Vintermåne, del 1

Regnet piskade mot marken. En droska körde förbi porten till det lilla värdshuset i gränden. Hjulet körde rakt igenom en vattenpöl så vattnet stänkte upp på flickan som precis var på väg in genom dörren. Hennes bruna yttermantel blev alldeles blöt och hon blev arg och ledsen samtidigt. Men hon var för trött för att ens orka skrika efter vagnen och vad skulle det egentligen tjäna till?

Så flickan vred ur manteln så gott det gick och klev in i värdshuset. Skylten, där det stod Värdshuset Galna Galten, gungade hetsigt fram och tillbaka i blåsten. Det var dock skönt att komma in, för inomhus var det varmt och torrt och vindstilla. Det var inte så många gäster på värdshuset, bara en berusad sovande tjock man i ett av båsen och en mager man vid ett av borden i mitten av salen. Flickan betraktade den magre mannen. Han hade en konstig spetsig hög hatt i lila tyg och en brun sliten rock. På hans fingrar, som nu höll i menyn, fanns det en mängd märkliga ringar. När han tittade upp mot flickan tittade hon hastigt bort och fortsatte fram till bardisken, där en tjock flintskallig man med enorma polisonger stod och torkade ur ett glas. Mannen, som uppenbarligen var föreståndare för Galna Galten, log brett, ställde ner glaset på bänken och lutade sig lite framåt när han såg flickan och sade, med en mörk och vänlig röst:
- Välkommen Melva! Har du vågat dig hit i det här ovädret?
- Ja, farbror Galtenknorr, mor sände med ett viktigt brev till er.
- Jasså? Vad kan det stå i det brevet då som är så viktigt att man skickar ut ett stackars flickebarn i en storm som denna? svarade herr Galtenknorr bekymrat och torkade av händerna på förklädet som hängde över hans höfter.

Melva stack in sin lilla hand i säcken hon bar under manteln och drog fram brevet som hennes mor hade skrivit. Hon räckte fram det till mannen bakom bardisken och han tog emot det och betraktade kuvertet en stund innan han tog en kniv och försiktigt skar upp ena långsidan av det. Han såg på Melva med vänliga ögon och drog fram brevet, vecklade upp det och började läsa. Han fick ett djupt bekymmersveck på pannan och något förskrämt i blicken. Melva undrade vad det stod i brevet och väntade på att få höra.

Herr Galtenknorr suckade djupt och drog fram en stol och satte sig på den. Då Melva inte kunde se honom ordentligt bakom disken, gick hon runt den och ställde sig framför föreståndaren, som verkade mycket nedslagen. Hon frågade försiktigt:
- Vad står det i brevet? Varför ser ni så ledsen ut?
- Jag vet inte vad jag ska ta mig till? Jag kan inte ta hand om ett barn, muttrade mannen.
- Vad menar ni? undrade Melva.
- Hur ska jag säga detta? Din mor sände dig att bo hos mig då hon själv inte kommer att leva så länge till. Hon ville skona dig Melva från att se henne tyna bort.

Melva började gråta och slog armarna omkring den tjocka föreståndaren. Han gjorde ett trevande försök att klappa henne på huvudet och sade:
- Stackars lilla flicka! Vad ska jag göra av dig? Det här är ingen plats för småflickor.

Den mystiske mannen i lila hatt reste sig och sade med hes röst:
- Jag kan ta henne till barnhemmet Lyckliga Lammet som ligger vid Sjustena kloster några mil söderut landet.
- Kan ni göra det? Om hon kommer fram dit helskinnad och orörd blir jag er stort tacksam. Vad önskar ni för besväret?
- Bara två dagars matsäck till oss båda samt tio silverpenningar till inskrivningsavgiften för flickebarnet. Vi åker tidigt imorgon bitti.

Så blev saken bestämd. Melva skulle följa med den mystiske mannen till ett barnhem. Hon blev väckt av farbror Galtenknorr, som gav henne ett brev försett med det Galtenknorrska sigillet.
- Ge detta brev till föreståndarinnan på barnhemmet direkt när ni anländer. Ingen annan får röra brevet eller bryta dess sigill. Försvara det med ditt liv, Melva.

Så följde den lilla flickan med den märklige mannen i lila hatt genom stadens gator tills de kom till ett stall, där han hade sina två hästar och en enkel resevagn med tak av tyg som var uppspänt på metallbågar som böjts över flaket. På sidan var det en målad skylt där det stod ”Mäster Murklas Mirakeldrycker”. Melva kunde läsa. Det hade hon lärt sig av sin mor. Melva antog därmed att mannen hette Mäster Murkla och att det var mirakeldrycker han höll på med, vad nu det kunde vara för något. Medan han spände fast vagnen på hästarna passade hon på att titta en sista gång på staden. Skulle hon någonsin återvända?

Paul Claren

Man, 49 år, bor i Stockholm. Skriver en del poesi och låttexter samt arbetar på debutromanen. Tänkte även skriva en del noveller. Genre: fantastik, fantasy, science fiction, övernaturligt, drama, spänning.
Paul Claren är medlem sedan 2019 Paul Claren har 10 publicerade verk