Vart är jag på väg?

Lutar mig mot räcket. Andas samlat. Passerar sovjetiska militärfartyg som sedan slutat av andra världskriget bevakar hamninloppet. Varför nöjer jag mig inte med en kryssning till Helsingfors? Eller ner på kontinenten som andra unga. Men, har väntat på det här tillfället ända sedan jag i småskolan lyfte på bänklocket och tog fram kartboken. Först några sidor som visar svensk geografi, från söder till norr. Sedan våra nordiska grannländer.

På sidan med Finland, om man för fingret rakt ner över den blå färgen som ska visa vatten, kunde jag läsa namnet på staden Tallinn. Visste sedan att området en gång i tiden var en del av Sverige, eller snarare ”införlivat” för att det inte skulle falla i händer på ryssarna. Pappa kunde ibland berätta om sin skoltid. Då det hände, under kriget, att människor kom med båtar över Östersjön. Estländare, eller snarare estlandssvenskar, flydde. Skräckslagna för vad de hört om ryssarnas härjningar.

Glider sakta förbi den sovjetiska blockaden och in mot hamnen. Nu lagligt med ett visum från sovjetiska ambassaden i Stockholm. Ja, passagerarbåten kom egentligen från Helsingfors men alla hade noga kontrollerats innan avresan. Känner en stark frän doft. Någon röker en cigarett en bit bort. Sakta slukar stadens vik vår båt. Här och var ligger fartyg för ankar, troligen i väntan på tillstånd att få gå in och lossa. Och så sönderrostade vrak. Som en mindre kyrkogård till havs.

Genom ett fönster syns betongförorternas kala smutsgrå fasader. Kolpråmar längs kajen. Grått dis över området denna sena novembermorgon 1989. Tevetornet i tråkig svulstig sovjetisk stil. En av platserna för den estniska självständighetskampen, där man året efter stod emot Moskvatrogna trupper. Osäker utgång under några dagar. Skulle man slå till ...? Istället drog man sig tillbaka. Sakta börjar länderna i östra Europa öppna sig mot väst. Ännu bevakar sovjetiska armén gatorna i Tallinn. Hade under hela min uppväxt velat resa hit men utan mod eller praktiska möjligheter. En dröm eller …

| del 5 av första resan till ockuperat Estland vintern 1989

Arne Björn Fredriksson

Lärare i svenska som andraspråk vid ABF Liljeholmen. Gillar läsa historiska noveller. Håller mig i form genom att springa. 1989-95 reste jag mycket i Estland. Nya möten, spännande platser och, kanske, möte med kvinnan i mitt liv. Arbetar nu på en novellsamling kring mina resor.
Arne Björn Fredriksson är medlem sedan 2016 Arne Björn Fredriksson har 56 publicerade verk