Publicerat
Kategori: Drama noveller

Vinter

Det var en ihållande kyla hela veckan och temperaturen låg konstant under noll grader Celsius. Snön hade stormat fram under hela veckan och det var minst 30 centimeter snö på marken. Pendeltågen och bussarna var inställda och bilkörning var helt att glömma om man inte ville sitta fast hjälplös i någon snödriva.
Under måndagen var vi tvungna att bedriva vår undervisning på Zoom istället för i ett klassrum på Campus på Södertörns högskola i Flemingsberg. Det var med andra ord en ganska kritisk inledning på veckan.
- Vilken hemsk inledning av veckan, sa jag till min gruppmedlem Pippi.
- Tack för din respons på min novell, tyvärr hade jag inte möjlighet att närvara på seminariet, sa Pippi.
- Kul att du gillade min respons på din novell, sa jag.
- Du skrev att det kunde vara början till en hel roman, sa Pippi.
- Det var en intressant scen som du presenterade, jag är säker på att det finns ett antal trådar att nysta i som skulle kunna fylla ut en hel roman, sa jag.
Jag hade promenerat till skolan under hela terminen som jag läste ”Kreativt skrivande” på Södertörns högskola. Även nu när snön och kylan, kopplat ett fast grepp om naturen. Det finns inget dåligt väder, bara dålig klädsel. Som de alltid brukade påpeka för oss, under vår militärtjänstgöring. Jag hade flera lager kläder på mig och en tjock mörkgrön jacka med fjädrar, en varm svart halsduk, grova väl fodrade bruna kängor med långa gula och bruna skosnören, en grön varm mössa, ner över öronen och ett par varma svarta fingervantar för att hålla den värsta kylan borta. Sedan dess har jag smort in de grova väl fodrade bruna kängorna med brun skokräm och putsat dem, samt bytt de långa gula och bruna skosnörena till långa bruna skosnören.
Jag minns Celina. En gruppmedlem som vuxit upp i Libanon. Hennes mörka och starka texter. Flera av hennes närmaste släktingar mördades under det tidigare kriget. Det känns ändå tryggt att leva i ett land i fred. Kriget har börjat igen, det är bara att hoppas på att Celinas släktingar i Libanon inte blir inblandade en gång till.
Jag känner att jag vill citera Charles Baudelaire med de två sista verserna ur dikten ”Smärtans Alkemi” från diktsamlingen ”De ondas blommor”: ”Med din hjälp gör jag guld till järn, och paradis till inferno. Svepta av molnens händer ser jag liken av dem jag höll av och på himlens saliga stränder bygger jag grav vid grav”. Krig är alltid fasansfullt, speciellt när många barn dödas och det verkar inte som det finns något slut på det här kriget.
Jag satt med en smörgås i handen och en pappersmugg med kaffe bredvid mig i en soffa i anslutning till det café och deli på Södertörns högskola som ligger närmast pendeltågsstationen, när jag tog del av följande samtal:
- Jag har skaffat mig en pojkvän nu som är lugn och skötsam. Lite av en motsats till den kroppsbyggare som jag var tillsammans med tidigare, sa en ung kvinna.
- Alla har rätt att dölja sitt förflutna, så länge som det inte skadar någon annan, sa en ung man.
- Jag försöker undvika att min nuvarande partner träffar mitt tidigare ex. Det är svårt när man ska gå ut, att inte stöta ihop med sitt tidigare liv och jag är rädd för att min nuvarande pojkvän ska råka illa ut, när han möter mitt ex och hans kompisar, sa kvinnan.
- Alla har rätt att dölja sitt förflutna. Alla har vi någonting med oss i bagaget, sa mannen.
- Jag gör vad jag kan för att dölja mitt förflutna, men det är här och nu som gäller, sa kvinnan.
Den delkurs som vi läser för tillfället är: ”De språkliga verktygen”. Jag är övertygad om att jag även kommer att ha nytta av denna delkurs i mitt yrke som socionom, när det gäller det utredningsarbete som är knutet till de anställningar som jag arbetar inom.
- Men hur var 1980-talet? Frågade en av mina unga gruppmedlemmar.
- Det var definitivt mer rock´n´roll, sa jag.
- Hur menar du då? Frågade en av gruppmedlemmarna.
- För det första så var det ingen som hade något fast förhållande, man låg med alla tjejer och de gjorde likadant, en enda stor ormgrop med andra ord, sa jag.
- Men blev det inte många konflikter då? Frågade en gruppmedlem.
- Det var rena rama hälsokuren, vad jag vet så mår alla bra, sa jag.
- Hände det någonting mer? Frågade en gruppmedlem.
- Jag bodde i ett stadskollektiv på Ljusterögatan, på Södermalm tillsammans med två andra yngre kvinnor som också gick på Socialhögskolan, mitt emot Orionteatern och i närheten av Vitabergsparken som jag gillade att promenera i, sa jag.
- Låg du med de också? Frågade en gruppmedlem.
- Nej. Vi bodde bara tillsammans, men jag låg med en kvinnlig klasskamrat från Socialhögskolan som kom på besök och vi åkte till Kenya på praktik tillsammans året efter, sa jag.
Jag fick till och med instruktioner av henne under våran intensiva älskog.
- Lite saktare, sa hon.
- Javisst, inga problem, sa jag.
- Kenya! Det låter spännande, sa en gruppmedlem.
- Det var det också. När jag inte var på min praktikplats så var det ett sanslöst festande på kvällar och nätter. I Nairobi framförallt på Hallians Night Club på Tom Mboya St. Dörrkillarna i rastaflätor dansade till live musiken från Kongo med ändlösa gitarrsolon som aldrig tycktes sluta och tjejerna i långa flätor och underbara håruppsättningar dansade faktiskt med mig. En av dem, en ganska kort tjej med långa flätor, som ursprungligen kom från Tanzania, följde med mig till Green Bar, hon berättade att hon hade en yngre son som hon visade ett fotografi på och drack öl tillsammans med några tjejer från flera olika afrikanska länder som hängde framför jukeboxen i sina underbara frisyrer, sa Jag.
- Var du bara i Kenya? Frågade en av mina gruppmedlemmar.
- Nej, längre fram blev det barer i Kampala i Uganda. Tjejerna hade ännu längre flätor och mer underbara frisyrer, de var mer rakt på sak och en av dem bad mig om att följa henne hem, sa jag.
- Ska jag ge dig pengar morgonen efter och du går ut och köper frukost medan jag väntar i sängen? Frågade jag den ugandiska kvinnan.
- Ungefär så, jag kommer tillbaka med en bit bröd och några ägg, sedan lagar jag frukost till dig och bjuder på kaffe, sa hon.
Jag tackade nej på ett snällt och respektfullt sätt, någonstans måste man dra en gräns. Vägen hem till hotellet var mer obehaglig, då jag på en halvupplyst gata passerade en yngre soldat i uniform med k-pisten på vänstra axeln och en halvfull spritflaska i höger näve.
Föreläsningen om 1980-talet planade sakta ut och vi bytte samtalsämne efter en utförlig redogörelse av 1980-talets samlevnadsfilosofi. Jag pumpade på som i trance, in och ut som en pistong med hög hastighet och jag gillade verkligen att ligga med och ta musten ur alla tjejer i 20-års åldern som gick på Socialhögskolan tillsammans med mig, i mitten av 1980-talet. Det var inte bara positiva erfarenheter. En tjej från Socialhögskolan hade ett omfattande umgänge och jag var som vanligt med i leken. Jag hade inte det bästa umgänget på den tiden, men det räddade mig när vi befann oss på en klubb i stan och jag stötte på en av tjejens tidigare partners, han ville slå ner mig i baren tillsammans med sina kompisar när jag stod i kö för att köpa en öl, som tur var hade jag uppbackning av mina kompisar som jag bara träffade när vi skulle gå ut på krogen. Den före detta partnern och hans kompisar drog sig tillbaka, men min tjej från Socialhögskolan gav mig nya problem. Jag hamnade sent en kväll på akuten med svidande intima delar. En sjuksköterska med ljusblå rock tryckte upp en träpinne i mitt urinrör. Senare på kvällen skickades jag hem med ett recept på penicillin. Jag och tjejen från Socialhögskolan hade kul också, vi var tillsammans med ett antal kompisar från skolan, på Roskildefestivalen samma år som jag bodde i stadskollektivet på Södermalm. Jag och tjejen från Socialhögskolan delade tält, det blev en härlig älskog i den danska natten, vi vaknade upp av att vi var dyblöta. Någon hade snott vårt regnskydd till tältet och det ösregnade ute. Resan hem till Södermalm, där jag bodde tillfälligt och inte mig emot. Jag har svårt för personer som har sålt sin bondgård i Dalarna och köpt en uselt renoverad enrumslägenhet på Södermalm för pengarna och målat traditionella motiv från Dalarna på sina tapeter. Det blev pinsamt på tåget, då vi båda luktade skunk i tågvagnen och våra medresenärer var minst sagt irriterade. Jag borde ha gjort samma sak som dagen innan, duschat mig i den gemensamma duschen. Det var både en manlig och kvinnlig dusch, men det var inga problem att dela, en ung danska kom fram till mig när jag duschade och frågade mig något som jag inte förstod. Jag sa helt enkelt ja, varför ska man krångla till det när man befinner sig utomlands. Hon klev naken in i duschen och hade jag hållit ut handen så hade jag vidrört hennes väl hårförsedda kön. Varför har danskor så mycket hår på sina intima delar? Vi duschade tillsammans utan problem.
Jag tog en promenad i snön och kylan, förbi Flemingsbergs pendeltågsstation till Lidl för att köpa bananer och frysta jordgubbar till en underbar shake som även innehöll amaranto, havregryn och sötmandel, Jag passade på att köpa flera paket med Mariekex som jag gillar tillsammans med en kanna bryggt te. Mitt favorit te för tillfället är ett te smaksatt av blommor som fått det underbara namnet Buddha. Ett te som jag köpt i en butik på Kungsgatan. Samma gata som jag långt senare passerade efter att ha sett filmen ”Killers of the Flower Moon”, på vägen hem vid 22.30 tiden såg jag en kvinna insvept i sovsäckar, madrasser och filtar sovandes under en bro, samt några yngre män, en med en varm mössa på huvudet sittandes i sina sovsäckar i prånget till en glasförsedd butik på samma gata, samtalandes i det upplysta mörkret. Verklighet och film ligger ibland obehagligt nära varandra. Pengar och egna intressen kommer i första hand för de flesta människor och vissa är beredda att göra i princip vad som helst för pengar, så den mänskliga godheten är oftast bara en bra uppdiktad historia.
Jag minns att Pippi frågade en gång:
- Var kan man köpa billiga bananer? De är dyra överallt här på skolan.
- Gå till Lidl, där är de billiga, Du går förbi pendeltågstationen och nedför trapporna, sedan är det bara att gå över parkeringen så är du framme, sa jag.
- Du har rest en del va? Frågade Pippi.
- Jodå. En hel del faktiskt, sa jag.
- Har aldrig resan blivit inställd? Frågade Pippi.
- Jag och min hustru skulle ha åkt till S:t Petersburg under påsken 2020, men så kom pandemin emellan, Vi fick tillbaks pengarna för flygresan tur och retur och för hotellnätterna. Vi fick även tillbaka pengarna för en guidning på Vinterpalatset, men inte för våra visum som beviljats av ryska regeringen, sa jag.
- Så du har aldrig varit i Ryssland? Frågade Pippi.
- Jodå, fast det var i början av åttiotalet och då hette ju landet som bekant Sovjetunionen, sa jag.
- Vart åkte du då? Frågade Pippi.
- Jag var i Moskva och åkte med Transsibiriska järnvägen ända till Beijing i Kina, sa jag.
- Var du i Thailand på samma resa? Frågade Pippi.
- Självklart, Jag var där i tre veckor, sa jag.
- Träffade du någon thailändsk tjej då? Frågade Pippi.
- Nej det gjorde jag inte. Men långt senare så umgicks jag en thailändska som jag träffade vid ett antal tillfällen under flera år, sa jag.
- Varför slutade ni att ses då? Frågade Pippi.
- Vi var väl helt enkelt för olika. Hon är buddhist och jag är protestant. Jag har dessutom flera uppdrag inom Botkyrka församling. Dem har jag haft nu i sex år. Det finns delar av buddhismen som jag har tagit till mig, sa jag.
- Som vadå? Frågade Pippi:
- Livet är lidande, sa jag.
- Men nyårsafton var väl kul på åttiotalet? Frågade Pippi.
- Det var fest varje nyår och nyår 1982 var jag i Marrakesh i Marocko samt nyår 1983 var jag i Bangkok i Thailand, i Bangkok dansade jag med thailändskor i bikini, medan polisen i sina uniformer gick runt på dansgolvet och viftade med sina enorma pistoler, sa jag.
- Men hur slutade åttiotalet då? Frågade Pippi.
- Med en stor nyårsfest såklart. Jag var bjuden på en stor fest i Solna, festens värdinna som också var konstnär drog sig undan tillsammans med mig i sovrummet, sa jag.
- Så du låg med henne också, sa Pippi.
- Jo, det gjorde jag, men vi var tillsammans på den tiden, det var därför jag blev inbjuden, sa jag.
- Så du avslutade åttiotalet i ett konstnärshem i säng med husets konstnärinna, frågade Pippi.
- Just precis, det var en stor fest och jag träffade hennes pappa också som var konstnär, sa jag.
- En perfekt avslutning på åttiotalet med andra ord, sa Pippi.
- Det kan man lugnt säga, det var fullt drag ända in på morgontimmarna, sa jag.
Det var en lång väg att promenera hem förbi Posten och Tullinge gymnasium i det tilltagande snöfallet och kylan, men jag kände mig nöjd med mina inköp som jag bar nedpackade i en medhavd plastpåse.

Jag gav ut en novellsamling Safari på Författares bokmaskin 2012, förnärvarande arbetar jag med ett nytt novellmaterial.
Sigvard Läth är medlem sedan 2021 Sigvard Läth har 26 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren