Publicerat
Kategori: Spänning noveller

Varför reser jag? ensam eller nyfiken

Osäker resa till den ryskockuperade staden Tallinn, hur vågar jag? Hade på mitt första jobb efter vården, i receptionen på folkpartiets riksorganisation, träffat en person som ville besöka släktingar i Estland. Fram till alldeles nyss något helt otänkbart. Kände att jobbet var det enda i mitt liv. Än idag har jag haft svårt att umgås behagfullt och lättsamt.

Lämnade hemstaden utan några vänner att säga adjö till. På den tiden vad telefonen och ett frankerat brev ända möjligheten till kontakt, om man inte reste för att besöka. Visst träffade jag andra folkpartister men de hade även annat på dagarna, som familj, ett arbete och andra bekanta … jag var ensam och bara en av dem.

Stack till i ögonen. Strök fingrarna runt dem. Den här gången var det inte kylan utan tröttheten som börjar ta över kroppen. Var ska jag och Mattias sova? I den lilla packningen hade vi båda med oss varsin sovsäck. Man vet aldrig hur härbärget kan se ut. Vi hade inte bokat någon hytt. Tänkte nog båda att är man scout så reder man sig bra ändå. Han tillhörde Lidingö scoutkår. Jag hade ett förflutet hos KFUM i Köping.

Det var som sagt inte Arktis och nu bara en kort natt. Faktiskt kortare än vi hade trott innan. Den var på gränsen till frostig. Innanför eller utanför dörren till däcket? Där inne rörde sig människor hela tiden. Besättning och övriga, mer eller mindre berusade, passagerare. Det blev däcksplats, under en av järntrapporna. Klarar vi den här natten så är vi nog även redo för ”ett kortare besök i det ryska Sibirien”. Hur kan man tänka så på väg över till ett ockuperat land? Ett sätt att ändå hålla det goda humöret uppe, skulle jag tro.

Gråmulen fuktig novembermorgon. Östersjön. Viking Line till Helsingfors sedan snabbt byte till båten mot Tallinn. Sovsäcken ligger, något frusen och fuktig, ihoprullad. Blev inte många timmars sömn. Mest för kylan förstås men även alla tankar som snurrade runt i huvudet. Lilla Arne som fram till året innan ensam hade kommit till den stora huvudstaden. Lämnat ett inrutat monotont ungkarlsliv med hopp om förändring. Om någon timme skulle han stå med passet i handen och möta en sovjetisk tulltjänsteman. Det lilla som kommit ut om livet på andra sidan var för oss obegripligt.

Långa köer för bröd. Sibiriska fångläger för oliktänkande. Sett några dokumentärer om det kalla kriget. Som en sliten grå film från ett Europa på väg att resa sig efter andra världskriget. Bleka ansikten. Trötta deprimerade ögon. Utan hopp, bara något att hitta för dagen. Medan vi i väst fick uppleva ett ekonomiskt uppsving som aldrig verkade ta slut.

Hade aldrig innan rest med båt över Östersjön, utom förstås med familjen på semester till Gotland. Knappt lämnat min hemstad. Visst flyttade unga men då till Stockholm, inte längre. Så visst gjorde det mig nyfiken. Ständig rädsla och misstro mot allt och alla var det som vi uppfattade dem på andra sidan. Jag vet inte, kanske det eggade mig att få se när systemet sakta öppnade sig i början av 80-talet. Hade jag något att riskera, nej.

| del 4 av första resan till ockuperat Estland vintern 1989

Arne Björn Fredriksson

Status: Silver författare

Lärare i svenska som andraspråk vid ABF Liljeholmen. Gillar läsa historiska noveller. Håller mig i form genom att springa. 1989-95 reste jag mycket i Estland. Nya möten, spännande platser och, kanske, möte med kvinnan i mitt liv. Arbetar nu på en novellsamling kring mina resor.
Arne Björn Fredriksson är medlem sedan 155. Arne Björn Fredriksson har 35 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Annelis

Gillar att läsa skriva, gillar mest skriva och läsa korta texter Men händer att jag ibland skriver längre texter Har gett ut en häftad bok 'Collected writings for you '

Annelis

På andra plats denna veckan: Anders Berggren