Publicerat
Kategori: Romantik noveller

Vänta på att blommorna blommar

Det är en sommarfredag kväll. Bella slutar slutligen veckans arbete och skyndar sig att ta den sista bussen för att inte missa den. På stationen är det fullt med folk. När bussen är framme stiger hon på. Hon behöver gå långt bort för att hitta en ledig plats bakom bussen, eftersom det också finns mycket folk inne. Men hon stannar mitt i bussen och slutar gå. Hon tittar rakt på en pojke nära henne. Hjärtat börjar slå snabbare. Hon både vill och inte vill titta på honom. Det är spännande men hon är också blyg och undrar om han har sett henne.

Bella var en aktiv och vacker tjej som just hade avslutat sitt universitetsliv. Och hon hade fått ett bra jobb i ett stort företag. Under de senaste fyra åren hade hon arbetat hårt varje dag för att glömma vad som hade hänt mellan henne och Martin. Men dessa saker svepte genom hennes sinne alltid och gjorde henne att inte kunde glömma det som hade hänt. Ibland grät hon till och med i drömmarna. Hur hon längtade efter att gå tillbaka i tiden, lyssnade på hans röst, tittade på honom.
- Hej Martin. Vänta på mig. Jag kan inte komma ikapp. Du cyklar för fort.
-Okej!
På vägen till skolan eller på vägen till hem ropade Bella dessa ord varje dag till Martin. Vid denna tidpunkt stoppade Martin alltid sin cykel och väntade på henne på landsvägen. Sedan cyklade de till egna hem eller skola.
- Hej Martin. Jag förstår inte den text. Kan du hjälpa mig?
- Okej!
När de studerade tillsammans, avbröt hon alltid honom och bad honom att hjälpa henne med mycket läxor.
- Hej Martin. Är du ledig? Kan du leka med mig?
-Okej!
På lekparken lekte de ofta tillsammans. Bella gillade verkligen att leka med honom, eftersom han accepterade nästan allt som hon bad om.

År efter år, dag efter dag. Hon visste inte hur många vårar, somrar, höstar och vintrar de upplevde igenom för saker som detta. När Bella var lite var han vid hennes sida. de lekte tillsammans, studerade tillsammans och gick på skolan tillsammans. De hade varit i samma skola från grundskola till gymnasiet. Förutom föräldrarna var Martin den enda personen som hade varit med henne längst. Han hade blivit en oumbärlig person i Bellas liv. Och hon tänkte aldrig att han skulle lämna henne i framtiden.

Hon hade många idéer om deras framtid. Hon ville gå till samma universitet med honom, hon ville arbeta i samma stad med honom, och hon ville utveckla en närmare relation med honom istället för att bara vara vänner. Dessa vackra saker stannade bara i Bellas sinne. Hon berättade aldrig för honom för att hon var rädd att deras förhållande skulle ta slut. Hon begravde djupt dessa idéer i sitt hjärta och väntade på möjligheten att berätta för honom.

Hon bad fortfarande honom att hjälpa henne med många saker som vanligt. Han svarade henne fortfarande "Ja" som vanligt. Tiden gick fort med roliga saker. När gymnasiet tog slut ville hon berätta för honom vilket universitet han ville välja.
- Hej Martin. vilket universitet ska du välja? Får jag välja samma universitet som du? Hon var ganska säker på att han svarade henne "Ja".
-Förlåt mig. Vi kan inta välja samma universitet. Jag har valt ett bra universitet i en annan stad.
-Varför? Hon blev mycket förvånad eftersom det var den första gången som han sa “nej” till till henne.

Han svarade inte, och vad hans mor hade sagt till honom fortsatte att åka i hans sinne. Hon sa att:
- Jag vet att du gillar Bella väldigt mycket och vill gå till samma universitet med henne. Men nu passar ni inte att vara tillsammans eftersom du inte har tillräckligt bra ekonomism för att ta hand om henne. Om denna relation fortsätter att utvecklas på universitetet är jag mycket orolig för att det kommer att påverka dina studier. Så jag har valt ett universitet för dig så att du kan lämna henne och koncentrera dig på att studera. Jag måste tänka på din framtid och kan inte låta dig bländas av kärlek.
- Varför fattar du ett beslut åt mig? Varför? Frågade Martin sin mor om och om igen.
- Jag gör dessa saker eftersom jag hoppas att du ska ha en bra framtid. Sa hans mor ilsket.

Nu kände han att hans mor hade gjort något dåligt mot honom. Han visste inte hur han skulle svara henne. Om Bella visste dessa saker som hans mor hade gjort, skulle hon vara mycket arg på henne. Då var det svårt för dem att hålla kontakten och upprätthålla en bra relation som de hade nu. Samtidigt var han också mycket hjälplös, han visste inte vad han skulle göra för att minska skadan på henne på grund av sin avgång. Han ville se henne att le varje dag. Han ville fortsätta att vara med henne varje dag. Han ville ta hand om henne för hela tid. Men dessa saker som tycktes ha hänt tidigare hade blivit extravaganta för honom nu. Han blev väldigt tyst nu.

När Martin var tyst stoppade hon inte att fråga honom, eftersom hon visste att Martin alltid kom att hålla det hemligt om det var något som han inte ville säga. De var alldeles så tysta och cyklade bara hem utan att säga något på vägen. Sedan då hade de mindre och mindre möjligheter att träffas och kommunicera. Även om de möttes visste de inte vad de skulle säga. I slutändan lämnade de båda den staden där deras lycka skapades och de började universitetslivet.

När bussen är framme nästa station, stiger många personer av bussen. Det finns många platser som man kan välja. Men Bella väljer inte utan att fortsätta stå där och titta på honom. Plötsligt inser Martin att någon tittar på honom. Han vänder ofrivilligt på huvudet och tittar på henne. Är detta verkligen Bella? Han kommer inte ihåg hur många gånger han kallar hennes namn i sin dröm. Nu ser han henne äntligen. Hon är vackrare och mognare än tidigare. Just nu har Bella tårar i ögonen och hennes hjärta skakar. Hon vet inte om hon ska springa mot honom. När hon tvekar, gå Martin till och kramar henne. Bella är som ett sårat barn och gråter i hans armar. Han klappar henne tyst på axeln.
När de stiger av bussen, tittar de på varandra ett tag tystnad. Sedan säger han:
- Det är kul att träffas.
-Ja.
- Kan du ge mig ditt telefonnummer?
-Ja. Hon skriver på papper till honom.
De promenerar inte så långt, sedan stannar Bella och säger till honom:
-Jag ska gå hem nu. Hoppas du har en trevlig helg.
-Ja. Tack detsamma.

Direkt när de har skiljts åt ångrar hon sig. Varför frågade hon inte om hans telefonnummer. Hon tänker på honom hela helgen och väntar på hans samtal.

När helgen är slut tar hon bussen till jobbet. Hon vill precis hitta en ledig plats bakom bussen. När hon stannar mitt i bussen, ser hon en bekant framåt. Hon går mot honom. Martin säger att:
- Kan jag följa med dig till jobbet?
- Vad? Ja! Hon är mycket förvånad, varför följer han med henne till jobbet? Men hon tänker bara så här utan att fråga honom. Hon vågar inte ställa honom fler frågor och är väldigt nervös för att han ska försvinna igen.

Hon tänker på det hela dagen. När hon slutar sitt arbete och är redo att åka hem. Telefonen ringer. Innan hon svarar på samtalet, tittar hon på samtalets nummer länge. Hon har inte kontaktat med Martins mor på länge. Hon vet inte vad hon ska säga. Men telefonen ringer fortsätter att ringa. Hon trycker på svars knappen.
- Hej. Bella. Jag är Martins mor. Det var längre sedan att jag hörde dig.
- Ja. Svarar hon på henne.
- Mår du bra?
- Ja. Jag mår bra.
-Träffar du Martin? Hon undrar varför hon frågar mig om den fråga.
-Ja. Vi träffades bara två gånger.
- Det låter väldigt bra att ni träffas.
- Nu ska jag berätta en sak som du inte vet. Jag tror att Martin inte berätta för dig för att han inte vill att du ska vara arg på mig. Vet du varför Martin har valt ett annat universitet istället för att följa med dig?
-Nej. Jag vet inte. Jag frågade honom tidigare, men han sa ingenting.
-Ja. Därför att jag inte vill att ni ska vara i ett samma universitet. Jag vet att ni älskar varandra, även om ni säger inte till varandra. Jag är mycket orolig för att denna relation kommer att fortsätta utvecklas på universitetet och påverka dina studier. Så jag har valt ett annat universitet för att låta honom lämna dig.
- Vad? Hon kan inte tro det som Martins mor säger. I Bellas ögon är Martins mor en snäll person. Hon kan inte göra något sådant.
- Förlåt mig. Bella. Föräldrar vill alltid sitt barn är bästa. Jag är inget undantag. Men jag finner att Martin har varit väldigt olycklig under de senaste fyra åren. Så jag bestämmer mig att be din mor om ditt telefonnummer och adress för att Martin kan kontakta med dig.

Nu vet hon äntligen allt. Alla saker blir slutligen lättade i detta ögonblick. Plötsligt knackar någon på dörren. Hon öppnar dörren och ser en man stå där med en stor bukett rosor.
- Hej. Bella. Jag älskar dig. Vill du vara med mig? Nu kan han äntligen säga orden som har begravts i hans hjärta under lång tid.

Lyckan kommer så snabbt så att Bella blir svarsfri. Men hennes hjärta är väldigt upphetsad. Det är tårar av lycka i hennes ögon. Hon nickar med huvudet.

Solen är mycket varm på sommaren och blommorna på båda sidor av vägen blommar vackert. På gräset sitter två älskare, flickans huvud vilar på pojkens axel.

Det kommer alltid att finnas plötsliga förändringar i livet. Att Se fram emot framtiden ger alltid mig styrka. Jag är en tjej från Kina, en positiv och glad tjej. När du bläddrar bland mina romaner kommer du att upptäcka att min inre värld är full av solsken och kärlek.
Alice Liu är medlem sedan 2020 Alice Liu har 2 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Ann Larsson

Snart femtioårig fyrbarnsmamma från Norrbotten som alltid älskat att skriva.

Ann Larsson

På andra plats denna veckan: Petra Christiansen