Vid foten av ett berg

Vid bergets fot skulle jag välja till slut. Vägen tunnades ut och smet in mellan träden. Svart och lerig med grova rötter klamrande sig fast där möjligheten fanns. Den smala stigen försvann snart i den tjocka grönskan och mina ben skakade av skräck för jag visste vad som fanns däruppe. Mitt helvete på jorden i den värld jag kände till.

Min medfödda höjdskräck hade från början begränsat möjligheten att se längre än till min egenhändigt dragna gräns. Och den skräcken spred sig som en pest med åren att täcka hav och land, eftersom ingen brydde sig om eller orkade tro att den var sann. Eftersom ingen ville veta varifrån den kom.

Innan den lille pojkens sandslott var riktigt klart drogs alltid en tydlig men osäkert darrande linje runtom. Ett fåfängt försök att markera och stänga ute det som skrämde och rörde om eller stänga inne det som skulle slå allt i bitar. Men när han var färdig med det mödodsamma dragandet av gränsen hade solen redan fått det högsta tornet att falla. Det närmast hjärtat.

Så hade det sett ut sedan dess. Tornen och slotten rasade i solens ljus. Sten för sten föll de till marken och ingen i hela världen förstod sorgen, för de såg ju från början det orimliga i dessa halvhjärtade konstruktioner. Mina försök att skydda mig själv, och allt jag såg som mitt, krossades effektivt från insidan och jag började springa allt fortare.

Vägvalen blev vårdslösa och ogenomtänkta och gränslösheten blev en yxa, en pistol, en flaska eller en kniv i mina blodiga händer. Alla riktade mot mitt eget hjärta och jag skrek rakt ut, allt hatet mot mig, själv varje gång jag slets itu mellan dem och livets eviga kretslopp.

Det som höll mig kvar i karusellen. Den evigt och allt fortare snurrande med mig på den gula hästen i dödens svarta grinande mask. Den lille pojken i hans famn med laddat gevär på jakt efter mamma och pappa. På jakt efter berget vid vars rötter han en gång föddes och lämnades kvar att själv välja sin väg.

Nånstans brast så en kedja i den raffinerade helvetesmaskin som skapats bara för mig och jag tappade både masken och alla mina vapen För ingen är perfekt. Inte ens i sin egen himmel ellet i sitt eget helvete, för det kan vara vilket som, så länge portarna förblir låsta och stängda.

Där stod jag på darrande ben vid bergets fot och såg allt jag kände igen i slutet av den breda väg på vilken jag kommit. En ensam liten pojke med en bussbiljett och en teddybjörn med ett öga, en pepparkaka med glasyr och en amulett med ett foto i. Geväret var han för liten att bära.

Jag såg de mjuka böljande kullarna, hörde alla skratten och lockropen. Jag såg kvinnorna jag älskat och dem jag trott mig älska. Jag såg mina föräldrar sitta rygg mot rygg sträckande sina händer mot varsin himmel. Så fjärran från varandra.

Jag såg värdshuset i mina drömmar och det lilla huset mitt i skogen. Där fåglarna sjöng och fruktträden blommade året om. Där källan rann upp ur ingenstans och gav liv åt dem som levde där. Jag hörde ett skratt som av julänglars tunna ring där de dansa ovan ljusen och såg en tunn skepnad försvinna in i det lilla huset.

Då upptäckte jag käppen i min hand och den tunna linjen i leran ovanför. Jag skrek igen av fasa när jag åter såg gränsen sakta dras åt kring mina ben och förlama mig och jag visste att därnere bodde jag. Där skulle jag alltid bo och hade alltid gjort.

Jag måste bara göra en sista resa först. En utan vapen och försvar. Alldeles naken som då jag lämnades kvar här för längesen. Jag klädde av mig de trasiga plagg jag bar, men vek dem prydligt i en hög som jag lärt.

Mina saker lade jag ovanpå fast biljetten blåste bort innan jag släppt den och amuletten öppnades sakta. I den log någon mot mig. Ingen jag kände igen men ändå så väl och jag visste att jag skulle få veta en dag.

Så tog jag med en hand jag inte kände igen, stadig och utan tvekan i sitt grepp, tag i en skrovlig svart rot och började klättra. Djupare in i mörkret. Djupare in i mitt eget helvete. Mot bergets kala branta topp

Fredrik Lindskog

Jag återkommer snarast med lite mera info och kött på benen och andra påhittade oväsentligheter om min person. Finns förbanne inget svårare än att ge en rättvis bild av sig själv :) Ingen som har lust att göra det åt mig?
Fredrik Lindskog är medlem sedan 2015 Fredrik Lindskog har 9 publicerade verk