Videofilmen och breven

Året var 2002. Detta är en uppdiktad och påhittad historia utan mer anknytning till verkligheten än att den bygger på några människors inbillning och fantasier. Varje likhet med verkliga relationer bygger på en människas logiska inbillningsförmåga. En historia som handlar om relationen mellan bilden, videofilmen och det skönlitterära verket. Jag vill berätta den för att peka på hur komplicerat och mångtydiga relationer kan vara och för att roa en eventuell läsare med en historia. En handläggare på en svensk myndighet spelade in eller medverkade till att en film om en av de arbetssökande kunderna spelades in. Titeln på filmen var ”Jag är”. Och hon kallade sedan in honom till ett möte. Vid mötet medverkade ca 15 andra personer, bland annat en före detta chef till mannen från ett jobb han tidigare varit på, då satt den kvinnliga handläggaren i ett hörn i en soffa och viftade med en videokassett i ena handen och sa ”Vi ska se på en film om en liten pojke. Och sedan ska vi fira av det här som avslutat. Om det finns någon som vill se det här!?”. Hur skulle detta tolkas? Som entydig och inskränkt maktutövning? Ett kränkande och ofredande? Vad var syftet utöver maktutövning att spela in en film om en av de arbetssökande kunderna? Det är mindre troligt att det var för att hjälpa den arbetssökande till ett nytt jobb!? Några dagar senare anlände en inbjudan från stadens fackförening till mannen om att det skulle bli en filmvisning i aulan på stadens sjukhus. Mannen gick inte på filmvisningen. Han önskade inte se på en sådan film, särskilt om det var om honom filmen handlade, han hade fått för sig att detta var riktat åt honom och att filmen dels handlade om honom. Får det gå till såhär? Ja tydligen enligt en del innehavare av upphovsrättsskyddat material. Film från verkligheten finns det gott om. Från stadens gator, från arbetsplatser och ifrån våra hem. Det är fullt tillåtet att spela in en film ifrån verkligheten i till exempel en dokumentär och sedan sända den på bio eller i tv, eller i en privatfilmvisning. Men kan inte en person idag i vårt land Sverige neka att behöva medverka i en film som man råkar vara med i? Vad händer om det visas film i dokumentärer med människor som inte lever längre i film från till exempel 1950 eller 60 talet som är avlidna idag? Var går gränsen för när ett praktiskt skämt eller ett konstnärligt material om en människa går över gränsen och blir ett brott av typ ofredande? Mannen skickade sedan 10 år senare bland annat brev i handläggarens namn och skämtade i ett praktiskt skämt med henne och några till. Vilket hon anmälde till Polisen. Handlar inte detta om ömsesidiga påhittade beskyllningar? Vem gjorde rätt och vem gjorde fel? Och vem avgör vem som gjorde rätt respektive fel? Eller finns det något annat tredje alternativ i detta som inte handlar om etik och moral? Att det var roande det som hände och kunde ses som ett absurt skämt med humor man kan skratta åt i efterhand? Bedöm själv käre läsare.

Taleptox Skrev
Den 20200827

Taleptox

En ingenjör som skriver dikter, essäer och noveller. Mina texter är oftast konstnärliga skönlitterära fiktioner i det abstrakta. Varje likhet med verkliga händelser är en tillfällighet och bygger på en människas logiska inbillningsförmåga. Oftast bygger mina texter på sådant jag varit med om eller hört talas om som jag sedan skapat, omvandlat och förändrat till skönlitterära fiktioner.
Taleptox är medlem sedan 2024 Taleptox har 18 publicerade verk