Publicerat
Kategori: Spänning noveller

Vodka och outhärdlig cigarettrök

Sveper med blicken. Dimman lättade långsamt. Sakta skönjer den estniska kusten vid horisonten. Infarten till huvudstaden Tallinn närmar sig. Skymtar snart en bit ifrån siluetten av ett krigsfartyg. Sedan flytten till Stockholm året innan har jag inte sett ens en soldat, utom högvakten. Ensamma huttrande. Ibland fick jag syn på ett vaktbyte. Annars såg jag dem bara i olika spännande krigsfilmer på den lokala biografen i Köping. Eller någon svartvit film på teve.

Här stod jag istället på en turistbåt från Finland som åkte rakt in i ett militärt skyddsområde runt den estniska huvudstaden Tallinn. Ännu undertryckt med ryska ockupationsstyrkor, eller skyddsstyrka mot västvärlden. Hur kunde jag stå här? Och sedan gå iland? Ännu finns ingen direktlinje från Stockholm. Vad som sipprat ut om Sovjetsamhället var en ogenomtränglig vakt av gränsen. Ingen tar sig varken ut eller in. På senare år har det blivit möjligt att få ett visum. Men då behöver man ha en godkänd inbjudan. Och jag känner ingen, knappt någon kompis ens i Stockholm.

Spänningen kryper och sticker längs ryggraden. Märkligt obehag men samtidigt vill jag bara få öppna mina ögon. Om jag väljer att inte kliva av båten kan jag egentligen bara återvända tillbaka till Helsingfors. Jag har ju en tur- och returbiljett som tur är. Vilka köper en enkel? Vad var då meningen med resan över? Var nu inte ensam. Bredvid mig står, Mattias Reinholdson, min reskamrat. Han hade fått en inbjudan, skriven för oss båda. Berättade om en släkting som han gärna ville besöka i Tallinn. Hade fått kontakt med en baptistförsamling i staden. Och var själv medlem i samma trossamfund och dessutom journalist på deras tidning i Stockholm.

Började känna mig frusen om tårna. Den kyliga vinden från havet fick även överkroppen att huttra. Var kanske inte riktigt klädd för en vecka i Arktis dock men ute på öppet vatten, en fuktig novemberkväll, gjorde nog sitt ändå. Hade ett par fingervantar i fickan men ville inte, liksom, använda dem. Kunde på något vis förstöra stämningen av äventyr. Istället tog jag in i båten och den slitna järntrappan upp till ”uppehållsrummet”.

Lutar mig mot räcket när ett par lätt berusade tar sig nerför trappan. Rycker upp dörren till en liten enkel matsal med stora röda och ingrodda dukar, där ingen klarat sig ifrån brännhål från en cigarett. Den mörkt blodröda färgen passade väl till min bild av det sovjetiska, liksom tillgången på den billiga spriten. Båten från Helsingfors var en gammal sliten bilfärja som trafikerat finska viken sedan 50-talet. Längre bak i båten ligger en mycket liten Taxfree-affär utan glamour. Men här står jag och sveper över det lilla rummet. Till höger en bardisk som även säljer västerländska Snickers och tuggummi. Man hade ju hört om vodkadrickandet.

Minns några korta filmsnuttar på teve något innan resan när ridån öppnats något. Kläder, möbler och miljöer fastfrusna i europeiskt 70-tal. Trots varubristen i landet fanns här ändå något att äta och dricka (läs alkohol), snacks och annat enklare tilltugg som man tog för givet på de svenska båtarna. Dessutom mycket billigare. Språket? Nästan bara ryska. Finländarna, de höll nog mest för sig själva. Engelska fraserna kändes påklistrade med kraftig tungvrickning. De flesta hade nog inte haft någon kontakt med utlandet under hela sitt liv, mer än på båten Helsingfors-Tallinn. Överfarten var inte trevlig. Fanns inget att göra, än röka och dricka … Maten var något man bara stoppade i sig mot hungern. Trista köttbitar, bleka korvar, hårda potatisar och någon skämd salladsbit.

Som svensk krävdes både inbjudan och tillstånd för att släppas in. Och en betydande nyfikenhet att våga kliva iland. Hade sett flera Bondfilmer. Vilka som var de onda, gick inte att ta miste på. Oberäkneliga. Kalla misstänksamma ögon. Drar sig inte för att döda. Nidbild eller … i vart fall var det nog så man ville att allmänheten skulle uppfatta ryssen. Läst i skolan om det kalla kriget. Fåtal bilder som kommit ut på sovjetiska soldater som kyligt sköt rakt in. Grymma ansikten … Nu var det slutet av 80-talet. Hade sett några reportage på teve från de som kommit in före mig. Fast de var inte många. Och så hade relationerna med väst tinats upp genom den nya Sovjetledaren Gorbatjov. Man kunde till och med om det fanns en inbjudan få besöka länderna på andra sidan Östersjön. Om man nu inte redan hade någon bekant där?

Efter att lyckats köpa en flaska Coca-Cola och en torr liten inplastad smörgås, var jag åter ute på däck. Knep munnen. Strök handen över nedre delen av ansiktet. Något knöt sig innanför bröstet. Inget att göra. Den sovjetfinska färjan m/s George Ots drev sakta in mot Tallinns hamn. Allt jag såg från fönstret låg insvept i vitt snö. Is guppade i vattnet. Frös om fingrarna. Stickningar av anspänning. Någon halvtimme kvar till landstigning. Vad höll jag på med egentligen? Bara ett år efter jag lämnat min trygga trista hemstad, den lilla västmanländska Köping.

Arne Fredriksson

Status: Silver författare

Lärare i svenska som andraspråk vid ABF Liljeholmen. Gillar läsa historiska noveller. Håller mig i form genom att springa. 1989-95 reste jag mycket i Estland. Nya möten, spännande platser och, kanske, möte med kvinnan i mitt liv. Arbetar nu på en novellsamling kring mina resor.
Arne Fredriksson är medlem sedan 158. Arne Fredriksson har 26 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck