Varför har du inte berättat

Åskan mullrar på avstånd och jag hör hur regnet smattrar mot rutan. Det är förmiddag, men bristen på solljus gör att det känns som kväll. Jag kan fortfarande känna lukten av kaffet mamma slängde i sig i en hast i morse och en svag doft av pappas rakvatten går fortfarande att ana.
Jag har många gånger undrat hur de alltid kan se förbi mig. Hur de i sin stressiga vardag alltid valt bort att lägga märke till mig, passerat mig med en snabb puss på kinden eller en lätt klapp på huvudet. Jag har alltid varit något som är i vägen för deras framfart. Något som de helt enkelt inte har tid att prioritera. Varför frågade de aldrig hur jag mådde?
Jag vet att mina föräldrar älskar mig, men livet vi lever ger dem inte tid att uppfatta mig. Att ta sig förbi mitt skal och skymta mörkret som äter upp mig inifrån.
Jag ser ut genom fönstret. Ser hur regnet rinner som tårar längs rutan och tänker att det är så där jag känner mig inuti. Grå, kall och med själen full av tårar. Jag kramar hårt burken jag håller i handen, för jag vet att jag redan har bestämt mig.
Andra i min ålder är på väg till skolan nu, men inte jag. Jag tänker på eleverna i min klass, hur de sitter i grupper om tre. Min bänk står tom mellan Malte och Sara, men jag tror inte att de vet att jag inte är där. Jag är den osynliga i klassrummet, men på rasten ser alla mig. Med blickar och ord säger de mig att jag inte borde vara där. Att jag inte hör hemma där de är och att något hos mig är så fruktansvärt fel så jag borde egentligen inte få leva alls.
Jag sjunker ner i soffan i tv-rummet. Efter år av ensamhet är soffan och tv:n min bästa vän och platsen jag sitter på har formats efter min kropp. Den har anpassat sig och mottagit mig på ett sätt som ingen annan. Tyget på armstödet känns tunt och slitet och jag tänker att det är som jag. Skör och förbrukad.
I mitt knä ligger mobilen och vibrerar ljudlöst. Inte för att någon ringer utan för att det skickas meddelanden till mig på TikTok och Messenger. Jag undrar om det någonsin har ringt någon till den här telefonen, förutom mamma som undrat om jag stigit upp eller ätit. Inga vänner ringer i alla fall, för de finns inte och har nog aldrig funnits.
Jag slår koden på min telefon och ett meddelande från Herryesman dyker upp ”Du gör alla en tjänst om du dör”” Ett annat meddelande från Frökentrust lyser på skärmen ”Tro inte att du är något din jävla hora”
Flera meddelanden ramlar in i inkorgen och jag får svårt att sortera mina tankar. Jag borde inte läsa, men orden bränner i mina ögon.
”Filma när du tar ditt liv och lägg ut på Youtube”
”Hoppas du dör i en bilolycka”
”Varför envisas du med att leva när ingen vill ha dig”
”Ta ditt liv ditt jävla fetto”
”Äckliga hora”
”Du borde skämmas som ens vågar visa dig som du ser ut”

Jag kan inte ens gråta längre. Orden gör ont och jag vet vad jag måste göra för att få ett slut på det och det ger mig en sorts frid.
Jag trodde mina händer skulle darra och att tårar skulle dränka min skrift när jag skrev ner mina tankar på ett papper, men med ett fast grepp om pennan låter jag mina känslor bli bläck i ett brev till mina föräldrar.
Mamma, tack för att du funnit där och brytt dig.
Jag älskar dig.
Pappa, tack för min fina uppväxt och för alla
galenheter. Jag älskar dig.
Att jag inte lever betyder inte att jag lämnat er,
jag orkar bara inte vara här. Inget är ert fel.
Kram Er för alltid

Tabletterna smakar beskt, men vattnet är svalt och uppfriskande. Jag kryper ihop i min del av soffan med handen lätt vilande på mobilen. Soffan omfamnar och värmer mig och på något sätt känns det som en kram. Välkomnande och harmoniskt sluter jag ögonen. Jag undrar varför jag aldrig berättade. Varför sa jag aldrig som det var? Det är ju inte min skam att bära.
I mörkret känner jag vibrationerna i handen från telefonen. Meddelanden som haglar in i inkorgen. Jag tänker på Herryesmans meddelande och mumlar ”varsågod” innan en sista pust lämnar min mun.

##############################

När en 13-årig i mina barns skola begick självmord för att hen inte orkade leva längre brast mitt hjärta. Barnet tog sitt liv för hatet på nätet som riktades mot henom och för att barn i skolan kom med elaka kommentarer. Novellen jag skrivit handlar inte om hen och är helt taget ur min fantasi, men det är något som kan hända och det pågår just nu runt omkring oss.
Mina tankar går till alla barn och ungdomar som kämpar med psykisk ohälsa och till alla föräldrar som ständigt lever i en kamp att få rätt stöd till sina barn. Andra vuxna i våra barns närhet, lärare, vänner far- och morföräldrar, var uppmärksamma på barnen och hjälp de som mår dåligt och lär barn att vara snälla mot varandra.
Jag ber alla att öppna era ögon och se vad som händer i barnen värld. För barnens värld är inte som det var när du och jag var unga. Dagens generation lever på nätet och har fri tillgång till att göra vad som helst utan vuxnas insyn. VUXNA, VI MÅSTE VAKNA OCH SKYDDA VÅRA BARN DÄR DE ÄR STÖRRE DELEN AV SIN FRITID: PÅ NÄTET!

Linda Nilsson

Jag vill väcka känslor i dig. Jag vill att du ska gråta, må illa och skratta om vart annat. Med mina texter vill jag nå dig och skrapa på ytan av perfektionism. Linda heter jag och bor med min familj i Skåne. Jag är en helt vanlig kvinna i mina bästa år som skrivit sen jag lärde mig hålla i en penna. Min närmsta vän kallar mig Mörkret drottning för mina texter ofta är tunga av mörker, men jag kan också gestalta både värme och åtrå.
Linda Nilsson är medlem sedan 2023 Linda Nilsson har 3 publicerade verk