Publicerat
Kategori: Övernaturliga noveller

Vilse i skogen

Jag gick vilse i skogen i en fredag under sommras. Under tiden jag inte kunde hitta hem drog jag mig till minne vad min bror brukade säga till mig när jag var liten och hade svårt för något: “Du har inte funderat på att sluta suga?”

Med de visdomsorden i hjärtat, lyckades jag med konststycket att oavsiktligen trava runt i cirklar. Jag fann mig obönhörligen tillbaks på samma plats om och om igen. Klättrade bland annat flera gånger upp för en liten kulle med en övergiven sönderrostig bil på toppen, den såg ut att ha övervägt att ha rullat ner för backen men beslutat sig för att inte orka i sista minuten. Den var delikat balanserad, förvånad över att inget vilt djur stött till den tillräckligt för att få den att rulla ner. Att se maskinen täkt i grönska, gjorde det svårt att inte fantisera om hur mitt egna lik skulle se ut i skogen om jag inte hittade ut. Och ja, min mobils batterier hade tagit slut innan jag insåg att jag var vilse. Mina egna batterier var inte riktigt i topp de heller, hungern slogs med tröttheten om vem som kunde övermanna mig bäst.

Det blev mörkt, jag fortsatte trava vidare, vad annars skulle jag göra? Efter att solen gått ner en gång och var på väg upp igen, då stötte jag på en annan människa. Hon skulle kunna kanske hjälpa mig hitta ut, men hon verkade sjukt jobbig så jag ignorerade henne och gick vidare. Efter att jag blivit så trött att jag föll ihop och var tvungen att vila ögonen, då kände jag att det kanske inte var mitt absolut bästa beslut att ignorera främlingen. Jag vet inte hur länge jag sov, men hela kroppen värkte när jag vaknade. Det finns en myt om att män inte har känslor. Klart vi har känslor, hunger till exempel. Och gud var jag var hungrig.

Av ljuset att döma var det sannolikt tidig morgon fortfarande, jag kände mig dåsig trots vilan. Testade en annan orienteringsteknik för att leta mig ut ur skogen, ett sätt att undvika att oavsiktligen gå runt i samma cirkel. Jag kände på mig att den här gången skulle det gå, jag kände fel. Vid svåra tider brukar jag försöka trösta mig med visa och vackra bibelord, fokuserade därför på den gudomligt inspirerade frasen: “Moses har givit oss den föreskriften, att om någon har en broder som dör, och som efterlämnar hustru, men icke lämnar barn efter sig, så skall han taga sin broders hustru till äkta och skaffa avkomma åt sin broder”(Markus 12:19).

Fördelen med att fastna i en cirkel, är att du ges chansen att göra om samma misstag. Jag kom fram till främlingen igen.

“Vatten” sa jag med raspig röst. Hon räckte över en vattenlägel (sådan där konstig påse av djurhud, som man ser folk ha filmer). Jag tömde den. Kände efter i kroppen och insåg att situationen var precis lika illa som jag fruktat, den här bruden var definitivt en nörd av något slag. Cirka två meter lång, hennes hud var grön (uppenbarligen sminkad, om det inte finns någon etnicitet jag inte lärde mig om i skolan) och hennes klädsel skulle ha passat på en dignitär ur äldre tider. Om dignitären var hippie och därför gjort sina finkläder av blommor, svamp och annat mer “naturnära”. Hon såg ut att vara strax över tjugo, och var så där smal som bara vulgärt rika eller fashionabelt döende människor klarar av att vara under längre tid. Hennes öron var spetsiga, som alverna från sagan om ringen fast betydligt längre. Pannan prydes av pråliga hjorthorn vilka de växte blommande klätterväxter ur. Gud vad jag hatar cosplayers.

“Tack. Jag vill inte låta orimlig, men kommer typ dö om jag inte får hjälp med att hitta ut ur den här skogen. Om du skulle kunna hjälpa till, så vore det schyst”. Som man vill jag ju gärna inte be om hjälp (särskilt inte hjälp att hitta vägen), men samtidigt har jag en viss motvilja att dö i utdragna plågor. Så fick pinsamt nog erkänna till min oförmåga i detta läge. Man kan ju inte både äta kakan och behålla den, det kallas bulimi.

“Du är tjock, du har missfosteröron och din syn är nedsatt” Nu lät hon skrämmande lik min terapeut. Jag blev förnärmad och bestämde mig för att ge igen med ett riktigt vass förolämpning, så att hon övergav projektet att vinna i förnedringskamp och såg situationens allvar.

“Jaså, ja men din hund har dålig musiksmak”. Hon tycktes av någon outgrundlig anledning inte bli lika överväldigad av den förolämpningen som jag förväntat mig.

“Att öronsnibbarna hänger ner men förblir fäst vid huvudet, som dina gör, det är ett tecken på vad era lärda kallar hög mutationsbelastning. Det betyder att din kropp i väsentlig grad avgick från sin förutbestämda byggnadsplan när du blev till. Jag mins tiden innan Vite Krist tillbads av er, när ditt folk lämnade barn som var sjuka i skogen. Du som beskonats denna utrensning, vad tillför du hittills som gör att du är värd att återlämnas från skogen? På vilket sätt lider människornas gemenskap av din frånvaro”

Det där lät orimligt på flera punkter. “Vite krist tillbads” syftade hon på kristnande av Sverige? För om hon levde innan kristendomen kom till Sverige då skulle hon behöva vara bra mycket äldre. Minst 45, tror jag – är inte så värst insatt i religionshistoria.

“jag har inte tid med det här. Hjälp mig hem!”

“Javisst. Jag kan hjälpa dig hem, men först en gåva”

Hon mumlade en kort ramsa i ett främmande språk som värkte i öronen att lyssna på (typ som danska) och genomförde några snabba handrörelser. Ur marken steg en brun gas, den reste sig till henne hand. Där samlade den sig, blev tätare och tätare. Tills gasen övergått till något konkret, något hårt och levande. Det var som ett litet pulserande organ av trä som vilade mellan hennes fingrar. Samtidigt som den tog form, växte något fram i mitt inre.

Hennes ansikte sken av skadeglädje “Vargens fader straffades genom att hans ena barn förvandlades till ett vilddjur som åt upp de andra barnet levande, sedan bands vargens fader i vilddjurets tarmar.” Vargens Fader är en omskrivning av asaguden Loke “Jag kommer inte vara så grym mot dig, men det finns nu en best inom dig. Ett monster som törstar efter blod. Din möjlighet att komma ut ur det här mötet utan att ångra dina beslut för resten av livet, hänger på att du lyssnar mycket noggrant på vad jag har att säga”

“Jag tappade fokus alldeles nyss. Kan du ta om det du just sa.”

Hon knäppte med fingrarna samtidigt som hon sa en kort formel i det främmande språket. Jag drogs in i en vakendröm. I denna vision kom jag tillbaka hem, och väl där överrumplades jag av en oemotståndlig vilja att skada och döda. Med en kökskniv i handen sökte jag upp en främmande man som vandrade hem från krogen i berusat tillstånd. Skar halsen av honom och slängde kroppen i floden. Gjorde detta till min nya vana, slog ihjäl dussintals innan polisen hittade mig bärandes ett lik. Vakendrömmen bleknade bort.

“Förstår du nu. Leder jag hem dig, då kommer du att döda andra. Förbannelsen kommer betvinga din vilja så pass att du inte kan avstå från dödandet, erkänna till morden eller på något sätt motverka illdåden. Men tackar du nej till att ledas hem, då kommer du få vandra runt här i skogen tills törsten eller hungern gör slut på dig. Med valen på borden, vad säger du?” Hon log som räven ler mot haren.

“Det finns en brist i ditt busstreck. Detaljen du missat, är att jag inte bryr mig ett skit! Led mig hem.” Jag greppade hennes hand och gestikulerade för henne att börja gå.

“Va? Plågas inte ditt hjärta av tanken på att skada de tillhörande ditt egna släkte”

“Nej då. Hört att moral bevisats vara relativ i någon studie – eller nått. Ska tydligen vara en social konstruktion också”

“Du har helt missförstått det där. Att moral är relativ betyder bara att svaret på vad som är rätt och fel varierar beroende på omständigheter istället för att vara oföränderligt. Det du menar; är att moral skulle vara fullkomligt subjektivt, d.v.s att svaren på frågan om vad som är rätt och fel bara är en smaksak. Det skulle för övrigt inte gå att bevisa. Att något är en social konstruktion betyder bara att det uppkommer av och/eller formas av mellanmänskliga interaktioner, inte nödvändigtvis att det inte är ‘på riktigt’. Pengar är en social konstruktion, men det gör inte skillnaden mellan rik och fattig till en saga”

“Alltså du säger bara massor av ord, kan du kanske börja visa mig vägen istället!”

Kvinnan fnös till irriterat, muttrade en till ramsa på det främmande språket. Och hela världen förändrades. Nej, det framstod bara som om världen ändrades. Som när molnet övergår från meningslös gegga till att bli ett ansikte, transformationen äger egentligen rum inuti observatören.

“Nej, vad har du gjort”

“Vad tror du” Sa hon med med ett leende lika vass som en serbisk morakniv.

“Det jag känner, det kan inte vara sant. Är det? Är det, det här dom kallar empati!? Hur kan folk gå runt och känna sånt hela dagarna, hur får dom något gjort? Fan också. Okej nu känns helt plötsligt det här valet svårare” Jag släppte hennes hand. Tänkte en stund. Tänkte på var Jesus sagt: “det finns ingen situation som börjar med hot om våld, som inte går att lösa med mer våld” (inte Jesus Kristus, utan en av mina gamla langare som är namne med Messias).

Jag kastade mig över henne, om jag spöade skiten ur henne skulle hon nog vara mer villig att hjälpa till. Jag vill gärna tro att hon med enkelhet övermannade mig för att hon var någon magisk skogs-tönt-nörd-grej, och inte för att jag undvikit gymmet som en militant ateistvampyr undviker kyrkor.

Efter att jag gett upp sa hon: “Om du faller på knä och ber om det, då kanske jag kommer omvandla detta dilemma till ett trilemma”

“Förlåt, jag pratar inte preto. Vad betyder det”

“Du kan få ett tredje alternativ, din idiot!”

Jag föll på knä framför henne och bönade. Hon lyste av den där oskyldiga och rena barnaglädjen som man ser hos små mobbare som tvingar svagare barn äta insekter. Vem längtar inte tillbaks till barndomens ljuva tid? När folk fortfarande plågade varandra som ett sällsynt nöje motiverad av sadism istället för vuxenvärlden grå vardag där vi tvingas förnedra och utnyttja varandra som en regelbunden glädjelös syssla i kapitalismens tjänst.

“Det finns få saker som är så glädjegivande som att se Evas barn veta sin rätta plats. Du kan resa dig. Du kommer få ett tredje alternativ. Denna” hon räckte fram handen hållandes det pulserande träorganet “är förbannelsens fysiska hamn. Förstörs den, då kommer mordviljan att lämna dig”

“Blir jag även av med empatin?”

“Nej. Och tar du upp ämnet igen kommer jag dessutom förbannad dig med sunt förnuft” Detta skrämde mig till tystnad. “Du kan få förbannelsens fysiska form av mig, om du klarar av en liten lek” Hon ledde mig till ett fallet träd med flera större öppningar i.

“I ett av trädets öppningar gömmer sig en Volundsgeting, det är en insekt som alven Volund skapade för att plåga människosläktet efter att en av era kungar skar av hans hälsenor. Om du bits av den kommer giftet ge dig en betydligt mer plågsam död än att bara törsta eller hungra ihjäl. Om du lyckas sticka ner handen i tre av dessa hål, utan att stickas av getingen – då får du bryta förbannelsen. Om du blir biten av getingen, då kommer du få stanna kvar här i skogen och dö av dess gift. Jag kommer binda fast dig vid en trästam och förse dig med vatten och mat – för att förlänga din bortgång – låta dig uppleva giftet i sin helhet.”

“Det låter som en kul lek, men vad sägs om motförslaget att vi tävlar i Pokémon Go istället” Hon drog fram en kniv gjord i horn, visade upp den som en varning om vad som hände med lustigkurrar.

“Oroa dig inte allt för mycket. Om du blir biten men ber riktigt snällt, så kommer jag låta dig skära av det drabbade fingret. Det kanske kommer hindra giftet från att sprida sig.”

Jag pressade örat intill stammen. Flyttade runt mig kring den, lyssnandes efter getingen. Kunde inte höra vart den var. Jag sparkade till trädet, lyssnade igen men getingen reagerade inte. Antigen fanns den inte där inne, eller så hade Volund avlat den till att aktivt gömma sig när folk försökte skrämma fram den.

Jag stoppade ner handen i det minsta hållet jag kom in i. Tänkte att den nog inte skulle hålla sig kring små öppningar, utan föredra större luftströmningar.

“Nej, nu hade du nere den i hålet alldeles för kort tid.” Sa hon när jag drog ut handen, jag bet min tunga för att inte svara ‘sa flickan’. Hon fortsatte: “håll den nere i hålet tillräckligt länge för att jag ska hinna räkna till fem”. Jag stoppade in den igen.

“En” Jag ville inte lida mer “två” jag skakade “tre” jag flåsade “fyra” hörde jag någonting röra sig där inne “fem”. Jag drog ut handen och föll ihop av stress. Hon dansade fnittrande fram till min kollapsade kropp.

“Snälla. Kan du inte bara sluta. Snälla, jag vill hem” Hon böjde sig intill mig, kysste moderligt min panna och smekte min kind.

“Ge inte upp än älskling. Vi har så mycket roligt framför oss” Jag ville skrika åt henne att fara åt helvete, men var rädd att hon bara skulle förvärra plågorna då. Reste mig sakta på skakiga ben. Taktiken hade ju funkat en gång, valde därför det näst minsta hålet.

“Ett” Låt den inte finnas här “Två” Snälla gud om du finns “Tre” Låt den inte vara “Fyra”.

Jag föll ihop i skrikande spasmer. Min blindtarm brast en gång, jag har fått tagits in på sjukhus för andra skador. Men ingenting kunde mäta sig med den här smärtan. Upplevelsen var det ultimata djävulsbeviset, som en försmak av helvetet. Hon ställde sig ovanpå mig. Böjde sig ner närmare mig. Tog in helheten.

“Fan, helvete! Stoppa giftet, låt mig stoppa det. Det får inte spridas. Låt mig skära av fingret.”

Hon fnissade till av glädje. Gav mig kniven. Jag slutade skrika och flänga runt, pressade kniven mot hennes nacke och greppade hennes bakhuvud. Pressade henne närmare mig med greppet om huvudet. Jag hade aldrig bitits av getingen utan bluffade. Nu kanske du tänker “men vänta nu, jag läste ju just beskrivningen av din smärta från bettet förmedlat i första person – så du måste ha bitits”. Det är en bra invändning, men det finns ett mycket enkelt svar på den: du läste helt enkelt fel.

“Ge mig förbannelsegrejen.” Hon tvekade, jag pressade kniven hårdare mot strupen och en droppe blod föll ur henne. Hon släppte trädorganet. “Backa! Backa! Bort från mig.”

Hon lydde, jag reste mig utan att släppa henne med blicken. Jag tog trädorganet från marken utan att släppa henne med blicken. Hon såg inte rädd ut, såret på hennes hals hade redan läkt. Jag backade några steg ifrån henne. Vände mig och sprang allt jag kunde.

Hon jublade i skratt. Kvinnan hade inte varit rädd, jag hade inte utgjort ett genuint hot insåg jag nu. Hon bara spelade med för att ge mig en falsk känsla av trygghet. Kvinnan väntade en stund med att börja jaga efter mig. Gav mig försprång, för att inte leken skulle ta slut för snabbt. Jag insåg snabbt att jag sprang i samma förbannade cirkel som tidigare.

“När jag fångat dig igen, då ska jag skära ut dina ögon och tvinga dig äta dom. Du ska få vandra runt blind i skogen” Ropade hon efter mig.

Jag vände mig hastigt om för att få en glimt av henne. Hon hoppade mellan träden först, sedan ner på marken och sprang. Hoppade upp mellan träden, sen ner på marken igen. Hennes fysiska förmåga var otrolig. Jag föll omkull. Min läpp slogs blodigt mot en sten och det skulle bli ett rejält blåmärke på högra benet. Reste mig och sprang. Flåsade redan, varför var jag i så dålig form.

“När du nästan törstat ihjäl, då kommer jag binda fast dig. Tar hand om dig, ge dig vatten och mat. Ser till att du blir frisk igen. Därefter kommer jag låta getingen bita dig. Efter tre dagars rent lidande kommer du få erbjudandet att få smärtan botad, botemedlet kommer kosta. Du kommer få skära av ett finger på riktigt. Äta upp det, först då kommer jag driva ut giftens effekt ur dig. Sen får du vandra runt igen. Hungra och törsta i dagar. Jag räddar dig därefter från törstens död i sista stund. Du får kyssas av getingen åter en gång. Så får du betala ett till finger för att bli av med giftet. Vi kommer fortsätta så tills du är fingerlös. Sen hittar jag på något värre.” Jag hörde att hon var närmare nu. Jag kom fram till den där förbannade kullen med bilen.

När jag tagit mig upp till toppen precis förbi bilen, då vände jag mig snabbt om. Hon var vid kullens botten. Kvinnan tog tillfället i akt och ropade ut en ny trollformel. Rankor reste sig upp ur jorden, de rörde sig som tentakler. Greppade mina leder och höll mig stilla. Hon kunde ha gjort det hela tiden, hon lekte bara med mig. Jag kämpade mot rankorna, för varje sekund minskade min rörlighet. Snart skulle jag inte kunna röra mig en millimeter mer än hon ville. Med den kraft och rörlighet jag hade kvar, slängde jag all min tyngd mot bilen. Den gungade till, och tappade balansen. Började rulla ner mot henne.

Alv-skitstöveln skrek till av smärta. Jag hade hört någon gång att alver är svaga för järn. Jag är ingen mekaniker, men gissade på att bilar kan innehålla järn. Och jag hade också hört att skitstövlar var svaga för att få bilar rullade över sig.

Rankorna tappade vilja och liv. Jag tog mig loss. Gick ner för kullen. Böjde mig ner för att se henne liggandes under bilen, hennes hud hade bränts av kontakt med metalen. Järnet hade fungerat som kors gör mot vampyrer i filmer. Jag andades ut. Då lyftes bilen upp i luften av större rankor. Hon reste sig upp. Det hördes knakande ljud när benmassan i henne läkte, brännskadorna försvann – hela hennes kropp återhämtade sig från allt jag åstadkommit.

Hon pressade själv sönder träorganet, jag kände hur mordlusten riktad mot mina medmänniskor lämnade mig. Kvinnan omfamnade mig kamratligt

“Det är okej. Jag tänker inte skada dig på riktigt. Ville bara busa lite”. Allt var på skoj för henne. Hon ledde mig hem. Jag kände att stämningen var lite pinsam efter det här buset – svårt att gå en längre sträcka tillsammans med någon som man försökt haft ihjäl i självförsvar utan att det uppstår pinsamma tystnader. Försökte kallprata om Pokémon Go, men visade sig att hon inte spelade (vilket var tur, för det gjorde ju inte jag heller så hade fått improviserat mycket annars).

Vid skogens slut var hon prompt ointresserad av att bli bjuden på kaffe någon gång framöver. Kunde lika gärna försöka; “man får inte vara kräsen om man ska få ligga” som Jonas Gardell sagt.

Jag blev faktiskt på riktigt lite vilse i en skog en fredag tidigare i år, för en kort stund. Så det finns där en liten sanning bakom allt detta. Men de övriga detaljerna kan jag inte ta gift på är 100% sanningsenliga.

Etablerade sig tidigt inom tävlingsinriktad ångest, fram tills en dramatisk sexskandal tvingade honom bort från offentlighetens ljus. Med den lilla rättelsen av att inget av det du just läst är sant. Gratulationer till dig som tog dig tid att gå igenom den här texten; det har varit ett fullkomligt meningslöst åtagande, precis som livet.
Staffan Marklund är medlem sedan 2019 Staffan Marklund har 4 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Christoffer Andersson

Att skrivandet kan uppbära en våldsdisposition är svårt att tro om skrivandets lugna, solitära natur, men historien visar upp åtskilliga exempel på pennor som genom explosiva språkbruk glöder…

Christoffer Andersson

På andra plats denna veckan: Mångatan