Vävstolarna och de stora träden i Bräcke.

När vi äntligen kom fram efter ha gått från stationen i Ingelsträde hela vägen till Bräcke gård var de det första jag såg.
De två stora träden vid början av gårdsplan.
Med lummiga kronor och sina tjocka stammar, hälsade de mig välkommen, som med sövande ljud av stilla vind i den varma försommaren.

Ibland hade vi tur.
Då kom min morbror till stationen och hämtade oss med sin ljusblå bil av Amerikamodell.
Den hade stora fenor på bakluckan.
Stora säten av skinn och ett armstöd som gick fälla upp och ner vid behov.
Vi gled fram på "Oceanen," som vägen mellan Ingelsträde och Höganäs av någon anledning kallades. Jag vet inte varför.
Vi gled förbi stora åkrar på båda sidor och snart var vi framme vid de som tillhörde Bräcke gård. Vattenkanonerna sköt iväg sina jämna, hårda bågar över de torra markerna.
Hammarens klickande ljud hördes tydligt genom den neddragna bakrutan i bilen trots det var långt mellan fälten och landsvägen.
Det fanns en livsfarlig kraft i vattenkanonerna och inga barn fick någonsin följa med ut på de stora fälten.

Vi var på väg till faster Karin i Bräcke.
Det var mors faster.
Mors adoptivfar, bankdirektören på sparbanken i Höganäs, det var hans syster.
Hon var ogift och bodde i ett underbart hus bredvid stora gården.
Det som skilde husen åt var en korsvirkeslänga.
Ett före detta bostadshus från för länge sen, med vitkalkad södervägg där vindruvsrankor klättrade och bjöd på de finaste druvor.
En liten stig längs med väggen ledde fram till den stora trädgården med Näckrosdamm och Guldfiskar och ett stort Pilträd.

Far skulle hjälpa faster Karin klippa Bokhäcken.
Det gjorde han varje år. Två gånger. Vår och höst.
Det var mycket häck och det tog lång tid att klippa så vi skulle sova över en natt.
Natten till söndag.
På söndagskväll tog vi tåget tillbaka till Åstorp.
Far klippte för hand med en "häckasax" som han alltid fick slipa innan han kunde börja klippa.
Allt "klipp" låg bredvid, både innanför och utanför, för att sen plockas upp och läggas i flätade korgar. Det bars iväg ner i parken där det användes till nästa års valborgsmässoeld.
Den fick jag aldrig vara med på.
Faster Karin tyckte far var så noga och duktig på att jobba.
"Om han bara inte svor så förfärligt" sa hon alltid.
"Det är inte bra inför tösen."

Mor sa: Du kan väl tänka dig för lite när vi är här.
Ähh, sa far, passar det inte kan ju din bror själv klippa häcken.
Jag tänkte aldrig på att han svor.
Jag var så van.

Dörren till faster Karins hus drogs igen av en tjock stålfjäder, lika brun som dörren och med ett klagande ljud som far skyndsamt åtgärdade med olja varje vår, så han fick "tyst på eländet."
Jag tyckte om just det ljudet.
Tyckte om eländet.
Det hörde till.
Det var vardagsingången vi använde och nedanför stentrappan stod en tunna vid ett stuprör där faster Karin samlade regnvatten som hon använde när hon tvättade sitt hår och sitt ansikte.
Regnvatten var extra mjukt och mycket bra för håret, sa faster Karin.
En gång hjälpte hon mig tvätta mitt hår i sitt regnvatten för jag ville ha mjukt hår som hon.
Tramserier, sa far.
Men det tyckte inte jag.
Vattnet var sommarsvalt och skönt och mycket mjukt.
Björkarnas frön låg och flöt här och där.
De fastnade i mitt hår men det gjorde ingenting.
Ingenting alls.
Faster Karin tyckte mycket om mig.

I huset fanns ett stort kök, ett sovrum, en sal och ett litet kafferum med fina rokokomöbler och en ännu finare rokokospegel med förgylld ram. På spegelhyllan av marmor med en liten spetsduk på stod de finaste saker.
Bredvid salen mot andra hållet var en dörr som alltid var stängd.
Det var glasrutor i dörren och när faster Karin lyfte upp mig kunde jag se ut i en vitmålad hall med höga fönster och en dubbel ytterdörr.
Det var "fina" ingången och användes bara vid stora kalas och fester.
Där gick jag aldrig in och inte mor eller far heller.
Den gången vi var där på kalas hade vi redan kommit dagen innan för att hjälpa till.
På bordet i salen stod alla kakor och tårtor.
Särskilt minns jag den mycket stora Spettekakan.
Jag tyckte den såg ut som Rapunsels slott.

Framför salen, ut mot trädgården fanns det bästa av allt.
Verandan.
Faster Karins veranda.
Fönster med de vackraste Pelargoner i olika färger och vita skira gardiner.
På den verandan åt vi Kalops som mor och faster Karin lagade tillsammans i hennes kök.
Alltid åt vi Kalops när far var och klippte häck hos faster Karin.
Ingen kunde göra sån Kalops som faster Karin, sa far.
Mor sa hon tyckte att hon också kunde göra rätt go Kalops.
Hon hade ju lärt sig en gång i tiden av faster Karin.
Ja, fast det skillnad, sa far.

Mina kusiner fick aldrig gå in i kafferummet och aldrig ut i den fina, svala hallen.
Det fick jag.
En gång.
Alla skulle på begravning utom faster Karin och jag.
Mina kusiner skulle inte heller på begravning men de skulle va hos sin mormor i Viken och sova över.
Så faster Karin och jag blev ensamma i hennes hus.
Jag skulle inte va lessen sa mor, de skulle komma tillbaka på kvällen.
Jag var inte ledsen.
Vi ska nog ha trevligt, sa faster Karin.
Det hade vi.
Mycket trevligt.
Trevligheterna började med att jag fick gå in i kafferummet.
Det längsta jag kommit till i det rummet var till tröskeln.
Jag och kusinerna hade stått med trånande blickar och bevakat varandra så ingen satte stortån över tröskeln.
Gjorde någon det skulle äldsta kusinen "rapportera."
Ett allvarligt hot vilket gjorde att förbudet inte överträddes.
Idag fick jag gå in.
In i rummet.
Hela vägen, åtföljd av faster Karin.
Det var hon och jag.
Jag fick sitta i den fina soffan bakom det fina bordet och äta karamell från den fina glasskålen av kristall. Den förgyllda Pendylen tickade så vackert och solen letade sig in bakom de tjocka gardinerna, fram emot spegeln som jag hade mina ögon fästa på medan jag sög på den söta karamellen.
En mjuk tystnad spred sig i rummet.
"Ta en karamell till," sa faster Karin medan hon tog min hand och ledde mig fram mot spegelhyllan.
En liten handspegel, en kam och en borste låg där och en liten ask av silver stod bredvid.
Men mest av allt låg där en stor vit snäcka.
Faster Karin lyfte på den och på insidan var den djup som en labyrint i ett öra.
Hon satte den stora snäckan till sitt eget öra med sin ena hand och med den andra gjorde hon tecken åt mig vara tyst. Hör, sa hon.
- Vaddå, sa jag.
- Här, vänta ska du få höra, sa hon och la den stora snäckan mot mitt lilla öra.
- Nä, jag hör inget, sa jag och var lite ledsen att jag inte hörde.
Kanske hade jag fel på örat.
Mor brukade alltid fråga varför jag aldrig hörde vad hon sa.
- Jag har nog fel på örat, sa jag.
- Nej då, vi försöker igen.
- Vad är det jag ska höra.
- Havet.
- Du hör det stora havet brusa i snäckan.
- Den kommer hela vägen från Amerika förstår du och den har kvar havet inom sig.
Ja, nu hörde jag havet.
Jag kunde höra det alldeles tydligt, precis som faster Karin.
Vi blev så glada.
Efter kafferummet väntade nästa trevlighet.
Vinden.
Det fanns en vind.
Dit fick ingen gå utom faster Karin. Där hade hon sina vävstolar.
Två stora fina vävstolar.
Jag gick upp för den smala branta trappan och faster Karin gick efter mig så jag inte skulle ramla.
Hon var så snäll faster Karin.
Det var lakansväv i båda stolarna och jag fick väva.
Hon visade mig och jag kunde föra skytteln.
Men jag räckte inte ner till tramporna så jag satt i hennes knä.
Medan hon trampade och slog, förde jag skytteln.
Där satt vi och vävde av hjärtans lust faster Karin och jag.
Du har flinka fingrar och lätt för att lära sa faster Karin.
Inte som dina kusiner.
Jag förstod inte vad hon menade, de hade ju också fingrar och kunde mycket mer än jag.

När vi suttit länge och vävt en lång räcka sa faster Karin att nu skulle snart begravningsföljet komma hem så nu var det bäst vi gick ner.
Väl nedanför trappan när hon noga stängde och låste dörren som dolde den sa hon " du ska inte berätta detta för de andra. Det är bara jag som får gå upp här och den som jag bestämmer ska va med mig."
Jag har aldrig berättat detta för någon förrän nu.
Men alltid vetat jag kan väva.
På vintern, när aldrig vi var där, var alla dörrar stängda.
Bara köket och det lilla sovrummet var öppet.
Alla andra rum var stängda och kalla.
Faster Karin var ensam i huset för det mesta.
Utom möjligen på julaftnarna för länge. länge sedan.

En gång hade någon älskat henne djupt.
Hade någon erbjudit henne följa med till Amerika.
Men det fanns hinder och hon valde bort.

På mitt köksbord står karamellskålen i kristall.
Faster Karin gav mig min första gitarr när jag var fjorton, fast ingen förstod varför.
Hon visste jag kunde sjunga.
Hon visste jag kunde väva.
Faster Karin såg mig.
Vi älskade varandra.
Men mina kusiner kunde aldrig förlåta att jag fick gå in i kafferummet när de var hos sin mormor i Viken och sov över.
För det kunde jag inte låta bli berätta.
Jag fick berätta.
Faster Karin skrattade, slog ihop sina vackra händer och sa till kusinerna att de skulle inte va avundsjuka på mig för de hade så ett så fint hem och kunde komma till henne varje dag.
Det kunde inte jag, sa faster Karin.

livet

Livet är medlem sedan 2015 Livet har 829 publicerade verk