Vitkalkade väggar

Det är som ett rum i ett hus.
Ett hus med vitkalkade väggar.
Jag befinner mig fortfarande i den tysta tidiga kvällen.
Begynnelsen av den långa ensamma natten som saknar gryning.
Natt då jag äntligen somnade i ljuset av ett hopp som bar.
Det är tidig kväll. Ännu fullt ljus men kvällssol i sydost. Ljuden från lekande barn når mig och jag gråter sakta inom mig. Jag längtar och jag saknar mer än någonsin. Mer än ord kan uttrycka.
Rädslan för mig själv griper tag och biter sig fast för att inte släppa sitt grepp på mycket länge.
Vänder en liten kropp gång på gång. Tycker orättvisan aldrig vill ta slut där mina kläder ligger i en smutsig hög på stolen. Kläder i ständig oordning. I högar travade på varandra i ett försök att bringa ordning i mitt liv det lilla.
I ett hus med vitkalkade väggar och igenmurade fönster försöker jag hålla mina tunga ögonlock öppna. Se genom dammklädda solstrålar som höll mig sällskap. Det var som om kvällen aldrig ville ta slut. Natten aldrig ville komma.

I bland åkte vi runt i farbror Carl-Axels Saab med delad framruta och puttrande ljud. En fyrtaktare, sa far. Men bättre än DKW:n han hade tidigare i alla fall, fortsatte han. Vi tryckte in oss i personbilen.
Två män i bilens framsäten, två kvinnor i bilens baksäte med varsin flicka i knät. Anne och jag själv.
Annes bror Mats satt i mitten. Allt som allt var vi sex personer. Familjen bodde i Helsningborg och det var hos dem jag var när min mamma fick lämna mig för sista gången. Lämna mig, gå ut genom dörren för att aldrig återvända. Mor kom. Såg på mig och bestämde sig för att ta med mig till Nygatan 13 i Åstorp. Påsken stod för dörren och barnavårdsmannen ville ha ett snabbt svar för kunna ta ett snabbt beslut. Adoptionen genomfördes senare via Ängelholms tingsrätt i laga ordning. Familjen kom ofta och hälsade på. Vi åkte rundor i deras bil och jag fick ett par lackskor av farbror Carl-Axel som han köpt till mig i Danmark. Men de var för små. Jag sa inget och hade skorna på ändå fast de gjorde ont på tårna, klämde och var hårda. Jag sa inget för de var de finaste skor jag hade haft och jag ville att de skulle passa mig. Efter ett tag sa far att han tyckte jag gick så konstigt och ville se på skorna. Mina tår var alldeles röda och hälarna hade redan skav. Så kunde vi inte ha det sa han och så fick jag ta av skorna och lämna tillbaka. Farbror Carl-Axel som skulle se om han kunde hitta några större nästa gång han skulle till Danmark. Mor sa; att det var ju typiskt jag skulle ha för stora fötter när de nu äntligen hittat så fina lackskor. Jag fick ta på mina fula bruna skor med slejf igen och jag minns att jag grät. Han hittade inga nya lackskor nästa gång i Danmark. Farbror Carl-Axel.

Denna dagen skulle vi åka och hälsa på Tue och Sissa, sa far. Vi åkte länge och trångt och kom så småningom fram till en lövskog av blandat slag. Mest Bok tror jag. Där stannade vi och gick av.
Far hade bott vid den skogen en tid när han var liten och flyttade runt så mycket. Han visste att det fanns ett hus djupt inne i skogen. Ett litet torp. Ett rött med vita knutar och där bodde Tue och Sissa, sa han. När jag frågade om de fortfarande bodde där sa han; att de gjorde de.
- Vet dom om att vi ska komma.
Far svarade inte på den frågan alls utan sa att det nog skulle ordna sig. Vi gick och gick väldigt länge. Alla började undra var torpet var. Anne blev trött i benen och vi rev hål på våra strumpor bland vassa kvistar som stack upp här och där. Till slut ville ingen utom far fortsätta och de trodde inte längre det fanns någon Tue och Sissa som bodde i ett litet rött torp med vita knutar. Inte i den skogen i alla fall. Nu ville de ha kaffe. Mor och tant Inga började lägga fram på två filtar och alla satte sig. Alla utom far som var fast besluten att hitta sitt röda hus med Tue och Sissa. Han frågade om jag ville följa med och leta rätt på huset. Jag ville det för jag tyckte synd om Tue och Sissa som satt där och väntade på oss som skulle komma. Mor sa att far skulle då alltid va så envis. I stället kunde han erkänna att vi kört till fel skog tyckte hon. De drack sitt kaffe och far och jag gick iväg genom skogen. Själv. Ett litet rött hus skymtade mellan träden.
- Där e de ju min själ.
- Jag visste väl jag skulle hitta det.
Jag sprang i förväg och stannade framför två trappsteg av sten nedanför en dörr som inte såg ut ha varit öppnad på mycket länge. En märklig känsla spred sig i min kropp. Gå upp och knacka på flinade far när han kom i kapp mig. Jag tvekade lite men tog några modiga steg mot dörren och knackade några försiktiga knackningar med mitt lilla böjda pekfinger. Dörren ljöd stum och nästan inget hördes.
- Äh, knacka högre.
Jag knackade så högt jag kunde men inget hände och ingen Tue eller Sissa öppnade dörren.
- Dom e nog inte hemma.
Jag gick ner från trappan.
- Jo då, vi går runt huset till fönstret.
Runt husknuten fanns ett litet fönster på väggen. Det satt högt och far frågade om han skulle lyfta upp mig så jag kunde se om Tue och Sissa var hemma. Jag tyckte jag inte bara kunde glo in genom någon annans fönster och sa jag inte ville det. Tystnaden i skogen gjorde mig rädd. Inga dofter och inget liv sa att någon bodde här. En hackspett hördes knacka på en trädstam långt borta och det ekade genom skogen. Far lyfte upp mig fast jag inte ville. Jag såg in i halvmörkret. In ett rum där spindelväv, utan spindlar, klättrade på gamla malätna gardinrevor som hängde på sneda gardinstänger. Jag såg ett gammalt dammigt skåp och en pall i halvljus
- Ser du nån.
- Nä jag ser ingen dom e ente hemma.
För jag ville inte se någon. Ville inte se det jag redan hade sett.
- Ta ner mig nu.
- Jo då, dom e där nog, titta noga.
Jag satte handen som en skärm vid ögonvrån och såg in genom fönstret igen. Mitt hjärta började slå hårda slag för nu såg jag. Jag såg ett bord och en stol. På stolen satt en gubbe alldeles stilla och läste i en bok som låg uppslagen på bordet. Bredvid honom i dunkelt ljus satt en gammal gumma vid en spinnrock som inte spann. Hon hade en sjalett om huvudet, var alldeles stilla och alldeles grå. Jag blev kall i hela kroppen. De var nog döda. Det satt två inte levande människor i ett rum och väntade på oss.
På far och mig. Jag gallskrek rakt ut krängde med kroppen i vild förtvivlan. Fars stora händer släppte sitt hårda grepp om mina ben och jag landade i gräset nedanför huset. Mor och tant Inga kom rusande genom skogen och undrade vad som hade hänt. I hälarna hade de Anne, Mats och farbror Carl-Axel.
- Äh de har inte hänt nåt.
- Hon trodde Tue och Sissa skulle vara riktiga människor men dom sitter ju där dom sitter.
- Hon bara åmar sig som vanligt.
Alla gick tillbaka till kaffet och filtarna. Mor hade sparat kaffe och sockerkaka till far. Jag ville inget ha.
Inte ens rabarbersaft.

Tillbaka. Nu i tonårsrum. Kväll några år senare efter en dags slut. Ensam. Självvald vila. Tröstade och lugnade i sina återkommande mellanrum av förvirring. Hopp. Förväntan. Tystnad i kroppens utvecklingsfas. Medan jag ännu såg, forcerade jag de vitkalkade väggarna på behörigt avstånd innan allt togs ifrån mig. Togs bort från mig själv i den mörkaste natten av dem alla.

livet

Livet är medlem sedan 2015 Livet har 829 publicerade verk