Publicerat
Kategori: Spänning noveller

Lutar mig mot räcket

Andas samlat. Snart ensam på däck. Har nog gått ner till sina fordon på bildäck. Glider sakta över ett, på flera sätt, mörkt och fruset vinterhav förbi den sovjetiska blockaden och in mot hamnen. November 1989. Är på en färja som trafikerar Helsingfors-Tallinn. Vad finns bakom blockaden? Vad möter mig när jag kliver av båten? Ingen taggtråd i vattnet men … mycket främmande.

Känner en stark frän doft. Någon står fortfarande och röker en cigarett en bit bort. Sakta slukar stadens grånade vik vår båt likt en val som fångar in ett fiskstim. Här och var ligger fartyg för ankar. Väntar på tillstånd att få gå in och lossa. Också sönderrostade vrak. Som en mindre kyrkogård till havs. Inget jag någonsin sett, både innan och efter den här resan vart jag än har rest med båt.

Genom ett fönster syns betongförorternas kala smutsgrå fasader. Pråmar längs kaj fylld med stora berg av svart smutsigt kol. Som i England och Sverige under början av 1900-talet. Svunnen tid innan elektriciteten och oljan kom. Varför? Sovjetunionen var rikt på olja och gas. Verkade som de svagaste fick vad som fanns kvar. Som smulorna på golvet. Grått dis över hela området denna sena novembermorgon 1989. Tevetornet längre bort i tråkig svulstig sovjetisk stil. En av platserna för den estniska självständighetskampen, där man året efter stod emot Moskvatrogna trupper. Osäker utgång under några dagar. Skulle man slå till ...? Istället drog militären sig tillbaka. Sakta skulle länderna i östra Europa börja öppna sig mot väst.

Varför nöjer jag mig inte med en kryssning till Helsingfors? Eller ner på kontinenten som andra unga. Har väntat på det här tillfället ända sedan jag i småskolan lyfte på bänklocket och tog fram kartboken. Först några sidor som visar svensk geografi, från söder till norr. Sedan våra nordiska grannländer. På sidan med Finland, om man för fingret rakt ner över den blå färgen som ska visa vatten, kunde jag läsa namnet på staden Tallinn. Pappa kunde ibland berätta om sin skoltid. Då det hände, under kriget, att människor kom med båtar över Östersjön. Estländare, eller snarare estlandssvenskar, flydde. Skräckslagna för vad de hört om ryssarnas härjningar. Många blev sedan skickade tillbaka av den svenska regeringen.

Ännu bevakar sovjetiska armén gatorna i Tallinn. Hade under min uppväxt velat resa hit men utan mod eller praktiska möjligheter. En dröm eller … Kom sedan att bli flera oftast hit med cykel. En önskan att vilja trampa runt i ett främmande men ändå på något vis bekant grannland. Naturen och mötena med människors liv kändes bekant. Har varje gång återvänt med känsla av öppna armar, men ändå en viss distans. Var jag för ivrig. För gåpåig när jag klampade in efter ett liv av osäkerhet i sociala relationer. Här kände ingen mig.

novellen "morgondis över Tallinn" (fortsätter i del 2, dunsar till mot kajen)

Lärare i svenska som andraspråk vid ABF Liljeholmen. Gillar läsa historiska noveller. Håller mig i form genom att springa. 1989-95 reste jag mycket i Estland. Nya möten, spännande platser och, kanske, möte med kvinnan i mitt liv. Arbetar nu på en novellsamling kring mina resor.
Arne Björn Fredriksson är medlem sedan 155. Arne Björn Fredriksson har 49 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! :-) Är du mer nyfiken, samt modig, så finns jag här för dig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren