något svaveldoftande odören. Ögonen försöker se den för oss svenskar så mytomspunna staden Narva. Något annat. En slumrande postsovjetisk stad. Smutsig. Nästan tom. Några promenerar uttryckslöst framåt med kassar. En förbipasserande rysk Lada. Känner direkt lukten av ännu mer orenade avgaser. Sen tyst igen.

Ser mig om. Promenerar sedan över gatan och försöker följa min lilla stadskarta, köpt i estniska bokhandeln på Lilla Nygatan hemma i Gamla Stan. Passerar genom en park. En liten folksamling kring en mässingsorkester. Spelar något som låter sovjetinspirerat. Kände nog lite igen tonerna från journalfilmer och de få dokumentärer som visats på svensk teve. Blickar hela tiden. Känns även i nacken. Vad gör jag, en ensam svensk, i en ryskestnisk gränsstad? Kanske inbillning. Är inte alls klädd som de andra. Lite för modernt, eller för dem, annorlunda. Innan jag kom hit hade jag siktat in mig på ett mål på kartan, restaurangpuben Regatt. Snurrade runt en längre stund. Kunde ju inte läsa på gatuskyltarna. Allt var på ryska.

Väl framme tvekar jag något. Är det värt att gå in? Finns det mat? Hur rent är det? Kommer det bli bråk med berusade ryssar? Om jag känner olust minns jag då vägen tillbaka? Känner tillförsikt. Kliver in i en svagt upplysta foajé. Tar några raska steg uppför en bred trappa och in i en med västerländska mått, mycket sjaskig tom matsal. Fem bord. Grovt ingrodd mörkröd heltäckningsmatta och fördragna smutsgrå gardiner. Ska jag vända? Tyst och stilla som på ett kyrkkaffe efter begravning.

En äldre, något benig och lätt hängande kvinna i vit serveringsklädsel kommer fram. Blir visad till bord. Sätter mig sakta ner. Ögnar snabbt igenom menyn. Kvinnan står bara och stirrar. Allt på ryska. Lyckas beställa lite kött, bröd och en Кока-Кола (enda säkra drycken var man än befinner sig i världen). Kroppsspråk och lite chans. Vad kan gå fel? Slitna dukar på borden. Brännmärken från cigaretter. Små vita fat för bröd. Vänta, ser några gäster aska i större glasfat. Verkar småprata. Mer av cigarettpustar än prat. Allt känns unket. Försöker att inte andas in för djupt. Alla fönster stängda med fördragna tjocka mörkröda gardiner. Dansgolv längre in. Trots fredagskväll inte många här. Västerländsk musik strömmar ur högtalare. Lite tafatt. Som ett litet rum i rummet ligger en bar i närheten av utgången. Några äldre män sitter och småpratar.

Colaflaskan ställs fram med det typiskt estniska mörka grova brödet utan tillsatt socker och en liten smörskål. Flaskan tar fort slut. Väntan. Fördragna tunga röda gardiner. Heltäckningsmatta också röd, fast mörkare. Gillar ryssar den röda färgen? Är det kvar från Sovjettiden? Arbetarfärg?

Äntligen kommer min lilla tallrik med det kött som huset har. Beställer en flaska av husets vin, trodde jag. Det kommer en 45-procentig spritflaska. "Viin" betyder sprit på ryska. Vad ska jag nu ta mig till? Smakar på det första glaset. Försöker dricka ur flaska i lugn och ro. Andra tallriken dukas fram och efter någon timme är både den och flaskan tom.

novellen "utsvulten i Narva" (sista delen)

Arne Björn Fredriksson

Lärare i svenska som andraspråk vid ABF Liljeholmen. Gillar läsa historiska noveller. Håller mig i form genom att springa. 1989-95 reste jag mycket i Estland. Nya möten, spännande platser och, kanske, möte med kvinnan i mitt liv. Arbetar nu på en novellsamling kring mina resor.
Arne Björn Fredriksson är medlem sedan 2016 Arne Björn Fredriksson har 56 publicerade verk